Sova säng (vems?)

Detta är den syn som möter mig och O när vi ska gå och lägga oss. Ja, det är bara att erkänna: vi beter oss som grottmänniskor. Vi sover med vårt barn mellan oss i sängen. I helgen monterade vi ner spjälsängen och förpassade den till källaren eftersom ingen av oss kunde minnas när Q sist sov i den. Alltså har Q numera ingen egen säng.

Jag har ännu en bekännelse: någon av oss ligger bredvid Q tills han somnar. Nej, han vet inte hur man gör när man somnar själv, fast han har uppnått den imponerande åldern av två år. Mycket kan han, men inte detta. Såvitt vi vet, kanske ska tilläggas eftersom han aldrig har fått prova.

Hur i all världen tänker de, undrar vän av ordning kanske. Så här:

När vi fick Q visste vi att han var van vid att sova tillsammans med sin fostermamma. Vi märkte snabbt att han tyckte om kroppskontakt och blev lugn av att känna närheten till oss på natten. Vi ansåg oss (och honom) lyckligt lottade - han hade redan skapat en trygg anknytning till en person. Vi var enbart tacksamma för att han föredrog att sova med oss framför att sova ensam, som vissa adopterade barn gör. Vi behövde inte tvinga oss på honom, vi kunde ge honom närhet och stärka anknytningen mellan oss även under natten.

Men små barn ska helst inte sova ensamma i stora föräldrasängar. De kan trilla ur, eller trassla in sig i sängkläderna eller hamna med kudden över ansiktet. Lösningen var att någon av oss låg hos honom tills han somnade och sedan lyfte över honom i spjälsängen. Det fungerade bra även om det ibland hände att han vaknade under lyftet. Sedan sov han och vi fridfullt i några timmar tills han vaknade och grät och då fick komma över till oss. Någon enstaka gång hände det att han sov hela natten i spjälsängen.

När Q blev större och lärde sig att kliva ner från stora sängen själv blev vi mindre motiverade att störa honom genom att lyfta över honom i hans säng. Jag började slarva med det på middagsvilan. Som sagt, till slut kunde ingen av oss minnas när han sist sov i spjälsängen.

Men vi har en plan. Q har ett eget rum där han tillbringar allt mer tid även om hans leksaker är jämnt fördelade över det och vardagsrummet. Där står en säng. Fina barnlakan är inköpta på Ikea. Snart ska vi introducera middagsvila i Q:s säng i Q:s rum. Så småningom ska detta övergå till kvällsnattning i Q:s säng. Men med detta är det ingen större brådska. För om han vaknar på natten vill jag att det ska vara självklart för honom att gå in till oss och krypa upp i vår säng mellan oss. Så självklart att han kanske inte ens behöver väcka oss. Detta är än så länge lite svårt att förklara för honom även om hans ordförråd och förståelse ökar markant för varje dag. Dessutom har han fortfarande lite svårt för att klättra upp i vår säng utan hjälp.

Nattningarna tänkte vi inte ändra på. Det tar sällan mer än femton minuter att natta Q. Först ligger vi och pratar en stund, sedan sjunger vi, sedan snor Q runt några varv, sätter sig upp, lägger sig ner, sticker rumpan i vädret, säger "mamma ahm", lägger sig på min arm. Och somnar. Femton minuter av mitt eller O:s liv varje dag. För mig är det ofta den bästa stunden på dagen.

Jag ska vara hygglig och svara på det alla förmodligen undrar. Sexlivet då? Det är inte opåverkat vilket är trist men föga förvånande. I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden (som Astrid Lindgren skrev när hon skickade in manus till Pippi Långstrump): det har faktiskt hänt att vi haft sex medan Q sovit i samma säng men på behörigt avstånd från oss. Vi har en väldigt bred säng. Madrass på vardagsrumsgolvet kan jag också rekommendera.