Q tour to Gothenburg

I helgen var vi i hemstaden som inte längre är vår hemstad. Nä, för nu ska vi klippa banden på riktigt och sälja lilla gula huset. Sorgligt, ja. Fast mindre än jag trodde. Jag konstaterar nöjt att min plan (mer om den här!) har funkat. Efter en dryg månad tillsammans med Q uppskattar jag att bo i en ny välplanerad lägenhet. Allt finns på ett plan, inga trappor för honom eller mig att trilla och slå ihjäl oss i, ingen trädgård med murar som hotar att rasa eller livsfarliga höjdskillnader. Ingen damm att drunkna i. Man slipper skotta uppfarten och tidningen levereras till dörren.

Vi har hunnit bli bortskämda med att bo i ny och fräsch miljö. Huset är i okej skick men inte mer. Hade vi flyttat tillbaka hade vi velat fixa till det ganska ordentligt. O och jag har många strängar på vår gemensamma lyra men några renoveringsmänniskor är vi inte.

Detta var alltså orsaken till att vi åkte till Göteborg, stick i stäv med alla rekommendationer om att man ska stänga in sig den första tiden. Men det gick bra. Visserligen var Q ibland så trött att ögonen gick i kors, men han hade roligt. Ivriga far- och mormödrar kunde inte lägga band på sig utan fick faktiskt hålla och bära honom ibland. Vi bestämde oss för att inte ha ångest över att detta kunde sabotera anknytningen. Vi tänkte att eftersom vi sover tillsammans med honom och bär honom mycket så kanske det kompenserar åtminstone något lite.

Dessutom passade vi på att klara av ett viktigt och symboliskt möte: vi träffade O:s bror och svägerska och deras dotter som nu har hunnit bli hela fyra år. Jag har skrivit mycket om den svåra relationen till dem (exempelvis här), så jag ska inte gagga mer om det. Det räcker att säga att jag blev både nervös och irriterad när jag hörde att de ville besöka svärmor samma helg som vi. Det kändes forcerat och lite onödigt. Det finns många människor som jag vill att Q ska lära känna i sinom tid, men de här första månaderna är det O och jag som är viktigast, och därutöver är kretsen ganska trång. Dessutom retade jag mig som alltid på tendensen att familjer ska tussas ihop till varje pris, vare sig man trivs ihop eller inte, bara för att man är släkt.

Nå. Efter lite morrande om detta så insåg jag att varken jag eller Q skulle må så värst dåligt av att träffa hela gänget, och att det skulle bereda svärmor en mycket stor glädje. Så jag bet ihop om nervositeten och åkte dit och såg snäll och glad ut. Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde.

Q och kusinen fann varann från första början, han drog i hennes blonda lockar vilket hon uthärdade med tålamod. Hon visade sig vara en söt och rar unge, vilket jag i och för sig aldrig har betvivlat. Svägerskan var den verkligt positiva överraskningen. Vi har bara träffats ett par gånger tidigare, detta var första gången vi pratade på riktigt. Hon är en resolut och smart tjej som det var roligt att lära känna.

Alltså är isen bruten och allt är frid och fröjd? Tja, typ. Vi lär väl inte springa ner varann men nu kan vi i alla fall umgås när det så krävs, och det är skönt.

Mitt i glädjen över Q måste jag ändå konstatera att det är lite sjukt vilket otroligt fokus det alltid är på barn i sådana här sammanhang. Det var inte många vettiga vuxenrepliker som växlades under kvällen. Under årens lopp har jag ibland undrat om jag har varit överdrivet känslig som konsekvent hållit mig undan, men jag tror inte det. En kväll som denna hade varit mycket jobbig för mig på den tiden jag inte hade barn.