"Vill du ha en lillebror?", hörde jag O fråga Q härommorgonen. "Bra, ge mamma det här pappret och be henne skriva på."
Q är inne i sin mest tjänstvilliga period (när han inte är på motvallshumör och skriker MIN TUR!! eller NEJ! till svar på allt) så han kom pilande med papper och penna. Och jag skrev på.
Nu ligger ansökan i brevlådan. Ansökan om att starta hemutredning för att adoptera ett barn till.
Mina känslor är motstridiga.
Å ena sidan känns det alldeles för snart. Jag vill njuta av att vara mamma till bara Q länge än. Vill inte dela med mig till någon annan. Jag är hans, bara hans.
"Blir du sugen på en till?" frågar kompisen som just kommit hem med ljuvlig bebis. Nä, faktiskt inte. För hur underbart det än var med en åttamånaders så är tvåochetthalvt om möjligt ännu härligare. Och roligare. Och mer hisnande. Q pratar riktigt bra nu, varje dag förundras jag över de insikter jag får i hans sätt att tänka, hur han uppfattar världen.
I princip har mina känslor inte ändrats sedan jag skrev detta när Q varit vår i några månader.
Men å andra sidan vill vi ju ha mer än ett barn. Vi vill göra om detta märkvärdiga, vi vill ha ett syskon till Q.
Tyvärr börjar det bli lite bråttom. Stockholms stad (eller är det kanske bara just vår stadsdelsnämnd?) har i sin outgrundliga visdom bestämt att när man är 42 är man för gammal för att få medgivande. O uppnår denna magiska ålder om jämnt ett år. Hemutredning brukar ta tid att komma igång och att genomföra. Alltså är det bäst att rassla på.
Jag tycker för övrigt att det är urfånigt att fatta ett så kategoriskt beslut, dessutom undrar jag om de har stöd i lagen att göra det. Man bortser från en massa relevanta omständigheter som barnets ålder, den andra makens ålder, om det är första barnet eller inte, och så vidare. Det skulle inte förvåna mig om det ginge att överklaga den här policyn, men det skiter vi i just nu.
Nu kör vi. En till, om ungefär två år kanske.
42-års regeln är ju e nrekomendation från socialstyrelsen som i princip landets allak ommuner bestämmt sig för att följa. I vår kommun kan du inte få ett nytt medgivande efter 42år trots att du har din akt i ett land.
SvaraRaderaLycka till!!!
fd Ö-grannen
Jag tycker den där åldersregeln är helt otroligt knasig måste jag säga!
SvaraRaderaFörstår itne alls. 42 är ju ignen ålder!!
Men grattis till ert tagna beslut ändå! Eftersom det ändå kommer dröja ett tag så kommer det säkert kännas "bättre" och det hela kommer mogna under tiden.
Kram!
Grattis till beslutet!
SvaraRaderaJättefint. Känns säkert hisnande men är helt säkert rätt beslut!
Åh, hjälp vad spännande!
SvaraRaderaMen håller med om att 42 är lite väl lågt.
Nu ler jag från öra till öra...
SvaraRaderaOch en tvåårig startsträcka till syskon låter som en lämplig tidsmarginal, tycker jag som har ungefär en månad kvar och inte fattar hur jag ska få till det hela. Hur känns det för dig? Det måste ju vara en annan känsla (precis som för mig denna gång) att kunna liksom lyxvälja och inte på barnlöshetsvis och med paniken lurande vilja ha allt NU NU NU...
Ser fram emot att få följa er väg även denna gång
Kram!
Åh vad roligt att läsa att Q ska få bli storebror! Spännande om man får följa med på er resa!
SvaraRaderaAnna-Bell
Hej! Här kommer juristen:
SvaraRaderaStockholms stad kan inte själv bestämma en åldersgräns. Vad som krävs för att få medgivande till adoption styrs av lag och förarbeten (alltså vad som anges i proposition och ev. även i en föregående statlig utredning). Och tur är väl det för annars skulle det hela bli väldigt godtyckligt. Åldersgränsen om 42 år vid ansökan framgår av förarbetena (se prop. 2003/04:131). Där anges bl.a: "Utredningen föreslår att det i lagen anges att medgivande inte får lämnas till den som är äldre än 42 år vid ansökningstillfället, om det inte finns särskilda skäl. I praktiken innebär detta att sökanden är upp mot 45 år när barnet anländer. Gränsen skall i vissa fall kunna frångås om det finns särskilda skäl till detta och utredningen anger som sådana att den ena av sökandena är något yngre än 42 år medan den andra sökanden är något äldre, att det är fråga om adoption av ytterligare barn i familjen och sökanden ligger strax över åldersgränsen eller att det är fråga om adoption av ett barn som man redan har en relation till såsom exempelvis släktingbarn och sommarbarn." Regeringen valde att inte föra in åldersgränsen i lagtext men den ska ändå vara en utgångspunkt sägs det. Utredningen som det hänvisas till är SOU 2003:49 om du vill läsa mer om hur de resonerat.
Kommunens beslut att inte medge adoption går att överklaga till förvaltningsdomstol (länsrätt, kammarrätt, Regeringsrätten) och det är alltså Regeringsrätten som slutligen bestämmer praxis. De adoptionsmål som vi ser här (jo, jag jobbar i domstol) handlar ofta om just åldern. Det krävs, som framgår av förarbetena, särskilda skäl för att frångå utgångspunkten 42 år (vid tidpunkten för ansökan). Sedan om det är vettigt eller inte kan ju alltid diskuteras, men då får man lobba för att ändra lagstiftningen. Lycka till med er nya utredning - den kommer ju in i god tid!
Jag hör till dem som tycker att det bör finnas en övre åldersgräns när det faktiskt inte är lämpligt att bli förälder längre. Men 42 är lågt tycker jag, och om gränsen inte har något med barnets ålder att göra blir det bara larvigt.
SvaraRaderaSkulle inte en 43-åring kunna adoptera en 11-åring? I så fall borde jag inte kunna bli mamma till det barn som ligger i min mage nu. Och jag räknas ändå som en ganska ung förälder tror jag.
Hur som helst! Stort lycka till med syskonet. Jag tror att det blir lika självklart och underbart (om än lite jobbigt ibland) med nummer två som det blev med nummer ett.
Vad kul! Hoppas hemutredningen rasslar på någorlunda fort (ingenting går ju fort i adoptionsvärlden, tyvärr..)
SvaraRaderaJippi vad roligt!
SvaraRaderaOch vilket fint sätt att få pappren, kändes så härligt. Förstår helt att det inte är syskon du tänker mest på just nu, men det tar ju sin lilla tid så jag tycker ni gjorde helt rätt som skickade iväg dem.
SvaraRaderaTack för alla lyckönskningar! Och särskilt tack till juristen som redde ut det hela!
SvaraRaderaJag tycker att det självklart ska finnas en åldersgräns, man ska inte få vara hur gammal som helst när man adopterar. Barn behöver ha sina föräldrar i livet så länge som möjligt, särskilt adopterade barn. Men jag tycker att det är fel att ha en absolut och kategorisk åldersgräns och så som lagen är skriven idag verkar det ju bli många överklaganden vilket är onödigt.
Men som sagt, för egen del tycks vi klara oss. Kände bara en fläkt av den gamla paniken över att vi inte själva får styra vårt barnskaffande...
Först o främst vill jag tacka så mycket för en jättefin blogg!!
SvaraRadera( Har hittat hit via Annas sida)
Jag tycker att du skriver alldeles fantastiskt om självaste livet i stort o ert liv i synnerhet. Även om jag kanske inte alltid delar dina åsikter om saker o ting så berör dina inlägg mig på djupet, nästan så att det gör ont(=många tårar i ögonvrån..)
Vad underbart att läsa att ni ska bli med syskon!!
Önskar ert stort lycka till på den resan!!
Varma hälsningar från mig
Å! Det är härligt att Q ska få ett syskon! Det är 5 år mellan mig och min lillebror. Vad jag kunde minnas lekte vi ihop ändå och idag känner jag extra för honom. Min relation till min bror har verkligen blivit djupare med åren. Nu längtar vi efter att göra en återresa till Korea med vår familj!
SvaraRaderaLycka till med allt! :)
Fast det är väl ingen lag? Bara en rekomendation. Och vad jag förstått så är det ingen absolut ålder utan tex syskonansökan och yngre partner är sånt som det skall tas hänsyn till.
SvaraRaderaMen grattis. Vad kul att ni tänker så!
SvaraRadera