Det är befriande att konfrontera sina gamla demoner och upptäcka att de inte kommer åt en längre.
I helgen träffade vi några av makens gamla kompisar. En av dem är tillika hans före detta flickvän, som det tog slut med inte allt för lång tid innan jag dök upp i hans liv. Under de första åren var jag svartsjuk på henne och stördes av deras sporadiska kontakt. De hade delat tre år och ganska stora upplevelser, själv var jag en osnuten 21-åring utan längre relationer bakom mig. Jag var osäker och kände mig hotad.
Det där gick förstås över i och med att O och jag blev allt mer etablerade. Det hjälpte också till att hon träffade sin man och gifte sig. Senaste gången vi träffades alla fyra var på vårt bröllop för tio år sedan.
Nu var det alltså dags igen, och det var mycket trevligt. Det finns alls ingen anledning att jämföra oss, för hon är hon och jag är jag och vi har mycket lite gemensamt, allra minst den person som idag är min man och som då var hennes pojkvän.
Hon är nog en av de präktigaste och gedignaste människor jag träffat, och det låter ju tröttsamt men det var det faktiskt inte alls. För hon är alltigenom helgjuten och genuin och inte ett dugg förljugen och tillgjord. Dessutom har hon humor. (Och stark vilja, vilket O påstår är en sak vi har gemensamt. Vad han nu menar med det.)
Där trillade svansen av den första demonen, som visserligen fört en tynande tillvaro under de senaste femton åren men som under åtminstone ett års tid plågade mig ganska ordentligt.
Med sig hade hon sina barn, tre lintottar i fallande storlek. De var helt bedårande både till utseende och sätt. De var mycket snälla mot Q, och han älskade dem. När de syskongnabbades stod han en meter från den äldsta flickan (idolen framför andra) med ögon som tefat och öronen på skaft, absorberande de sociala koderna med varje por.
Som alltid när det är många barn närvarande var det mycket fokus på dem. Som alltid i sådana situationer förundras jag över hur livet kan ändras. Över det faktum att jag nu kan njuta av en situation som hade varit outhärdlig för bara några korta år sedan.
Svans nummer två.
Och dessutom, som bonus, gissa vilket yrke den formidabla exflickvännen har, ett yrke vi faktiskt pratade om några gånger under helgen?
Just det: barnmorska.
Om jag hade kunnat skicka ett meddelande till mitt forna olyckliga jag genom tidens krökta rum, till mig själv från mig själv sittande i en soffa omgiven av stimmande ungar, diskuterandes förlossningar med min mans ex.
Det hade jag aldrig trott.
Haha! Helga! Ja visst kan livet ändras helt. Man hamnar i en annna livssituation och då öppnas vissa dörrar medan andra stängs. Så är det. Skönt att höra att de dörrar du stängt just nu är de till dina demoner! :-)
SvaraRaderaoch detta med ex, ja vad ska man säga. Jag tycker det låter toppen att ni kan ha en relation med exet och hennes familj. Själv hade jag en oerhört bra kontakt med mitt ex flera år. Fram tills att han träffade sin nuvarande fru. Jag vet itne, men hon måste vara patologiskt svartjsuk! Skittråkigt tycker jag fortfarande. Och jag kan ibland sörja att jag förlorade en av mina allra bästa vänner i och med detta. Även om jag självklart är oerhört glad och lycklig över att han träffade sin fru. De verkar vara mycekt lyckiga tillsammans. Och egentlgien verkar hon supergullig. Men hon har helt klart förbjudit honom att umgås med mig och min man. Trist, men så är det. Numer ses vi ytterst sällan. Bara på större fester eller hos gemensamma vänner. Och sedan vi flyttade till USA har vi inte setts alls sedan vårt bröllop för dryga 2 år sedan. För självklart bjöd vi dem. Jag har svårt att förstå svartsjuka som är på det sättet. Faktsikt. Men jag har i stort sett aldrig varit svartsjuk så kanske kan jag bara inte sätta mig in i känslan. Men så länge någon inte utgör ett hot mot ens relation så fattar jag itne hur man kan känna svartsjuka.
Låter iallafall underbart att Q trivdes så bra med barnen och att du bara njöt!!!!
Stor kram!