Blodsband - bah!

Läste en jävla dum insändare i DN igår morse, apropå en artikel häromdagen om att det borde bli lättare att genomföra adoptioner av familjehemsplacerade barn.

Tyckaren tycker att adoption inte alls är för barnens bästa, att blodsband är viktigare än att det står adoption på något papper, att det adopterade barnet för evigt kommer att stämplas: som "adoptivbarnet" i sin nya familj och som den bortlämnade i sin biologiska familj.

Jag blir irriterad och börjar formulera ett svar i huvudet. Funderar på att hänvisa till Haagkonventionen, eller är det barnkonventionen som slår fast att det är bättre för barn att adopteras än att växa upp på institution. Orkar inte googla. Orkar inte bemöta dumheterna.

Visst är det ett övergrepp att ta ifrån någon vårdnaden av deras barn, förmodligen något av det värsta man kan utsätta en människa för. Det ska inte göras lättvindigt. Men samtidigt kan man inte ha hur stor respekt som helst för föräldraskapet. Föräldrars rätt till sina barn får inte gå ut över barnens rätt till ett bra liv.

Undrar vilka erfarenheter som ligger bakom insändaren. Är det bara en korkad dumsnut som tror sig veta bättre, eller är det någon med relevanta upplevelser av saknad och främlingskap? Det förtäljer inte historien. Men även om personen ifråga vet vad hon talar om, räcker ju inte hennes erfarenheter för att göra sig till talesman för alla. Med vilken rätt dömer hon ut mitt föräldraskap?

Blodsband, vilket skitsnack. Skulle min grinige farbror eller fnoskiga gammelmoster stå mig närmare för att vi har delar av vårt DNA gemensamt? Ingen kommer närmare mig än Q, han bor i mitt hjärta oavsett vilka molekyler vi är uppbyggda av.

Jag vet ännu inte vad Q kommer att tycka, men jag väntar med spänning. Jag hoppas att han någon gång kommer att vilja prata om detta med mig. Att det är mig han kommer till med sina tankar och frågor.

Idag ser jag till min lättnad att Hanne Kjöller skrivit en ledare i ämnet. Saklig och ogrumlad av starka känslor. Skönt.