Det är orkansäsong. Gustav har dragit förbi New Orleans och de evakuerade invånarna kan återvända till sina hem.
Det är snart tio år sedan Mitch förödde stora delar av Mellanamerika. Visst uppmärksammades det, men inte på långa vägar lika mycket som Katrinas framfart för två år sedan. Mitch skördade åtminstone 11 000 människoliv, mer om man räknar med de koleraepidemier som följde i stormens spår.
Själv befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa när Mitch slog till. På den tiden hade jag ett jobb som förde mig till exotiska platser. Med eftertankens (och klimathotets) kranka blekhet undrar jag om mina resor gjorde någon nytta alls utöver den livserfarenhet de gav mig.
Men i alla fall. I Tegucigalpa var vi, jag och min något erfarnare kollega. Vi hade utfört vårt uppdrag och skulle nu bara sova en natt på hotell för att sedan ta första flyget till Mexico City och därifrån hem till Sverige. På kvällen tittade vi på väderleksrapporten, det föreföll som om stormen skulle passera ute till havs.
På morgonen vaknade vi till det största hällregn jag sett. Stormen hade ändrat riktning under natten och även om det inte blåste särskilt hårt regnade det utan like. Taxin kröp fram genom regnsjoken och sjöarna på gatorna mot flygplatsen där ett enda plan väntade. Det hade landat föregående dag, innan landningsförbudet trädde i kraft. Sista flighten ut ur Tegucigalpa, huvudstad i det Honduras som skulle drabbas mycket hårt av översvämningar och jordskred under de närmaste dygnen.
Jag minns ingen särskild dramatik eller panik. Vi hade våra platser och fick dem. Mitt starkaste minne är att en av medresenärerna bar med sig en meterhög tupp i keramik ombord på planet. I första hand frälser man livet, i andra hand släpar man med sig souvenirer.
Allt gick bra, vi landade i Mexico och flög vidare mot Europa. Då ungefär började det sjunka in vilken makalös tur vi hade haft. I Frankfurt bytte vi plan igen och när vi väntade vid gaten hörde jag en man prata svenska i sin mobil - det är för jävligt, säkert 40 döda.
40, tänkte jag slött, du hänger inte med gubbe, tänk snarare 11 000.
Ombord på planet slog jag upp G-P och läste att det brunnit i ett diskotek på Backaplan och att många tonåringar mist livet. Min syster var då sexton år, jag hade varit på resa i en vecka och hade inte en aning om vad hon haft för sig kvällen innan.
Ytterligare en timme senare slöts jag i mammas famn på Landvetter. Det var ingen fara med min syster. Göteborg är en liten stad men lika segregerad som resten av världen. Av de sextiotalet ungdomar som omkom kände hon inte en enda.
O jag minns både Mitch och branden i Göteborg. Och visst är det så som du beskriver. Media rapporterar alltid mer från katastrofe som ligger närmare", ntingen geografiskt eller kulturellt. Så Katrina fick större rubriker än Mitch. Å andra sidan är det nog rätt naturligt. Folk är mer intresserade av det som händer "närmare" dem. Se bara på Estoniakatastrofen eller Thailandstsunamin. Detta var något som drabbade många svenskar och då blir självklart mediarapporteringen mycket större. Jämfört med t ex hubgerkatastrofer i t ex Nordkorea eller i vissa Afrikanska länder. Eller för all del drunkningsolyckor i Afrika eler Asien där betydligt fler dör än i Estoniaolyckan. Men som sagt, jag tror detta är helt naturligt.
SvaraRaderaKram!!
Ibland nafsar döden en liksom i hasorna, och det är väl bara då man själv liksom riktigt fattar. I New York har jag aldrig satt min fot, i Madrid har jag goda vänner. Inför det ena terrorattentatet blev jag bara perplex, det andra gjorde mig iskall inombords.
SvaraRaderaJag tänker på Tage Danielssons fredsdikt där han manar till att ha många vänner för man startar inte krig mot dom man känner.
Jomen precis.
SvaraRaderaKommer också att tänka på tsunamin, det var långt innan vi fick Q. Men jag minns flera tänkvärda kommentarer på adoptera.nu från adoptivföräldrar till asiatiska barn. Det var västerländska lik som prioriterades i letandet på turistorterna. Idag ryser jag vid tanken på samma sätt som de föräldrarna gjorde då.