Vardag på avigan

Tillbaka i vardagen igen. En vardag som sitter lite obekvämt sådär som kläder och skor gör efter semestern. Det stramar över magen, skär in i midjan, kniper över tårna.

Allt känns lite avigt. Inte helfel, bara lite på sniskan. Hittar inget kul i garderoben, allt är gammalt, urvuxet och trist. Ljusa linnetunikor känns passé, men det är för varmt för koftor. Kan inte med att visa mina knotiga tår med blånagel i sandaler men ryser inför tanken att ha riktiga skor på fötterna. Försökte pigga upp mig inför jobbstarten med ett besök hos frissan men min unga hippa hårfrisörska fattar inte vad jag vill. Färgen blir för svart och formen för fyrkantig. (Någon som har ett tips på en bra frisör i centrala, norra eller västra Stockholm?)

Känner mig grinig.

Fast jag har så mycket att se fram emot.

Kompisträff i helgen. Bröllopsdagen om några veckor som ska firas med fyrarättersmiddag och hotellövernattning. Min födelsedag, jag önskar mig en ny morgonrock och ett Skansenbesök. Leveransen av alla vårlökar jag har beställt på postorder, och planeringen av deras nedgrävning. Att det snart blir höst och vardagsliv med rutiner. Jag gillar hösten, har alltid gjort det. Skolstart, nystart, nya vanor. Jag längtar efter att börja träna igen. Jag längtar efter att äta bättre, att klara av att äta bättre. Jag längtar efter att gilla min kropp igen.

Grinig, fast jag har en fin sommar bakom mig. Blommande juli i sommarstugan flankerad av två semestrar på bohuskusten.

Senaste vistelsen hade kunnat bjuda på bättre väder men vi fick i alla fall två fantastiska dagar på Sommarön. Sådana där dagar då man känner att den är värd slitet och tjafset. Flyta i glasgrönt vatten och se eftermiddagssol på rosa bohusgranit. Det gjorde du bra farmor, när du köpte Sommarön vid första påseendet utan att fråga farfar!

Segelbåten är såld, äntligen slipper vi oron och det dåliga samvetet vi haft sedan vi på impuls övertog den efter svärfars hastiga bortgång. O har utfört renoveringsstorverk på Sommarön och på vår egen sommarstuga. Den är riktigt beboelig nu, den tveksamhet jag känt inför stugäventyret är bortblåst. Och Q älskar att vara där.

Q, ja. Den ende som lockar fram ett leende hos mig just nu. Vad stor han har blivit sa vi till varann igår. Han är en liten människa nu, ingen bebis. Han sitter på sin stol och äter kycklingburgare själv, ber om mera mjölk tack. Pekar i boken Pelles nya kläder och säger "spinnrock!". Inte visste jag att det ordet ingick i tvåochetthalvtåringars vokabulär! Konstruerar hela meningar, ibland helt korrekta (mamma var är dina glasögon? Mamma, du är gullig!), ibland inte helt (mamma hälpa nyta bandor mej!).

Jag har så mycket att glädjas åt, och se fram emot och vara tacksam över. Och det är jag också!

Men grinig är jag ändå, och jag tror jag vet orsaken. Minipillren. Kanske. Det är i alla fall tre veckor sedan jag började på kartan och två veckor sedan livet började kännas avigt.

Bara detta gör mig om möjligt ännu grinigare. Måtte hormonhumöret vara övergående, för valet mellan återkommande mensplåga och konstant avigankänsla är nästintill omänskligt svårt.