Läsluckor

Jag är än en gång inne i en livsfas då jag inte läser särskilt mycket. Vad tråkigt det är. Själen förtvinar, liksom. (Och så börjar man skriva liksom helt utan anledning.)

Jag skyller det förstås på bilkörningen, förr när jag åkte buss eller tunnelbana till jobbet kunde jag utan vidare beta av flera böcker i veckan. Å andra sidan skulle man kunna argumentera att en halvtimmes bilkörning till jobbet frigör tid jag inte hade då det tog femtio minuter att åka buss, tid som hade kunnat ägnas åt läsning. Varför gör jag inte det?

Säg det.

Jag läser ofta en stund i sängen innan jag somnar på kvällen. Men det är vanskligt och passar illa ihop med mina föresatser att sköta min sömn. Det blir sällan bara ett kapitel, snarare två eller tre och vips är klockan halv ett igen. Pappa påstår att man får vila av att ligga och läsa, att det är nästan lika bra som att sova, men jag vet inte jag. Dessutom delar jag sovrum och säng med en man som somnar så snart han lagt huvudet på kudden, men han vill ha det mörkt i rummet. Annars gruffar han.

Till frukost läser jag också, men då dagens tidning. Över lunchen läser jag den del av tidningen som jag inte hann på frukosten, eller så pratar jag med mina kollegor. (Idag ett synnerligen oväntat och intressant samtal om kristendom, ja just det ordet användes av min kollega som till min förvåning visade sig vara varmt kristen och aktiv i en frikyrka. Han blev nog lika häpen som jag när jag efter en stund klämde fram med att jag är både ateist och medlem i Humanisterna.)

Mer än så blir det inte. Nu till exempel, då middagen är undanstökad och det återstår en halvtimme till nattning, och sönerna tittar på TV (eller leker med lego, eller ritar, eller pusslar), då hade jag kunnat läsa. Men jag är lite för trött, lite för splittrad.

Detta är inget nytt. Jag har alltid läst mycket, men jag har haft perioder förr då jag läst mindre. Då Q var bebis till exempel. Eller då vi bodde i vårt hus i Göteborg och jag reste mycket i jobbet. Det enda jag orkade läsa då var inredningstidningar.

Eller så läser jag om böcker som jag läst förut, det är mindre ansträngande men ofta givande. För några veckor sedan dök jag ner mitt i Laura Ingalls Wilders Lilla huset-serie om sin uppväxt. Y ska nog få första boken i julklapp, tror jag. Det blir spännande att läsa den på svenska, mina böcker är på engelska eftersom jag bodde i USA mellan sju och tio års ålder. Det är svårt att se objektivt på dem, eftersom jag älskade dem som barn, men jag tycker fortfarande att de är intressanta. Inte minst blir jag nyfiken på personen bakom, hon måste ha varit stark och inte helt konventionell.

Igår kväll tog jag mig i kragen och bestämde mig för att börja på någon av alla de böcker som ligger på nattduksbordet. Jag skyggade för The Hare with Amber Eyes som jag tröttnade på under semestern (Semester på Sommarön! Då läser jag massor.) och grävde vidare tills jag hittade The Bleeding Heart av Marilyn French. Verkar lovande. Men inte kunde jag sluta efter ett kapitel. Det blev som det brukar.

Kära läsare, när läser ni böcker? Berätta om era läsluckor!

Proviant

Jag har skrivit det förr, jag gillar egentligen inte putslustiga små historier av typen ”Ur barnamun”. Redan före barnlöshetsbitterheten tyckte jag att de var rätt tröttsamma. Men efter Q:s ankomst var det en av de största skillnaderna: hur mycket vi skrattade. För barn är ofta väldigt roliga, ibland utan att veta om det själva. Särskilt mina barn förstås.

I lördags busade ungarna som vanligt. Y fäktade med ett skumgummisvärd och slog på Q, som i sin tur boxade tillbaka. På sistone har vi ganska ofta fått huta åt Q när han slår lillebror. Ändå finns en stark och innerlig kärlek mellan dem, vilket denna historia ska utvisa.

I just det här bråket var Y den största syndaren, och efter några ohörsammade tillsägelser tröttnade O och konfiskerade svärdet.

Y blev arg. Inte bara arg, utan fullkomligt rasande. Hade han kunnat spruta eld hade han gjort det. Istället skrek han. Å, vad ni är dumma! Jag ska flytta härifrån!

Därefter klampade han iväg och hämtade sin lilla ryggsäck, och klampade fram till skafferilådan och började packa. O och jag sträckte på halsarna för att se vad han valde. Först grep han ett paket te som han synade noga, för att sedan lägga tillbaka. Ostkexen däremot fick nåd, liksom en flaska sirap och en burk honung. En ask torkad svamp och en burk tonfisk fullbordade packningen.

O höll handen för munnen för att inte gapskratta medan jag försökte närma mig Y. Ska du verkligen flytta? JAA! Vartdå? VET INTE!

Och så vidare. Fortsatt bestämt klampade han iväg och satte sig under pianot och drog stolen för så att bara hans svarta arga ögon syntes.

Q hade kretsat runt oss och fnissat åt packningen han också, men plötsligt blev jag medveten om konstiga ljud från hans håll. Vanudå, han ligger på sängen och gråter? Storgråter också.

- Om Y flyttar har ju jag ingen att leka med!

Jag fick trösta en lång stund innan han lugnade sig, han viskade att han var orolig att Y skulle gå ut genom dörren och bara försvinna. Tydligen hade O:s och min coola attityd skrämt honom. Jag fick försäkra och lova att se till att Y inte rymmer, ni ska vara våra barn alltid alltid, pappa och jag skulle aldrig släppa iväg någon av er.

När Q var glad igen kikade jag ner på Y under pianot för att se om han kunde bevekas. Han såg fortfarande förgrymmad ut men gav mig en liten öppning.

- Du måste säga lösenord!
- Jaha. Vad kan det vara? Är det lillebror?
- Nej!
- Hm. Är det…. Lördagsgodis?
- Ja!

Och så kom Y fram, och så var det frid och fröjd resten av den dagen.

Nytt perspektiv på gammal kärlek

Jag sitter uppe på söndagkvällen och nördar mig rejält, tittar på en artsy-fartsy fransk dokumentär om min älsklingskompositör Verdi. Jag är inte helt nöjd med upplägget, den är överarbetad och stundtals lite fånig. Det hoppas och det skuttas mellan olika (förvisso bra) kommentatorer, språket är franska och inte italienska, musiken får inte ta den plats den förtjänar, det babblas mitt i de vackraste styckena.

Detta gnällt, så sitter jag ändå trollbunden och minns. Jisses vad mycket jag lyssnade på Verdi ett tag, framför allt på Rigoletto och La Traviata, men jag kan stora delar av Don Carlos och Otello också. Jag kommer att tänka på TV-serien som gick på åttiotalet, med Ronald Pickup i huvudrollen, undrar om den håller än?

Visst minns jag de tragiska händelserna i hans liv, men den tonåring som var jag greps inte särskilt. Annat är det nu. Inom loppet av ett par månader miste han sina två små barn och sin hustru. Saknaden efter dem kan spåras i hans verk decennier senare. Men han förblev inte ensam, några år senare mötte han livskamraten Giuseppina Strepponi, skandalomsusad operasångerska med flera oäkta barn. De levde tillsammans i många år utan att gifta sig, vilket inte mottogs väl i hans hemtrakter. Därför svor han att aldrig återvända till hembyn Busseto. Han besökte aldrig den teater som byggdes där till hans ära och som bär hans namn. Men han och Giuseppina levde lyckligt och länge.

Allt det där visste jag, men nu undrar jag genast över hennes öde. Vad hände med hennes barn? Tvingades hon lämna bort dem? Kunde hon ta dem till sig? Googlar men hittar inget svar.

Verdi blev gammal och förblev verksam långt upp i åren, han var nära åttio då han skrev sin sista opera Falstaff. Jag har aldrig hört den men läst att den ska vara nyskapande och inte likna hans tidigare verk. Den förebådar 1900-talet och musikaler. Den här filmen lär mig mer, och plötsligt längtar jag efter att fördjupa mig igen. Sitta en hel eftermiddag och lyssna och läsa librettot. Låta text och musik sjunka in, låta den komma tillbaka, tills den vevar oupphörligen i huvudet, tills jag blir nästan galen, enda boten är att spela den igen och igen.

Men ett sådant försjunkande tar tid. Å andra sidan, är det inte sådant man borde ägna sitt fattiga liv åt, istället för att läsa blajiga krönikor på nätet?

När man är närmare döden än födelsen, säger en av de intervjuade i filmen. Jovisst. Åldrandet, det som vi alla - förhoppningsvis! - ställs inför. Åldrandet, det som vi beklagar och försöker bemästra. Men betänk alternativet. D, min vän som bara blev fyrtiosex, vad jag hade unnat dig en ålderdom!

Letar på en gammal favorit, Filips aria från Don Carlos. Storyn är krystad men känslorna är alldeles äkta, som alltid hos Verdi. Trots kostymer och kandelabrar når känslorna mig precis som när jag var arton. En gammal mans saknad efter den hustru som aldrig älskat honom, den begrep jag redan då. Men nu när jag är fyrtiotre - närmare döden än födelsen - hör jag också något annat: den ensamma resan mot döden.



Det är väl det vi har fått konsten till, antar jag. Att lära oss att vi ska dö, och att hjälpa oss att leva med insikten.

Jävla dataspel

Pustar ut efter kvällens nattning, som inte gick av för hackor. Q började gruffa redan vid första förvarningen om att nu-är-det-snart-dags-att-stänga-av-paddan-och-börja-natta. När det var skarpt läge skrek han och eftersom han redan skrek gjorde jag processen kort och tog helt sonika surfplattan. Då skrek han ännu värre. Han har röstresurser, hela längan och mer ändå lär ha hört honom.

Så fortsatte det, vi lyckades med gemensamma krafter krångla kläderna av en vilt sparkande och kämpande Q, medan en för ögonblicket snäll Y inställsamt och nyfiket kretsade runt oss.

När Q äntligen lugnat sig och nästan somnat, satte Y igång istället. Inte med skrik, men med att obstruera nattning och fördröja insomning medelst tjat. Han är fruktansvärt enveten. Nu skulle han ha plåster på en skråma. Och ligga i någon vuxensäng. Tjat, tjat, tjat.

Jag flippade och gick ut till O och sa att nu får du ta över innan jag gör något jag ångrar. Vi samarbetade bra, alltid något. Det gör vi inte alltid, men ikväll blev ingen av oss arg på den andre, vi avlöste varann när det behövdes, ingen blev för arg på barnen.

Q vill frångå sina två speldagar i veckan och istället spela en halvtimme varje dag. Efter kvällens uppvisning är vi överens om att det inte är aktuellt. Jag vill helst dunka sönder allt vad spel heter, men det har jag nogsamt aktat mig för att säga. Djävulens påfund är vad de är.

Spelen alltså, inte barnen. De är manipulativa ormyngel. Det upphör aldrig att fascinera och förvåna att jag som balanserad, behärskad vuxen, van att hantera allt möjligt krångel på jobbet och annorstädes, såpass ofta finner mig inträngd i ett hörn, manipulerad och retad och pressad intill vansinnets gräns. Av en fyraåring och en sjuåring. Som jag samtidigt älskar mer än något annat.

Imorgon är en ny dag, dessutom fredag. Jag ska följa till skolan, de har idrott första lektionen. Q ska ha med sin stora bruna nalle för att fira internationella nalledagen. Y ska få cykla hela vägen till sin extradagmamma, vanliga dagmamman har höstlov. På kvällen får vi besök av gamla vänner, O har lagat pulled beef. På lördag kommer min syster och svåger.

Livet. Jag hade aldrig bytt bort det. Fast jag både storgråtit och rutit de senaste dagarna, är det precis som jag ville ha det.

Måndagsexemplar

På min sköldkörteldoktors inrådan gjordes idag ett ultraljud av min sköldkörtel, han tycker att den är förstorad. Det har den varit hela mitt liv, tänker jag, det syns tydligt på foton, så jag oroar mig inte särskilt.

Ultraljudsdoktorn grejar länge och väl, jag stirrar på skärmen och förundras över hur han kan få ut något vettigt av det grå flimret. Luftstrupen tror jag mig se ibland, men inte mycket mer. Jaha, du har ju en knölstruma, säger han sedan. Har du besvär av den?

Nej, det kan man verkligen inte påstå. Jag drar kort storyn om hur sköldkörtelproverna togs för tio år sedan (herregud!) när IVF-hövdingen på Sahlgrenska trodde han kommit på varför jag aldrig blev gravid. Sedan dess har jag ätit medicin och undrat om jag verkligen behöver den. Men doktorn (en annan doktor) påstår att jag gör det, så jag fortsätter.

Precis efter diagnosen gick jag med i ett nätforum för sköldkörtelsjuka men efter att ha läst där i någon dag gick jag skyndsamt ur. Patientföreningar kan nog vara bra på många sätt, men den här tycktes mig bestå av knäppgökar och hypokondriker. Var man inte sjuk innan, nog blev man det av att dras in i den gemenskapen.

Nå, doktorn gillar inte riktigt det han ser så han vill göra en biopsi, eller punktion, har glömt vad han sa. Sticka en nål i mig åtminstone. Det låter inte så trevligt men än en gång, jag vägrar hetsa upp mig.

Jag går en promenad i skogen bakom Sophiahemmet och äter lunch på Östra station. På vägen tillbaka till jobbet tänker jag att jag är ju trött. Men att det beror på sköldkörteln tror jag inte på.

Sedan tänker jag att jag är ju ett måndagsexemplar ändå, det är då ingen ände på skavankerna. Sitter och känner mig dyster, tills jag bestämmer mig för att gaska upp mig. Drar mig till minnes en annan IVF-läkares - jag har träffat många - ord: Vet du ett annat uttryck för fullt frisk patient? Inte tillräckligt utredd.

Hur blivde jag ditt barn?

Y funderar en hel del på sitt ursprung just nu. Det började i somras, på Sommarön. Jag minns precis var vi var, i backen upp från båten, i höjd med den stora röda ladan, Y höll mig i handen och pratade på om sin dagmamma som han tycker så mycket om.

Trodde jag, men när jag skärpte hörseln förstod jag att han rörde ihop mammorna. Min dagmamma Kung Sol. Va? Efter en stunds grunnande begrep jag att han försökte säga det koreanska namnet på sin biologiska mamma (som jag själv korrumperat, jag mindes fel, fy mig! Q:s biomammas namn är ingraverat i mitt sinne. Men nu är också Y:s mammas det.) Min dagmamma Kung Sol är död, sa han. Det är också fel, hon lever såvitt vi vet. En av de äldre pojkarna på ön hade visat stort intresse för adoption i allmänhet och Y:s ursprung i synnerhet, och frågat om det var så att Y:s biologiska mamma var död. Jag förklarade att hon inte är det, och förmodade att Y - om han lyssnade - inte begrep så mycket av konversationen.

Att jag aldrig lär mig. Båda mina söner har öronen vidöppna och huvudet på skaft. De hör det mesta, de minns allt de hör, de processar och funderar och lägger ihop det ena med det andra. Har jag tur kommer de tillbaka med sina tankar till mig.

Häromkvällen när jag låg hos honom för att natta honom, kom den, frågan: Mamma, hur blivde jag ditt barn?

Så jag berättade, och Y begrundade. Jag kom ut tidigt ur magen*, sa han. Var du och pappa där och tittade på när jag kom ut? Varför inte då, var var ni någonstans?

Jag är så glad för den självklarhet med vilken han ställer frågorna. Han är centrum i sin värld, precis som det ska vara. Varför var inte vi med och tittade på när han föddes? Varför satt vi hemma i radhuset i Sverige och ugglade när det hände något fantastiskt på andra sidan jordklotet?

Så pratade vi återigen om att Y vill träffa Kung Sol, att han längtar efter henne och vill åka till Korea. Han tycker det dröjer alldeles för länge om han måste vänta tills han blir vuxen. Jag förklarade att det inte går att ändra på, de som bestämmer i Korea har bestämt det så. Men jag lovar att pappa och jag ska hjälpa dig att leta på Kung Sol när du blir vuxen!

Så somnade han och jag tittade på honom och tänkte på det allerstädes närvarande miraklet, det att de, just de och inga andra, blivde mina barn. Och att jag äntligen blivde mamma.

*Y syftar här på att han är för tidigt född, ungefär tre månader.

Det här inlägget har legat färdigskrivet någon vecka. Igår när jag hämtade Y hos hans dagmamma, berättade hon förtjust att han pratat om sin biologiska mamma, i vars mage han legat. "Jag har många mammor!"

Feeling blue

Känner mig lika obestämt som intensivt olycklig, om nu kombinationen är möjlig.

Vet dock inte varför, och vill därmed inte riktigt tillåta mig känslan.

Visst, det regnar. Och det är höst. Fast jag gillar ju hösten.

Och Y hade nattskräck igår kväll, värre än någonsin. Och O skällde på mig när jag svor så att jag blev väldigt ledsen. Fast sedan sov jag hela natten ostörd i gästrummet. Och morgonen var bra.

Och jobbet är rätt trist och förmår inte väcka mitt engagemang. Men herregud, ska jag nu gnälla om det igen. Nä, just det.

Så jag borde genast sluta med de här dumheterna, att vara ledsen över ingenting.

Feeling smug

Det är min morgon att "köra skolbussen", det vill säga följa Q och grannpojken till skolan. Resten av veckan sköter grannarna det, ända till fredag, då det blir min tur igen.

Vi tar vägen förbi parkeringen, så att jag kan lämpa in datorväskan och lunchlådan i bilen. Vi hejar på grannen som kör ut med sin enorma SUV. Hon har också en sjuåring att lämna, förra hösten ingick hennes flicka i gruppen, men samarbetet avstannade. Flickan krånglade och ville inte bli lämnad av oss. Lite kan jag förstå det, för det är inte lätt att bryta igenom Q:s och bästisens babbel. De har oerhört livlig fantasi och lever i en egen värld. Alla lärare säger likadant, och flera av dem är ganska bedårade av deras lekar.

Själv går jag i egna tankar längs gångvägarna, över det fält och genom dungarna som skiljer våra hus från skolområdet. Ett par gånger får jag jaga på pojkarna, som sölar. Kom igen, full fart! De vaknar upp och springer ikapp och förbi mig, med studsande ryggsäckar, Q som alltid några meter före.

Framme vid skolan är det sammelsurium som vanligt, bilar går på tomgång, ena hjulparen upp på trottoaren, släpper av barn, backar och vänder, sniglar iväg. Med illa dold skadeglädje noterar jag grannens SUV på ingång. Hon har inte tjänat en minut på att ta bilen till skolan. Fast lite irriterad gör det mig också. Växthuseffekten är en sak, våra barns närmiljö en annan. Min gissning är att hälften av de föräldrar som lämnar med bil är ungefär lika slöa som hon, har ungefär samma förutsättningar.

Jag ger Q en puss i hallen, idag tar jag inte av mig skorna och följer med in. Han vinkar förstrött, mitt i ett stort skratt mot en kompis.

Det tar fem minuter att promenera tillbaka till bilen. Fem minuter. Känner mig präktig.

Karriärplaner

När jag för ett tag sedan nämnde Y:s tendens att dela upp livet och matintaget i protein- och kolhydratsdagar så spådde en av mina trognaste läsare en lysande framtida karriär som näringsguru. Inte alls omöjligt.

Annars finns det ett alternativ att falla tillbaka på: smyckesdesigner. Det här armbandet hittade jag nyss på köksbänken. Kanske kan jag trygga min sena ålderdom med att sälja det på auktion om sisådär fyrtio år.

Fasängeln utrotad

Man vet att man har för lite att göra när man tar sig för att börja rätta stavfelen i den tekniska dokumentationen. Phase angel är nu överallt ersatt av phase angle. Det tog fyra minuter. Håhåjaja.

Ännu ett Y-ord

- Jag lägger knipan här, ropar Y till mig. Utan att vända mig om vet jag att han menar påsklämman, den som satt på påsen med torkade aprikoser. Klämma eller knipa, vem har sagt att det ena ordet skulle vara bättre än det andra?

Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma

Jag skulle kunna sova i en vecka, tänkte jag dystert igår morse. Helgen var fin och intensiv, men alldeles för kort. Jag är fan inte redo för ännu en arbetsvecka. (Är man någonsin det?)

Mamma åkte hem igår, efter att ha gjort två gästspel i vårt hem, de två senaste helgerna. Veckan däremellan semestrade hon i Frankrike med väninnor.

Den här gången gick det ganska bra, tycker jag. Hon verkade må rätt så bra, och då blir vårt umgänge också lättare. Men mer än en gång bet jag mig i tungan, det gjorde jag.

En av dessa gånger var när hon föreslog att vi skulle åka ner på stan bara hon och jag, så att hon skulle kunna köpa en försenad födelsedagspresent till mig. Vi gör det på söndag, sa hon glatt, och jag stirrade häpet på henne. På söndag? Inte en chans. O och jag måste eventuellt ut till sommarstugan och fixa det sista inför stängningen, om vi inte hinner klart på lördagen. Båda pojkarna ska på barnkalas klockan två, innan dess ska present inhandlas. Sedan har Q simskola halv fyra.

Mamma verkade lika häpen hon, över att vårt liv ser ut som det gör.

Det är mycket som retar mig i det här. Presentköpandet. Aldrig att hon skulle tänka ut en present på egen hand. Aldrig att hon skulle göra i ordning ett paket och posta så att det kommer på rätt dag. Nej, hon sätter in pengar på mitt konto, generösa summor, för att jag ska köpa mig något fint. Eller som nu, att vi skulle gå på stan tillsammans - förvisso inte en helt dum tanke, men just nu ogenomförbar.

Jag har heller inte lust att köpa mig något fint. Jag har allt jag behöver. Möjligen skulle jag behöva ett par vinterbyxor men de köper jag i så fall på lunchrasten - för egna pengar.

O:s födelsedagspresent var för övrigt ett par apelsindoftande produkter från Body Shop, en skrubbkräm och en olja. Perfekta presenter, lyxiga utan att vara svindyra. Jag hade aldrig kommit på tanken att köpa dem själv. Sådana presenter gillar jag.

Men insikten tycks gro hos henne i alla fall för hon säger eftertänksamt att hon kanske skulle försöka komma och hälsa på så att hon kan avlasta oss. Mm, säger jag.

De senaste gångerna mamma har hälsat på har varit på helger. Det har varit trevligt, pojkarna har blivit jätteglada. De älskar sin mormor och längtar intensivt efter henne. De tänker inte på att mormor åker hem igen lagom tills arbetsveckan börjar, då det varit välkommet med hjälp med att hämta eller lämna.

Och så var det ju bröllopsdagen också. Redan i våras frågade jag henne om hon kunde passa barnen en helg i mitten av september så att vi kunde resa bort för att fira vår femtonåriga bröllopsdag. O ja, gärna! Jag tar varje tillfälle att träffa mina barnbarn!

Någon gång i mitten av sommaren när vi pratar, nämner hon i förbigående att hon ska på bröllopsfest den 14 september, ett av styvfars barnbarn gifter sig. Men! Jo, jag måste åka på detta, säger hon avfärdande.

Nu kunde ju barnens farmor rycka in istället, så ingen skada var skedd. Och vi hade heller inte hunnit boka någon resa ännu, och förresten är det väl inte så himla viktigt att det blir exakt rätt datum. Men ändå. Taggen finns kvar och skaver hos mig.

Till slut exploderar jag, och det händer kvällen innan vi reser till London. Mamma ringer för att önska lycklig resa, jag är stressad över packningen. Farmor är installerad och leker med pojkarna, och när mamma får höra det säger hon att hon blir så avundsjuk.

Nä, nu får du ge dig, säger jag, och då blir hon ynklig. Du får inte vara arg på mig för detta, då blir jag verkligen ledsen.

Vad fan svarar man på det, till en gammal mamma som darrar på rösten, som inte alls liknar sitt gamla robusta jag, som alltmer börjar likna sin egen manipulativa svartsynta mamma, min mormor?

Jo, jag blir faktiskt arg. Du backade från ditt löfte att passa barnen, det ordnade sig ändå. Men du kan inte komma här i efterhand och vara avundsjuk på att farmor får passa ungarna, någon jävla måtta får det vara.

Det blir inte så mycket med den där explosionen. Det känns inte som någon större idé.

Allt handlar om henne. Som det alltid har gjort. Hon är centrum i sin egen värld, men hon ser det inte själv. Själv tycker hon att hon dignar under ett ok av självuppoffring.

Du har alltid bebott din egna värld, mamma. Och i utkanten av den finns jag.

Vita hårspännen

Det går snabbare och snabbare att köra till jobbet. Jag fattar inte riktigt varför, för jag åker vid ungefär samma tid varje dag, kör samma väg som vanligt. Men plötsligt är köerna borta. Det pågår mängder med vägarbeten runt om i Storstockholm, antagligen har man öppnat en ny led någonstans vilket gör att min rutt plötsligt flyter på. Kaosteori.

Jag börjar vänja mig vid att köra till jobbet istället för att åka buss eller tunnelbana. Tidsmässigt är det onekligen en stor fördel, numera tar det sällan mer än en halvtimme och det kan man sannerligen inte klaga på som storstadsbo. Det är också skönt att slippa släpa på väskor, slippa passa tider.

Det jag saknar mest är att kunna läsa, jag läser mycket mindre nu för tiden. Senast imorse funderade jag på om jag skulle göra ett nytt försök med ljudböcker, men jag gillar verkligen inte formatet. Radio är allmänbildande, åtminstone på morgonen. Det hemska programmet Ring så grälar vi (mer känt som Ring P1), alla smygrasisters och kverulanters eget forum, är ett utmärkt incitament för att komma i tid till jobbet. Hinner jag höra något av Ring så grälar vi är jag verkligen alldeles för sen.

På eftermiddagen är det värre, babblarna breder ut sig. De dagar jag hämtar barnen stönar jag irriterat åt Nordegren och Epstein, tills de tystnar kvart i fyra och jag får höra nyheter och sjörapport istället.

Men imorse mindes jag hur bra radio kan vara när den är som allra bäst, när jag hörde Cecilia Uddéns utrikeskrönika. Bilden av de tre små flickorna med likadana vita spetsstrumpor och hårspännen, den kommer inte att lämna mig på länge. Non serviam, verkligen. Vilken jävla skitvärld vi lever i.

Oktoberfredag

Läser saker på jobbets intranät som irriterar mig, en gammal ilska som flammar upp igen. Försöker skriva om det, få det ur mig. Men det går liksom inte.

Kanske har det något att göra med morgonpromenaden först till skolans gympasal där vi lämnade av Q och grannpojken, sedan vidare i den lummiga förorten, längs gångcykelbanorna under gulnande ekar och flammande lönnar, med klarögd pratsam fyraåring. Eller med den fridsamma salladslunchen på egen hand i köpcentret. Eller med det lika oväntade som trevliga samtalet om livets väsentligheter med en kollega som passerade mitt skrivbord. Du anar inte vad roligt det är att ha vuxna barn, sa han med strålande ögon. Tänkande, reflekterande individer, decennier yngre än en själv!

Vanlig, vänlig vardag. Kan vänligheten ha något att göra med att jag tre kvällar av fyra denna vecka har somnat före klockan 23? Kanske.

Ikväll ska jag äta middag med de viktigaste personerna i mitt liv: min man, mina söner, min mamma och min pappa. Det ska bli trevligt.

Knäck i lurarna

Pappa ringer när jag är på väg till jobbet. Det passar ju ganska bra, då har jag en halvtimme över att prata med honom. Ännu bättre hade det passat om jag kunnat använda hands-freen till mobilen, men då hör han mig inte. Men det är förstås bra att sitta i bilen där ingen hör (eller stör, eller störs) när man måste tala högt och tydligt.

Han berättar att en gammal - affärsbekant är det närmaste ordet jag kommer på, fast det är en dålig beskrivning - nå, bekant då, ringt honom med ett uppdrag. Pappa har de mest mystiska kontakter i alla möjliga kretsar, en del via de olika föreningar och styrelser han sitter i, en del via sina olika översättnings- och granskningsuppdrag. Den här damen kallar på honom ibland när hon vill att han ska leta på något i något arkiv, eller som nu tyda en handskriven text från 1500-talet. Det är oklart för mig om han någonsin tar betalt för dessa sina tjänster.

Fast jag hörde knappt vad hon sa, säger pappa, hon pratade så fort. Först fattade jag inte ens vem det var.

Nä just det. Och efter en stund kommer han in på bokmässan, hur P-O Enquist talade tydligt som västerbottningar plägar, vartenda ord hördes, men så var det några unga tjejer som hade usel mikrofonteknik och den där Caitlin Moran var helt obegriplig för hon pratade så fort.

Pappa, det är nog mera det att du hör dåligt, börjar jag, men han avbryter förtjust: jo, jo, men jag har en nyhet om hörseln också, vänta ska du få höra!

Jag tiger tåligt men blir allt mer irriterad när nyheten inte alls handlar om förnyad kontakt med audiolog eller försök att leta på den försvunna hörapparaten, utan kort och gott kan sammanfattas i ett ord: Revaxör.

Jag förklarar att jag är måttligt imponerad. Det var ju bra att du sköljt öronen, men det är inte grundproblemet, root cause som vi säger på jobbet. Han medger att det verkligen är dags att kontakta audiologen igen, ska bara leta på hörapparaten först. Jo, för jag har ju två, en till vardera örat. Men det är bara den ena som är försvunnen, den andra vet jag bara inte riktigt var den är.

Förresten är jag inte alls så motsträvig mot hörapparat som många av mina bekanta, hävdar han. Jag har då aldrig protesterat mot att ha hörapparat.

Jag har morrat inombords en lång stund, och nu måste jag utbrista: åja! Du vägrar ju att erkänna att problemet är din hörsel! Istället skyller du på att folk pratar för fort eller har bristande mikrofonteknik, vad är det för struntprat!

Mm, han drar sig till minnes sitt samtal häromdagen med nittioåriga kompisen A, envis som synden, ger sig aldrig. De hade grälat i en timme om flygvapnets vara eller inte vara. Han ger sig aldrig, inte ens när han har fel och jag har rätt, säger pappa indignerat. Sådan aktar jag mig faktiskt för att bli.

Gott så. Vi övergår till att tala om morgondagen, pappa fyller år och ska komma hem till oss och äta middag. Mamma kommer att ansluta också, på väg hem från semester i Nice.

Pappa är alldeles tyst i andra änden, och jag vet vad det betyder, han har inte hört. Från NICE!

Talande tystnad. Jag brölar till sist: NISS! PÅ RIVIERAN!

Åh, jaså. Nej, det var inte det att jag inte hörde, jag begrep bara inte vad du sa.

Då skrattar jag så jag viker mig dubbel över ratten, tur att jag vid det här laget hunnit svänga in på jobbets parkering. Varför kan du då inte erkänna att det är hörseln det är fel på, varför envisas du med att påstå att du inte begriper.

Jaja, säger pappa, tydligt nöjd med att ha fått mig att skratta. Det är inte bara knäck i lurarna, det är segt mellan dom också.

Det måste bli bättre innan det blir sämre, eller hur var det?

Igår släckte jag halv elva och somnade en stund därefter, sov dock lätt och vaknade av att O kom och la sig, några timmar senare av att Q kröp upp bredvid mig, därefter att det blev för trångt i min säng. Flyttade över till Q:s tomma, men sov oroligt även där. Lillebror i slafen över stökade runt för att till sist vakna och klättra ner. Själviskt hoppades jag att han inte skulle se mig i Q:s säng utan gå raka vägen in i sovrummet. No such luck. Efter några timmars sparkande lyfte jag upp honom i hans egen säng. Hur han kan sova så djupt samtidigt som han snurrar och sparkar, är en gåta. Vaffö gör du så, mamma, frågade han sömnigt men utan övriga protester.

Jag hade just dykt ner i kudden igen när det tassade i hallen och en klagande röst förkunnade att det nog kommit lite kiss i din säng, mamma. Av med blöta pyjamasbyxor, in med en hög tidningar mellan lakan och lakansskydd. Var ska jag lägga mig nu? I Q:s säng syntes bara ett jättelikt berg under täcket och skymten av en svart kalufs, han somnade om direkt.

Klockan var 05:43. Jag gick ner i gästrummet och sov som en gris till prick klockan sju.

Och när Q skulle klä på sig för att gå till skolan saknades hans överdragsbyxor.

Helga Oförvägen

Eller är det oförbätterlig jag menar?

Idag har jag mejlledes meddelat Jane att jag tar föräldraledigt två dagar under höstlovet, samt en dag några veckor senare, då Y:s dagmamma har stängt. Herr Snäll är tillfrågad och har godkänt.

Just så. Det ska bli intressant att se vad hon svarar, om hon svarar.

Infam? Det är bara förnamnet.

Bättre

Igår släckte jag lampan 22:13 och somnade strax därefter. Sov tungt utan att vakna alls till strax före halv sju, då klockan ringde.

Och Q:s jacka hängde prydligt på en krok i matsalen.

Min värld gungar inte längre, det är ordning och reda i mitt lilla rike. Tills vidare.

Prylpanik

Jag är djuriskt trött. Jag fattar inte varför jag är så trött jämt, klagade jag för mamma igår. Hon förhörde sig om sköldkörtelvärden (bra, kollas varje halvår) och blodvärden (ingen aning, men har aldrig haft dåliga sådana, inte ens när jag menstruerade kopiösa mängder). Känner du av myeliten längre? Nej, inte ofta. Så rättade jag mig: nästan aldrig. Minns inte när det hettade i fötterna senast.

Nej, förklaringen är nog trivialast tänkbara: jag sover för lite. Sällan somnar jag före midnatt, nästan aldrig före elva. Klockan ringer halv sju, och de allra flesta nätter blir jag störd av åtminstone någon av männen i mitt liv. Inatt var temat olika vätskor. Y kom knallande vid tvåtiden och förklarade bestämt att han ville dricka, så det var bara att gå upp och hämta vatten. Sedan somnade han bums mellan O och mig, vilket jag inte gjorde, så jag flyttade över till Q som oftast är vilsammare att dela säng med. Dock inte just inatt, för några timmar senare vaknade han med strömmande näsblod.

Men det var inte om nätterna jag skulle gnälla (Y:s nattskräck börjar för övrigt att avta, han hade en attack häromveckan men de kommer alltmer sällan. Monstret är på väg att flytta, helt klart.) utan om något helt annat.

Jag är relativt ordningsam utan att vara pedant. Jag har inga större problem att hålla ordning på mina grejer, olika deadlines, komma ihåg namn, datum och födelsedagar. Utan denna förmåga hade jag varit en betydligt sämre projektledare.

Det gör också att jag avskyr att glömma saker, att tappa kontrollen. Imorse när jag kom till jobbet var det full kalabalik angående de elva prototyper min projektgrupp låtit bygga. Fast jag märkt dem med nummer, fast jag har en lista med olika kolumner där jag markerat vilken prototyp som finns hos vem, och vilka ändringar som är gjorda på den, var förvirringen total. Jag blev med rätta irriterad, det ska fan vara teaterdirektör. Det är ju ingen idé att jag vidtar åtgärder för att hålla ordning om folk plockar åt sig grejer och byter med varann utan att meddela mig. Många talanger har jag, men synsk är jag inte, inte heller tankeläsare. Efter en halvtimmes efterforskningar var min lista uppdaterad, jag hade koll på läget igen, frid rådde både i projektgruppen och i mitt sinne. Är mor glad, är alla glada, typ.

Tänk om det kunde vara lika enkelt hemma.

Det är en enorm skillnad på att ha en förstaklassare och ett barn i förskoleklass (eller hos dagmamma). I de senare fallen ska de ha med sig ryggsäck med liten matsäck någon gång i veckan, that's it. Hos dagmamma är dessutom gruppen så liten att inga kläder försvinner. Q:s första dagmamma liksom Y:s nuvarande är fullkomliga fenomen. Inte en vante saknas, inte en strumpa.

Så börjar ungen skolan. Plötsligt är det tjugoåtta barn i gruppen, tjugoåtta ungar att förväxla jacka eller gympabyxor med. Plötsligt har han gympa en gång i veckan, gympapåse med särskilda kläder och handduk ska medtas. Plötsligt har han en läsebok som bara ska med till skolan på tisdagar, alla andra dagar ska den vara hemma. Och så vidare.

Sedan skolan började har följande hänt:

Q har fått med sig en annan pojkes gympabyxor hem, förutom sina egna
Q har slarvat bort sina glasögon, enligt uppgift la han dem inne i en lekstuga medan han klättrade i träd. De har inte synts till efter detta.
Q:s tunna höst- och vårjacka är spårlöst borta. Möjligen har vi glömt den ute i sommarstugan. Om inte, lär inte heller den synas till mer.
Den jacka jag fyndade på second hand i onsdags är också borta. I fredags kom Q nämligen hem med en nästan likadan jacka, som det stod ett helt annat namn i. Troligen har han tagit fel i matsalen.

(Efter visst detektivarbete hittade jag jackans ägare i klassen över Q:s, och ringde och pratade med pappan, som blev jätteglad och genast kom och hämtade. Men någon Q-jacka hade han inte sett till - fast jag ska prata med min fru, hon kanske vet.

Fnys. Jo, det där känner man ju igen.)

Idag när jag kom hem (jag är alltså fruktansvärt trött idag) och mötte Q utan glasögon, och inte kunde hitta glasögonen (de nya alltså, som vi fick från optikern för bara två veckor sedan), föll jag nästan i gråt. Men de låg faktiskt på hans byrå, under putslappen.

Herregud. Jag måste lugna ner mig. Ikväll ska vi städa, jo för städhjälpen kommer imorgon. Men sedan ska jag gå och lägga mig, senast halv tio.

En dag på Skansen

Septembers sista dag tillbringades alltså på Skansen, jag och mina pojkar. Det blev.. sådär. Kan man väl lugnt säga.

Redan dagen innan förklarade jag nogsamt för dem att om det blev bråk på morgonen liknande det vi just utstått, skulle Skansenutflykten inte bli av. Det var egentligen inte tänkt som ett direkt hot - vi har fastnat i fällan att hota som uppfostringsmetod, inte konstruktivt alls - utan ren logik, orsak-verkan. Tjatas det och bråkas det tar all energi slut hos oss alla och inget finns kvar att lägga på den roliga aktiviteten.

Fast det är ingen idé med dylika predikningar. Vete fan vad nyckeln är, men den går inte via moralkakor i alla fall. Morgonen började bra, barnen vaknade tidigt och ville genast leka med lego. Jag gav dem varsin banan och vacklade sedan tillbaka till sängen och halvsov en timme till. Hörde harmoniskt lekprat, hörde hur de tassade uppför trappan och satte på TV:n, hörde fnitter och fnatter och lek med golvkuddarna.

Möjligen skulle jag ha stannat i sängen eller på annat sätt fortsatt hålla mig undan, för så snart jag steg upp och gjorde dem sällskap, var det slut på harmonin. Fast vi inte behövde stressa, fast jag lät frukost och påklädning ta den tid det tog, fast jag väntade in dem, slutade det hela med ett utbrott från min sida och gråtande barn.

Sedan var det ett böljande fram och tillbaka. Den långa resan till Djurgården gick hyfsat men med eskalerande tjafs och provokationer. Eftersom alla var hungriga åt vi så snart vi kommit innanför Skansens grindar. Lunchen var enastående misslyckad. Det tog tjugo minuter innan servitrisen nedlät sig att emotta min beställning, under denna tid hann Y nästan riva etablissemanget och i farten demolera den sista gnuttan av mitt goda humör. Jag vill ha kakor! Sen, du måste äta riktig mat först. Om jag inte får kakor tänker jag inte äta alls! Så nyser han över kakorna som är upplagda i frestande ögon- och näshöjd.

(Note to self: vi ska inte äta mer på det stället, barnportion med pannkakor för 85 spänn är fantamig rena rånet. Men vi fick ett helt rum för oss själva i alla fall, alltid något.)

Böljande, som sagt. Båda ignorerar mig i rulltrappan och springer och hoppar, Q klarar det givetvis, Y snubblar, givetvis. Slår sig inte men ger mig nästan en hjärtinfarkt. Matning av sälarna gör succé, lill-Skansen likaså. De leker länge, länge i rutschkanan medan jag sitter på en bänk och huttrar, frusen men glad åt deras glädje. Så vill de ta av sig barfota. Absolut inte, det är ju jättekallt ute. Om vi inte får det, tänker vi sitta här och skrika fula ord åt dig!

Och så vidare, och så vidare. Det haltar på, jag lyckas rätta upp det någorlunda men inte helt. Konflikterna ligger hela tiden på lur. Eftersom Y är lite snuvig har jag vagnen med fast han egentligen är för stor för att sitta i den. Q vill köra den, Y vill bli körd, okej men inte i de branta nedförsbackarna, inte för snabbt, det får inte bli farligt. Jag talar för döva öron, Q gör en halsbrytande och livsfarlig manöver varpå jag rycker vagnen ifrån honom. Han surar.

Vid Björnberget har de inte alls lust att titta på björnungarna utan springer och gömmer sig för mig, skratten ekar. Jag låter dem springa, men plötsligt händer något, någon slår någon, oklart vem och varför, Y skrikgråter och Q ryter: skitunge, skitunge!

Vid halv fyra börjar det regna, jag är utmattad och utledsen, besviken både på mig själv och på dem. Som så många gånger förut tänker jag att vi fastnat i ett destruktivt mönster, jag måste sluta prata, babbla och förklara, måste sluta hota med repressalier (fast O är faktiskt en större syndare i detta än jag), men det är frestande eftersom hot om indragna speldagar är en av mycket få saker som kan få Q att ta reson. (Å andra sidan funkar det inte alltid, det heller.)

Vi har pratat om fika, ända sedan Y:s kaktjat. Jag tänker att egentligen förtjänas det ingen fika, så som det har bråkats. Vad är det i mig som reagerar så? Jag tycker inte att min egen uppfostran var särskilt auktoritär, ändå är det en ryggmärgsreflex i mig. De borde inte få. Fast är det inte lite nedrigt ändå, att hålla dem på halster och rycka undan privilegierna i sista stund?

Min andra impuls är att predika och tjata: om vi nu ska gå på kafé får man inte busa, inte klättra, inte inte inte. Det sitter andra människor där, man måste ta hänsyn, inte störa, bla bla bla.

Nej. Jag säger precis det jag känner, ganska ocensurerat också. Att jag är besviken på dagen, att det inte alls blivit så roligt som jag hoppats utan bara bråkigt. Att jag är trött och ledsen. Att det kanske är fel att gå och fika på ett fint ställe nu, det var tänkt som en belöning efter en bra dag, men det struntar jag i, för nu vill JAG fika.

Så det gör vi. Rejält också. Vi väljer två kakor var, en stor och en liten. Y bestämmer sig snabbt, Q väljer länge. När de har pilat iväg med sina tallrikar och jag ska betala (fikat kostar mer än lunchen) suckar jag och säger att vi har haft en vidrig dag. Jag vet precis vad du menar, säger tjejen i kassan inkännande. Då är man värd två kakor! Men nu verkar de ju så snälla.

Ja, faktiskt. Undret inträffar. De matar varann med kakor, smakar av mina, jag smakar av deras. Fikastunden blir den bästa på hela dagen.

Sedan går vi till tunnelbanan. Y somnar i vagnen, Q hoppar och skuttar. Vi möter O på vägen, kommer hem och äter rester till middag. Dagen slutar bra.

Får man inte ett svar man är nöjd med, omformulerar man frågan

Min yngste son, fyra år, tycks ha gått kurs hos min gamle chef You-Know-Who. Han är minst lika förslagen.

Y (belevat, med huvudet på sned): Pappa, har du sett min ficklampa?
O: Nej.
Y (otåligt): Men pappa, var är den?
O: Jag vet inte, Y.
Y (kommenderande): Pappa! Ta fram den nu!