Jag skulle kunna sova i en vecka, tänkte jag dystert igår morse. Helgen var fin och intensiv, men alldeles för kort. Jag är fan inte redo för ännu en arbetsvecka. (Är man någonsin det?)
Mamma åkte hem igår, efter att ha gjort två gästspel i vårt hem, de två senaste helgerna. Veckan däremellan semestrade hon i Frankrike med väninnor.
Den här gången gick det ganska bra, tycker jag. Hon verkade må rätt så bra, och då blir vårt umgänge också lättare. Men mer än en gång bet jag mig i tungan, det gjorde jag.
En av dessa gånger var när hon föreslog att vi skulle åka ner på stan bara hon och jag, så att hon skulle kunna köpa en försenad födelsedagspresent till mig. Vi gör det på söndag, sa hon glatt, och jag stirrade häpet på henne. På söndag? Inte en chans. O och jag måste eventuellt ut till sommarstugan och fixa det sista inför stängningen, om vi inte hinner klart på lördagen. Båda pojkarna ska på barnkalas klockan två, innan dess ska present inhandlas. Sedan har Q simskola halv fyra.
Mamma verkade lika häpen hon, över att vårt liv ser ut som det gör.
Det är mycket som retar mig i det här. Presentköpandet. Aldrig att hon skulle tänka ut en present på egen hand. Aldrig att hon skulle göra i ordning ett paket och posta så att det kommer på rätt dag. Nej, hon sätter in pengar på mitt konto, generösa summor, för att jag ska köpa mig något fint. Eller som nu, att vi skulle gå på stan tillsammans - förvisso inte en helt dum tanke, men just nu ogenomförbar.
Jag har heller inte lust att köpa mig något fint. Jag har allt jag behöver. Möjligen skulle jag behöva ett par vinterbyxor men de köper jag i så fall på lunchrasten - för egna pengar.
O:s födelsedagspresent var för övrigt ett par apelsindoftande produkter från Body Shop, en skrubbkräm och en olja. Perfekta presenter, lyxiga utan att vara svindyra. Jag hade aldrig kommit på tanken att köpa dem själv. Sådana presenter gillar jag.
Men insikten tycks gro hos henne i alla fall för hon säger eftertänksamt att hon kanske skulle försöka komma och hälsa på så att hon kan avlasta oss. Mm, säger jag.
De senaste gångerna mamma har hälsat på har varit på helger. Det har varit trevligt, pojkarna har blivit jätteglada. De älskar sin mormor och längtar intensivt efter henne. De tänker inte på att mormor åker hem igen lagom tills arbetsveckan börjar, då det varit välkommet med hjälp med att hämta eller lämna.
Och så var det ju bröllopsdagen också. Redan i våras frågade jag henne om hon kunde passa barnen en helg i mitten av september så att vi kunde resa bort för att fira vår femtonåriga bröllopsdag. O ja, gärna! Jag tar varje tillfälle att träffa mina barnbarn!
Någon gång i mitten av sommaren när vi pratar, nämner hon i förbigående att hon ska på bröllopsfest den 14 september, ett av styvfars barnbarn gifter sig. Men! Jo, jag måste åka på detta, säger hon avfärdande.
Nu kunde ju barnens farmor rycka in istället, så ingen skada var skedd. Och vi hade heller inte hunnit boka någon resa ännu, och förresten är det väl inte så himla viktigt att det blir exakt rätt datum. Men ändå. Taggen finns kvar och skaver hos mig.
Till slut exploderar jag, och det händer kvällen innan vi reser till London. Mamma ringer för att önska lycklig resa, jag är stressad över packningen. Farmor är installerad och leker med pojkarna, och när mamma får höra det säger hon att hon blir så avundsjuk.
Nä, nu får du ge dig, säger jag, och då blir hon ynklig. Du får inte vara arg på mig för detta, då blir jag verkligen ledsen.
Vad fan svarar man på det, till en gammal mamma som darrar på rösten, som inte alls liknar sitt gamla robusta jag, som alltmer börjar likna sin egen manipulativa svartsynta mamma, min mormor?
Jo, jag blir faktiskt arg. Du backade från ditt löfte att passa barnen, det ordnade sig ändå. Men du kan inte komma här i efterhand och vara avundsjuk på att farmor får passa ungarna, någon jävla måtta får det vara.
Det blir inte så mycket med den där explosionen. Det känns inte som någon större idé.
Allt handlar om henne. Som det alltid har gjort. Hon är centrum i sin egen värld, men hon ser det inte själv. Själv tycker hon att hon dignar under ett ok av självuppoffring.
Du har alltid bebott din egna värld, mamma. Och i utkanten av den finns jag.
Man kan inte göra om dem, det har vi konstaterat. Bara hantera dem.
SvaraRaderaSuck.
Förresten. Pengar som jag får på det där viset (exempelvis blompengar som jag aldrig kommer ihåg att köpa blommor för) sätter jag numera in på ett konto för inköp av nya slalomskidor (som jag verkligen inte behöver men VILL HA). Jag säger naturligtvis ingenting till givaren om detta. Men att köpa "en fin tröja" eller "något fint till hemmet" är bara bortkastat. Bättre att lägga ihop till något stort och onödigt som man verkligen vill ha.
Är det något med vår generations mammor eller hur råkar så många vara så likasinnade?! Och mormödrarna också. Hoppas vi klarar av att bryta mönstret, vi som är småbarnsmammor just nu!
SvaraRaderaJag vet inte om det är en generationsfråga, kanske.
SvaraRaderaSäkert är att mamma inte har en aning om hur vår tillvaro är. Hon tillhör den första generationen yrkesarbetande kvinnor, och det var säkert jättetufft på många sätt. Men å andra sidan hade hon bara ett litet barn i taget, det skiljer elva år mellan min syster och mig, dessutom gick min styvfar i pension samtidigt som mamma började jobba efter mammaledigheten med min syster. (Ja, han var och är en urgammal pappa!)
Hon har varit en bra mamma på många sätt, det har hon. Men hon har alltid varit alldeles förbannat självupptagen. Och ibland gör det ont.
hear hear, sister!
SvaraRaderaMin mamma är samma lika. Vill sååååå gärna vara med barnbarnen, men nog är det alltid något som är liiiite mer spännande.
Idag åkte hon hem efter ett par dagar här. Har hon hämtat eller lämnat igår eller idag? Näpp.
Satt lugnt och drack sitt kaffe imorse och vinkade adjö till barnen medan jag for som ett skållat djävla troll mellan skolväskor, tandborstningar och bilnycklar. Så har hon emellanåt mage att lägga huvet på sned och bekymrat säga "du är så uppe i varv".
Gnutt.
Det är ju urtrist att det är så.
SvaraRaderaJag har inte barn och min mamma lever inte längre, men utifrån vad jag ser mina mo- och fastrar göra så måste jag ta generationen i försvar mot generaliseringen om själviskhet. De hämtar och passar och åker med. Min moster tog hand om mitt kusinbarn under en månad under hans första dagissommar, för att han inte skulle behöva byta dagis under månaden då hans sommarstängde. Senast jag ringde min ena faster hade hon ryckt ut från jobbet för att gå med min kusin till ett läkarbesök med sjuåringen, eftersom treåringen knappast kunde sitta ensam i väntrummet. Och min andra faster bor granne med min kusin och går dit varje morgon och ser till att kusinbarnet kommer upp, äter frukost och åker till skolan, eftersom hans föräldrar då redan åkt till jobbet.
Det är alltid svårt att generalisera, och att mina släktingar ställer upp hjälper ju inte er som har det annorlunda.
Och det är väl svårare att riktigt få ett grepp om hur vardagen ser ut när man inte bor på samma plats men kommer på besök då och då.
Men säkert är det också en fråga om personlighet.
Innan mitt privatliv havererade tyckte jag att mina föräldrar var...lite småsnåla med hjälp. Jag minns att jag t.ex. föreslog att vi kunde bestämma en veckodag varannan vecka, alltså, varannan tisdag t.ex. då de skulle hämta barnen på dagis, och så kunde farmor och farfar hämta "den andra varannan". Så kunde maken och jag veta att på tisdagar är det inget bråttom hem, då kan man jobba undan lite, kanske till och med ta sällskap hem.
SvaraRaderaMina föräldrar tvärvägrade. De ville absolut inte binda upp sig. Vi hjälper gärna till om det kör ihop sig för er, sa de, men inte enligt ett förutbestämt schema. "När ni var små klarade vi allt själva!"
Ja, men när syrran och jag var små jobbade mamma deltid fem minuters promenad hemifrån. När hon inte själv var dagmamma.
Det här gjorde mig rätt så ledsen då, förut. Men nu, när jag faktiskt BEHÖVER hjälp för att hålla näsan över vattenytan, då skulle de komma varje dag om det krävdes. De har till och med lämnat en lista till mig, som sträcker sig ända fram till jul, över vilka dagar (typ en varannan vecka) som de absolut inte kan hämta. Annars är de mer eller mindre standby.
I mina föräldrars fall tror jag också att det handlar om att de själva blev föräldrar så tidigt, de var 23 och 27. Ingen av dem hade bott ensam, de flyttade hemifrån direkt till en gemensam lägenhet där de bodde ett år medan de byggde en villa tillsammans. De hann aldrig ha "ett eget liv" med intressen, träning, bio, middagar på restaurang, herrgårdshelger etc. Min mammas egentid var, så vitt jag förstår, syjunta en kväll varannan vecka. Och då var vi ju med pappa, och om han var bortrest tror jag faktiskt att nåt av de större "syjuntebarnen" kom och passade mig och syrran.
Och när jag läser din text, Helga, är jag återigen så himla glad att ha mina föräldrar 20 minuter bort med bil. Visst skulle det vara mysigt att åka och hälsa på dem flera dagar i sträck, men fördelarna med att ha dem på nära håll överväger alla gånger.
Jag hör er allihop! Min mamma tar lite av guldpokalen eftersom hon dessutom behandlar sina barn olika. Först har hon sagt till mig i tretton år att hon inte hinner/orkar/kan hjälpa mig med min dotter (jag är ensamstående så varje sekund av avlastning hade varit mycket värdefull när dottern var liten).
SvaraRaderaSå blir min syster gravid - inseminerad i Danmark. Då flyttar min mamma IN hos henne i slutet av graviditeten, är med på förlossningen, och bor med henne i början av föräldraskapet. Nu går barnet på dagis och min mamma hämtar och lämnar glatt och drar sig inte för att skriva "det här är det roligaste jag vet" på Facebook.
Jag är så otroligt sårad och det spelar ingen roll att jag klagar, så svarar mamma: Men nu är ju din dotter tonåring, du behöver ju ingen hjälp.
Nej, men förut behövde jag den lika mycket som min syster! Det finns väl inget tydligare kvitto på att vi är olika älskade, och det hade hon i alla fall kunnat maskera, eller be om ursäkt för.
Arg!
Anonym, du får den föga åtråvärda förstaplatsen, eller snarare din mamma. Förstår verkligen att det svider!
SvaraRaderaNej, jag vill inte skälla hela 40-talistgenerationen för själviskhet. Visst vet jag att det finns massor av far- och morföräldrar som hjälper sina barn och barnbarn. Men jag vet också att många upplever samma sak som jag. Kanske är 40-talisterna (eller däromkring) den första generationen som ser självförverkligande som något fullkomligt självklart och berättigat. På många sätt är det en positiv utveckling, tidigare generationers martyrmammor och dito fruar är knappast bättre.
I mammas fall är det hennes personlighet, hon har alltid varit självupptagen och dålig på att skilja på sina egna behov och andras. Födelsedagspresenter handlar i själva verket inte om vad föremålet önskar sig eller blir glad av, utan mer om henne som givare. Hon vill känna sig generös och bekräftad.
(Presenten jag fick var några tallrikar att komplettera den servis jag har sedan många år, som börjar bli kantstött. Mycket bra, en present som mamma gillar att ge. Men en av tallrikarna vågade hon inte köpa, för hon var osäker på storleken. Gott så. Väl hemma mätte hon mina tallrikar, konstaterade att måtten stämde, och ringde butiken och bad dem lägga undan. Min dotter kommer imorgon eller senast på tisdag. När hon rest hem låg en stor lapp på bänken: GLÖM INTE TALLRIKEN. I helvete heller att jag hade tid att hämta den i måndags eller tisdags, jag var ensam med barnen båda kvällarna. Men det visste ju inte hon. Nej, men hon frågade heller. Hon har ingen aning om att hon skapar ett extra stressmoment för mig, ett moment jag verkligen inte behöver.)
Tyvärr blir de här dragen bara mer och mer framträdande.
(Som att hon aldrig hör på vad man säger. Jag kan tolka varje nyans i hennes hummanden, hur blicken fladdrar iväg, jag ser och hör direkt när hon slutar lyssna och jag hatar det. Det får mig att känna mig åsidosatt, och att vårt umgänge i själva verket är en chimär, en fasad, en yta och därmed värdelöst. Ja, jag överdriver. Nej, det är inte alltid så. Men ibland. End of rant.)
Var var jag? Jo, hennes olater tilltar. Dels tror jag det har med ålder att göra. De knäppa drag man har ökar snarare med åren än tvärtom (något att ödmjukt besinna!). Men det har också med hennes pågående neverending kris att göra, den att styvfar är gammal och sjuk. Hon får tunnelseende helt enkelt och blir än mer självisk.
Jesus, jag blir så uppe i varv av detta, det tar aldrig slut. Min älskade frisör kanske har rätt när han säger att jag borde gå i (mer) terapi för att reda ut förhållandet till mamma.
SvaraRaderaJust det här med upprätthållandet av fasader, som bara blir värre med åren, är den största orsaken till att min man och min mamma inte kommer överens, tror jag. O är väldigt mycket en handlingens man. För honom är vackra ord helt underordnade det man gör. Mamma är precis tvärtom. Hon blev stött när O hastade iväg i måndags morse utan att säga hejdå ordentligt (han hade ett tidigt möte och ropade, men det hörde hon inte). Hon håller gärna små improviserade tal i telefon eller över middagar där hon berättar för mig kära dotter eller den käre svärsonen till vilken glädje vi är, bla bla. Det är meningen att vi ska bli glada och visst, visst, det är tanken som räknas. Men det hade suttit fint med lite konkret hjälp också. Sådan som inte är på hennes villkor.
Å andra sidan vet jag inte om jag hade velat ha henne på nära håll heller. Det var jobbigt det också men på ett helt annat sätt. Jag minns att hon körde en hel del med både O och mig på den tiden, detta var ju innan vi hade barn, vilket var en stor sorg. Hon behövde hjälp att hämta ditten och lämna datten. Men det var alltid skickligt maskerat, hon lyckades ofta vrida det till att arrangemanget i själva verket var till vår fördel "då får ju ni låna min bil tills imorgon". Det var en enorm lättnad att flytta till Stockholm och slippa de där ryckningarna i marionettråden. Men på den tiden var vår relation ganska dålig, den är bättre nu.
Å andra sidan är relationen till pappa bättre numera när vi bor i samma stad och han inte längre ockuperar vårt gästrum. Men det har mest med hans bohemiska personlighet att göra!
Intressant diskussion att läsa för en spökläsare. Men jag tänker att det kanske är lite mycket begärt att vara viktigast för sina föräldrar livet igenom? Det kan ju inte vara lätt att bli oviktigare och oviktigare i sina barns liv för att såsmåningom bli lite av en plikt (jag borde ringa mamma..) och att det kan hjälpa att hålla lite distans när balansen byts i vem som behöver vem mest. Jag försöker tänka så själv iaf. Sen undrar jag också om vi har samma förhoppningar på pappor? Helga, avlastar din som bor på samma ort? Förlåt att jag lägger mig i, blev bara nyfiken. Tack för många års intressant läsning. /Katarina
SvaraRaderaVälkommen ut ur spökgarderoben, Katarina! Känn inte att du lägger dig i, tvärtom!
SvaraRaderaVisst är det för mycket begärt att vara viktigast för sina föräldrar genom hela livet, det håller jag helt med om. Problemet är att det här ger eko i själen, och det ekar hela trettio år tillbaka i tiden, ännu mer.
Jag VET att mamma älskar mig, mer än något annat vet jag det. Hon är på många sätt ett stort stöd. Jag läser andra bloggar, om andras mammor som fäller snipiga kommentarer, och häpnar. Det skulle mamma aldrig göra. Hon har alltid varit stödjande och uppmuntrande och peppande. Men också ganska frånvarande, tidvis. Mer än många andra mammor, tror jag.
Det hade väl inte varit så farligt om hon stode för det, men det gör hon inte. Det är så dubbelt, det är återigen det här med ytan och fasaderna.
Och vi klarar oss, visst gör vi det. Men lite sorgligt är det. En ganska liten insats från hennes sida, som nog enbart hade varit till glädje för henne själv, hade kunnat göra stor skillnad för oss.
Ännu är nog inte världen jämställd nog att samma krav ställs på pappor. Kanske kommer våra barn att göra det? Jag ställer nog inte samma krav på pappa, nej, inser jag när jag rannsakar mig själv. Men han ställer heller inte alls lika mycket krav på mig som mamma gör. Vadå för krav, skulle hon fråga? Att spela med i charaderna, som hon inte ens är medveten om att hon iscensätter.
Pappa avlastar en del, det gör han faktiskt. Inte enligt något schema, men om vi har en lucka så kan han hämta Y och ta emot Q och servera dem mellanmål. Men ta hand om ungarna en hel helg, stå för middagar osv, nja. Klart han skulle fixa det om livet hängde på det, men som sagt: nja. Men eftersom vi har en helt annan kommunikation, han lyssnar faktiskt på mig (när han hör vad jag säger, förstås!) och möter mig, därför är jag mer benägen att förlåta honom hans tillkortakommanden.
Men säkert är det så att jag är orättvisare mot mamma. Döttrar och mödrar. Nåja. Jag har i alla fall ingen dotter att härja med. Istället kan jag bli svärmodern from hell.
Appropå pappor eller mammor så kanske det mer handlar om vem som stått en närmast. jag växte huvudsakligen upp med min pappa och hyste mycket liknande känslor som många av er beskriver som gäller era mammor. Har iofs inget enkelt eller lätt förhållande till mamma heller :-)Det är riktigt hemskt att ens skriva detta men vissa saker går aldrig att lösa.
SvaraRaderaLäste ditt inlägg imorse och har sedan tänkt på det hela dagen (och gått och blivit arg på kuppen) så nu måste jag kommentera. Frågan är bara hur jag ska skriva utan att det blir en halv uppsats baserat på gnäll.
SvaraRaderaJag blir helt enkelt tokig på min mamma på ett sätt som jag aldrig blev innan jag fick barn, och det handlar en hel del om det här med avlastning men också om egenheter hos henne som liksom blir uppförstorade när jag i min stressade småbarnstillvaro inte har tiden eller orken att jämka ut det på samma sätt.
Som flera har skrivit är en del av skon som klämmer det här med att hon ”så gärna är barnvakt” men när vi väl frågar så får vi på förslag en helg två månader fram. Vi har sagt att barnvakt är alltid välkommet, säg bara till när du kan, men hon vill att vi ska fråga istället. Det är sällan som vi faktiskt ”behöver” barnvakt, utan det är mer som ett plus att t ex kunna få en middag på tu man hand och då blir tröskeln för oss hög att fråga bara för lyx. Det leder till att vi mer frågar för tråkiga saker som vi verkligen behöver hjälp med, vilket gör det än jobbigare när hon ”letar tider”. För min egen del kanske det handlar om att jag tycker att det är så himla jobbigt att känna mig i beroendeställning. Det skulle vara så otroligt mycket lättare om hon hörde av sig och bara sa att ”i helgen är jag ledig – vill ni ha barnvakt?”.
Sedan har min mamma alltid haft ett drag av att se problem i det mesta och att vilja planera in i minsta detalj och det är tyvärr rätt sällan förenligt med barnvakteri. Ofta när jag frågar om barnvakt dyker det upp något av typen ”ja, men hur ska det då gå med...” och sedan löser det sig oftast. Nu senast när hon hade erbjudit sig att hämta på förskolan visade det sig när hon ringde för att stämma av att hon inte alls skulle hämta utan ”följa med” mig, och det kröp fram att hon var orolig att hon inte skulle hitta till förskolan (hon har hämtat själv tidigare) för hon inbillar sig att hon har dåligt lokalsinne. Visst följer dottern med lättare hem om mormor är med, och visst är det skönt att få laga mat i lugn och ro medan hon roar ungarna, men någon egentlig avlastning – nja.
Och nu på fredag är maken borta och jag bjöd in henne på middag, mer för trevligheten än för avlastning, men då var hon tvungen att fundera för hon skulle själv ha middag dagen efter. Jag kan liksom inte låta bli att sucka - om jag skulle behöva en hel dag och en kväll för att förbereda en middag skulle det aldrig bli några. Till sist kunde hon ändå komma för hon kunde ju handla och förbereda lite på torsdagen!
Det blev visst en uppsats ändå. Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, behövde kanske mer skriva av mig lite irritation bara. Ibland önskar jag att jag inte lagt ner min anonyma blogg. Jag blir helt enkelt vansinnig av att i mitt tyckte känna att mina barn är en belastning och vill bara slänga på luren och skrika att ”slipp då om det är så jobbigt att umgås med barnbarnen”.
Som ett ps kan jag svara på frågan ”men pappa då?”. Tyvärr gick han bort när vi väntade vårt första barn. Extra tyvärr eftersom han var av typen ”det löser sig” och balanserade upp min mors sätt att blåsa upp hönor av fjädrar. Hade han varit i livet hade hon nog också känt sig mer säker och velat vara barnvakt mer, tyvärr.
Mina föräldrar är väldigt generösa med att hjälpa till. Främst är det nog att de faktiskt vill umgås med barnbarnen och vet att det är körigt för småbarnsföräldrar. Men, en annan grej är nog att de börjat tänka på sin ålderdom. "Om vi hjälper dig nu kan väl du hjälpa oss en vacker dag?" Och visst det kommer jag att göra, både av vilja och av tacksamhet för att det ställt upp så mycket nu.
SvaraRaderaMitt förhållande förbättrades också till mina föräldrar efter jag fått barn, otroligt men sant. På nåt sätt hamnade barnen som ett kullager mot friktionen mellan oss. Dessutom bor de i samma stad, skulle vi bo under samma tak skulle jag nog bli tokig.
Vi får mycket hjälp av mina föräldrar när vi ber om det, men de är nyblivna pensionärer med egna stora projekt så jag tänker mig flera gånger innan jag frågar- och de får alltid säga nej. Att de hade en stående dag varannan vecka skulle passa oss men de vill inte boka sig. Jag har blivit bra på att vara konkret med vad jag behöver hjälp med hämtning av storkillen , lek med lillkillen. Men hjälp om det inte är i deras ögon viktigt tror jag skulle vara svårt att få. Vi har en rak kommunikation om det mesta utom just det att storkillen får inte alls samma tid som den lilla, att de båda släppt den stora nu när sötnosen kom.
SvaraRaderaNär min syster fick barn var de engagerade i alla fyra (ett dog litet). Nu har mamma och styvfar barnbarnsbarn på systers sida, och små barnbarn på två håll så vi är inte de enda som vill ha hjälp. Hjälp och hjälp förresten, de älskar barnbarnen och vill vara med dem, men de kommer inte med egna initiativ, tyvärr. När de väl är med barnen så uppskattas det så av alla sen kommer de av sig.
Vad fint att din mamma ville ha en stund med bara dig Helga trots att det inte gick att genomföra. Vi har tränat ihop mamma och jag och fnittrat mycket åt våra egenheter. Håller inte med om att man ska bli mindre viktig för sina föräldrar som nån sa, det är ju ömsesidigt, vi ska ta hand om dem sen, skulle t om kunna ha dem boende här på gården.
Barnens farfar har också utvecklat tunnelseende där bara hans behov finns ( dement farmor) han frågar aldrig efter barnbarnen utan är fast i sin livssorg. Men han kan utåt prata mycket om barnbarnen.../Stella