Feeling smug

Det är min morgon att "köra skolbussen", det vill säga följa Q och grannpojken till skolan. Resten av veckan sköter grannarna det, ända till fredag, då det blir min tur igen.

Vi tar vägen förbi parkeringen, så att jag kan lämpa in datorväskan och lunchlådan i bilen. Vi hejar på grannen som kör ut med sin enorma SUV. Hon har också en sjuåring att lämna, förra hösten ingick hennes flicka i gruppen, men samarbetet avstannade. Flickan krånglade och ville inte bli lämnad av oss. Lite kan jag förstå det, för det är inte lätt att bryta igenom Q:s och bästisens babbel. De har oerhört livlig fantasi och lever i en egen värld. Alla lärare säger likadant, och flera av dem är ganska bedårade av deras lekar.

Själv går jag i egna tankar längs gångvägarna, över det fält och genom dungarna som skiljer våra hus från skolområdet. Ett par gånger får jag jaga på pojkarna, som sölar. Kom igen, full fart! De vaknar upp och springer ikapp och förbi mig, med studsande ryggsäckar, Q som alltid några meter före.

Framme vid skolan är det sammelsurium som vanligt, bilar går på tomgång, ena hjulparen upp på trottoaren, släpper av barn, backar och vänder, sniglar iväg. Med illa dold skadeglädje noterar jag grannens SUV på ingång. Hon har inte tjänat en minut på att ta bilen till skolan. Fast lite irriterad gör det mig också. Växthuseffekten är en sak, våra barns närmiljö en annan. Min gissning är att hälften av de föräldrar som lämnar med bil är ungefär lika slöa som hon, har ungefär samma förutsättningar.

Jag ger Q en puss i hallen, idag tar jag inte av mig skorna och följer med in. Han vinkar förstrött, mitt i ett stort skratt mot en kompis.

Det tar fem minuter att promenera tillbaka till bilen. Fem minuter. Känner mig präktig.