Man vet att man har för lite att göra när man tar sig för att börja rätta stavfelen i den tekniska dokumentationen. Phase angel är nu överallt ersatt av phase angle. Det tog fyra minuter. Håhåjaja.
Varför är det att ha för lite att göra? Om det tekniska dokumentet bara är för internt bruk så kan det väl vara sin sak. Men jag skulle inte vilja att ett dokument gick utanför huset här med ett sådant fel. Det är som att lämna över ett papper med en kaffefläck på.
Det enklaste först: fasvinkeln är en av de storheter som används för att beskriva en sinusrörelse, exempelvis växelström.
Just det här dokumentet var för internt bruk, och mitt namn står inte på det. Jag har sedan länge tröttnat/resignerat på att rätta alla stav- och skrivfel som kommer i min väg. I så fall skulle jag knappt göra annat. Ibland är jag kanske lite väl släpphänt, jag tycker att det är lite genant att rätta någons språk eller stavning, det är som att påpeka att gylfen är öppen eller att man har en synlig snorkråka i näsan, ungefär. Dumt egentligen.
När jag skrev min självutvärdering för certifieringen och Jane granskade den, sa hon belåtet: Du gillar att skriva, va? Du anar inte vilka texter jag fått in. Så kunde vi commiserate (ömsesidig ömkan?) en stund på detta tema.
Det värsta jag varit med om i frågan var när vi fick utkastet till vår första hemutredning, den var så illa skriven att jag storknade. Men jag tog mod till mig och rättade den, och socialsekreteraren accepterade mina synpunkter utan ett ord.
Varför är det att ha för lite att göra? Om det tekniska dokumentet bara är för internt bruk så kan det väl vara sin sak. Men jag skulle inte vilja att ett dokument gick utanför huset här med ett sådant fel. Det är som att lämna över ett papper med en kaffefläck på.
SvaraRaderaVad är en phase angle?
Det enklaste först: fasvinkeln är en av de storheter som används för att beskriva en sinusrörelse, exempelvis växelström.
SvaraRaderaJust det här dokumentet var för internt bruk, och mitt namn står inte på det. Jag har sedan länge tröttnat/resignerat på att rätta alla stav- och skrivfel som kommer i min väg. I så fall skulle jag knappt göra annat. Ibland är jag kanske lite väl släpphänt, jag tycker att det är lite genant att rätta någons språk eller stavning, det är som att påpeka att gylfen är öppen eller att man har en synlig snorkråka i näsan, ungefär. Dumt egentligen.
När jag skrev min självutvärdering för certifieringen och Jane granskade den, sa hon belåtet: Du gillar att skriva, va? Du anar inte vilka texter jag fått in. Så kunde vi commiserate (ömsesidig ömkan?) en stund på detta tema.
Det värsta jag varit med om i frågan var när vi fick utkastet till vår första hemutredning, den var så illa skriven att jag storknade. Men jag tog mod till mig och rättade den, och socialsekreteraren accepterade mina synpunkter utan ett ord.