Redan dagen innan förklarade jag nogsamt för dem att om det blev bråk på morgonen liknande det vi just utstått, skulle Skansenutflykten inte bli av. Det var egentligen inte tänkt som ett direkt hot - vi har fastnat i fällan att hota som uppfostringsmetod, inte konstruktivt alls - utan ren logik, orsak-verkan. Tjatas det och bråkas det tar all energi slut hos oss alla och inget finns kvar att lägga på den roliga aktiviteten.
Fast det är ingen idé med dylika predikningar. Vete fan vad nyckeln är, men den går inte via moralkakor i alla fall. Morgonen började bra, barnen vaknade tidigt och ville genast leka med lego. Jag gav dem varsin banan och vacklade sedan tillbaka till sängen och halvsov en timme till. Hörde harmoniskt lekprat, hörde hur de tassade uppför trappan och satte på TV:n, hörde fnitter och fnatter och lek med golvkuddarna.
Möjligen skulle jag ha stannat i sängen eller på annat sätt fortsatt hålla mig undan, för så snart jag steg upp och gjorde dem sällskap, var det slut på harmonin. Fast vi inte behövde stressa, fast jag lät frukost och påklädning ta den tid det tog, fast jag väntade in dem, slutade det hela med ett utbrott från min sida och gråtande barn.
Sedan var det ett böljande fram och tillbaka. Den långa resan till Djurgården gick hyfsat men med eskalerande tjafs och provokationer. Eftersom alla var hungriga åt vi så snart vi kommit innanför Skansens grindar. Lunchen var enastående misslyckad. Det tog tjugo minuter innan servitrisen nedlät sig att emotta min beställning, under denna tid hann Y nästan riva etablissemanget och i farten demolera den sista gnuttan av mitt goda humör. Jag vill ha kakor! Sen, du måste äta riktig mat först. Om jag inte får kakor tänker jag inte äta alls! Så nyser han över kakorna som är upplagda i frestande ögon- och näshöjd.
(Note to self: vi ska inte äta mer på det stället, barnportion med pannkakor för 85 spänn är fantamig rena rånet. Men vi fick ett helt rum för oss själva i alla fall, alltid något.)
Böljande, som sagt. Båda ignorerar mig i rulltrappan och springer och hoppar, Q klarar det givetvis, Y snubblar, givetvis. Slår sig inte men ger mig nästan en hjärtinfarkt. Matning av sälarna gör succé, lill-Skansen likaså. De leker länge, länge i rutschkanan medan jag sitter på en bänk och huttrar, frusen men glad åt deras glädje. Så vill de ta av sig barfota. Absolut inte, det är ju jättekallt ute. Om vi inte får det, tänker vi sitta här och skrika fula ord åt dig!
Och så vidare, och så vidare. Det haltar på, jag lyckas rätta upp det någorlunda men inte helt. Konflikterna ligger hela tiden på lur. Eftersom Y är lite snuvig har jag vagnen med fast han egentligen är för stor för att sitta i den. Q vill köra den, Y vill bli körd, okej men inte i de branta nedförsbackarna, inte för snabbt, det får inte bli farligt. Jag talar för döva öron, Q gör en halsbrytande och livsfarlig manöver varpå jag rycker vagnen ifrån honom. Han surar.
Vid Björnberget har de inte alls lust att titta på björnungarna utan springer och gömmer sig för mig, skratten ekar. Jag låter dem springa, men plötsligt händer något, någon slår någon, oklart vem och varför, Y skrikgråter och Q ryter: skitunge, skitunge!
Vid halv fyra börjar det regna, jag är utmattad och utledsen, besviken både på mig själv och på dem. Som så många gånger förut tänker jag att vi fastnat i ett destruktivt mönster, jag måste sluta prata, babbla och förklara, måste sluta hota med repressalier (fast O är faktiskt en större syndare i detta än jag), men det är frestande eftersom hot om indragna speldagar är en av mycket få saker som kan få Q att ta reson. (Å andra sidan funkar det inte alltid, det heller.)
Vi har pratat om fika, ända sedan Y:s kaktjat. Jag tänker att egentligen förtjänas det ingen fika, så som det har bråkats. Vad är det i mig som reagerar så? Jag tycker inte att min egen uppfostran var särskilt auktoritär, ändå är det en ryggmärgsreflex i mig. De borde inte få. Fast är det inte lite nedrigt ändå, att hålla dem på halster och rycka undan privilegierna i sista stund?
Min andra impuls är att predika och tjata: om vi nu ska gå på kafé får man inte busa, inte klättra, inte inte inte. Det sitter andra människor där, man måste ta hänsyn, inte störa, bla bla bla.
Nej. Jag säger precis det jag känner, ganska ocensurerat också. Att jag är besviken på dagen, att det inte alls blivit så roligt som jag hoppats utan bara bråkigt. Att jag är trött och ledsen. Att det kanske är fel att gå och fika på ett fint ställe nu, det var tänkt som en belöning efter en bra dag, men det struntar jag i, för nu vill JAG fika.
Så det gör vi. Rejält också. Vi väljer två kakor var, en stor och en liten. Y bestämmer sig snabbt, Q väljer länge. När de har pilat iväg med sina tallrikar och jag ska betala (fikat kostar mer än lunchen) suckar jag och säger att vi har haft en vidrig dag. Jag vet precis vad du menar, säger tjejen i kassan inkännande. Då är man värd två kakor! Men nu verkar de ju så snälla.
Ja, faktiskt. Undret inträffar. De matar varann med kakor, smakar av mina, jag smakar av deras. Fikastunden blir den bästa på hela dagen.
Sedan går vi till tunnelbanan. Y somnar i vagnen, Q hoppar och skuttar. Vi möter O på vägen, kommer hem och äter rester till middag. Dagen slutar bra.
Du är toppen, så det så!
SvaraRaderaOch vet du, ingenting funkar så bra på mina barn som det du just gjorde. Att helt enkelt tala om att nu är man trött och less och besviken och hur fan ska vi göra nu då?
Jag har gjort det några gånger efter riktigt pestiga dagar och det har varit strålande effekt på det. Jag tror inte att de tänker på att mamma är en person med känslor, att hon kan bli ledsen och arg, hon också. Och så blir det en aha-upplevelse att hon kan reagera precis som man själv gör. Och inte vill man ju att mamman ska bli ledsen, man ville ju bara retas lite med henne.
Du är toppen, så det så!
SvaraRaderaOch vet du, ingenting funkar så bra på mina barn som det du just gjorde. Att helt enkelt tala om att nu är man trött och less och besviken och hur fan ska vi göra nu då?
Jag har gjort det några gånger efter riktigt pestiga dagar och det har varit strålande effekt på det. Jag tror inte att de tänker på att mamma är en person med känslor, att hon kan bli ledsen och arg, hon också. Och så blir det en aha-upplevelse att hon kan reagera precis som man själv gör. Och inte vill man ju att mamman ska bli ledsen, man ville ju bara retas lite med henne.
Igenkänningen är enorm. Ibland orkar jag knappt lyssna på mig själv när jag börjar förmana. Inte konstigt att ungarna slår dövörat till.
SvaraRaderaMed vår äldsta (som verkar lik Q på vissa sätt) fungerar hot fruktansvärt dåligt. Även konsekvenshoten om man inte är tydlig med att "då kommer jag bli för sur/ledsen/trött för at vilja ..." - då kan det funka. Annars tar han ett hot som en utmaning. Uttalar jag ett kommer jag ofelbart behöva genomföra det - eller revidera vilket gör att det blir helt lönlöst.
Damned if ju do, damned if you don't.
Jag tror helt enkelt inte det finns något svar. Inget facit. inget "om jag gör såHÄR kommer det gå bra men om jag gör såDÄR kommer det inte att gå". Allt beror på så många olika faktorer. Plus att det ibland är lättare att bli besviken då man ska "göra något riktigt KUL" som man liksom längtat efter eller åtminstone tänkt sig som något lite extra. Utöver det vanliga. Jag tror även barn kan känna av sådant. Man får en liten annan "stress" på ngt vis. De känner det. Även om man knappt för det själv. PLUS att ungar älskar att provocera ibland. Och som förälder kan det vara svårt, nästan omöjligt, att undvika att provoceras då. Även om det bästa rent logiskt i stunden kanske vore att bara strunta i det. Men de vet ofta vilka kanppar de ska trycka på. Jag har juendast ett barn, men även vi går igenom perioder då man själv skäms inför sig själv över att man itne är den mamman man önskade man vore. Inte för att jag tycker att det blir katastrofalt fel, utan mer för att man önskar man hade ett större tålamod, mer energi. OCH ibland kan jag bli skitsur och arg öve att jag tycker att dottern borde vara mer "tacksam och glad" över saker vi hittar på med henne. Men det är en känsla bara. Inte en logisk tanke. För barn fungerar inte så. Det är inte säkert att en dag på en nöjespark eller en semesterutflykt är just DET som de uppskattar mest. Utan kanske bara att få vara hemma och ta det lugnt med resten av familjen. Bland sina egna saker. Sådant vi kanske känner att vi inte "klarar" riktigt hela tiden eftersom barn ofta OCKSÅ blir väldigt rastlösa och otåliga då "inget händer". Svår balansgång. Vi är just nu inne i en otroligt känslosam period. Många utbrott. minst ett eller ett par per dag. Det tar otroligt mycket energi. Men jag vet att det varit förändringar nu sedan sommaren. Skolstart. Nya rutiner. Långa och intensivare dagar. Jag och M jobbar mycket nu också. Jag är nästan konstant trött. Många saker som snurrar i huvudet. Både jobbmässigt och privat så ja, kasnke inte den bästa kombot för ett lugnt familjeliv... hahaha!
SvaraRaderaSedan tycker jag att man måste försöka att inte hela tiden tänka på "oj nu betedde ni er illa så nu blir det inget XXX"- Alltså tycker jag det var superbra att ni fikande!!! :-) Ofta har jag märkt att just sådana saker kan vända det hela. Humöret åker upp för alla. Man gör något roligt, mysigt, gott, trevligt istället. Försöker att inte fokusera på allt som inte varit bra, utan liksom "nystarta" lite. Barn är fenomenala på det. Inte alltid, men förvånansvärt ofta faktiskt.
Och jag tycker du verkar vara en otroligt insiktsfull och kärleksfull mamma. Men som alla föräldrar så har man tyvärr inte ett oändligt tålamod. OCH tur är väl det egentligen!
Stor KRAM till dig! Tycker det är så fint att ni fick ett bra avslut på er dag!
Men hördu, hur fel blev det egentligen? Utöver det att du inte levde upp till dina egna högt ställda krav, alltså. Det tycks mig inte som om ungarna slogs oavbrutet, och uppenbarligen fanns det gott om saker som fångade deras uppmärksamhet, både av det som medvetet bjöds på Skansen och det som världen har att erbjuda för den som har öppna ögon och skutt i benen.
SvaraRaderaJag tänker att om man är liten och ska kunna leva upp till ett löfte om att inte bråka så kräver det att man inte uppfylls av bråk- och retkänslor. För när man gör det har man inget annat sätt att hantera dem än att ge direkt utlopp för dem. Som vuxen är det rätt ofta man hanterar på samma sätt, för övrigt, i alla fall när man är med människor man känner sig hemma med.
Hur fel det blev? Jag grunnade på frågan under dagens lunchpromenad.
SvaraRaderaBarnen minns förmodligen utflykten som ganska lyckad, de hade roligt större delen av tiden. Mitt sura humör (och tjatande) gick helt enkelt inte in hos dem. Och det är väl bra, antar jag.
Men jag är fortfarande lite arg på mig själv för att jag försatte oss - främst mig själv - i situationen. Att jag inte kunde rätta upp den, liksom. Jag vet inte om det är så högt ställda krav, men det kanske det är?
Du ställer höga krav på dig själv, sa mamma till mig igår. Åja, tyckte jag. Janes mejl i åtanke och så såg jag mig omkring i vårt allt annat än välstädade hem. Jo, du är högpresterande, menade mamma.
Men nu i efterhand är dagen på Skansen ett roligt minne, faktiskt.
Nåväl, men du tjatade väl inte hela tiden? Och du lyckades ju rätta upp det till slut i alla fall, när ni gick och fikade och det blev trevligt, i stället för att du sa att ingen gjort sig förtjänt av fika.
SvaraRaderaOch du har missnöjdhetskänslan med dig som kanske kan hjälpa dig att rätta upp nästa gång. Om du gör felsökning och funderar på när och hur du skulle kunna ha gjort det?