Prylpanik

Jag är djuriskt trött. Jag fattar inte varför jag är så trött jämt, klagade jag för mamma igår. Hon förhörde sig om sköldkörtelvärden (bra, kollas varje halvår) och blodvärden (ingen aning, men har aldrig haft dåliga sådana, inte ens när jag menstruerade kopiösa mängder). Känner du av myeliten längre? Nej, inte ofta. Så rättade jag mig: nästan aldrig. Minns inte när det hettade i fötterna senast.

Nej, förklaringen är nog trivialast tänkbara: jag sover för lite. Sällan somnar jag före midnatt, nästan aldrig före elva. Klockan ringer halv sju, och de allra flesta nätter blir jag störd av åtminstone någon av männen i mitt liv. Inatt var temat olika vätskor. Y kom knallande vid tvåtiden och förklarade bestämt att han ville dricka, så det var bara att gå upp och hämta vatten. Sedan somnade han bums mellan O och mig, vilket jag inte gjorde, så jag flyttade över till Q som oftast är vilsammare att dela säng med. Dock inte just inatt, för några timmar senare vaknade han med strömmande näsblod.

Men det var inte om nätterna jag skulle gnälla (Y:s nattskräck börjar för övrigt att avta, han hade en attack häromveckan men de kommer alltmer sällan. Monstret är på väg att flytta, helt klart.) utan om något helt annat.

Jag är relativt ordningsam utan att vara pedant. Jag har inga större problem att hålla ordning på mina grejer, olika deadlines, komma ihåg namn, datum och födelsedagar. Utan denna förmåga hade jag varit en betydligt sämre projektledare.

Det gör också att jag avskyr att glömma saker, att tappa kontrollen. Imorse när jag kom till jobbet var det full kalabalik angående de elva prototyper min projektgrupp låtit bygga. Fast jag märkt dem med nummer, fast jag har en lista med olika kolumner där jag markerat vilken prototyp som finns hos vem, och vilka ändringar som är gjorda på den, var förvirringen total. Jag blev med rätta irriterad, det ska fan vara teaterdirektör. Det är ju ingen idé att jag vidtar åtgärder för att hålla ordning om folk plockar åt sig grejer och byter med varann utan att meddela mig. Många talanger har jag, men synsk är jag inte, inte heller tankeläsare. Efter en halvtimmes efterforskningar var min lista uppdaterad, jag hade koll på läget igen, frid rådde både i projektgruppen och i mitt sinne. Är mor glad, är alla glada, typ.

Tänk om det kunde vara lika enkelt hemma.

Det är en enorm skillnad på att ha en förstaklassare och ett barn i förskoleklass (eller hos dagmamma). I de senare fallen ska de ha med sig ryggsäck med liten matsäck någon gång i veckan, that's it. Hos dagmamma är dessutom gruppen så liten att inga kläder försvinner. Q:s första dagmamma liksom Y:s nuvarande är fullkomliga fenomen. Inte en vante saknas, inte en strumpa.

Så börjar ungen skolan. Plötsligt är det tjugoåtta barn i gruppen, tjugoåtta ungar att förväxla jacka eller gympabyxor med. Plötsligt har han gympa en gång i veckan, gympapåse med särskilda kläder och handduk ska medtas. Plötsligt har han en läsebok som bara ska med till skolan på tisdagar, alla andra dagar ska den vara hemma. Och så vidare.

Sedan skolan började har följande hänt:

Q har fått med sig en annan pojkes gympabyxor hem, förutom sina egna
Q har slarvat bort sina glasögon, enligt uppgift la han dem inne i en lekstuga medan han klättrade i träd. De har inte synts till efter detta.
Q:s tunna höst- och vårjacka är spårlöst borta. Möjligen har vi glömt den ute i sommarstugan. Om inte, lär inte heller den synas till mer.
Den jacka jag fyndade på second hand i onsdags är också borta. I fredags kom Q nämligen hem med en nästan likadan jacka, som det stod ett helt annat namn i. Troligen har han tagit fel i matsalen.

(Efter visst detektivarbete hittade jag jackans ägare i klassen över Q:s, och ringde och pratade med pappan, som blev jätteglad och genast kom och hämtade. Men någon Q-jacka hade han inte sett till - fast jag ska prata med min fru, hon kanske vet.

Fnys. Jo, det där känner man ju igen.)

Idag när jag kom hem (jag är alltså fruktansvärt trött idag) och mötte Q utan glasögon, och inte kunde hitta glasögonen (de nya alltså, som vi fick från optikern för bara två veckor sedan), föll jag nästan i gråt. Men de låg faktiskt på hans byrå, under putslappen.

Herregud. Jag måste lugna ner mig. Ikväll ska vi städa, jo för städhjälpen kommer imorgon. Men sedan ska jag gå och lägga mig, senast halv tio.