Knäck i lurarna

Pappa ringer när jag är på väg till jobbet. Det passar ju ganska bra, då har jag en halvtimme över att prata med honom. Ännu bättre hade det passat om jag kunnat använda hands-freen till mobilen, men då hör han mig inte. Men det är förstås bra att sitta i bilen där ingen hör (eller stör, eller störs) när man måste tala högt och tydligt.

Han berättar att en gammal - affärsbekant är det närmaste ordet jag kommer på, fast det är en dålig beskrivning - nå, bekant då, ringt honom med ett uppdrag. Pappa har de mest mystiska kontakter i alla möjliga kretsar, en del via de olika föreningar och styrelser han sitter i, en del via sina olika översättnings- och granskningsuppdrag. Den här damen kallar på honom ibland när hon vill att han ska leta på något i något arkiv, eller som nu tyda en handskriven text från 1500-talet. Det är oklart för mig om han någonsin tar betalt för dessa sina tjänster.

Fast jag hörde knappt vad hon sa, säger pappa, hon pratade så fort. Först fattade jag inte ens vem det var.

Nä just det. Och efter en stund kommer han in på bokmässan, hur P-O Enquist talade tydligt som västerbottningar plägar, vartenda ord hördes, men så var det några unga tjejer som hade usel mikrofonteknik och den där Caitlin Moran var helt obegriplig för hon pratade så fort.

Pappa, det är nog mera det att du hör dåligt, börjar jag, men han avbryter förtjust: jo, jo, men jag har en nyhet om hörseln också, vänta ska du få höra!

Jag tiger tåligt men blir allt mer irriterad när nyheten inte alls handlar om förnyad kontakt med audiolog eller försök att leta på den försvunna hörapparaten, utan kort och gott kan sammanfattas i ett ord: Revaxör.

Jag förklarar att jag är måttligt imponerad. Det var ju bra att du sköljt öronen, men det är inte grundproblemet, root cause som vi säger på jobbet. Han medger att det verkligen är dags att kontakta audiologen igen, ska bara leta på hörapparaten först. Jo, för jag har ju två, en till vardera örat. Men det är bara den ena som är försvunnen, den andra vet jag bara inte riktigt var den är.

Förresten är jag inte alls så motsträvig mot hörapparat som många av mina bekanta, hävdar han. Jag har då aldrig protesterat mot att ha hörapparat.

Jag har morrat inombords en lång stund, och nu måste jag utbrista: åja! Du vägrar ju att erkänna att problemet är din hörsel! Istället skyller du på att folk pratar för fort eller har bristande mikrofonteknik, vad är det för struntprat!

Mm, han drar sig till minnes sitt samtal häromdagen med nittioåriga kompisen A, envis som synden, ger sig aldrig. De hade grälat i en timme om flygvapnets vara eller inte vara. Han ger sig aldrig, inte ens när han har fel och jag har rätt, säger pappa indignerat. Sådan aktar jag mig faktiskt för att bli.

Gott så. Vi övergår till att tala om morgondagen, pappa fyller år och ska komma hem till oss och äta middag. Mamma kommer att ansluta också, på väg hem från semester i Nice.

Pappa är alldeles tyst i andra änden, och jag vet vad det betyder, han har inte hört. Från NICE!

Talande tystnad. Jag brölar till sist: NISS! PÅ RIVIERAN!

Åh, jaså. Nej, det var inte det att jag inte hörde, jag begrep bara inte vad du sa.

Då skrattar jag så jag viker mig dubbel över ratten, tur att jag vid det här laget hunnit svänga in på jobbets parkering. Varför kan du då inte erkänna att det är hörseln det är fel på, varför envisas du med att påstå att du inte begriper.

Jaja, säger pappa, tydligt nöjd med att ha fått mig att skratta. Det är inte bara knäck i lurarna, det är segt mellan dom också.