Melankolin jag kände häromdagen är borta. Kanske borde jag därmed inte fördjupa mig i dess orsaker. Kanske är det dumt att älta. Men nu är jag en gång så beskaffad, och hittills har det fungerat tämligen bra.
So, here goes. Med förhoppningen att när jag ännu en gång har tröskat runt de här tankarna ska nå en högre nivå av acceptans, hanterande, nirvana.
Jag tycker numera att min relation till mamma är ganska god. Så bra som man kan begära när man är dotter till en dotter. Okomplicerad är den inte, men vilka mor-dotter-relationer är det? Framför allt är den väldigt mycket bättre än vad den har varit. Under åren av barnlöshet var mamma ett av mina största problem, sorgligt nog la hon sten på en redan ganska tung börda. Jag vet att hon absolut inte menade det, jag vet att hon blivit ledsen om hon vetat att det var så, jag tror mig veta att det är dödfött att diskutera saken med henne, det hade inte lett någon vart. En tämligen sansad redogörelse för hur det var då finns att läsa
här.
Sedan några år tillbaka är det emellertid mamma som mår dåligt, och det gör hon för att min styvfar är gammal och sjuk och envisas med att leva i all evinnerlighet. Han fyller nittiosex nästa gång. Numera bor han på sjukhem vilket gör att den praktiska bördan liksom oron är starkt reducerad. Men det är som att det inte gjorde någon skillnad alls för henne. Hon är olycklig och känner sig fångad, och skäms över de känslorna, det är min analys. Någon gång kan hon under stor vånda klämma fram att det blir en lättnad när styvfar dör, vilket torde vara uppenbart och inte alls är något att skämmas för. Men det gör hon alltså.
Men det är inte nog med det. Jag tror att hela hennes liv och hennes livsval har rasat över henne nu i och med situationen med styvfar. Hon ser sitt liv rinna bort. Jag är säker på att hon varken är lycklig eller tillfreds med hur det har blivit.
Pappa, av alla människor, pappa som hon skilde sig från för snart fyrtio år sedan, satte fingret på det när han eftertänksamt sa. "Den friheten hon alltid har längtat efter, den kommer hon aldrig att få."
Det som utlöste min melankoli gällande mamma var två saker.
Den första var att jag frågade pappa hur det egentligen kom sig att vi flyttade från Uppsala. De var ju båda etablerade där, särskilt han. Han ansågs gå en lysande framtid till mötes. Hon var snart nybakad läkare. De hade mig, jag var två år. Mamma ville absolut ha fler barn, pappa opponerade sig inte.
Det var mamma som ville flytta, och varför vet han inte riktigt. Han frågade aldrig. Hon gjorde klart att hon tänkte flytta från stan och ta mig med sig vare sig han följde med eller inte.
Det gör mig sorgsen att tänka på deras relation, två människor som står mig så nära men som ändå är så främmande. Bådas agerande är obegripligt för mig. Hur kunde han inte fråga? Hur kunde han vara en sådan dörrmatta?
Och mamma sedan då. Jag känner igen mönstret. När hon mår dåligt ska allt rivas upp, allt. När jag var i yngre tonåren fick hon för sig att hon vantrivdes på jobbet och kunde få ett bättre, i Skellefteå av alla ställen. Hon bearbetade mig och styvfar intensivt för att få oss att gå med på en flytt. Jag följde visserligen med för att titta på stan men kände mig mycket olustig inför utsikten att flytta dit, och satte till sist ner foten och förklarade att jag inte tänkte följa med, hellre flyttade jag till pappa i Stockholm. Länge trodde jag att styvfar var för en flytt, hans barndomstrakter ligger inte långt därifrån, men när jag äntligen kom mig för att fråga blev jag storligen förvånad. Han ville inte flytta han heller. Men han sa inte så mycket, han gjorde sällan det.
I efterhand är jag inte så säker på att det var jobbet som var fel. Jag tror att mamma var olycklig, kanske i relationen med styvfar. Kanske hade hon livsångest i största allmänhet.
Viss benägenhet för ångest finns i släkten. Min äldre morbror dövade sin med alkohol. Mormor hanterade sin genom att krusa örngottsband och kamma mattfransar och tala illa om folk, och topprida sin närmaste familj med hur synd det var om henne.
(Vasa? Att stöka och härja och babbla och rota och blogga när man mår dåligt, skulle det vara bekant på något sätt? Ja, jo, okej då. Helt olik mamma är jag inte. Vi är resoluta och otåliga bägge två.)
Pappa har som sagt förändrats och utvecklats mycket, och det är något jag beundrar hos honom. När han talar om tiden med mamma uppfattar jag honom som tämligen objektiv. Han har alls inget behov av att tala illa om henne eller försöka rättfärdiga sig själv. Han har slutit fred med det som hände. "Jag svek henne också, jag kunde aldrig ge henne den bekräftelse hon sökte."
Men mamma? Det andra som hände i helgen var att jag pratade med min syster som var bekymrad. Mamma fyller 70 i höst och deppar över det. Hon vill bli firad och uppvaktad och önskar att någon kunde ordna fest eller muntration, för själv orkar hon inte. Någon, vem? Vi, hennes döttrar? Hennes urgamle man? Nja, förväntningarna verkar snarare ligga åt vänhållet, vilket min syster var frustrerad över. Vilka konstiga förväntningar, hur kan man vara besviken över att ens vänner inte ordnar fest åt en! Det är till att göra det svårt för sig.
Jag blir också irriterad, och får förmodligen lite dåligt samvete också. Men mamma har inte sagt ett ljud om födelsedagen till mig. Jo, hon har suckat avundsjukt över att vi - jag, O och barnen - ska resa till Afrika över jul med svärmor för att fira
hennes födelsedag. Ett initiativ som i sin helhet tagits och bekostats av svärmor själv.
Syster och jag enas om att vi ska prata med mamma om att bara vi tre kan resa bort, en långhelg i november då födelsedagen är. Det går ju att ordna.
Efteråt ringer jag upp mamma. Hon är uppjagad och lite disträ, och hör inte så noga på vad jag säger. Jag avskyr när det är så, och brukar försöka avsluta samtalen snabbt när hon är i det tillståndet. Men hon berättar i alla fall att hon bokat en resa över födelsedagen, till en god vän i Florida.
Först blir jag än mer irriterad, och obestämt besviken. Det hade varit roligt att resa bort bara vi tre. Det hade varit roligt att göra något för och med mamma, att visa henne att vi tycker att hon är viktig. Men hon är så svår att hjälpa. Allt ska vara på hennes villkor, in sickness and in health. Sådan har hon alltid varit, sådan är hon än mer i kris.
Å andra sidan är det väl inget som hindrar att vi planerar in en resa ändå, någon annan gång.
Längre än så kommer jag inte, och det är väl gott så. Jag blir ledsen av att se mamma lida, och önskar att jag kunde hjälpa, och blir lite arg över att hon inte låter sig hjälpas. Så värst starka skuldkänslor tror jag inte att jag har, även om jag märker att min syster är bättre på att hålla en hälsosam distans.
Det är som det är.
