Pusselbitar på plats

Den här veckan har ett par viktiga saker klarats upp.

I måndags anlände svärmor alias farmor till sönernas (och min) stora glädje. Avlastningen var extra välkommen eftersom dagmamman skickat ett nödrop samma eftermiddag: Y har kräkts. (För första gången, faktiskt.) Farmor höll ställningarna hemma så att O och jag kunde jobba som vanligt.

I tisdags tackade jag nej till konsultjobbet, dock inte av de skäl jag anfört tidigare. De gjorde saken enkel för mig genom att erbjuda en lön som ligger ett par tusenlappar lägre än vad jag tjänar idag. Jag funderade i en vecka, och bestämde sedan att nejsåtamejtusan går jag ner i lön för ett jobb som förmodligen kräver mer av mig.

Sista ordet är möjligen inte sagt. Det är inte uteslutet att de återkommer med ett sockrat bud efter jul. Eller inte. Jag tar en risk genom att tacka nej, det gör jag. Men jag har det inte så dåligt just nu heller. Lite nyfiken är jag allt på vart den här skutan är på väg (innan den sjunker).

Igår eftermiddag lyckades jag och min projektgrupp med förenade krafter, efter ett onämnbart antal timmar och dito möten, äntligen få till det som borde ha gjorts för ungefär ett år sedan, nämligen att få kunden att godkänna specifikationen av den produkt vi är i full färd med att utveckla. Det kändes som ett mindre storverk och är möjligen årets julklapp till oss alla.

Igår kväll skrev vi färdigt handlingslistan, O gav sig ut i mörkret och jag städade ur kylskåpet och nattade barn medan svärmor diskade. Två timmar senare återvände O med sex fullastade stora kassar. Kvällens sista pusslande var att få in all mat i kylskåpet. Men nu överlever vi en smärre belägring.

Ikväll ska svärmor baka pepparkakshus, med två små assistenter. Imorgon ska jag och O träna tillsammans och köpa de sista julklapparna.

Sedan kan det faktiskt få bli jul.

En rebellisk fågel

Mamma, vad är Carmen? frågar Q plötsligt vid läggdags. Ett flicknamn, svarar jag, och så är det en opera.

Det visar sig att han minns att jag och O varit på operan Carmen för några veckor sedan när moster och morbror var barnvakter. Jag nynnar Toreadorarian för honom, den känner han väl igen från det gräsliga programmet Små Einsteins. Vi skojar och sjunger När-ja-ha-badat-tå-årkar-ja-mej-torr-e-ja-då-torr-e-ja-då. Så sjunger jag Habaneran, med sin mossiga svenska text:

Ja kärlek har zigenarblod
av ingen lag den låter styra sig
för om du skyr mig ska jag älska dig
men älskar jag så akta dig

Den sjunger Carmen och så blir alla killar som ser henne kära i henne, förklarar jag. Blir de, säger Q förvånat, varför då?

- Tja, varför blir man kär i någon? Kanske för att de tycker att hon är vacker och fin och verkar rolig och trevlig att vara med?
- Och för att hon sjunger bra. Och för att hon är söt.
- Ja, så kan det vara. Hur känns det att vara kär tror du?
- Pirrigt i magen tror jag, fast jag vet inte, jag har aldrig varit kär.
- Det är kanske inte så ovanligt när man är fem år. Det blir du säkert någon gång.

Vi pratar om annat en stund och så tystnar Q. Jag har nästan somnat själv när han säger:

- När Carmen sjunger den där sången, blir alla killar som ser henne kära i henne. De blir nog.. pussnödiga!

Kärlek och kultur, allt går att begripa då man är fem år. Kanske rentav bättre då.

Nämen alltså det här kan ju inte vara meningen

..nu har jag tagit mig ur sängen vilket var dagens största bedrift..

..iordninggjort två små pojkar (utan större bråk, dagens andra bedrift)..

..forslat två små pojkar till barnomsorg (kommit ihåg att plocka med mig ett par överdragsbyxor, bedrift tre!)..

.. kommit ihåg mobil, träningsväska, lunchlåda, mössa och handskar (OK, fick springa tillbaka och hämta mobilen)..

..kommit ihåg att månadskortet gick ut i lördags varför jag måste gå vägen om Pressbyrån och köpa en åkremsa..

..gjort detta i decimeterdjupt snöslask och snöblandat regn..

.. forcerat denna väderlek och tagit mig till jobbet..

Bedrifterna hopar sig! Och klockan är inte ens tio! Är det inte färdigt nu? Ska jag JOBBA också?!?!

Borta och hemma, och nära

Trött, trött, trött. Fast glad. Och inte alls så trött som förr, före barnen. Då trött också betydde ledsen.

I torsdags kväll kom jag hem efter tre nätter borta. Y var förkyld och hade hostat sig igenom nätterna. Han är jordens största pappagris utom när han är sjuk, då regredierar han och vill bara ha mamma. Natten till fredag vaknade han just som vi hade somnat och skrek i nästan en timme. Hysterisk, ledsen, okontaktbar. Det som till sist fick honom att lugna sig var att sitta i min famn och bli vaggad. Sådan är han aldrig annars, det brukar alltid vara O han vill ha.

Nästa morgon skulle pojkarna på teater med sin dagmamma. Bilbrist rådde, och eftersom jag varit borta några dagar och jobbat intensivt under dessa, tyckte jag att jag kunde ta förmiddagen ledig. Så jag åkte på barnteater på fredag förmiddag. Q satt i mitt knä under hela föreställningen, blickstilla och trollbunden, utan att släppa min hand.

Jag är tacksam över att mina barn så väl förmår uttrycka sina behov. När jag har varit borta behöver de min närhet, och de kräver den också. Tydligt, det går inte att missa. De lär mig att vara deras mamma.

Så blev det helg, och O kallades in att jobba övertid. Årsskifte stundar, då system ska startas om och saker göras rätt, annars blir konsekvenserna stora för många. Inte mycket att säga om det. Lördagens väder var så genomjävligt att jag och barnen faktiskt inte satte våra fötter utanför dörren. Vi la pussel, spelade schack (Q vann!), tittade på Ture Sventon, åt lussekatter, lagade biff stroganoff, sydde julstrumpor och grälade en hel del. I umgänget med mina söner är det tvära kast. Än driver de mig till vansinne, än smälter jag av värme och kärlek och skratt. Men när det blev övertidsarbete även på söndagen trotsade vi vädret och våldgästade min syster och svåger, som julpysslade och lagade julmat tillsammans med vänner.

Medan Y pillade fast nejlikor i en apelsin och Q klippte pappersstjärnor kom det över mig ännu en gång, som det gör ibland. Det är för jävligt att det inte går att vara ensamstående mamma i Korea. Det är en stor skam att ett av världens mest utvecklade länder inte kan eller snarare vill stödja föräldrar som av olika skäl har svårt att ta hand om sina barn. På andra sidan jorden lever två kvinnor som har lämnat ifrån sig sitt kött och blod. Sörjer de? Förtränger de? Hur överlever man?

Och samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam och glad. Mina barn skänker mig mer glädje än någon eller något annat gjort. Varje dag. Hade det inte varit för dessa kvinnors trauma och Koreas förhatliga system, hade jag inte haft dem. Hur lever man med det?

Inte vet jag. Fast det gör jag. Och ibland tänker jag på det. Men inte alltid.

Testing, testing

Tredje advent var som sagt fin, men några sammandrabbningar blev det förstås. Dagen därpå läser jag om cannabis och att tonåringar alltid testar gränser. Jag undrar banne mig hur Q:s tonårstid kommer att bli.

På vägen hem från förortscentret där vi inhandlat saffran och annat får Q som brukligt springa i förväg. Vi går på gångvägar och han vet att han ska stanna och invänta mig vid övergångsstället. Tror jag. Men när jag kommer fram är han mitt ute i gatan, den är gudskelov tom på bilar. Jag ropar högt och argt, och säger sedan upprört att du vet väl att du inte får göra sådär, det är farligt!

Q vindar med ögonen och härmar mig med tillgjord röst. Jag morrar inombords men försöker en gång till. Q härmas igen. Härdsmälta hos mig, som yttrar sig i att jag tar honom hårt om ansiktet med båda händerna och ser honom stint i ögonen. Först då bryts hans tuffa attityd, han blir ledsen och arg och börjar gråta.

Vi går hemåt, ett sorgesamt par. Q vrålar, jag är arg och ledsen (varför når jag honom inte med mindre än att bli så förtvivlat arg?) och fortfarande rejält uppskakad och rädd. Q stannar och förklarar hickande att han måste kissa. Jag vill hjälpa, men han kan själv. Men jag får hjälpa honom att dra upp byxorna efteråt, och passar på att krama honom och intill hans kind säger jag precis det jag känner.

- Vad du skrämde mig. Tänk om det kommit en bil och kört på dig och du dött och jag inte haft någon pojke mera, då hade jag nog inte velat leva själv.

Kanske tar jag i för mycket, men det är från djupet av mitt hjärta utan några överdrifter. Q begrundar en stund.

- Men mamma, jag såg mig faktiskt för. Jag kan gå över gatan själv.
- Jo, jag förstår det, men jag tycker att du är för liten än så länge. Man måste åtminstone gå i skolan.

Q ser trumpen ut.

-Ja, jag vet att du tycker det. Och inte får jag tända tändstickor själv heller!

Snygg räddning

Tredje advent. Idag har vi bakat världens godaste lussekatter, i alla fall enligt receptmakerskan. Jag är väldigt förtjust i lussekatter och har provat mig igenom ett antal recept genom åren. (Tjatet om Kesella för saftighet förstår jag inte, viktigare är att inte övergrädda dem och att svepa dem i handdukar medan de kallnar.) De här blev helt okej, hur kan något som penslas i smör och doppas i strösocker smaka annat än gott?

Hur som helst, penslandet och doppandet har utförts av moi efter att barnen somnade. Förutom fyra lussekatter som familjen festade på strax före läggdags. Varvid jag på skoj suckade över att jag skulle stå heela långa natten och sockra lussekatter. Q såg fundersam ut.

- Vad synd att pappa inte är uppfinnare, då hade han kunnat uppfinna en apparat som hade smör och socker på lussekatterna, så hade du inte behövt jobba så mycket.
- Men Q, varför säger du att det är synd att pappa inte är uppfinnare, jag hade ju lika gärna kunnat vara det? Mammor kan väl uppfinna saker likaväl som pappor?

Q ser på mig med en glimt i de mörkbruna.

- Jo, men jag vill att du ska ha tid att gosa med mig!

Liten revansch

Jo, jag går vidare med konsultjobbet. Ny träff inbokad nästa vecka. Jag vill som sagt höra vad de har att erbjuda, jag är inte så säker på att jag kommer att tacka ja. Gör jag det blir det efter moget övervägande. Ska resonera mer om balansen privatliv, familjedito och arbete samt devisen sätta familjen före jobbet i ett annat inlägg.

Idag ringde min förre chef, från förra jobbet (fast även han har ett nytt numera). Han har lovat att ställa upp som referens, och han undrade vad jag själv tyckte att jag hade för svaga sidor. Dina styrkor kommer jag ihåg, sa han, men jag kommer inte på några särskilda svagheter.

Vi är goda vänner nu, men för snart två år sedan hade vi en rejäl dust, som minnesgoda läsare säkert vet.

Hehe, sa jag. Jag ska nämna två, och du borde komma ihåg dem, för vi diskuterade dem: svårt att utöva tillräcklig auktoritet samt bristande teknik- och detaljintresse. Fast det där med auktoriteten funkar mycket bättre numera än på förra jobbet, tillade jag.

Aha, sa han. Men det var ju en mossig kvinnosyn på gamla jobbet. Jag har funderat mycket på det de senaste månaderna. Du blev nog ett offer för det, faktiskt.

Och så var det teknikintresset, det mindes han att han kritiserat. Att det tog längre tid för mig än för de andra projektledarna att förstå hur produkterna fungerar. Det är ju inte så konstigt om man inte är intresserad. Men du hade ju en ovanlig bakgrund, påpekade han, alla de andra projektledarna hade jobbat med tekniken innan, de hade ett försprång som du saknade. Kanske ställde vi onödigt höga krav.

Du är ju mer generalist än specialist, Helga, och det är ju i allmänhet det man vill ha av en projektledare.

Efteråt känner jag mig omåttligt nöjd. Hut går hem men det kan ta upp till sjutton år, som mamma brukar säga.

Det är fan så skönt att få bekräftelse på att det jag en gång tänkt och reagerat på inte var alldeles fel.

Upptäckter och utebliven komplimang

Det var alltså julfest på jobbet i fredags. Eftersom de senaste veckorna varit turbulenta hade jag ingen vidare lust att gå dit. Men trots detta, eller kanske just därför, blev det ett riktigt roligt kalas.

Man gör sina upptäckter. Min mumlande kollega i rummet bredvid, som alltid ler vänligt men som inte kan avsluta en enda mening utan alltid blir stående och hummar och ummar (vilket driver mig till vansinne fast jag ler vänligt tillbaka, för jag har ju ett gott hjärta), hans leende blev ännu bredare när han fått lite innanför västen, och så hade han visst händer och armar också. Som plötsligt befann sig lite varstans. På mig och andra kvinnliga kollegor.

Jag har varit med förr, så jag kopplar på autopiloten. Ler och glider undan. Möter inte blickar på dansgolvet, i alla fall inte för länge. Egentligen är det sorgligt. När vi plötsligt bara var kvinnor som dansade, kände jag en påtaglig lättnad. Äntligen! Nu kan vi dansa som vi vill, ingen som missuppfattar.

Apropå det - dans och missuppfattningar - gjorde jag en annan upptäckt. En ung man i trettioårsåldern som jag inte haft någon särskild uppfattning om tidigare. Vi har småpratat någon gång men han verkar ganska tillknäppt. Men på dansgolvet! Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev helt fascinerad och ville bara titta på honom hela tiden. Och eftersom jag numera försöker leva efter devisen att beröm ska man slösa med, och tycker man att något eller någon är bra ska man tala om det, hade jag egentligen velat säga ungefär:

Jag kan inte sluta titta på dig när du dansar, det är det häftigaste jag har sett. Jag menar verkligen bara just det och Inget Sånt, jag är lyckligt gift  - vi fick rentav till det igår kväll - och ska snart vingla hem till min man och mina små barn, så missuppfatta inte det här för all del. Men fasiken människa vad du dansar bra!

Men sånt kan man ju inte säga. Så det gjorde jag inte heller.

Och tur var väl det kanske. För idag när jag mötte honom i korridoren höll han envist blicken i golvet.

Bemästra blyghet

Direkt efter gårdagens luciatåg åkte vi med gossarna till min faster och farbror i deras fashionabla förort, där vi brukar agera kattfamilj bland hermelinerna på årligt adventsmingel.

Q mindes de välfyllda godisskålarna, så han var pigg på utflykten. Jag mindes hans framfart, kryssande mellan flygeln, soffbordet och de antika byråarna, alla smakfullt belamrade med Waldemarsuddekrukor och diverse pjäser från Svenskt Tenn, och var glad över att han fått leka av sig innan.

Hur som helst, vid ankomsten drabbades Q av ännu en akut blyghetsattack och gömde sig bakom mig. När farbror och faster (som han känner) hälsade på honom försökte han gömma huvudet under min kjol, och vägrade sedan att gå in i vardagsrummet.

Jag tog honom i knät och resonerade med honom, och efter en stund släppte det värsta. Men den mesta tiden tillbringade han på golvet, under den bordsände där godisskålarna stod.

I bilen efteråt fick han faktiskt en liten uppsträckning. Jag grälade inte precis på honom, men förklarade att folk tycker det är konstigt och lite tråkigt när han gömmer ansiktet och inte svarar på tilltal. Att han verkar otrevlig fast han inte menar det. (Och att det är strängt förbjudet att försöka krypa in under min kjol vet han mycket väl, det har vi pratat om tidigare.) "Jag blev blyg!" försvarade han sig med, och visst, det måste man få vara. Men inte otrevlig. Vi vuxna är minsann blyga också fast det inte märks lika mycket. "Ja mamma, varför pratar du egentligen hela tiden med folk du inte känner?" undrade Q förnumstigt.

En femåring måste få vara just fem år, och det är svårt att veta hur stora krav man bör ställa. Samtidigt är det en enorm fördel att tidigt lära sig vissa grundläggande sociala färdigheter, som att svara på tilltal och hälsa. Sånt som inte ens vissa vuxna kan.

Fast båda pojkarna skakade hand med gammelfarbror, det gjorde de faktiskt.

Stjärngossar i sittstrejk

Idag var det luciatåg med dagmammegruppen, i gympasalen i den närbelägna skolan. Q hade önskat att få vara stjärngosse, så det fick han. Y:s önskemål var svåra att uttyda eftersom han svarade ett välartikulerat "ja" på alla frågor om vad han ville vara, så vi chansade och köpte en stjärnstrut åt honom också och la upp Q:s urvuxna stjärngosselinne en dryg decimeter. Lillebror brukar vilja göra samma sak som storebror.

Q har i flera veckor pratat om att han inte vill sjunga med luciatåget. Samma tendens märkte vi hos förra dagmamman. Särskilt blyg är han inte, annat än korta stunder. Han sjunger bra och tycker att det är roligt. Min instinktiva känsla är att han ogillar både kollektiva övningar liksom situationer som han inte kan kontrollera.

Jag har frågat honom ibland vad det beror på, men han kan inte svara, och det är ju sannerligen mycket begärt. Ibland undrar jag om vi borde hjälpa honom att komma över sin blyghet eller ovilja eller rampfeber eller vad tusan det nu är, men eftersom vi inte riktigt vet är det heller inte lätt att hjälpa*.

Gossarna fick på sig sina linnen, strutar och stjärnbeprydda pinnar, och var naturligtvis de mest bedårande stjärngossar som skådats. Mandelögon och kolsvart hår gör sig bra till vita särkar. Men när luciatåget skulle ställas upp gick det som vi misstänkt, Q vägrade lämna mitt knä. Och när Q vägrade, då vägrade även Y. Vi tittade på luciatåg med varsin pojke i famnen.

Vår sympatiska dagmamma tog sittstrejken med knusende ro. När det sjungits och fikats var det dags för lek. Pinnarna blev snabbt lasersvärd, stjärnorna alternerade som kaststjärnor och magiska sköldar. De konfiskerades emellertid, istället drog vi fram romerska ringar, plintar, mattor och bommar och lekte av hjärtans lust i över en timme. Jag har aldrig någonsin haft så roligt i en gymnastiksal, i mitt minne är de likställda med tortyrkammare. Måtte mina pojkar aldrig känna så, men det tror jag inte heller.

* För det kan väl aldrig bero på att jag själv tycker att barnluciatåg är tämligen svåruthärdliga?

Holy shit

Jag har varit på personalfest. Och haft R-O-L-I-G-T. Jag var trött och oinspirerad, så ingen blev häpnare än jag. Jag har dansat i timmar, stegräknaren har slagit i taket.

Livet har en förmåga att överraska en.

posted from Bloggeroid

Demonstration

Imorse när jag kom ut från duschen möttes jag av ett litet demonstrationståg. Uppviglarens avsikt var att talkörer skulle dåna och plakat viftas. Det senare stämde, men talkörerna blev det si och så med. Inte så konstigt kanske, när en demonstrant drabbas av akut blyghet och tunghäfta, en annan visserligen deltar med glatt humör men mest fnissar bakom nappen som sitter stadigt mellan tänderna.

Men budskapet gick fram. På plakaten (som i sanningens namn var lappar) stod det:

INGEN FEST UTAN OSS!

MER FAMILJ, MINDRE FEST!

Vadan detta? Jo, jag ska på jobbets julfest ikväll.

(Y sprang runt med sin lapp i nypan under resten av morgonen.)

Krångelkonsulten, nyfunnen pondus, jobbkaos, samt Helga konsult (?)

Roligt med läsarfrågor! Jag gillar att skriva om jobbet, fast jag ibland oroar mig över min indiskretion. En gammal dröm jag har är att skriva en roman löst baserat på mitt arbetsliv. Det finns alldeles för få bra böcker som handlar om andra yrken än polisens.

Hur bemötte jag krångelkonsulten? Med balans och behärskning. Jag var mycket cool under hela telefonsamtalet och lät nog oberörd, men var det alls inte. Hjärtat bankade och ansikte och hals flammade oklädsamt. Men sånt hörs ju inte på telefon. Intressant nog har jag inte det minsta problem med självbehärskningen inför situationer som denna, men hemma med mina barn blir jag topp tunnor rasande oftare än jag vill tänka på. Man är bra konstigt funtad.

Som jag nämnt tidigare undrar jag om min attityd provocerade honom lite extra. Å andra sidan var han stöddig och otrevlig från allra första början, då jag fortfarande var servil. Det var först i telefonsamtalet som jag tuffade till mig.

Eftersom han varit konstant bufflig blev det också ganska lätt för mig att konstatera att här är det faktiskt inte mig det är fel på. Det är den här killen som har problem, som snedtänder på en fullkomligt normal fråga.

Och så fick jag ju stöd också, allra bäst från min chef, som läste igenom all korrespondens och lyssnade på min redogörelse för telefonsamtalet, och genast satte fingret på den springande punkten: Men vad har han levererat?

Samma fråga ställde hon direkt till honom, varpå han svarade i sedvanligt högdragen stil om hur viktig, upptagen och expertkunnig han är, varpå hon upprepade frågan. Sedan har vi inte hört av honom, och min tro är att vi inte lär göra det heller.

Men jag ska erkänna att det var några kvällar jag hade svårt att somna medan det värsta bråket pågick. Men nu är det över (tror jag). Och nej, jag är inte särskilt rädd för det skitsnack han kanske sprider. Det lär slå tillbaks på honom själv.

Därmed kommer vi in på ett annat ämne, som både gläder och fascinerar mig. På detta jobb har jag hittat en pondus och en auktoritet som jag inte alls lyckades uppamma på mitt förra, annat än i de fackliga förhandlingarna. Jag funderar ganska mycket på varför, både förr och nu. Ett svar är helt enkelt snöbollseffekt. Börjar man känna sig liten och osäker, är det lätt att det fortsätter. Det var något med kulturen på förra jobbet, det var det. Jag kände mig ifrågasatt ända från början, efter bara en månad fick jag veta att en av mina medarbetare var förbannad över att inte han fått jobbet som projektledare, och att han ansåg att han i praktiken utförde det och att jag var inkompetent. Dessutom var jag privat ganska tilltufsad och olycklig efter flera års kombination av barn- och arbetslöshet.

Nu är jag otvivelaktigt tryggare och lyckligare. Och erfarnare förstås. Och lite mer hårdhudad. Häromdagen fick jag kritik av en av ingenjörerna i min projektgrupp. Han tyckte att den riskanalys jag gjort var på en för övergripande och oteknisk nivå. Förr hade jag blivit nervös och känt mig oduglig och avslöjad. Nu blev jag först lite skärrad, men sansade mig sedan. Tänkte efter och insåg att hans kritik var befogad. Jag markerade att jag förstod vad han pratade om, att jag jobbat med liknande saker förut. Bra förslag, är det en sådan här typ av analys du tänker på? Vilka risker tycker du är mest överhängande? Har du förslag på ett format att presentera dem i? Inte? Då föreslår jag att jag skriver in dem i anteckningarna från veckomötet, och uppdaterar dem kontinuerligt där, så slipper vi hålla reda på ytterligare ett dokument.

Det är som att jag förr alltid låg ett eller två steg efter och aldrig hann ifatt. Nu har jag istället ett litet försprång. En marginal, inte alls stor, men tillräcklig. Näsan över vattnet och simdyna. Behöver inte paddla frenetiskt som förr, kan unna mig att flyta och vila ibland.

Det borde vara frid, fröjd och gamman på jobbet, med andra ord. Men det är det inte. Min chef som varit ett stort stöd, en förebild och en mentor har fått sluta under mycket otrevliga former. Min nya chef är ingen mindre än skrytmånsen som inte vill anställa invandrare. Förvisso är han också en gemytlig och gladpratig person som jag officiellt inte alls har något emot. Men av samma kaliber som min förra chef är han inte.

Sålunda behöver jag ett nytt jobb. Så småningom. Det är inte särskilt bråttom. Fast när man väl börjat tänka i de banorna är det lika bra att realisera planerna. Förra veckan hade jag bestämt mig för att tacka nej till konsultjobbet. Nu har jag ändrat mig, och vill fortsätta resonemanget. Vi får se vart det leder.