Y sover dåligt igen och har så gjort i några nätter. Det var nästan en lättnad när snuvan bröt ut, då har vi en förklaring åtminstone.
Men det kändes uppgivet också. Vi är inne på sjätte veckan nu. Han har kanske inte precis varit sjuk hela tiden men banne mig inte frisk heller. Snuva, feber eller hosta i varierande grader. Förkylningssäsongen har ju börjat. Herregud, är det såhär vi ska ha det i sju månader till?
En ljuspunkt är dock att tillsammans har O och jag hittat en hyfsad strategi för att överleva sömstrulet, och den ser ut såhär.
Y:s spjälsäng som han förr aldrig sov i, är flyttad. Ena långsidan är borttagen och spjälsängen står inklämd mellan O:s sida av dubbelsängen och väggen. Y somnar i famnen, sedan lägger vi ner honom i spjälsängen och boar in honom med gosedjur på ömse sidor. Då ligger han still i några timmar, vilket han inte gjorde när han sov i stora sängen. Kanske den var för ödslig? Ungefär när vi lägger oss brukar han vakna och vilja komma upp till oss, och då får han det.
Välling får Y så mycket han vill på natten. Vid skrik klockan tre håller inte jag hårt på principerna. Oftast blir det en flaska per natt, ibland ingen alls.
O försöker komma i säng tidigt på kvällarna. Han somnar inom tjugo sekunder och sover tungt. Jag har svårt att komma till ro. Därför tar jag första strulpasset. Inatt satt jag vid köksbordet och löste korsord med halvvaken och olycklig Y i famnen, som till sist somnade.
Sedan är det jag som klappar om Y så fort han vaknar, jag har ändå svårt att somna eller sover lätt. Tills jag inte står ut längre någon gång på småtimmarna och ber O ta över. Eventuellt har också Q anslutit sig då och jag ligger inklämd mellan gossarna. Ofta går jag över till Q:s säng, med eller utan honom.
Ett av de bästa köp vi har gjort är en så kallad familjesäng till Q. Det är en våningssäng med extrabred underslaf, hela 120 cm. Där ryms både mor och son och en försvarlig mängd gosedjur. Jag sover gott hos Q. Han är den enda människa jag faktiskt kan sova nära, jag som annars är en riktig ensamsovare.
När reveljen går vid sextiden (eller sju om man har tur) stiger O upp och serverar frukost. Jag sover så länge det går. I riktiga krislägen, som igår, stannar O hemma en extra timme. Då fick jag sova ostört från sex till nio. Vid den tiden sover jag sju kvart i timmen, sömnkvaliten då är enormt mycket bättre än på natten.
Vi överlever. Det är inte bra, vi hoppas fortfarande på bättring, men vi överlever.
2010-09-29
Nattbalans
Y sover dåligt igen och har så gjort i några nätter. Det var nästan en lättnad när snuvan bröt ut, då har vi en förklaring åtminstone.
Men det kändes uppgivet också. Vi är inne på sjätte veckan nu. Han har kanske inte precis varit sjuk hela tiden men banne mig inte frisk heller. Snuva, feber eller hosta i varierande grader. Förkylningssäsongen har ju börjat. Herregud, är det såhär vi ska ha det i sju månader till?
En ljuspunkt är dock att tillsammans har O och jag hittat en hyfsad strategi för att överleva sömstrulet, och den ser ut såhär.
Y:s spjälsäng som han förr aldrig sov i, är flyttad. Ena långsidan är borttagen och spjälsängen står inklämd mellan O:s sida av dubbelsängen och väggen. Y somnar i famnen, sedan lägger vi ner honom i spjälsängen och boar in honom med gosedjur på ömse sidor. Då ligger han still i några timmar, vilket han inte gjorde när han sov i stora sängen. Kanske den var för ödslig? Ungefär när vi lägger oss brukar han vakna och vilja komma upp till oss, och då får han det.
Välling får Y så mycket han vill på natten. Vid skrik klockan tre håller inte jag hårt på principerna. Oftast blir det en flaska per natt, ibland ingen alls.
O försöker komma i säng tidigt på kvällarna. Han somnar inom tjugo sekunder och sover tungt. Jag har svårt att komma till ro. Därför tar jag första strulpasset. Inatt satt jag vid köksbordet och löste korsord med halvvaken och olycklig Y i famnen, som till sist somnade.
Sedan är det jag som klappar om Y så fort han vaknar, jag har ändå svårt att somna eller sover lätt. Tills jag inte står ut längre någon gång på småtimmarna och ber O ta över. Eventuellt har också Q anslutit sig då och jag ligger inklämd mellan gossarna. Ofta går jag över till Q:s säng, med eller utan honom.
Ett av de bästa köp vi har gjort är en så kallad familjesäng till Q. Det är en våningssäng med extrabred underslaf, hela 120 cm. Där ryms både mor och son och en försvarlig mängd gosedjur. Jag sover gott hos Q. Han är den enda människa jag faktiskt kan sova nära, jag som annars är en riktig ensamsovare.
När reveljen går vid sextiden (eller sju om man har tur) stiger O upp och serverar frukost. Jag sover så länge det går. I riktiga krislägen, som igår, stannar O hemma en extra timme. Då fick jag sova ostört från sex till nio. Vid den tiden sover jag sju kvart i timmen, sömnkvaliten då är enormt mycket bättre än på natten.
Vi överlever. Det är inte bra, vi hoppas fortfarande på bättring, men vi överlever.
Men det kändes uppgivet också. Vi är inne på sjätte veckan nu. Han har kanske inte precis varit sjuk hela tiden men banne mig inte frisk heller. Snuva, feber eller hosta i varierande grader. Förkylningssäsongen har ju börjat. Herregud, är det såhär vi ska ha det i sju månader till?
En ljuspunkt är dock att tillsammans har O och jag hittat en hyfsad strategi för att överleva sömstrulet, och den ser ut såhär.
Y:s spjälsäng som han förr aldrig sov i, är flyttad. Ena långsidan är borttagen och spjälsängen står inklämd mellan O:s sida av dubbelsängen och väggen. Y somnar i famnen, sedan lägger vi ner honom i spjälsängen och boar in honom med gosedjur på ömse sidor. Då ligger han still i några timmar, vilket han inte gjorde när han sov i stora sängen. Kanske den var för ödslig? Ungefär när vi lägger oss brukar han vakna och vilja komma upp till oss, och då får han det.
Välling får Y så mycket han vill på natten. Vid skrik klockan tre håller inte jag hårt på principerna. Oftast blir det en flaska per natt, ibland ingen alls.
O försöker komma i säng tidigt på kvällarna. Han somnar inom tjugo sekunder och sover tungt. Jag har svårt att komma till ro. Därför tar jag första strulpasset. Inatt satt jag vid köksbordet och löste korsord med halvvaken och olycklig Y i famnen, som till sist somnade.
Sedan är det jag som klappar om Y så fort han vaknar, jag har ändå svårt att somna eller sover lätt. Tills jag inte står ut längre någon gång på småtimmarna och ber O ta över. Eventuellt har också Q anslutit sig då och jag ligger inklämd mellan gossarna. Ofta går jag över till Q:s säng, med eller utan honom.
Ett av de bästa köp vi har gjort är en så kallad familjesäng till Q. Det är en våningssäng med extrabred underslaf, hela 120 cm. Där ryms både mor och son och en försvarlig mängd gosedjur. Jag sover gott hos Q. Han är den enda människa jag faktiskt kan sova nära, jag som annars är en riktig ensamsovare.
När reveljen går vid sextiden (eller sju om man har tur) stiger O upp och serverar frukost. Jag sover så länge det går. I riktiga krislägen, som igår, stannar O hemma en extra timme. Då fick jag sova ostört från sex till nio. Vid den tiden sover jag sju kvart i timmen, sömnkvaliten då är enormt mycket bättre än på natten.
Vi överlever. Det är inte bra, vi hoppas fortfarande på bättring, men vi överlever.
2010-09-28
Jobbsök med förhinder
Y är för tillfället sysselsatt, med rinnande näsa men gott humör rotar han i leksakslådan under stilla pladder.
Jag borde söka jobb men orkar inte riktigt.
Jobbet. Det finns hela tiden som ett gnag i bakhuvudet.
För det är så här att jag har kvar min anställning men inte min tjänst. Det finns inga projektledare kvar på mitt jobb. Istället finns en konstig ersättning, en blandning av flera funktioner. Men i den gruppen ingår inte jag, och inte hade jag velat det heller.
Jag har istället erbjudit mig att gå tillbaka till min ursprungliga kompetens som tekniker. Företagsledningen nappade direkt, och förmodligen var det orsaken till att jag inte blev uppsagd som flera av mina kollegor, däribland Tuffe Viktor.
Jag har inte för ett ögonblick tänkt gå ner i labbet igen och börja mäta. Det är det tråkigaste jag vet. Förslaget var ren taktik från min sida, en lyckosam sådan. Jag ville behålla mitt jobb för att hinna söka ett nytt under mammaledigheten. För som minnesgoda läsare vet hade jag redan bestämt mig i våras.
Och nu börjar det bli dags. Någon gång under kommande vårvinter ska O ta min plats här hemma. Till hösten ska Y skolas in hos dagmamman, så får Y och Q ett år tillsammans där innan Q börjar skolan.
Jag både längtar och inte efter att börja jobba. Inte, eftersom det på många sätt är bekvämt att vara hemma. Ta dagen som den kommer, gå långa promenader. Inte tänka och grubbla så mycket (fast det gör jag ju ändå). Vara närvarande i vardagen. Det lilla livet.
Just närvaron är så mycket svårare den här gången. Det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Storebror Q till exempel. Jobbet till exempel.
Jag känner för mammaledigheten lite som jag brukar göra för sommaren. Ett vemod fast jag är mitt uppe i den. Lite plågat tänker jag att jag måste passa på att njuta för det försvinner alltför fort. Vart tog sommaren förresten vägen? Det känns som förra veckan vi kom hem från Korea och björkarna var nyutspruckna. Nu är de gula.
Fast egentligen njuter jag inte. Ärligt talat har det varit mycket jobbigare den här gången.
Jag minns så väl det första halvåret jag jobbade när Q var liten. O var hemma, och jobbet hade väl inte snurrat igång ordentligt ännu. Balansen var perfekt, jobb och småbarnsliv kompletterade varann. Varje morgon fick jag en serie grötkladdiga pussar och njöt sedan av en ostörd halvtimme på tunnelbanan.
Alltså. Det blir nog bra att börja jobba igen. Om jag bara hade ett jobb att gå till.
I somras när jag hängde löst på mitt nuvarande, dammade jag i ren panik iväg en ansökan till en tjänst som Senior Project Manager, inom en ny bransch - ny för mig alltså. Till min förvåning och tillfredsställelse blev jag prompt kallad till intervju.
Det var intressant. Intervjun gjordes inte av någon personalansvarig eller inhyrd konsult utan av VD:n själv. Han slösade inte med leendena. Större delen av tiden ägnade han åt problemet att jag inte hade relevant branscherfarenhet. Jag svarade att visst, det blir en utmaning men att jag å andra sidan alltid fått lära mig en massa nytt på alla jobb jag har haft. Det ingår i rollen. Till slut tröttnade jag lite på hans tjat och frågade varför han velat intervjua mig. Då kom skymten av ett leende, faktiskt.
Även om jag inte fick jobbet är jag ganska nöjd. Det är fem år sedan jag sökte jobb sist, jag är lite ringrostig men å andra sidan mycket mer erfaren. Jag behöver vässa argumenten och formulera lite nya floskler.
(Floskler? Ja, som till exempel svaret på frågan: hur får du saker att hända i dina projekt?)
Inventeringen av intressanta företag har börjat. Svårast av allt är att få en känsla för kulturen och klimatet. Jobbar folk ihjäl sig? Är det okej att flexa för att klara dagistiderna? Måste man hals över huvud ge sig iväg på resor över halva jordklotet?
Ett bra företag som vill anställa en bra projektledare. Förslag mottages gärna. Självklart får man mejla, till helgaqocho@gmail.com
Jag borde söka jobb men orkar inte riktigt.
Jobbet. Det finns hela tiden som ett gnag i bakhuvudet.
För det är så här att jag har kvar min anställning men inte min tjänst. Det finns inga projektledare kvar på mitt jobb. Istället finns en konstig ersättning, en blandning av flera funktioner. Men i den gruppen ingår inte jag, och inte hade jag velat det heller.
Jag har istället erbjudit mig att gå tillbaka till min ursprungliga kompetens som tekniker. Företagsledningen nappade direkt, och förmodligen var det orsaken till att jag inte blev uppsagd som flera av mina kollegor, däribland Tuffe Viktor.
Jag har inte för ett ögonblick tänkt gå ner i labbet igen och börja mäta. Det är det tråkigaste jag vet. Förslaget var ren taktik från min sida, en lyckosam sådan. Jag ville behålla mitt jobb för att hinna söka ett nytt under mammaledigheten. För som minnesgoda läsare vet hade jag redan bestämt mig i våras.
Och nu börjar det bli dags. Någon gång under kommande vårvinter ska O ta min plats här hemma. Till hösten ska Y skolas in hos dagmamman, så får Y och Q ett år tillsammans där innan Q börjar skolan.
Jag både längtar och inte efter att börja jobba. Inte, eftersom det på många sätt är bekvämt att vara hemma. Ta dagen som den kommer, gå långa promenader. Inte tänka och grubbla så mycket (fast det gör jag ju ändå). Vara närvarande i vardagen. Det lilla livet.
Just närvaron är så mycket svårare den här gången. Det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Storebror Q till exempel. Jobbet till exempel.
Jag känner för mammaledigheten lite som jag brukar göra för sommaren. Ett vemod fast jag är mitt uppe i den. Lite plågat tänker jag att jag måste passa på att njuta för det försvinner alltför fort. Vart tog sommaren förresten vägen? Det känns som förra veckan vi kom hem från Korea och björkarna var nyutspruckna. Nu är de gula.
Fast egentligen njuter jag inte. Ärligt talat har det varit mycket jobbigare den här gången.
Jag minns så väl det första halvåret jag jobbade när Q var liten. O var hemma, och jobbet hade väl inte snurrat igång ordentligt ännu. Balansen var perfekt, jobb och småbarnsliv kompletterade varann. Varje morgon fick jag en serie grötkladdiga pussar och njöt sedan av en ostörd halvtimme på tunnelbanan.
Alltså. Det blir nog bra att börja jobba igen. Om jag bara hade ett jobb att gå till.
I somras när jag hängde löst på mitt nuvarande, dammade jag i ren panik iväg en ansökan till en tjänst som Senior Project Manager, inom en ny bransch - ny för mig alltså. Till min förvåning och tillfredsställelse blev jag prompt kallad till intervju.
Det var intressant. Intervjun gjordes inte av någon personalansvarig eller inhyrd konsult utan av VD:n själv. Han slösade inte med leendena. Större delen av tiden ägnade han åt problemet att jag inte hade relevant branscherfarenhet. Jag svarade att visst, det blir en utmaning men att jag å andra sidan alltid fått lära mig en massa nytt på alla jobb jag har haft. Det ingår i rollen. Till slut tröttnade jag lite på hans tjat och frågade varför han velat intervjua mig. Då kom skymten av ett leende, faktiskt.
Även om jag inte fick jobbet är jag ganska nöjd. Det är fem år sedan jag sökte jobb sist, jag är lite ringrostig men å andra sidan mycket mer erfaren. Jag behöver vässa argumenten och formulera lite nya floskler.
(Floskler? Ja, som till exempel svaret på frågan: hur får du saker att hända i dina projekt?)
Inventeringen av intressanta företag har börjat. Svårast av allt är att få en känsla för kulturen och klimatet. Jobbar folk ihjäl sig? Är det okej att flexa för att klara dagistiderna? Måste man hals över huvud ge sig iväg på resor över halva jordklotet?
Ett bra företag som vill anställa en bra projektledare. Förslag mottages gärna. Självklart får man mejla, till helgaqocho@gmail.com
Jobbsök med förhinder
Y är för tillfället sysselsatt, med rinnande näsa men gott humör rotar han i leksakslådan under stilla pladder.
Jag borde söka jobb men orkar inte riktigt.
Jobbet. Det finns hela tiden som ett gnag i bakhuvudet.
För det är så här att jag har kvar min anställning men inte min tjänst. Det finns inga projektledare kvar på mitt jobb. Istället finns en konstig ersättning, en blandning av flera funktioner. Men i den gruppen ingår inte jag, och inte hade jag velat det heller.
Jag har istället erbjudit mig att gå tillbaka till min ursprungliga kompetens som tekniker. Företagsledningen nappade direkt, och förmodligen var det orsaken till att jag inte blev uppsagd som flera av mina kollegor, däribland Tuffe Viktor.
Jag har inte för ett ögonblick tänkt gå ner i labbet igen och börja mäta. Det är det tråkigaste jag vet. Förslaget var ren taktik från min sida, en lyckosam sådan. Jag ville behålla mitt jobb för att hinna söka ett nytt under mammaledigheten. För som minnesgoda läsare vet hade jag redan bestämt mig i våras.
Och nu börjar det bli dags. Någon gång under kommande vårvinter ska O ta min plats här hemma. Till hösten ska Y skolas in hos dagmamman, så får Y och Q ett år tillsammans där innan Q börjar skolan.
Jag både längtar och inte efter att börja jobba. Inte, eftersom det på många sätt är bekvämt att vara hemma. Ta dagen som den kommer, gå långa promenader. Inte tänka och grubbla så mycket (fast det gör jag ju ändå). Vara närvarande i vardagen. Det lilla livet.
Just närvaron är så mycket svårare den här gången. Det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Storebror Q till exempel. Jobbet till exempel.
Jag känner för mammaledigheten lite som jag brukar göra för sommaren. Ett vemod fast jag är mitt uppe i den. Lite plågat tänker jag att jag måste passa på att njuta för det försvinner alltför fort. Vart tog sommaren förresten vägen? Det känns som förra veckan vi kom hem från Korea och björkarna var nyutspruckna. Nu är de gula.
Fast egentligen njuter jag inte. Ärligt talat har det varit mycket jobbigare den här gången.
Jag minns så väl det första halvåret jag jobbade när Q var liten. O var hemma, och jobbet hade väl inte snurrat igång ordentligt ännu. Balansen var perfekt, jobb och småbarnsliv kompletterade varann. Varje morgon fick jag en serie grötkladdiga pussar och njöt sedan av en ostörd halvtimme på tunnelbanan.
Alltså. Det blir nog bra att börja jobba igen. Om jag bara hade ett jobb att gå till.
I somras när jag hängde löst på mitt nuvarande, dammade jag i ren panik iväg en ansökan till en tjänst som Senior Project Manager, inom en ny bransch - ny för mig alltså. Till min förvåning och tillfredsställelse blev jag prompt kallad till intervju.
Det var intressant. Intervjun gjordes inte av någon personalansvarig eller inhyrd konsult utan av VD:n själv. Han slösade inte med leendena. Större delen av tiden ägnade han åt problemet att jag inte hade relevant branscherfarenhet. Jag svarade att visst, det blir en utmaning men att jag å andra sidan alltid fått lära mig en massa nytt på alla jobb jag har haft. Det ingår i rollen. Till slut tröttnade jag lite på hans tjat och frågade varför han velat intervjua mig. Då kom skymten av ett leende, faktiskt.
Även om jag inte fick jobbet är jag ganska nöjd. Det är fem år sedan jag sökte jobb sist, jag är lite ringrostig men å andra sidan mycket mer erfaren. Jag behöver vässa argumenten och formulera lite nya floskler.
(Floskler? Ja, som till exempel svaret på frågan: hur får du saker att hända i dina projekt?)
Inventeringen av intressanta företag har börjat. Svårast av allt är att få en känsla för kulturen och klimatet. Jobbar folk ihjäl sig? Är det okej att flexa för att klara dagistiderna? Måste man hals över huvud ge sig iväg på resor över halva jordklotet?
Ett bra företag som vill anställa en bra projektledare. Förslag mottages gärna. Självklart får man mejla, till helgaqocho@gmail.com
Jag borde söka jobb men orkar inte riktigt.
Jobbet. Det finns hela tiden som ett gnag i bakhuvudet.
För det är så här att jag har kvar min anställning men inte min tjänst. Det finns inga projektledare kvar på mitt jobb. Istället finns en konstig ersättning, en blandning av flera funktioner. Men i den gruppen ingår inte jag, och inte hade jag velat det heller.
Jag har istället erbjudit mig att gå tillbaka till min ursprungliga kompetens som tekniker. Företagsledningen nappade direkt, och förmodligen var det orsaken till att jag inte blev uppsagd som flera av mina kollegor, däribland Tuffe Viktor.
Jag har inte för ett ögonblick tänkt gå ner i labbet igen och börja mäta. Det är det tråkigaste jag vet. Förslaget var ren taktik från min sida, en lyckosam sådan. Jag ville behålla mitt jobb för att hinna söka ett nytt under mammaledigheten. För som minnesgoda läsare vet hade jag redan bestämt mig i våras.
Och nu börjar det bli dags. Någon gång under kommande vårvinter ska O ta min plats här hemma. Till hösten ska Y skolas in hos dagmamman, så får Y och Q ett år tillsammans där innan Q börjar skolan.
Jag både längtar och inte efter att börja jobba. Inte, eftersom det på många sätt är bekvämt att vara hemma. Ta dagen som den kommer, gå långa promenader. Inte tänka och grubbla så mycket (fast det gör jag ju ändå). Vara närvarande i vardagen. Det lilla livet.
Just närvaron är så mycket svårare den här gången. Det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Storebror Q till exempel. Jobbet till exempel.
Jag känner för mammaledigheten lite som jag brukar göra för sommaren. Ett vemod fast jag är mitt uppe i den. Lite plågat tänker jag att jag måste passa på att njuta för det försvinner alltför fort. Vart tog sommaren förresten vägen? Det känns som förra veckan vi kom hem från Korea och björkarna var nyutspruckna. Nu är de gula.
Fast egentligen njuter jag inte. Ärligt talat har det varit mycket jobbigare den här gången.
Jag minns så väl det första halvåret jag jobbade när Q var liten. O var hemma, och jobbet hade väl inte snurrat igång ordentligt ännu. Balansen var perfekt, jobb och småbarnsliv kompletterade varann. Varje morgon fick jag en serie grötkladdiga pussar och njöt sedan av en ostörd halvtimme på tunnelbanan.
Alltså. Det blir nog bra att börja jobba igen. Om jag bara hade ett jobb att gå till.
I somras när jag hängde löst på mitt nuvarande, dammade jag i ren panik iväg en ansökan till en tjänst som Senior Project Manager, inom en ny bransch - ny för mig alltså. Till min förvåning och tillfredsställelse blev jag prompt kallad till intervju.
Det var intressant. Intervjun gjordes inte av någon personalansvarig eller inhyrd konsult utan av VD:n själv. Han slösade inte med leendena. Större delen av tiden ägnade han åt problemet att jag inte hade relevant branscherfarenhet. Jag svarade att visst, det blir en utmaning men att jag å andra sidan alltid fått lära mig en massa nytt på alla jobb jag har haft. Det ingår i rollen. Till slut tröttnade jag lite på hans tjat och frågade varför han velat intervjua mig. Då kom skymten av ett leende, faktiskt.
Även om jag inte fick jobbet är jag ganska nöjd. Det är fem år sedan jag sökte jobb sist, jag är lite ringrostig men å andra sidan mycket mer erfaren. Jag behöver vässa argumenten och formulera lite nya floskler.
(Floskler? Ja, som till exempel svaret på frågan: hur får du saker att hända i dina projekt?)
Inventeringen av intressanta företag har börjat. Svårast av allt är att få en känsla för kulturen och klimatet. Jobbar folk ihjäl sig? Är det okej att flexa för att klara dagistiderna? Måste man hals över huvud ge sig iväg på resor över halva jordklotet?
Ett bra företag som vill anställa en bra projektledare. Förslag mottages gärna. Självklart får man mejla, till helgaqocho@gmail.com
2010-09-27
Good enough
Det blir mycket terapisnack just nu, ber om ursäkt för ensidigheten. Naturligtvis tänker jag på mycket annat också, inte minst det sorgliga valresultatet. Men det har andra kommenterat så mycket bättre än jag.
-----
Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.
Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.
Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.
Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.
Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.
Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).
Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.
I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.
Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.
Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.
Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?
Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.
Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.
Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.
Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:
Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?
Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.
Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?
Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.
För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.
Inget annat.
-----
Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.
Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.
Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.
Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.
Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.
Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).
Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.
I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.
Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.
Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.
Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?
Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.
Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.
Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.
Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:
Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?
Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.
Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?
Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.
För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.
Inget annat.
Good enough
Det blir mycket terapisnack just nu, ber om ursäkt för ensidigheten. Naturligtvis tänker jag på mycket annat också, inte minst det sorgliga valresultatet. Men det har andra kommenterat så mycket bättre än jag.
-----
Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.
Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.
Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.
Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.
Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.
Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).
Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.
I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.
Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.
Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.
Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?
Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.
Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.
Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.
Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:
Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?
Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.
Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?
Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.
För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.
Inget annat.
-----
Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.
Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.
Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.
Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.
Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.
Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).
Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.
I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.
Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.
Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.
Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?
Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.
Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.
Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.
Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:
Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?
Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.
Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?
Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.
För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.
Inget annat.
2010-09-24
Dä ôrner sä
Så sa alltid min farmor, född och uppväxt i Karlstad. Farmor som på mer än ett sätt tyranniserade sin närmaste familj, men som efterlämnade åtminstone ett gott arv: hon var en varm och kärleksfull småbarnsmamma. Jag har tänkt en del på det på sistone. Hur kunde pappa veta så väl hur han skulle bemöta mig när jag var ett litet barn. Han var ju karl, och ovan vid småbarn, och tafflig och osäker på sin förmåga. Men han visste, och han vågade följa sina instinkter.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
Dä ôrner sä
Så sa alltid min farmor, född och uppväxt i Karlstad. Farmor som på mer än ett sätt tyranniserade sin närmaste familj, men som efterlämnade åtminstone ett gott arv: hon var en varm och kärleksfull småbarnsmamma. Jag har tänkt en del på det på sistone. Hur kunde pappa veta så väl hur han skulle bemöta mig när jag var ett litet barn. Han var ju karl, och ovan vid småbarn, och tafflig och osäker på sin förmåga. Men han visste, och han vågade följa sina instinkter.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.
I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.
Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.
Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.
Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.
Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.
När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.
Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.
Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.
Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.
Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.
Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.
2010-09-23
Färgrika presenter
En svart klänning
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
Färgrika presenter
En svart klänning
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
En lila jacka
En röd drake med mandelformade ögon och silverglitter på magen
Det var mina allra finaste födelsedagspresenter, de två första från maken och den sista från mamma.
Jag är lycklig!
Som om inte det vore nog födelsedagsshoppade jag idag en tröja och kofta på InWear. Fuchsiarosa.
La vie commence à quarante ans.
N'est-ce pas?
2010-09-18
Var är Helga?
Här firar jag min fyrtioårsdag. Eller strängt taget inte, på dagen D reser vi hem. Här firar jag mina sista dagar som trettinånting.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Var är Helga?
Här firar jag min fyrtioårsdag. Eller strängt taget inte, på dagen D reser vi hem. Här firar jag mina sista dagar som trettinånting.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
Q har hittat nya vänner, nästan lika trevliga som stenlejonen på Drottninggatan. (De heter förresten William I, II, III, IV osv. Vad fåren heter är ännu okänt.)
När vi återvände till vår lilla stuga på stranden såg utsikten ut såhär.
Nu sover Y i dubbelsängen och Q i soffan bredvid mig. O prasslar med tidningen, Reinfeldt och Sahlin intervjuas på TV och vinden tjuter runt knutarna.
2010-09-15
Bearbeta mera
Andra träffen med psykologen idag. Jag vill skriva ner det vi pratade om, så att jag kan återkomma till det.
Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?
Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.
Samma känsla som när han inte äter.
Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?
Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.
Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?
Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?
D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.
Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.
Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.
Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.
Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?
Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.
Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!
Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!
Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.
Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.
Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?
Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.
Samma känsla som när han inte äter.
Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?
Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.
Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?
Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?
D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.
Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.
Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.
Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.
Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?
Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.
Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!
Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!
Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.
Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.
Bearbeta mera
Andra träffen med psykologen idag. Jag vill skriva ner det vi pratade om, så att jag kan återkomma till det.
Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?
Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.
Samma känsla som när han inte äter.
Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?
Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.
Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?
Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?
D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.
Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.
Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.
Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.
Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?
Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.
Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!
Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!
Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.
Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.
Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?
Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.
Samma känsla som när han inte äter.
Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?
Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.
Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?
Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?
D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.
Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.
Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.
Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.
Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?
Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.
Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!
Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!
Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.
Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.
2010-09-14
Bakslag x 2: humör och hälsa
Bara dagen efter att jag har bröstat mig över min nya argstrategi så halkar jag tio steg bakåt.
Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.
Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?
Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.
Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.
Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.
Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.
Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?
Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.
Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.
Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.
Bakslag x 2: humör och hälsa
Bara dagen efter att jag har bröstat mig över min nya argstrategi så halkar jag tio steg bakåt.
Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.
Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?
Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.
Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.
Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.
Vi har haft ett annat bakslag också, och det gäller Y:s sömn och hälsa. Jo, han började sova bättre efter öronrensningen för två veckor sedan. Så blev han snorig för drygt en vecka sedan. Det hann inte gå över innan han hade hög feber igen i söndags kväll. Nu verkar han vara på bättringsvägen, men är långt ifrån återställd. Snart är det fyra veckor sedan han var frisk.
Så vi är lite slitna, bebisen och jag. Det kanske förklarar (men ursäktar absolut inte) att jag fick ett utbrott idag när han spottade ut frukostgröten. Det berodde inte så mycket på kladdet som på min oro för att han inte äter. Ja jag vet att välling är rikt på näring men fyra veckor?
Bli arg på Y som inte provocerar med flit, aj. Mycket mer förbjudet. Fan också. Faan.
Men jag vill minnas att jag tyckte att den här tiden var jobbig med Q också. Kring ett år. Vill så mycket, äta själv, förflytta sig, vara med. Kan inte riktigt. Kan inte gå, måste bäras. Tio kilo bebis, aj min rygg.
Y förstår en hel del av det jag säger. Jag längtar tills han förstår mer, och kan kommunicera själv. Han går runt soffbordet med stöd av detsamma. Jag längtar tills han går själv.
2010-09-13
Argbestämd
De senaste dagarna har jag övat på att bli arg lite tidigare, kontrollerat. När Q har börjat krångla och konstra har jag spänt ögonen i honom och sagt att nu börjar jag bli arg och irriterad Q, nu kan du välja hur det här ska fortsätta.
Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.
Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)
Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.
Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.
Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)
Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.
Argbestämd
De senaste dagarna har jag övat på att bli arg lite tidigare, kontrollerat. När Q har börjat krångla och konstra har jag spänt ögonen i honom och sagt att nu börjar jag bli arg och irriterad Q, nu kan du välja hur det här ska fortsätta.
Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.
Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)
Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.
Tidigare har jag varit lite tveksam till att göra så, att liksom hota med ilska och vrede. Men efter psykologens ord har jag vågat. Och det funkar! Dels blir jag snällare själv av att få pysa ut lite ånga, dels har Q faktiskt (oftast) tagit reson.
Gudskelov är ingen av oss långsint, vi är snabba att försonas med pussar och kramar. (Q är för övrigt i den allra gosigaste åldern just nu, när han inte är pestigast i stan förstås. Han gosar och kelar och pussas. Han vill gifta sig med mig.)
Jag tänker också, precis som ni läsare, att lite kontrollerad kvinnoilska borde släppas fram både här och där. I arbetslivet. I vissa äktenskap. Istället för att kanaliseras som kroniskt missnöje, stressymptom, sömnproblem, bristande sexlust, negativa tankar om den egna kroppen. Och så vidare.
2010-09-11
En annan ilska
Y, lilla bebisen som varit så solig och godmodig, börjar visa humör. Q kan inte längre ta nappen eller en leksak ifrån honom utan ljudliga protester.
Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.
Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.
Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.
Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.
En annan ilska
Y, lilla bebisen som varit så solig och godmodig, börjar visa humör. Q kan inte längre ta nappen eller en leksak ifrån honom utan ljudliga protester.
Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.
Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.
Y skriker i ilska när han ser storebror borsta tänderna. Han tystnar när han får sin egen tandborste, och tuggar nöjt på den i en kvart. När jag tar den ifrån honom vrålar han igen, kastar sig framstupa, ligger på golvet och sparkar och skriker.
Och jag gläder mig. Han vågar bli arg. Efter fem månader i sin nya familj kräver han sin plats och visar sin vilja.
2010-09-10
Bearbeta
Igår var jag på mitt första samtal med psykologen som jag hittade förra veckan. Det var bra. Det kommer att bli bra. Hon kommer att kunna hjälpa mig.
Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.
När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.
Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.
Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.
Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.
Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.
Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.
Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.
Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.
Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.
Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.
Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.
Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.
När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.
Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.
Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.
Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.
Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.
Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.
Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.
Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.
Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.
Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.
Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.
Bearbeta
Igår var jag på mitt första samtal med psykologen som jag hittade förra veckan. Det var bra. Det kommer att bli bra. Hon kommer att kunna hjälpa mig.
Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.
När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.
Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.
Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.
Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.
Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.
Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.
Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.
Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.
Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.
Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.
Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.
Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.
När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.
Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.
Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.
Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.
Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.
Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.
Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.
Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.
Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.
Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.
Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.
2010-09-09
Morfar och Q
O är just hemkommen från sin tjänsteresa. Det gick bra, trots revelj klockan sex båda morgnarna och skrik mellan halv tre och fyra inatt. Y sover bättre ja, men har (förhoppningsvis tillfälligt) regredierat på grund av snuva. Han är infernaliskt täppt i näsan.
QY-morfar infann sig igår och sov över. Imorse klockan sju bänkade han och Q sig vid matbordet för att pyssla. Vilket utmynnade i en modell av det tält som morfar sov i när han gjorde lumpen. Konstruerat av hushållspapper och sugrör och målat med vattenfärger. Kompletterat med grönklädda soldater, kamin med skorstenspipa, upphängningsanordning för fotlappar. Allt förklarades och beskrevs sorgfälligt.
Sedan några veckor tillbaka vill Q nämligen gärna höra morfar berätta om hur det är att vara soldat. Morfar älskar att docera, och är dessutom road av modellbygge och militärhistoria.
Vad säger den pacifistiska modern?
Inte så mycket. De båda herrarna har så hjärtligt roligt tillsammans. Och Q har förklarat att han inte längre vill bli soldat, det verkar inte så spännande och dessutom otäckt att behöva skjuta på andra.
Morfar och Q
O är just hemkommen från sin tjänsteresa. Det gick bra, trots revelj klockan sex båda morgnarna och skrik mellan halv tre och fyra inatt. Y sover bättre ja, men har (förhoppningsvis tillfälligt) regredierat på grund av snuva. Han är infernaliskt täppt i näsan.
QY-morfar infann sig igår och sov över. Imorse klockan sju bänkade han och Q sig vid matbordet för att pyssla. Vilket utmynnade i en modell av det tält som morfar sov i när han gjorde lumpen. Konstruerat av hushållspapper och sugrör och målat med vattenfärger. Kompletterat med grönklädda soldater, kamin med skorstenspipa, upphängningsanordning för fotlappar. Allt förklarades och beskrevs sorgfälligt.
Sedan några veckor tillbaka vill Q nämligen gärna höra morfar berätta om hur det är att vara soldat. Morfar älskar att docera, och är dessutom road av modellbygge och militärhistoria.
Vad säger den pacifistiska modern?
Inte så mycket. De båda herrarna har så hjärtligt roligt tillsammans. Och Q har förklarat att han inte längre vill bli soldat, det verkar inte så spännande och dessutom otäckt att behöva skjuta på andra.
2010-09-07
Unge herr kolhydrat
Y tycks ha en böjelse för spannmålsprodukter. Det enda han äter just nu är gröt, välling och bröd. Jo, banan också. Så han får inte skörbjugg i alla fall.
Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.
Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)
Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.
Imorgon blir det nog blodpudding igen.
Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.
Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)
Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.
Imorgon blir det nog blodpudding igen.
Unge herr kolhydrat
Y tycks ha en böjelse för spannmålsprodukter. Det enda han äter just nu är gröt, välling och bröd. Jo, banan också. Så han får inte skörbjugg i alla fall.
Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.
Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)
Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.
Imorgon blir det nog blodpudding igen.
Han insisterar på att äta själv. På fyra månader har han gått från att endast äta modersmjölksersättning till att rata barnmatsburkar, till att inte vilja bli matad alls. Jag lockade med löskokt ägg idag. Första tuggan spottade han ut. Därefter vände han bort huvudet. Och snaskade surdegsbröd. Jag la bitarna dubbla med smör och skinka emellan, och åtminstone några skinkbitar fick han i sig. Tror jag. Eller så fastnade de på byxorna.
Gröt går dock bra att bli skedmatad med. Middagen blev alltså gröt, två portioner. Därefter en flaska välling med lite matolja i. (Tack för tipset!)
Jag tröstar mig med Jesper Juuls ord om att barn ända från födseln är kapabla att bedöma hur mycket och vilken mat de behöver. Föräldrarna ska nöja sig med att tillhandahålla den. Eller undersökningen där ettåringar fritt fick välja mat. Under en dag åt alla ungarna oerhört ensidigt. Men när försöket förlängdes över veckor visade det sig att alla barnen åt en i stort sett perfekt balanserad meny.
Imorgon blir det nog blodpudding igen.
2010-09-06
Håller andan
Det är knappt så att jag vågar skriva det. Y har börjat sova bättre. Han vaknar fortfarande, men bara en eller två gånger per natt, och är inte lika ledsen, och det går fortare att trösta honom.
I onsdags tjatade jag mig till en tid hos en öronläkare. Då hade jag varit på vårdcentral och hos barnläkare med Y, som hade 39-40 graders feber som kom och gick och som skrek i timmar varje natt. De hittade inget, men konstaterade att de inte kunde bedöma öronen eftersom de var fulla med vax.
Örondoktorn avfärdade mig inte, utan pillrade först ut historiens största vaxpropp ur ena örat. Y satt bom still och mol tyst under tiden. Andra örat var lika igenkorkat det, men där gick hon bet. Örondroppar i en veckas tid och återbesök. Och självklart skriver jag ut antibiotika när han haft hög feber i fem dagar och jag inte kan bedöma örat, sa hon.
Jag föll henne nästan om halsen. Redan nästa dag var Y betydligt bättre, verkade piggare och började äta igen.
Inte vet vi om han hade öroninflammation. Eller om det var vaxet som skavde och irriterade och väckte honom på nätterna.
Men - han - sover. Vilket betyder att jag sover. Vilket betyder att livet är så väldigt mycket lättare.
Har det vänt nu?
I onsdags tjatade jag mig till en tid hos en öronläkare. Då hade jag varit på vårdcentral och hos barnläkare med Y, som hade 39-40 graders feber som kom och gick och som skrek i timmar varje natt. De hittade inget, men konstaterade att de inte kunde bedöma öronen eftersom de var fulla med vax.
Örondoktorn avfärdade mig inte, utan pillrade först ut historiens största vaxpropp ur ena örat. Y satt bom still och mol tyst under tiden. Andra örat var lika igenkorkat det, men där gick hon bet. Örondroppar i en veckas tid och återbesök. Och självklart skriver jag ut antibiotika när han haft hög feber i fem dagar och jag inte kan bedöma örat, sa hon.
Jag föll henne nästan om halsen. Redan nästa dag var Y betydligt bättre, verkade piggare och började äta igen.
Inte vet vi om han hade öroninflammation. Eller om det var vaxet som skavde och irriterade och väckte honom på nätterna.
Men - han - sover. Vilket betyder att jag sover. Vilket betyder att livet är så väldigt mycket lättare.
Har det vänt nu?
Håller andan
Det är knappt så att jag vågar skriva det. Y har börjat sova bättre. Han vaknar fortfarande, men bara en eller två gånger per natt, och är inte lika ledsen, och det går fortare att trösta honom.
I onsdags tjatade jag mig till en tid hos en öronläkare. Då hade jag varit på vårdcentral och hos barnläkare med Y, som hade 39-40 graders feber som kom och gick och som skrek i timmar varje natt. De hittade inget, men konstaterade att de inte kunde bedöma öronen eftersom de var fulla med vax.
Örondoktorn avfärdade mig inte, utan pillrade först ut historiens största vaxpropp ur ena örat. Y satt bom still och mol tyst under tiden. Andra örat var lika igenkorkat det, men där gick hon bet. Örondroppar i en veckas tid och återbesök. Och självklart skriver jag ut antibiotika när han haft hög feber i fem dagar och jag inte kan bedöma örat, sa hon.
Jag föll henne nästan om halsen. Redan nästa dag var Y betydligt bättre, verkade piggare och började äta igen.
Inte vet vi om han hade öroninflammation. Eller om det var vaxet som skavde och irriterade och väckte honom på nätterna.
Men - han - sover. Vilket betyder att jag sover. Vilket betyder att livet är så väldigt mycket lättare.
Har det vänt nu?
I onsdags tjatade jag mig till en tid hos en öronläkare. Då hade jag varit på vårdcentral och hos barnläkare med Y, som hade 39-40 graders feber som kom och gick och som skrek i timmar varje natt. De hittade inget, men konstaterade att de inte kunde bedöma öronen eftersom de var fulla med vax.
Örondoktorn avfärdade mig inte, utan pillrade först ut historiens största vaxpropp ur ena örat. Y satt bom still och mol tyst under tiden. Andra örat var lika igenkorkat det, men där gick hon bet. Örondroppar i en veckas tid och återbesök. Och självklart skriver jag ut antibiotika när han haft hög feber i fem dagar och jag inte kan bedöma örat, sa hon.
Jag föll henne nästan om halsen. Redan nästa dag var Y betydligt bättre, verkade piggare och började äta igen.
Inte vet vi om han hade öroninflammation. Eller om det var vaxet som skavde och irriterade och väckte honom på nätterna.
Men - han - sover. Vilket betyder att jag sover. Vilket betyder att livet är så väldigt mycket lättare.
Har det vänt nu?
2010-09-02
Semesterläsningen
Ett senkommet svar på en läsarfråga, jodå, jag hann med alla böcker utom en (Naomi Wolf, ligger på nattduksbordet nu) plus lite till. När man är på Sommarön hör det till att läsa några barnbiblioteket Saga och pappas kvarlämnade Det Bästa från 50-talet.
Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!
Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.
Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.
Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.
Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.
Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.
The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.
Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas.
Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.
Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.
Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.
Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.
Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!
Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!
Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.
Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.
Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.
Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.
Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.
The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.
Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas.
Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.
Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.
Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.
Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.
Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!
Det är skönt att det finns böcker. Jag kommer nog aldrig att lära mig att tycka om läsplattor.
Semesterläsningen
Ett senkommet svar på en läsarfråga, jodå, jag hann med alla böcker utom en (Naomi Wolf, ligger på nattduksbordet nu) plus lite till. När man är på Sommarön hör det till att läsa några barnbiblioteket Saga och pappas kvarlämnade Det Bästa från 50-talet.
Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!
Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.
Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.
Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.
Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.
Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.
The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.
Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas.
Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.
Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.
Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.
Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.
Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!
Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!
Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.
Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.
Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.
Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.
Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.
The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.
Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas.
Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.
Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.
Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.
Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.
Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!
Det är skönt att det finns böcker. Jag kommer nog aldrig att lära mig att tycka om läsplattor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)