Bearbeta mera

Andra träffen med psykologen idag. Jag vill skriva ner det vi pratade om, så att jag kan återkomma till det.

Naturligtvis berättade jag om mitt utbrott mot Y, och hon bad mig beskriva närmare. Vad ledde fram till det? Vad hände innan? Tankar, känslor?

Det var bra att försöka tänka efter. När började det kännas övermäktigt? När jag kom på att jag glömt ge honom D-droppar i nära en vecka. Fast jag i en veckas tid kommit ihåg penicillinet tre gånger om dagen, och örondroppar morgon och kväll. När den kuren var över glömde jag D-dropparna, och när jag mindes dem kändes det som att marken försvann under mig. Tappa kontrollen, fritt fall.

Samma känsla som när han inte äter.

Vad är du rädd för, frågade hon. Vad är det värsta som kan hända?

Att han äter så dåligt att han slutar växa, att BVC reagerar, ojojoj, han är ju prematur också. Jag berättade lite om mammas fixering vid att pojkarna ska äta, när hon var på besök lockade hon Y att äta extra mycket genom att läsa pekbok för honom samtidigt som hon matade. Jag vägrar göra sånt, äta ska man göra för att man är hungrig och har lust till det, inte för att någon lurar i en mat. Förresten äter jag oftast själv samtidigt med Y (och därmed är pekbokstricket mig övermäktigt), jag inbillar mig att det är ett bra sätt att visa barn att måltider och mat är förknippade med lust, gemenskap och trevligheter.

Det är många röster du hör, sa psykologen. Vilket inte är ovanligt att föräldrar gör vad gäller barns ätande. Det kanske är så att det är svårt att höra barnets röst i detta?

Det gjorde mig stum en stund. Visst fan. Om Y spottar ut gröten, hur kan jag få det att betyda något annat än att han faktiskt inte ville ha mera gröt just då?

D-dropparna är samma sak. Rationellt fattar jag att Y inte far illa av att jag glömt dem några dagar. Det är stress som gör att jag reagerar så starkt. En stress jag känner igen alltför väl. Den obehagliga, gnagande känslan av att hela tiden ha glömt något. Inte ha koll på läget, ligga efter.

Hur hade du kunnat stoppa förloppet, frågade hon. Jag vet inte. Ingen aning. Nästa gång vill jag att du går därifrån, fysiskt. Gå in på toa.

Det har jag ju gjort ibland, satt gallskrikande Y i spjälsängen och gått undan. Och fått ångest för att han skrikit så förtvivlat efter mig. Ångest för vad han kommer att förknippa spjälsängen med. Där vi vill att han ska sova och känna sig trygg.

Dina barn klarar det, svarade hon. Och plötsligt insåg jag en sak. Lika väl som att bli arg lite tidigare, borde jag ge upp lite tidigare. Jag kämpar på för länge, tills jag inte kan tänka klart längre. Jag mindes att jag varit på väg att ryta till åt Y redan några minuter tidigare, men behärskat mig. Och fortsatt mata. Fast jag borde ha stoppat.

Otillräcklig, känner du dig otillräcklig?

Jag tänkte efter, och kände först att jag inte ville tänka eller känna efter, men så vällde det bara upp och tårarna rann. Ja jävlar vad jag känner mig otillräcklig. Och jävlar vilket eko det är av barnlösheten, det har jag inte fattat förrän först nu. Då när jag ville men inte kunde.

Nu när jag äntligen har mina barn, de som jag fantamig gått genom eld och vatten för att få, vill jag visa (vem? Mig själv? Alla andra?) att det är bra nu. Jag har det jag vill ha. Jag är lycklig nu. Jag förtjänar banne mig att vara lycklig nu. Jag VILL vara lycklig nu!

Och det är jag ju. Jag är i alla fall inte olycklig. Inte på det där fasansfulla, tomma meningslösa sättet. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig byta bort en endaste sekund av det liv jag har nu mot det liv jag hade då. Inte ens tidiga morgnar!

Efteråt kände jag frid. Det var bra att snudda vid det gamla svarta, det som jag nästan aldrig tänker på men som förstås ändå finns där. Jag känner mig hjälpt och jag känner mig trygg. Vi är inte färdiga ännu men det blir vi.

Jag gick i flera timmar med barnvagnen genom Stockholm, staden som jag älskar så, tills det var dags att ta tunnelbanan hem och hämta Q.