Igår var jag på mitt första samtal med psykologen som jag hittade förra veckan. Det var bra. Det kommer att bli bra. Hon kommer att kunna hjälpa mig.
Det kände jag redan när vi talade i telefon. Med några få frågor och kommentarer fick hon mig att förstå att det inte är så konstigt att jag känner som jag gör, att det blivit så här. Jag var superstressad av jobbet innan vi reste för att hämta Y. Jag var totalt oförberedd på hur det skulle vara att få ett andra barn. Också med tanke på min egen ursprungsfamilj. Det är elva år mellan min syster och mig, med utvecklingspsykologiska termer räknas vi som ensambarn.
När jag sa att jag ibland har ett beteende och ett språk mot mina barn som jag inte tycker är acceptabelt och som jag vill arbeta bort, svarade hon att man då måste jobba mycket konkret. Identifiera vad som triggar, lära mig att känna igen signalerna, analysera hur jag hamnade där.
Efter samtalet stod det klart för mig att jag nog aldrig kommer att kunna prata öppet med mamma om det här. (Fast det behöver jag ju inte heller.) Hennes ilska som jag upplevde den när jag var liten har väldigt mycket att göra med hur jag är mot mina barn.
Psykologen menar att jag måste lära mig att bli arg tidigare, innan jag tappar kontrollen. Som barn lärde jag mig att kontrollera min ilska, eftersom mammas humör skrämde mig och eftersom det var ett effektivt sätt att avväpna henne. Aldrig bli arg själv.
Idag fortsätter jag att lägga locket på, tills jag inte klarar det längre, och brusar upp och förgår mig.
Hur känner du dig när du blir så där arg, frågade hon.
Trängd, svarade jag. Helt, totalt, fullständigt trängd och vanmäktig. Maktlös. Liten.
Plötsligt stod det så klart för mig. Jag har förstås insett att mammas humör har påverkat mig, men inte fullt ut. Naturligtvis måste jag ha upplevt henne som hotfull ibland. Naturligtvis måste jag ha känt mig rädd och utlämnad. I praktiken var hon ensamstående med mig, hon var den enda jag hade.
Lika tydligt är det att Q aktivt söker min gräns. När jag sa att det ibland känns som att Q fortsätter att provocera tills jag blir arg, svarade psykologen att det är hans sätt att be mig om att bli arg på ett kontrollerat sätt.
Jag kan inte tänka mig att jag någonsin vågade reta mamma på det sätt som Q ibland provocerar mig. Nej, så är det nog, svarade hon. Han är trygg med dig.
Tack och lov för det. Och tryggare ska han bli. Och jag. Och Y.
Jag måste bli vuxen, och fri att agera som den jag är. Och vill vara.
Det är tusan så svårt att vara människa. Men intressant.
Vad bra hon verkar din psykolog. Att ni kommit fram till allt detta på så kort tid, jobbstressen, 2-barnschocken mm, din mammas ilska, din stategi som barn och nu Xs provokationer.
SvaraRaderaOch så säger hon att X ber dig att bli arg på ett kontrollerat sätt - precis så har jag å sonen det - jag måste visa tydligare tidigare att jag redan då är arg, visa humör på ett bra sätt - hur då?
Hur gör annat folk det?
Just jag skulle nog må gott av att visa mig arg tidigare gentemot alla - inkl kollegor, chefen, hemma. Och då på ett bra sätt men hur? Kan det finnas något i tanken att jag i alla fall är mycket resultatinriktad och inte ser värdet av att bli arg i tid, utan vill vidare, hoppa över ilskan, ibland går det ibland exploderar jag till slut - eller bara blir trött av att parera på jobbet och gentemot sonen.
Ser fram emot att få höra mer om hur dina tankar går hos psykologen. Tack för att du delar med dig.Kram./Stella
Mycket tänkvärt och intressant inlägg Helga!
SvaraRaderaHar du haft hund? Ja, naturligtvis är det en triljarder mil mellan hund och barn, men det kanske går att locka fram känslan av bestämdhet om man tänker på hur man skulle göra mot sin hund? Där gäller det att sätta gränser direkt. Inte att vara arg, men mycket bestämd och berömma som tusan när det går bra.
ja, det märks ju att jag inte är mamma än va? :-)
Vad bra det är med yrkesmänniskor som kan sin sak och som kan ta en steget vidare från det man själv tänkt ut.
SvaraRaderaDet här ger visst också oss läsare en del att fundera på.
Själv har jag alltid betraktat mig som en som har häftigt humör, åt det argsinta hållet. När jag valde muminmugg åt mig själv blev det tveklöst Lilla My.
Men nu tänker jag på om det inte ibland är så att när jag blir fruktansvärt arg så är det en reaktion på mycket som byggts upp länge. I alla fall på jobbet tenderar det att vara så. Alltså tillfällen där jag borde bli argbestämd tidigare för att slippa (förhoppningsvis) bli vansinnig senare.
Det finns gemensamma linjer i att uppfostra hund, uppfostra barn och samarbeta med kollegor. Men det finns skillnader också...
Det låter jättegivande, vad bra!
SvaraRaderaJag tror inte att vägen till att lära sig sätta gränser är att tänka på vem man pratar med (även om man självklart måste ta ansvar för det, i synnerhet när det är sitt barn man pratar med). Det är ju dina gränser du ska utgå från, inte några abstrakta gränser som ska omge dina barn bara för sakens skull. Så jag tror att det är sig själv man ska våga lyssna på, helt enkelt. Inklusive sin känsla för vad barnet klarar och inte klarar att ta hänsyn till.
Tack för att du delar med dig av dina tankar och den kloka psykologens svar!Ibland kan man undra om barn, rätt "avlästa", inte lär sina föräldrar lika mycket eller mer än vad vi lär dem ...
SvaraRaderaHoppfullt och härligt att höra att du kände förtroende för och stöd från psykologen.
Maria
Vad bra det låter!
SvaraRaderaJag har tänkt mycket på det där med ilska. Den bra och den dåliga... Att det inte blir bra om man aldrig får se den och inte bra om den blir oberäknelig och "farlig". En tanke som hjälper mig är att mitt sätt att bli arg är en rollmodell för sonen. Blir jag aldrig arg och sätter gränser lär han sig inte det. Blir jag arg explosivt och oberäkneligt är det så han kommer att bli arg. Skriker jag kommer han att lära sig skrika (eller göra allt för att undvika det som du beskriver - men skriklösningen kommer ju att ligga där... som ett sätt att ta till).
Men varför är det så mycket svårare att tänka så kring ilska än kring glädje och andra känslor. Att ungen kommer att göra som jag gör. Och att det är viktigt att visa att man blir arg och att man kan hantera det. Bli arg på ett kontrollerat sätt som du skriver. För hur ska ungar annars lära sig... det här är så svårt att formulera tycker jag - och jag får alltid en oroskänsla i magen när jag läser (som man faktiskt ofta gör) att man inte ska bli arg på barn - att det inte tjänar något till. För det måste man tycker jag. Bra arg.
Det verkar som du är på väg dit!
Jätteintressant läsning! Tack! Precis som annannan har jag valt My-muggen, upplever mig som en med snart till ilska men som fort blåser över. (Men nu på äldre dar hade jag gärna skaffat tidiga Muminmamma-muggen (om den inte varit ett samlarobjekt i månghundrakronorsklassen...) där hon målar en egen värld på fyrtornets innerväggar.)
SvaraRaderaSka försöka analysera mina vredesutbrott framöver. Keep us posted!
Oj. Vad jag kände igen.
SvaraRadera