Ett senkommet svar på en läsarfråga, jodå, jag hann med alla böcker utom en (Naomi Wolf, ligger på nattduksbordet nu) plus lite till. När man är på Sommarön hör det till att läsa några barnbiblioteket Saga och pappas kvarlämnade Det Bästa från 50-talet.
Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!
Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.
Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.
Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.
Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.
Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.
The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.
Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas.
Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.
Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.
Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.
Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.
Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!
Läsning är inte alls kopplat till prestation för mig, även om det kan verka så med mina listor. På något konstigt vis så hinner jag nästan alltid läsa. (Kanske är det därför jag sover för lite?) På Sommarön saknas tv så det blir minst ett par timmars läsning varje kväll. Jag tillhör dessutom de lyckliga som kan läsa i bilen vid motorvägskörning - maken kör alltså!
Förutom att läsa tänkte jag, och tankar kan vara bra att skriva ner.
Fem gånger mer kärlek är en bra bok som jag först lånade på biblioteket men sedan köpte, för den vill man återkomma till. Den ger konkreta råd, som dessutom är baserade på forskning. Det första är att tillbringa mer tid med barnet, att leka mer. Nästan ordagrant vad psykologen sa till oss. Vi försöker praktisera det så ofta vi kan, och effekten är omedelbar. Q är en ängel när han är ensam med någon av oss. Så snart den andre föräldern och lillebror kommer inom synhåll börjar han trotsa igen.
Även O läste boken, och vi pratade. O provoceras ibland mer av Q än vad jag gör, och skäller i mitt tycke för mycket på honom. Han är nästan mer lättirriterad och taggig och ljudkänslig än vad jag är, så Q får sin beskärda del av ovett.
Vi bestämde oss för att tagga ner rejält. Q har det jobbigt nu, det är uppenbart att storebrorsblivandet väcker starka och motstridiga känslor hos honom. Grälar vi på honom blir han stridslysten, och det blir bråk. Vi ska försöka anamma rådet att dra ner på konflikterna, släppa fyra av fem konflikter.
Jag har redan tidigare tänkt att det är viktigt att inte båda skäller på Q, att den ene tar över när den andre drar andan. Grälar jag på Q för något han har gjort ska O hålla sig utanför och inte lägga sig i. Då blir han för utsatt. Man märker det inte på honom, för han är tuff och verbal, men jag tror att det tar honom hårdare än vi ser.
The No-Cry Sleep Solution är en bok som utlovar guld och gröna skogar, d v s ostörd nattsömn utan att barnet får ligga och skrika. Jag köpte den redan när Q var liten, han sov oroligt ett tag men det måtte ha gått över. Jag minns att jag tyckte boken var snårig och pratig, och det tycker jag nu också. Upprepade gånger försäkrar författaren att hon inte ska tvinga tröttkörda föräldrar att läsa långa instruktioner, och så mal hon vidare.
Men några slutsatser drog jag i alla fall. Så snart Y är frisk från sin sega förkylning ska jag logga hans sovande och vaknande i några nätter för att försöka hitta ett mönster. Och så ska jag fortsätta jobba på dagsovandet. Ligger jag bredvid honom sover han i över en timme, annars i knappt en halv. Sover han ordentligt på dagen kanske nattsömnen främjas.
Men en sak gillar jag med boken, och det är dess icke-fördömande inställning till i stort sett allt, utom att låta barnet ligga och skrika. Det finns inga pekpinnar om att man måste sluta samsova eller mata på natten eller något annat. Om man inte själv vill, alltså.
Uppdrag familj läste jag på en kväll, den var underhållande för stunden men inte revolutionerande. Jo, funderingarna om relationen till olika barn var tänkvärda. Själv är jag överrumplad av hur svårt och annorlunda det är att få ett andra barn. Skriver mer om det en annan gång.
Det starkaste intrycket var ett helt annat, och det blev jag varse först efter avslutad läsning. Tidigare när jag läst föräldraantologier har jag alltid tänkt på biologiska föräldrar som en annan sort än jag själv. Den här gången reflekterade jag inte över det. Naturligt egentligen. Ju längre bort från graviditet, förlossning, spädbarnstid, desto mindre intressant blir det. Jag tänker sällan på att mina söner är adopterade. Bara flera gånger varje dag. Äsch, hur ska jag beskriva det? Klart att de är adopterade, det är den enda sortens föräldraskap jag har erfarenhet av. Men en familj är vi ändå. Och jag kan relatera till andra familjer.
Depression, en vanlig sjukdom var intressant och övertygade mig nästan om att jag nog inte är deprimerad. Däremot rejält utmattad. Och kanske av depressiv läggning. Det kommer och går. Det är inte varje morgon jag känner den där förlamande ledan, gudskelov. Jag läste noggrant råden om självhjälp vid nedstämdhet. De var enkla och självklara och kanske därför lätta att förbise. Boken hjälpte mig också att fatta beslutet att inte försöka åtgärda min övervikt på något drastiskt sätt just nu.
Livet i familjen; Här är jag! Vem är du? (Jesper Juul) Återigen noterar jag att Jesper Juul är svårsmält. Jag smickrar mig med att anse mig tränad att förstå teoretiska resonemang och smälta akademiska texter, men här kippar jag efter andan ibland. Det förvånar mig faktiskt att Juul fått så stort genomslag. Men det han säger är vettigt. Ungefär hälften av Livet i familjen handlar om att vara autentisk i umgänget med barn, det vill säga att det man uttrycker ska bottna i ens egen vilja och personlighet. Ännu en direkt koppling till ett av psykologens råd. När Q trotsar ska vi istället för "du får inte" säga "jag vill inte att du". Barn accepterar lättare någon annans vilja, en vilja som liknar deras egen, än ett abstrakt förbud. Och lo and behold som det heter, det funkar över förväntan!
Det är skönt att det finns böcker. Jag kommer nog aldrig att lära mig att tycka om läsplattor.
Jag tyckte Här är jag! Vem är du? var väldigt bra. Vi tänker mycket på vad som stod i den boken och har också pratat mycket om vad han menar i olika delar av boken. En sak som vi alltid försöker tänka på och rättar varandra om vi missar är just att prata i jag-form och om vad jag vill istället för "man får inte göra så". Likaså rådet att inte skrika på håll utan att gå nära och ta i barnet när vi pratar om något och då särskilt om det är något som barnen gör och som vi inte vill att de ska göra. Att vara närvarande med barnen. Vi märker direkt om vi glömmer bort eller missar något av detta att de lyssnar sämre, accepterar sämre vad vi säger. Böcker är bra. Inte kan man allt själv från början.
SvaraRaderaTack för dina analyser av dessa böcker, de kan komma väl till pass när vi väl kommer så långt. Några ska jag försöka låna på bibblan i nästa vecka då jag har möjlighet att ta mig dit.
SvaraRaderaJag gillar också böcker där jag konkret kan ta lärdom och hämta information att översätta till verkligheten. Det har räddat mitt liv förut och det kommer göra det igen!
Häftigt också att läsa om dina tankar kring att du inte tänker på barnen som adopterade. Utveckla gärna det resonermanget. Jag tror det är både bra och dåligt - hur känner du själv kring det?
Ha en fin helg!
Skönt att höra att det finns NÅGON mer än jag som regelbundet läser om gamla barnböcker & gamla Det Bästa! Hittade i våras en gammal DB Bokval med den av mig i ungdomen flera ggr lästa "Kongo Kitabu". Skriven av en fullfjädrad belgisk kolonialist ger den idag ett helt annat intryck. Fast iom att jag nu varit på de flesta av de platser som boken handlar om gillar jag den fortfarande på något vis. Manligt macho- och storviltjägarego till trots.
SvaraRaderaTack för bra lista och för dina reflexioner! Som sagt, jag känner igen SÅ mycket av det du beskriver i termer av irritation och ilska och ständig trötthet... En vän som även är erfaren präst och själv mamma till 4 ganska små barn bekräftade för mig att det finns ett vedertaget begrepp, "2-barnschock", som innefattar just dessa saker. Jag kan känna mig lite arg på mig själv för att jag tog alldeles för lätt på hur det skulle bli att få två barn - jag menar, hur svårt kan det vara när allt gått så lätt med nr 1?
SvaraRaderaVad gäller sovandet är det inte ett stort problem här mer än enstaka nätter, men jag tror att jag styrde om en hotandet tendens att vakna vid 3 varje natt genom ett gammalt knep som du säkert prövat redan: ordentligt med välling, gärna fullkornsblandad, och en god skvätt matolja i på kvällen. Funkade för oss. Sovandet dagtid har gått från 30 min till härliga 2 timmar sedan vi med min mammas hjälp insåg att han sover bättre fastspänd i sin vagn, utomhus och med min stora dunjacka över sig, än inomhus. Ibland får han en halv flaska BabySemp med sig i vagnen och söver då sig själv - oh, bliss! Men säkert inga nyheter för dig som sagt.