Dä ôrner sä

Så sa alltid min farmor, född och uppväxt i Karlstad. Farmor som på mer än ett sätt tyranniserade sin närmaste familj, men som efterlämnade åtminstone ett gott arv: hon var en varm och kärleksfull småbarnsmamma. Jag har tänkt en del på det på sistone. Hur kunde pappa veta så väl hur han skulle bemöta mig när jag var ett litet barn. Han var ju karl, och ovan vid småbarn, och tafflig och osäker på sin förmåga. Men han visste, och han vågade följa sina instinkter.

Detta var en parentes, många tankar dyker upp när man går i terapi. Vissa är gamla välbekanta, jag har ju gubevars gjort detta förut. Dessutom har jag bloggat i mer än sex år. Jag har många historier, teorier och sanningar på lager, om mig själv och varför jag är den jag är.

I den här terapin måste jag lära mig något nytt, och det försökte jag häromdagen. Psykologen bad mig tänka på ett tillfälle då jag blev riktigt upprörd. Enkelt, kvällen innan vi åkte till Gotland. Jag hittade inte alla delar till den ihopfällbara sulkyn jag tänkt att vi skulle ha med oss. Stressen ökade, jag hatar att inte hitta saker, jag ville bli klar med packningen som jag slitit med en stor del av dagen. Ilskan ökade, O valde att prioritera i mitt tycke helt vansinniga saker. Och dessutom, monstret som alltid ligger på lur. Don't get me started angående hur det ser ut i vår källare, närmare bestämt det som välförtjänt kallas för skräprummet. Rummet där det tycks finnas ett svart hål som slukar saker man trodde man lagt på ett fiffigt ställe. Lyft inte på locket till den asken, snälla.

Men där hamnade vi. Och barnen kände förstås av spänningarna och agerade därefter. Y gallskrek för att jag inte bar på honom hela tiden. Q fnattade runt och hittade på bus. Under några välsignade ögonblick fick jag tyst på dem bägge med hjälp av smörgåsrån. Några ögonblick, som sagt. Sedan klättrade Q upp på kökspallen och råkade därmed sparka till lillebror som trillade raklång i golvet, slog bakhuvudet i detsamma och skrek så att rutorna skallrade. Och jag brast i gråt.

Kan du gå tillbaka i tiden till ett tillfälle när du kände likadant? Inga problem, finns flera att välja på under barnlöshetstiden.

Men nu kom vi till det svåra. Jag skulle spela upp det hela som en film för mitt inre (funkade sådär, kändes avigt) och sedan spela det en gång till men nu ändra helt fritt, vad som helst, lägga till eller ta bort vad jag ville för att få det jobbiga att försvinna.

Det klarade jag inte riktigt. Men något blev i alla fall tydligt för mig.

När jag blir sådär arg och förtvivlad, när det känns som att botten går ur mig, det jag skulle behöva då är tilltro. På att allt faktiskt ordnar sig.

Min man är så fantastiskt mycket bättre på detta än jag. När jag grät och rasade under barnlösheten, stod han pall och upprepade envist: det kommer att ordna sig. Jag trodde honom inte, jag vågade inte. Jag var rentav arg på honom ibland - okej då, ofta - för den där kyliga envisheten.

Istället för att ta ett steg bakåt och andas lugnt och tänka att det ordnar sig, tar jag fyra fem steg framåt, hissar upp axlarna, biter ihop kindtänderna och kämpar på.

Där kom det igen. Försöka för länge, kämpa för länge. Mitt mellannamn.

Naturligtvis hade O rätt den här gången också. Jag var fortfarande arg när jag gick och la mig på fredagkvällen. Men iväg kom vi på lördag morgon, med mätta, glada och klädda barn. Och helgen blev fantastisk.

Men hur jag med hjälp av KBT ska ändra på mina synapser eller neuroner eller vad fasen det är som hoppar i hjärnan, det har jag ännu inte fattat.