Jobbsök med förhinder

Y är för tillfället sysselsatt, med rinnande näsa men gott humör rotar han i leksakslådan under stilla pladder.

Jag borde söka jobb men orkar inte riktigt.

Jobbet. Det finns hela tiden som ett gnag i bakhuvudet.

För det är så här att jag har kvar min anställning men inte min tjänst. Det finns inga projektledare kvar på mitt jobb. Istället finns en konstig ersättning, en blandning av flera funktioner. Men i den gruppen ingår inte jag, och inte hade jag velat det heller.

Jag har istället erbjudit mig att gå tillbaka till min ursprungliga kompetens som tekniker. Företagsledningen nappade direkt, och förmodligen var det orsaken till att jag inte blev uppsagd som flera av mina kollegor, däribland Tuffe Viktor.

Jag har inte för ett ögonblick tänkt gå ner i labbet igen och börja mäta. Det är det tråkigaste jag vet. Förslaget var ren taktik från min sida, en lyckosam sådan. Jag ville behålla mitt jobb för att hinna söka ett nytt under mammaledigheten. För som minnesgoda läsare vet hade jag redan bestämt mig i våras.

Och nu börjar det bli dags. Någon gång under kommande vårvinter ska O ta min plats här hemma. Till hösten ska Y skolas in hos dagmamman, så får Y och Q ett år tillsammans där innan Q börjar skolan.

Jag både längtar och inte efter att börja jobba. Inte, eftersom det på många sätt är bekvämt att vara hemma. Ta dagen som den kommer, gå långa promenader. Inte tänka och grubbla så mycket (fast det gör jag ju ändå). Vara närvarande i vardagen. Det lilla livet.

Just närvaron är så mycket svårare den här gången. Det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Storebror Q till exempel. Jobbet till exempel.

Jag känner för mammaledigheten lite som jag brukar göra för sommaren. Ett vemod fast jag är mitt uppe i den. Lite plågat tänker jag att jag måste passa på att njuta för det försvinner alltför fort. Vart tog sommaren förresten vägen? Det känns som förra veckan vi kom hem från Korea och björkarna var nyutspruckna. Nu är de gula.

Fast egentligen njuter jag inte. Ärligt talat har det varit mycket jobbigare den här gången.

Jag minns så väl det första halvåret jag jobbade när Q var liten. O var hemma, och jobbet hade väl inte snurrat igång ordentligt ännu. Balansen var perfekt, jobb och småbarnsliv kompletterade varann. Varje morgon fick jag en serie grötkladdiga pussar och njöt sedan av en ostörd halvtimme på tunnelbanan.

Alltså. Det blir nog bra att börja jobba igen. Om jag bara hade ett jobb att gå till.

I somras när jag hängde löst på mitt nuvarande, dammade jag i ren panik iväg en ansökan till en tjänst som Senior Project Manager, inom en ny bransch - ny för mig alltså. Till min förvåning och tillfredsställelse blev jag prompt kallad till intervju.

Det var intressant. Intervjun gjordes inte av någon personalansvarig eller inhyrd konsult utan av VD:n själv. Han slösade inte med leendena. Större delen av tiden ägnade han åt problemet att jag inte hade relevant branscherfarenhet. Jag svarade att visst, det blir en utmaning men att jag å andra sidan alltid fått lära mig en massa nytt på alla jobb jag har haft. Det ingår i rollen. Till slut tröttnade jag lite på hans tjat och frågade varför han velat intervjua mig. Då kom skymten av ett leende, faktiskt.

Även om jag inte fick jobbet är jag ganska nöjd. Det är fem år sedan jag sökte jobb sist, jag är lite ringrostig men å andra sidan mycket mer erfaren. Jag behöver vässa argumenten och formulera lite nya floskler.

(Floskler? Ja, som till exempel svaret på frågan: hur får du saker att hända i dina projekt?)

Inventeringen av intressanta företag har börjat. Svårast av allt är att få en känsla för kulturen och klimatet. Jobbar folk ihjäl sig? Är det okej att flexa för att klara dagistiderna? Måste man hals över huvud ge sig iväg på resor över halva jordklotet?

Ett bra företag som vill anställa en bra projektledare. Förslag mottages gärna. Självklart får man mejla, till helgaqocho@gmail.com