Good enough

Det blir mycket terapisnack just nu, ber om ursäkt för ensidigheten. Naturligtvis tänker jag på mycket annat också, inte minst det sorgliga valresultatet. Men det har andra kommenterat så mycket bättre än jag.

-----

Good enough mother är ett begrepp som jag vill skicka med dig hem, sa terapeuten sist.

Rationellt, intellektuellt begriper jag att jag är good enough. Oftast är jag mer än så, vid enstaka tillfällen inte. Men på det hela taget.

Emotionellt är det inte lika enkelt. Det är först nu jag har börjat begripa det. Samtidigt kommer insikten att jag måste lära mig att skilja på det som försiggår inuti mig och hur det objektivt faktiskt är.

Objektivt så är Y en väl anknuten och trygg unge som uppenbarligen har fått och får precis det han behöver. Det har jag nu fått bekräftat från flera experter, däribland min terapeut. Och jag ser det själv. Han beter sig exakt som ett väl anknutet barn. Kommer vi till ett nytt ställe med nya människor, så stannar han hos mig en stund. Sedan blir han nyfiken och vill ner på golvet. Så börjar han utforska i allt vidare cirklar. Regelbundet stämmer han av med mig att allt är okej. Ibland räcker det med en blick, ibland vill han upp i knät igen för att tanka lite närhet.

Han har sedan länge utökat förtroendet att även gälla O. Han strålar av glädje när O kommer hem från jobbet. Oftast när han vaknar på kvällen och gråter är O bättre på att lugna honom än jag. Det räcker med att höra pappas röst, eller känna hans hand på ryggen, så somnar Y om.

Ibland regredierar han, oklart varför, och då är det bara jag som duger. Häromnatten vaknade han och skrek förtvivlat. Inga tröstförsök hjälpte, förrän jag steg upp, satte mig vid köksbordet med lampan tänd, och höll honom i famnen. Då blev han lugn och somnade, och när han sov tillräckligt djupt kunde jag smyga in och lägga honom (och mig).

Alltså. Ett barn som vet vad trygghet är, som kan uttrycka sina behov, som vet att det är idé att uttrycka sig eftersom han då får det han behöver. Föräldrar som är kompetenta. Jag är den primära, tätt uppbackad av O.

I mitt huvud då - alltså den icke-rationella delen. Där ser det inte riktigt likadant ut.

Sanningen är att jag blev lite chockad av Y:s tvärsäkra val av mig den där majkvällen i Seoul, när han hade varit vår i några timmar. Då när han eventuellt tänkte jaha, mina protester hjälper tydligen inte. Ska det vara på det här sättet vill jag åtminstone vara hos henne här. Hela tiden.

Chocken sitter fortfarande i. När han äntligen kommit till ro och somnat, sitter jag och ser på honom, de docklika dragen, den pyttelilla näsan, ögonfransarna som är obegripligt långa och täta, alldeles för stora för hans små ögon.

Och jag dignar under det enorma förtroende han gav mig och ger mig. Hur kan jag någonsin leva upp till det? Och vad har jag gjort för att förtjäna det?

Kärleken till honom växer för varje dag. Nu kan jag ärligt säga att jag älskar honom. (Såklart. Hur kan man göra annat? Han är en förtjusande ettåring som dessutom älskar mig.) Han känns som min. Hans lena kind mot min, formen av hans huvud i min hand, lukten av hans duniga hår. Hans förtjusande småleenden. Hans flatskratt, rena asgarven. Jag visste inte att bebisar kunde flabba så.

Ändå, och det tar emot att skriva det, är det långt kvar till den omvälvande kärlek som nära nog omedelbart drabbade mig när jag fick Q. Som fortfarande kan köra över mig och få mig att kippa efter andan. Efter nästan fyra år kan jag ännu få flashbacks av den gamla onda tiden och vilja nypa mig själv i armen. Det är sant, han är här nu. Jag är mamma nu.

Det känns så jävla orättvist mot stackars lille Y, och därför skäms jag. Han är världens finaste bebis, låt vara med sömnproblem. Varför fick inte han bli någons första barn, någons första mirakel, förvandla någons tillvaro? Kanske dessutom någon vars marginaler var lite större. Någon som inte var så förbannat morgontrött.

Ja. Jag fattar att det inte är konstruktivt att tänka så. Det har många sagt mig. Den bästa responsen på de här tankarna är nog den jag har fått från min terapeut. Hon tyckte att jag var modig som formulerade dem. Och så ställde hon den intressanta frågan:

Vad händer med dig när du tycker att du inte är den mamma du vill vara?

Jag visste nästan genast vad svaret var. Då är jag inte jag. Då tappar jag bort mig själv.

Intressant nog gav jag precis samma svar på en fråga ställd för flera år sedan, vad skulle hända med dig om du aldrig får barn?

Jag tror att vi är något på spåren här, och kanske får jag dessutom svar på en annan fråga. Jag vet fortfarande inte varför det var så förtvivlat viktigt för mig att få barn. Men jag har mina aningar. Det är svårt att formulera på ett vettigt sätt det här. Det är som att jag ville vara mamma åt mig själv på något vis. Ge någon annan det som jag saknade. Återuppleva min barndom.

För när det funkar, när jag ser att Q och Y växer och  utvecklas, när jag känner att jag gör rätt och är en bra mamma åt dem, den känslan, den tillfredsställelsen liknar inget annat jag har upplevt.

Inget annat.