O är just hemkommen från sin tjänsteresa. Det gick bra, trots revelj klockan sex båda morgnarna och skrik mellan halv tre och fyra inatt. Y sover bättre ja, men har (förhoppningsvis tillfälligt) regredierat på grund av snuva. Han är infernaliskt täppt i näsan.
QY-morfar infann sig igår och sov över. Imorse klockan sju bänkade han och Q sig vid matbordet för att pyssla. Vilket utmynnade i en modell av det tält som morfar sov i när han gjorde lumpen. Konstruerat av hushållspapper och sugrör och målat med vattenfärger. Kompletterat med grönklädda soldater, kamin med skorstenspipa, upphängningsanordning för fotlappar. Allt förklarades och beskrevs sorgfälligt.
Sedan några veckor tillbaka vill Q nämligen gärna höra morfar berätta om hur det är att vara soldat. Morfar älskar att docera, och är dessutom road av modellbygge och militärhistoria.
Vad säger den pacifistiska modern?
Inte så mycket. De båda herrarna har så hjärtligt roligt tillsammans. Och Q har förklarat att han inte längre vill bli soldat, det verkar inte så spännande och dessutom otäckt att behöva skjuta på andra.
Verkar mysigt tycker jag. Alla mina barn frågade tyvärr aldrig ut min pappa ordentligt om beredskapstiden (2:a världskriget förstås), så några fick inte höra hans berättelser, t.ex. om att han & alla kamraterna var eniga om vilka egna officerare med nazistsympatier som skulle skjutas om det blev skarpt läge. Eller den om hur de låg på nätterna och signalerade med ficklampor mot norska gränsen för att guida kurirer och flyktingar.
SvaraRaderaPS - igår jublade hela familjen när deltagaren i Vem Vet Mest som var expert på militärhistoria svarade fel på en så'n fråga. Skadeglädjen...
Scouter bär också uniform och sover i tält. Och skjuter ingen. Om fascinationen består och du vill kanalisera den någon fredlig väg, alltså.
SvaraRaderaJag förstår till fullo den ömsesidiga fascinationen hos Q och hans morfar för dessa icke-våldsamma aspekter av militärlivet. Det vill säga, morfar är säkert selektiv i det han minns. Fotlappar låter inte som något man längtar tillbaka till, varken deras användning eller deras upphängning i tält nattetid...
Rwandamamman - just det där tänkte jag på igår. Min pappa är för ung för att ha annat än några högst spridda minnen av samma krig: mörkläggningsgardiner, ett tyskt plan som störtat på en skånsk åker. (Och inte pratade jag någonsin med min mormor och morfar om sådana saker). Men det som slog mig var att om några år är alla svenskar borta som minns detta senaste krig som kom nära. Det är ju vackert på sitt sätt, men också en historielöshetsrisk.