Långtråkigt? Tja.. nja..

Andra konserten gick om möjligt ännu bättre än första. Pappa sa efteråt, tänk om du hade vetat detta när du var åtta år, att du en dag skulle stå på scen och sjunga dina älsklingslåtar.

Hem kom jag till trött make som bar liten son på sin mage. Liten son hade varit glad och snäll, men stor son hade hittat på allehanda rackartyg, bland annat klättrat upp till ett skåp och plockat fram där undanstoppade glaskulor. Detta hände hemma hos en kompis, och med benäget bistånd av kompisen. Kulorna hade de sedan lekt var karameller. Och ja. Q har svalt en glaskula.

Efter att ha ringt sjukvårdsupplysningen, sedan förklarat för Q att de följande dagarna bajsas det på potta (Q: Det är bara bebisar som gör. Jag: Bara bebisar stoppar kulor i munnen och sväljer dem.), läste vi Emil i Lönneberga, när Emil stoppar huvudet i soppskålen och sväljer en femöring.

När Q slocknat var det dags att natta Y. Som nu var som förbytt. Inte sova, nej nej. Först en halvtimmes ganska god imitation av en kålmask, därefter gallskrik med slutna ögon och huvudet slängande från sida till sida. Gammal hederlig vaggning fick honom till sist att kapitulera, för en kamp var det.

Och nu? Förutom att blogga sitter jag och tittar på ett organisationsförslag från min arbetsgivare, och funderar på vad jag tycker om det. Jo, det drar ihop sig till fackliga förhandlingar igen. Den här gången berörs min egen tjänst.

Nej, tråkigt har jag inte.

P.S. Rwandamamman, tack! Chokladen smakade gott och omtanken värmde!

Långtråkigt? Tja.. nja..

Andra konserten gick om möjligt ännu bättre än första. Pappa sa efteråt, tänk om du hade vetat detta när du var åtta år, att du en dag skulle stå på scen och sjunga dina älsklingslåtar.

Hem kom jag till trött make som bar liten son på sin mage. Liten son hade varit glad och snäll, men stor son hade hittat på allehanda rackartyg, bland annat klättrat upp till ett skåp och plockat fram där undanstoppade glaskulor. Detta hände hemma hos en kompis, och med benäget bistånd av kompisen. Kulorna hade de sedan lekt var karameller. Och ja. Q har svalt en glaskula.

Efter att ha ringt sjukvårdsupplysningen, sedan förklarat för Q att de följande dagarna bajsas det på potta (Q: Det är bara bebisar som gör. Jag: Bara bebisar stoppar kulor i munnen och sväljer dem.), läste vi Emil i Lönneberga, när Emil stoppar huvudet i soppskålen och sväljer en femöring.

När Q slocknat var det dags att natta Y. Som nu var som förbytt. Inte sova, nej nej. Först en halvtimmes ganska god imitation av en kålmask, därefter gallskrik med slutna ögon och huvudet slängande från sida till sida. Gammal hederlig vaggning fick honom till sist att kapitulera, för en kamp var det.

Och nu? Förutom att blogga sitter jag och tittar på ett organisationsförslag från min arbetsgivare, och funderar på vad jag tycker om det. Jo, det drar ihop sig till fackliga förhandlingar igen. Den här gången berörs min egen tjänst.

Nej, tråkigt har jag inte.

P.S. Rwandamamman, tack! Chokladen smakade gott och omtanken värmde!

Hög

Jag har stått på scen ikväll med min kör, det är snart tre timmar sedan konserten var slut och först nu börjar jag landa.

Det är så häftigt. Allt. Jobbet, slitet, gnetandet under terminen. Sista dagarnas panikkänsla. De sista timmarnas koncentrerat arbete, när allt ska sättas ihop. Kören, bandet, kostymerna, ljuset, ljudet. Vi övar starter och förflyttningar. Markerar med tejp på scenen var vi ska stå. Övar först alla a cappella stycken. Sedan, när bandet kommit, alla komplåtar.

Så går vi in i de sista förberedelserna. Byter om, sminkar oss. Jag får hjälp med puder och faktiskt också lösögonfransar den här gången.

Sista minuterna är stämningen elektrisk. Alla är spända och mer eller mindre nervösa. En del småpratar om oväsentligheter. Andra sitter försjunkna i noterna. Några blundar.

Så kommer signalen, dags att ställa upp. Vi går in, ställer upp, fjärilar i magen. Dirigenten slår in.
Där, i strålkastarljuset kommer jag på mig själv några gånger med att tänka: detta är nu. Här är jag nu.

Så är det paus och i logen säger alla förvånat: vad fort det gick? Var det verkligen alla låtarna?
Pausen svischar förbi i kostymbyte och sminkpåbättring. På't igen. Andra akten går om möjligt ännu fortare än första.

Publiken applåderar länge och väl, och efteråt dansar vår dirigent glädjestrålande ner i logen. Vad bra det gick!

Imorgon gör vi om det. Efteråt kommer nog några tårar att fällas, för det var sista konserten med vår underbara inspirerande dirigent.

Hög

Jag har stått på scen ikväll med min kör, det är snart tre timmar sedan konserten var slut och först nu börjar jag landa.

Det är så häftigt. Allt. Jobbet, slitet, gnetandet under terminen. Sista dagarnas panikkänsla. De sista timmarnas koncentrerat arbete, när allt ska sättas ihop. Kören, bandet, kostymerna, ljuset, ljudet. Vi övar starter och förflyttningar. Markerar med tejp på scenen var vi ska stå. Övar först alla a cappella stycken. Sedan, när bandet kommit, alla komplåtar.

Så går vi in i de sista förberedelserna. Byter om, sminkar oss. Jag får hjälp med puder och faktiskt också lösögonfransar den här gången.

Sista minuterna är stämningen elektrisk. Alla är spända och mer eller mindre nervösa. En del småpratar om oväsentligheter. Andra sitter försjunkna i noterna. Några blundar.

Så kommer signalen, dags att ställa upp. Vi går in, ställer upp, fjärilar i magen. Dirigenten slår in.
Där, i strålkastarljuset kommer jag på mig själv några gånger med att tänka: detta är nu. Här är jag nu.

Så är det paus och i logen säger alla förvånat: vad fort det gick? Var det verkligen alla låtarna?
Pausen svischar förbi i kostymbyte och sminkpåbättring. På't igen. Andra akten går om möjligt ännu fortare än första.

Publiken applåderar länge och väl, och efteråt dansar vår dirigent glädjestrålande ner i logen. Vad bra det gick!

Imorgon gör vi om det. Efteråt kommer nog några tårar att fällas, för det var sista konserten med vår underbara inspirerande dirigent.

Frågor

Vad gör man när man är nybadad och fräsch och nyinsmord med mjukgörande salva?

Svar: Man kräks. Om man är bebis, alltså.

Vad gör man när mamma krånglat på en kläderna, knutit bärsjal enligt konstens alla regler och stuvat ner en i densamma?

Svar: Man kräks.

Följdfråga: Vad gör mamman då?

Svar: Hon hugger blixtsnabbt efter två meter hushållspapper, torkar det värsta, går sedan ut i livet och solskenet med bebis på magen och bebiskräk mellan tuttarna.

En helt annan fråga: går det att dressera barn att byta dagsovmönster från fem lurar à tjugo minuter till en eller två, längre? Vad är det magiska ordet?

Frågor

Vad gör man när man är nybadad och fräsch och nyinsmord med mjukgörande salva?

Svar: Man kräks. Om man är bebis, alltså.

Vad gör man när mamma krånglat på en kläderna, knutit bärsjal enligt konstens alla regler och stuvat ner en i densamma?

Svar: Man kräks.

Följdfråga: Vad gör mamman då?

Svar: Hon hugger blixtsnabbt efter två meter hushållspapper, torkar det värsta, går sedan ut i livet och solskenet med bebis på magen och bebiskräk mellan tuttarna.

En helt annan fråga: går det att dressera barn att byta dagsovmönster från fem lurar à tjugo minuter till en eller två, längre? Vad är det magiska ordet?

Gnäll!

I mitt huvud blixtrar och dundrar det, spänningshuvudvärk eller begynnande sjuka? O är rejält sjuk, feber och ledvärk. Y är skogstokig, hans humör svänger fortare än blixten.

Fy fan vad sliten jag är. Måtte det vända snart.

Gnäll!

I mitt huvud blixtrar och dundrar det, spänningshuvudvärk eller begynnande sjuka? O är rejält sjuk, feber och ledvärk. Y är skogstokig, hans humör svänger fortare än blixten.

Fy fan vad sliten jag är. Måtte det vända snart.

Nytankad

Själviska mamman slet sig loss idag och åkte till kören. De senaste dagarnas utveckling gjorde att vi vågade. Och herrejisses så roligt det var att sjunga i några timmar! Jag är glad, upprymd och trött. Fulltankad. Imorgon ska Y få sitta på min mage hela dagen om han vill och tanka mamma.

O ringde just när repet var slut och undrade om jag inte kunde komma hem snart. Då hade han försökt natta liten son i tre timmar. Stor son hade somnat framför teven. Y var inte särskilt ledsen, men ville absolut inte sova. Det var med lite dåligt samvete jag körde hemåt, men väl innanför dörren möttes jag av tystnad. Y hade just somnat.

Nu ska jag lägga mig bredvid honom med körmusik i hörlurarna. Konsert på lördag, hurra!

Nytankad

Själviska mamman slet sig loss idag och åkte till kören. De senaste dagarnas utveckling gjorde att vi vågade. Och herrejisses så roligt det var att sjunga i några timmar! Jag är glad, upprymd och trött. Fulltankad. Imorgon ska Y få sitta på min mage hela dagen om han vill och tanka mamma.

O ringde just när repet var slut och undrade om jag inte kunde komma hem snart. Då hade han försökt natta liten son i tre timmar. Stor son hade somnat framför teven. Y var inte särskilt ledsen, men ville absolut inte sova. Det var med lite dåligt samvete jag körde hemåt, men väl innanför dörren möttes jag av tystnad. Y hade just somnat.

Nu ska jag lägga mig bredvid honom med körmusik i hörlurarna. Konsert på lördag, hurra!

Oumbärlig

Tillvaron blir stadigt bättre. Y är fortfarande fantastiskt snuvig och täppt i näsan. Att det går att andas genom munnen när man sover har han ännu inte förstått, varför det är en blodtryckshöjande upplevelse att betrakta honom när han sover. Under någon minut piper det och viner, hans ansiktsfärg stiger, han kippar efter luft, så: !!! öppnar han munnen, lättnad, drar efter luft, äntligen, rosenläpparna sluter sig sakta, skådespelet upprepar sig. Näsdroppar hjälper sådär och är nästan inte värda priset  av hysteriskt skrik.

Urinvägsinfektion har han inte, odling visade att det första provet var kontaminerat och gav falskt positivt. Förklaringen till hans förtvivlade utbrott är en annan, enklare: tänder. Två stycken är på väg att bryta fram i överkäken. Dock inte framtänderna. Han kommer att se ut som en liten vampyr.

Dagarna går bra, och är rentav idylliska. Besvärligheterna börjar på kvällen och natten då vi alla är trötta.

Så fantastiskt att han har knutit an så väl till dig, säger alla, eller åtminstone många. (Ingen tyckte det var särskilt fantastiskt att Q anknöt till oss båda.)

Ja, jo. Jag förstår ju det, rent intellektuellt. Att Y:s reaktion är sund. När man har förlorat allt hugger man tag i första bästa och håller fast vid henne.

O försöker ge mat, Y vrålar och vrider sig medan O framhärdar en stund. Så ger han honom till mig, Y tystnar genast, sjunker in i min famn och äter klunkande mellan avtagande snyftningar.

Varför känns det som en börda och inte ett privilegium?

Egentligen skäms jag lite för att jag är så påverkad av detta. Jag borde klara det bättre, vara tåligare, mildare. Alla andra gör ju det. Eller?

I det traditionella föräldraskapet är det ju inget ovanligt att mamman är den som är oumbärlig för barnen. Den enda som kan ge trygghet och tröst. Det jag undrar är: hur stod alla dessa mödrar ut? Är det bara jag som vill sparka mig fri?

Jag talade i telefon med min kusin (jo, faktiskt) häromdagen, med gnyende Y i knät. Oh, sade hon. Den där villkorslösa kärleken man får av en bebis. Bara du är här är jag nöjd.

Jo, underbart, svarade jag mekaniskt. Men tänkte: villkorslös? Så fan heller. Full av villkor, och dessutom obegripliga sådana. Det krävs en hel del kunskap och dessutom empati att räkna ut vad som är fel och förorsakar skriket.

Nej, jag klagar inte. Faktiskt inte. Detta är vad jag ville länge. Jag har det jag ville ha nu. Två barn, mer än jag drömt om. Men jag kan inte låta bli att reflektera över den underliga modersrollen. Kanske faller det sig lättare för mig just för att vägen dit var slingrig.

Oumbärlig

Tillvaron blir stadigt bättre. Y är fortfarande fantastiskt snuvig och täppt i näsan. Att det går att andas genom munnen när man sover har han ännu inte förstått, varför det är en blodtryckshöjande upplevelse att betrakta honom när han sover. Under någon minut piper det och viner, hans ansiktsfärg stiger, han kippar efter luft, så: !!! öppnar han munnen, lättnad, drar efter luft, äntligen, rosenläpparna sluter sig sakta, skådespelet upprepar sig. Näsdroppar hjälper sådär och är nästan inte värda priset  av hysteriskt skrik.

Urinvägsinfektion har han inte, odling visade att det första provet var kontaminerat och gav falskt positivt. Förklaringen till hans förtvivlade utbrott är en annan, enklare: tänder. Två stycken är på väg att bryta fram i överkäken. Dock inte framtänderna. Han kommer att se ut som en liten vampyr.

Dagarna går bra, och är rentav idylliska. Besvärligheterna börjar på kvällen och natten då vi alla är trötta.

Så fantastiskt att han har knutit an så väl till dig, säger alla, eller åtminstone många. (Ingen tyckte det var särskilt fantastiskt att Q anknöt till oss båda.)

Ja, jo. Jag förstår ju det, rent intellektuellt. Att Y:s reaktion är sund. När man har förlorat allt hugger man tag i första bästa och håller fast vid henne.

O försöker ge mat, Y vrålar och vrider sig medan O framhärdar en stund. Så ger han honom till mig, Y tystnar genast, sjunker in i min famn och äter klunkande mellan avtagande snyftningar.

Varför känns det som en börda och inte ett privilegium?

Egentligen skäms jag lite för att jag är så påverkad av detta. Jag borde klara det bättre, vara tåligare, mildare. Alla andra gör ju det. Eller?

I det traditionella föräldraskapet är det ju inget ovanligt att mamman är den som är oumbärlig för barnen. Den enda som kan ge trygghet och tröst. Det jag undrar är: hur stod alla dessa mödrar ut? Är det bara jag som vill sparka mig fri?

Jag talade i telefon med min kusin (jo, faktiskt) häromdagen, med gnyende Y i knät. Oh, sade hon. Den där villkorslösa kärleken man får av en bebis. Bara du är här är jag nöjd.

Jo, underbart, svarade jag mekaniskt. Men tänkte: villkorslös? Så fan heller. Full av villkor, och dessutom obegripliga sådana. Det krävs en hel del kunskap och dessutom empati att räkna ut vad som är fel och förorsakar skriket.

Nej, jag klagar inte. Faktiskt inte. Detta är vad jag ville länge. Jag har det jag ville ha nu. Två barn, mer än jag drömt om. Men jag kan inte låta bli att reflektera över den underliga modersrollen. Kanske faller det sig lättare för mig just för att vägen dit var slingrig.

Allt har sin förklaring

Idag tog vi Y till doktorn för att utföra det som inte längre kallas tropikundersökning utan något mycket längre, vars syfte är att kolla att inte barnet har med sig några hemskheter från födelselandet.

När doktorn hörde att Y haft hög feber tyckte hon att vi skulle ta ett urinprov också. Plastpåse monterades runt snoppen och sedan väntade vi på leverans. Väntade och väntade, jag hade väl en svag känsla av att det hela kändes onödigt.

Men det var det inte. Lilla skruttet har urinvägsinfektion, så nu har vi fått ytterligare en förklaring till hans miserabla humör. Han har ont förstås. Imorgon får vi exakta provsvar och besked om eventuell åtgärd.

Jag borde kanske ha dåligt samvete och allt möjligt, men min främsta reaktion är lättnad. Ännu en förklaring, som sagt. Något som går att åtgärda.

Dessutom var allt bättre idag. Jag börjar hitta tillbaka till det som grundlades förra veckan. Y strålade mot sin pappa, och lät sig hållas och bäras av honom, om än med ett vakande öga på mig. Min rygg suckade av lättnad.

(Jag tyckte att jag bar Q mycket, och tänkte kaxigt att jag är byggd för att bära bebis. Den här gången är jag dessutom mer vältränad. Säkert överdriver mitt minne. Säkert bär jag Y dubbelt så mycket.)

Nattningen som var helvetisk igår, två vrålande ungar i varsitt rum, som krävde MAMMA, gick som en dans idag. Först somnade Y, sedan kunde jag smyga in till Q och läsa för honom. Sedan somnade han också och jag kunde till och med gå ut i trädgården en skymningsstund.

I mina mörkaste stunder igår undrade jag om jag spårat ur och var på väg åt helt fel håll. Om det var mitt fel att Y betedde sig så underligt. Först skrika sig blå efter mig, sedan sparka och fäkta och inte komma till ro. Jag undrade om mina ambivalenta känslor smittat av sig på honom. Framför mig såg jag en av mina släktingar, som jag träffade mycket under min barndoms sommarlov. Hon brukade sitta med en pyrande cigarrett och tomma ögon medan hennes yngsta dotter klättrade på henne och tjatade och krävde. Hon utstod det, eftersom det var lugnast så. Hon gav dottern sin fysiska närvaro, men - grudgingly, vad heter det på svenska? Hennes dotter var den pestigaste och gnälligaste unge man kan tänka sig. Jag var bara åtta år, men jag rös när jag såg det, och jag tror att jag redan då begrep att barnets beteende berodde på moderns.

Men så tror jag inte det blir för oss.

Allt har sin förklaring

Idag tog vi Y till doktorn för att utföra det som inte längre kallas tropikundersökning utan något mycket längre, vars syfte är att kolla att inte barnet har med sig några hemskheter från födelselandet.

När doktorn hörde att Y haft hög feber tyckte hon att vi skulle ta ett urinprov också. Plastpåse monterades runt snoppen och sedan väntade vi på leverans. Väntade och väntade, jag hade väl en svag känsla av att det hela kändes onödigt.

Men det var det inte. Lilla skruttet har urinvägsinfektion, så nu har vi fått ytterligare en förklaring till hans miserabla humör. Han har ont förstås. Imorgon får vi exakta provsvar och besked om eventuell åtgärd.

Jag borde kanske ha dåligt samvete och allt möjligt, men min främsta reaktion är lättnad. Ännu en förklaring, som sagt. Något som går att åtgärda.

Dessutom var allt bättre idag. Jag börjar hitta tillbaka till det som grundlades förra veckan. Y strålade mot sin pappa, och lät sig hållas och bäras av honom, om än med ett vakande öga på mig. Min rygg suckade av lättnad.

(Jag tyckte att jag bar Q mycket, och tänkte kaxigt att jag är byggd för att bära bebis. Den här gången är jag dessutom mer vältränad. Säkert överdriver mitt minne. Säkert bär jag Y dubbelt så mycket.)

Nattningen som var helvetisk igår, två vrålande ungar i varsitt rum, som krävde MAMMA, gick som en dans idag. Först somnade Y, sedan kunde jag smyga in till Q och läsa för honom. Sedan somnade han också och jag kunde till och med gå ut i trädgården en skymningsstund.

I mina mörkaste stunder igår undrade jag om jag spårat ur och var på väg åt helt fel håll. Om det var mitt fel att Y betedde sig så underligt. Först skrika sig blå efter mig, sedan sparka och fäkta och inte komma till ro. Jag undrade om mina ambivalenta känslor smittat av sig på honom. Framför mig såg jag en av mina släktingar, som jag träffade mycket under min barndoms sommarlov. Hon brukade sitta med en pyrande cigarrett och tomma ögon medan hennes yngsta dotter klättrade på henne och tjatade och krävde. Hon utstod det, eftersom det var lugnast så. Hon gav dottern sin fysiska närvaro, men - grudgingly, vad heter det på svenska? Hennes dotter var den pestigaste och gnälligaste unge man kan tänka sig. Jag var bara åtta år, men jag rös när jag såg det, och jag tror att jag redan då begrep att barnets beteende berodde på moderns.

Men så tror jag inte det blir för oss.

En ömtålig process

Den som vill läsa lyckojolm om bebisdoft och fågelkvitter - leta rätt på nån annan jävla mammablogg.

Här är läget ansträngt men ännu inte förtvivlat. Det finns hopp om livet. Y:s snuva verkar ha passerat kulmen, och på dagtid skymtar hans personlighet fram. Inatt accepterade han rentav att ligga på sin pappas arm i någon timme, och matas av honom. Just nu halvsitter han sovande mot min mage och hans snusningar låter betryggande snorfria.

Jag tänker på och skräms av hur skör tråden är som binder ihop oss. Med Q gick det så lekande lätt, jag blev hans mamma på ett par timmar, och känslorna blev bara starkare med en självklarhet som varit förvånande om den inte var så - självklar.

Med Y har vi fått ett bakslag. Vi. Jag. Inte han. Han vet vem och vad han behöver, och han kräver det.

Jag märker till min fasa hur ömheten har minskat i takt med att tröttheten har ökat. Hur otåligheten ökar när han bara skriker vad jag än gör. Hur snabbt det går att börja uppleva honom som en  kravmaskin, inte en människa.

Tittar jag på bilderna vi tog förra helgen och veckan ser jag känslor och en samhörighet som jag inte kan hitta nu. 

O tittar över min axel på en filmsnutt av en skrattande Y (Youtube-material, faktiskt) och säger: Skönt att se honom sån där, det hade man nästan glömt.

Anknytning. Det är ingen självklar process. Jag är så tacksam över att det är med vårt andra barn vi upplever det här.

En ömtålig process

Den som vill läsa lyckojolm om bebisdoft och fågelkvitter - leta rätt på nån annan jävla mammablogg.

Här är läget ansträngt men ännu inte förtvivlat. Det finns hopp om livet. Y:s snuva verkar ha passerat kulmen, och på dagtid skymtar hans personlighet fram. Inatt accepterade han rentav att ligga på sin pappas arm i någon timme, och matas av honom. Just nu halvsitter han sovande mot min mage och hans snusningar låter betryggande snorfria.

Jag tänker på och skräms av hur skör tråden är som binder ihop oss. Med Q gick det så lekande lätt, jag blev hans mamma på ett par timmar, och känslorna blev bara starkare med en självklarhet som varit förvånande om den inte var så - självklar.

Med Y har vi fått ett bakslag. Vi. Jag. Inte han. Han vet vem och vad han behöver, och han kräver det.

Jag märker till min fasa hur ömheten har minskat i takt med att tröttheten har ökat. Hur otåligheten ökar när han bara skriker vad jag än gör. Hur snabbt det går att börja uppleva honom som en  kravmaskin, inte en människa.

Tittar jag på bilderna vi tog förra helgen och veckan ser jag känslor och en samhörighet som jag inte kan hitta nu. 

O tittar över min axel på en filmsnutt av en skrattande Y (Youtube-material, faktiskt) och säger: Skönt att se honom sån där, det hade man nästan glömt.

Anknytning. Det är ingen självklar process. Jag är så tacksam över att det är med vårt andra barn vi upplever det här.

Tidvis kaos

Vår flygande start in i tvåbarnslivet har kommit av sig, det har hamnat grus i maskineriet. Y är fortfarande en mycket godmodig unge. Men även det jämnaste humör slits av ögoninflammation, kraftig snuva och feber. Dessutom har hans hälsotillstånd gjort att han valt att backa bandet ifråga om föräldraacceptans. Mycket tråkigt för oss alla.

För O, som hur vuxen och mogen han än är, tycker det är lite trist att hans försök till fadersomsorger resulterar i att yngste sonen blir stel som en pinne och illröd och skriker som om man stack kniven i honom.

För mig, som har ont i ryggen av allt bärande, inte har ätit ordentlig middag på tre dagar och inte sovit på minst lika många nätter. Mina moderskänslor sinar då och då, ska jag villigt erkänna. Flera gånger om dagen (och natten) önskar jag alla skrikande ungar dit pepparn växer så att jag får vara IFRED.

För Q, som brutalt har fått erfara att det omtalade lillebroreriet var klart överreklamerat. "Mamma, varför måste Y sitta i ditt knä jämt?" "När blir Y så stor att vi kan leka?" Han slits mellan känslor av ömhet och stolthet (alla vi möter ska informeras om att han fått en lillebror) och ren och skär svartsjuka. Precis som vi vuxna kämpar han för att anpassa sig till den skrikande hustyrannens villkor.

Och för Y förstås. Lille Y som för en vecka sedan förlorade allt han kände till. Trots förtvivlade rop på Omma kom hon aldrig tillbaka. Nu finns det ju en figur här som kallar sig Mamma, Y har bestämt sig för att hon får duga även om hon luktar och pratar helt annorlunda. Men bra trögfattad är hon allt, fast han noga instruerar henne i alla tonarter att hon inte får gå ifrån honom är det just det hon gör gång på gång. Hon passar på att smita när han ligger och sover eller intresserar sig för någon leksak (jo, de har ganska trevliga sådana på det här stället). Lugnast är det att sitta på hennes mage i den där bärhistorien, då vet han var han har henne. Den där storväxte typen med djup röst och sticksig haka, han är riktigt rolig. På några meters avstånd alltså. Men att betro honom med matning, nattning och blöjbyte- nää, bäst att inte ta några risker. Och så är det den där lille, han som ser ut som folk till skillnad från alla andra här. Han är väldigt rolig ibland, men lite opålitlig. Han hoppar och skuttar så väldigt och dessutom hyser Y en smygande misstanke om att den lille typen försöker lägga rabarber på mamma och ha henne för sig själv.

Ja, ja. This too shall pass. En dag är detta bara ett roligt minne.

Tidvis kaos

Vår flygande start in i tvåbarnslivet har kommit av sig, det har hamnat grus i maskineriet. Y är fortfarande en mycket godmodig unge. Men även det jämnaste humör slits av ögoninflammation, kraftig snuva och feber. Dessutom har hans hälsotillstånd gjort att han valt att backa bandet ifråga om föräldraacceptans. Mycket tråkigt för oss alla.

För O, som hur vuxen och mogen han än är, tycker det är lite trist att hans försök till fadersomsorger resulterar i att yngste sonen blir stel som en pinne och illröd och skriker som om man stack kniven i honom.

För mig, som har ont i ryggen av allt bärande, inte har ätit ordentlig middag på tre dagar och inte sovit på minst lika många nätter. Mina moderskänslor sinar då och då, ska jag villigt erkänna. Flera gånger om dagen (och natten) önskar jag alla skrikande ungar dit pepparn växer så att jag får vara IFRED.

För Q, som brutalt har fått erfara att det omtalade lillebroreriet var klart överreklamerat. "Mamma, varför måste Y sitta i ditt knä jämt?" "När blir Y så stor att vi kan leka?" Han slits mellan känslor av ömhet och stolthet (alla vi möter ska informeras om att han fått en lillebror) och ren och skär svartsjuka. Precis som vi vuxna kämpar han för att anpassa sig till den skrikande hustyrannens villkor.

Och för Y förstås. Lille Y som för en vecka sedan förlorade allt han kände till. Trots förtvivlade rop på Omma kom hon aldrig tillbaka. Nu finns det ju en figur här som kallar sig Mamma, Y har bestämt sig för att hon får duga även om hon luktar och pratar helt annorlunda. Men bra trögfattad är hon allt, fast han noga instruerar henne i alla tonarter att hon inte får gå ifrån honom är det just det hon gör gång på gång. Hon passar på att smita när han ligger och sover eller intresserar sig för någon leksak (jo, de har ganska trevliga sådana på det här stället). Lugnast är det att sitta på hennes mage i den där bärhistorien, då vet han var han har henne. Den där storväxte typen med djup röst och sticksig haka, han är riktigt rolig. På några meters avstånd alltså. Men att betro honom med matning, nattning och blöjbyte- nää, bäst att inte ta några risker. Och så är det den där lille, han som ser ut som folk till skillnad från alla andra här. Han är väldigt rolig ibland, men lite opålitlig. Han hoppar och skuttar så väldigt och dessutom hyser Y en smygande misstanke om att den lille typen försöker lägga rabarber på mamma och ha henne för sig själv.

Ja, ja. This too shall pass. En dag är detta bara ett roligt minne.

Mammairritation

Mina välartade gossar hörde min bön och lät mig sova från nio till halv fem inatt, så inläggets titel handlar inte om dem. Dessutom hov yngste sonen upp ett glädjeskrik när han fick se sin far imorse, så mellan halv sju och åtta umgicks de och jag fick mera sömn. Nu är Helga i form igen!

Nej, det är min egen mamma jag tänker på. Jag behöver debriefing.

Gentemot O har jag konsekvent hävdat att jag inte ångrar att vi tog med mamma på resan, att fördelarna övervägde nackdelarna. Frågan är om det är sant.

Precis som han retar jag mig på mamma, och triggas av ungefär samma saker. Men hos mig finns det även förmildrande känslor. Och när han blir förbannad på henne och beklagar sig för mig (vilket oftast är inom rimliga gränser) känns det som att jag måste ta henne i försvar. Och därmed skjuta undan mina egna känslor. Kanske behöver jag ta fram dem nu, för mig själv - och för den som vill läsa.

Styvfar, nittiotvå år gammal, blev sjuk i höstas. Han har nu fått permanent plats på ett äldreboende ganska nära hemmet. Han har eget rum. Han trivs, säger han. Mamma hälsar på honom varje dag. Hon hävdar envist att han är helt klar i huvudet, att det bara är kroppen som fallerar. Jag håller inte med henne, jag tycker han är mentalt ganska påverkad och ibland lite virrig. Han gråter varje gång hon går därifrån. Varje gång. Fast han vet att hon kommer dagen därpå.

I höstas var mamma mycket förändrad. Hon som alltid varit dominant, resolut, handlingskraftig, rentav beskäftig ibland, blev passiv. Syster tjatade på henne att resa och hälsa på oss. Först när syrran bokade biljetten kom mamma iväg. Hon satt hemma hela dagarna, förutom besöket hos styvfar. Hon klagade över att hennes liv kretsade kring detta, att hon inte hann med något annat.

Ännu mer okarakteristiskt för henne var och är hennes svartsyn. Inget, absolut inget var bra. Jag skämdes över det, men jag tyckte att hon var tjatig och hysterisk och självömkande. Vad som än hände gällande styvfar och hans vård, alltid fanns det något att gnälla över.

Ja, jag skämdes, för jag vill kunna hjälpa henne bättre än hon hjälpte mig när jag var ledsen. Då kände jag mig alltid avfärdad. Hon verkade alltid tänka på något annat, och om hon fokuserade på mig blev hon arg för att jag var så ledsen. I efterhand förstod jag att hon kände sig maktlös.

Som en spegelbild, nu är det jag som känner otåligheten och tänker "men Gud hur svårt kan det vara, ryck upp dig".

Före resan pratade jag med henne och frågade om hon verkligen var beredd att resa, att lämna styvfar och oron för honom bakom sig. Det var hon, och hon trodde att det skulle bli skönt och avkopplande för henne att komma bort.

Detta var nog sant, för delvis blev hon sig själv igen. Delvis inte. Det var en underlig blandning av gamla och nya mamma.

Hennes företagsamhet och vilja att bestämma återkom med kraft. Inte alltid helt lyckat, O och hon kolliderade. Med förvåning noterade jag också att mamma, tidigare alltid så social och bra på relationer, nu fick hållas efter. Förstod inte de artiga koreanerna vad hon sa höjde hon rösten och blev arg. Detta hände flera gånger, pinsammast vid fosterhemsbesöket hos Y. När vi av misstag råkade ta en lyxtaxi som kostar dubbelt så mycket, var hon misstänksam och övertygad om att chauffören körde villovägar och tänkte lura oss två ensamma kvinnor. Min teori om fel sorts taxi, och mina försäkringar om att Korea är tämligen fritt från turistlurendrejare, lyssnade hon inte på.

När vi kom hem i söndags verkade hon rätt nere. Själv var jag överväldigad av sömnbrist och föräldrachock, så jag tänkte inte så noga på det. På måndagen åkte jag och O och lämnade Q hos dagmamman, hade Y med oss förstås, och uträttade sedan några ärenden. Plötsligt ringer mamma och meddelar att hon reser hem ett par timmar senare, ”eftersom hon ändå inte är till någon nytta”.

Irritationen bubblar. Vad är det jag har missat nu? Vilken bekräftelse skulle jag ha gett? Ständigt detta outtalade. En påstådd frimodighet och frejdighet men massor av dubbla budskap. Nej, du är inte till särskilt stor nytta eftersom den hjälp du vill ge alltid är på dina villkor.

Det är de urgamla känslorna, från djupa bottnar.

En annan notering har jag också gjort, som gör mig sorgsen. Mamma som blommade upp som mormor när Q kom, och blev som sin egen älskade mormor, är nu inte längre så bra på att hantera honom. Kanske beror det på hennes allmäntillstånd, men jag har också en känsla av att det har att göra med att Q nu är fyra år och har en mycket bestämd och egen vilja. Bebisen Y, på många sätt mycket mer lätthanterlig, blev hon helt bedårad av.

Jag hoppas så att jag har fel.

Nå. Resan är över. Gjort är gjort. Nu fokuserar jag på de här:

Mammairritation

Mina välartade gossar hörde min bön och lät mig sova från nio till halv fem inatt, så inläggets titel handlar inte om dem. Dessutom hov yngste sonen upp ett glädjeskrik när han fick se sin far imorse, så mellan halv sju och åtta umgicks de och jag fick mera sömn. Nu är Helga i form igen!

Nej, det är min egen mamma jag tänker på. Jag behöver debriefing.

Gentemot O har jag konsekvent hävdat att jag inte ångrar att vi tog med mamma på resan, att fördelarna övervägde nackdelarna. Frågan är om det är sant.

Precis som han retar jag mig på mamma, och triggas av ungefär samma saker. Men hos mig finns det även förmildrande känslor. Och när han blir förbannad på henne och beklagar sig för mig (vilket oftast är inom rimliga gränser) känns det som att jag måste ta henne i försvar. Och därmed skjuta undan mina egna känslor. Kanske behöver jag ta fram dem nu, för mig själv - och för den som vill läsa.

Styvfar, nittiotvå år gammal, blev sjuk i höstas. Han har nu fått permanent plats på ett äldreboende ganska nära hemmet. Han har eget rum. Han trivs, säger han. Mamma hälsar på honom varje dag. Hon hävdar envist att han är helt klar i huvudet, att det bara är kroppen som fallerar. Jag håller inte med henne, jag tycker han är mentalt ganska påverkad och ibland lite virrig. Han gråter varje gång hon går därifrån. Varje gång. Fast han vet att hon kommer dagen därpå.

I höstas var mamma mycket förändrad. Hon som alltid varit dominant, resolut, handlingskraftig, rentav beskäftig ibland, blev passiv. Syster tjatade på henne att resa och hälsa på oss. Först när syrran bokade biljetten kom mamma iväg. Hon satt hemma hela dagarna, förutom besöket hos styvfar. Hon klagade över att hennes liv kretsade kring detta, att hon inte hann med något annat.

Ännu mer okarakteristiskt för henne var och är hennes svartsyn. Inget, absolut inget var bra. Jag skämdes över det, men jag tyckte att hon var tjatig och hysterisk och självömkande. Vad som än hände gällande styvfar och hans vård, alltid fanns det något att gnälla över.

Ja, jag skämdes, för jag vill kunna hjälpa henne bättre än hon hjälpte mig när jag var ledsen. Då kände jag mig alltid avfärdad. Hon verkade alltid tänka på något annat, och om hon fokuserade på mig blev hon arg för att jag var så ledsen. I efterhand förstod jag att hon kände sig maktlös.

Som en spegelbild, nu är det jag som känner otåligheten och tänker "men Gud hur svårt kan det vara, ryck upp dig".

Före resan pratade jag med henne och frågade om hon verkligen var beredd att resa, att lämna styvfar och oron för honom bakom sig. Det var hon, och hon trodde att det skulle bli skönt och avkopplande för henne att komma bort.

Detta var nog sant, för delvis blev hon sig själv igen. Delvis inte. Det var en underlig blandning av gamla och nya mamma.

Hennes företagsamhet och vilja att bestämma återkom med kraft. Inte alltid helt lyckat, O och hon kolliderade. Med förvåning noterade jag också att mamma, tidigare alltid så social och bra på relationer, nu fick hållas efter. Förstod inte de artiga koreanerna vad hon sa höjde hon rösten och blev arg. Detta hände flera gånger, pinsammast vid fosterhemsbesöket hos Y. När vi av misstag råkade ta en lyxtaxi som kostar dubbelt så mycket, var hon misstänksam och övertygad om att chauffören körde villovägar och tänkte lura oss två ensamma kvinnor. Min teori om fel sorts taxi, och mina försäkringar om att Korea är tämligen fritt från turistlurendrejare, lyssnade hon inte på.

När vi kom hem i söndags verkade hon rätt nere. Själv var jag överväldigad av sömnbrist och föräldrachock, så jag tänkte inte så noga på det. På måndagen åkte jag och O och lämnade Q hos dagmamman, hade Y med oss förstås, och uträttade sedan några ärenden. Plötsligt ringer mamma och meddelar att hon reser hem ett par timmar senare, ”eftersom hon ändå inte är till någon nytta”.

Irritationen bubblar. Vad är det jag har missat nu? Vilken bekräftelse skulle jag ha gett? Ständigt detta outtalade. En påstådd frimodighet och frejdighet men massor av dubbla budskap. Nej, du är inte till särskilt stor nytta eftersom den hjälp du vill ge alltid är på dina villkor.

Det är de urgamla känslorna, från djupa bottnar.

En annan notering har jag också gjort, som gör mig sorgsen. Mamma som blommade upp som mormor när Q kom, och blev som sin egen älskade mormor, är nu inte längre så bra på att hantera honom. Kanske beror det på hennes allmäntillstånd, men jag har också en känsla av att det har att göra med att Q nu är fyra år och har en mycket bestämd och egen vilja. Bebisen Y, på många sätt mycket mer lätthanterlig, blev hon helt bedårad av.

Jag hoppas så att jag har fel.

Nå. Resan är över. Gjort är gjort. Nu fokuserar jag på de här:

Sov, ungar!

Mina pojkar är fantastiska. Lille Y är snorig och har förmodligen ögoninflammation. Trots detta är han makalöst snäll, god och glad. Lite lagom humör har han visat, tillräckligt för att vi inte ska bli oroliga.

Fram tills idag var det bara jag som fick hålla i honom. Försökte någon annan, resulterade det i förtvivlad gråt. Jag har aldrig hört ett barn gråta ynkligare och mer översiggivet än Y. Han är minst och ledsnast i världen. Ens hjärta brister när man hör det.

Men vid ungefär lunchtid bestämde sig Y för att utöka förtroendet till att gälla även O. Pappa O som blev mycket glad över att få bli inkluderad. Mamma Helga är mycket lättad över att inte längre vara helt oumbärlig. Vi har båda reflekterat över hur fantastiskt det var med Q, att vi från början var accepterade och jämbördiga båda två.

Q har varit hos sin dagmamma både idag och igår, lite kortare dagar än vanligt. Två veckor utan andra barn har varit jobbigt för honom, han saknade sina kompisar. Bortsett från lite ilska på kvällen har han varit en ängel. Det ojämna humöret från resan är borta. Han är en kärleksfull storebror.

Det enda som fallerar är sovandet. Första kvällen kollapsade vi allihop vid halvåttatiden. Klockan två vaknade Y, halv fyra Q. Inatt var det ännu värre. Y vaknade 01:00, Q en halvtimme senare. Sedan dess har jag inte sovit annat än korta halvtimmeslurar. Y sover inte långa stunder i taget, för kort för att jag ska hinna somna ordentligt.

Så nu har jag en enda önskan. Sov, pojkar! Många timmar i sträck. Lyd mamma nu.

Sov, ungar!

Mina pojkar är fantastiska. Lille Y är snorig och har förmodligen ögoninflammation. Trots detta är han makalöst snäll, god och glad. Lite lagom humör har han visat, tillräckligt för att vi inte ska bli oroliga.

Fram tills idag var det bara jag som fick hålla i honom. Försökte någon annan, resulterade det i förtvivlad gråt. Jag har aldrig hört ett barn gråta ynkligare och mer översiggivet än Y. Han är minst och ledsnast i världen. Ens hjärta brister när man hör det.

Men vid ungefär lunchtid bestämde sig Y för att utöka förtroendet till att gälla även O. Pappa O som blev mycket glad över att få bli inkluderad. Mamma Helga är mycket lättad över att inte längre vara helt oumbärlig. Vi har båda reflekterat över hur fantastiskt det var med Q, att vi från början var accepterade och jämbördiga båda två.

Q har varit hos sin dagmamma både idag och igår, lite kortare dagar än vanligt. Två veckor utan andra barn har varit jobbigt för honom, han saknade sina kompisar. Bortsett från lite ilska på kvällen har han varit en ängel. Det ojämna humöret från resan är borta. Han är en kärleksfull storebror.

Det enda som fallerar är sovandet. Första kvällen kollapsade vi allihop vid halvåttatiden. Klockan två vaknade Y, halv fyra Q. Inatt var det ännu värre. Y vaknade 01:00, Q en halvtimme senare. Sedan dess har jag inte sovit annat än korta halvtimmeslurar. Y sover inte långa stunder i taget, för kort för att jag ska hinna somna ordentligt.

Så nu har jag en enda önskan. Sov, pojkar! Många timmar i sträck. Lyd mamma nu.

Hem ljuva hem

Det är ljuvligt att komma hem. Hem till egen mjuk säng och en rejäl kanna Earl Grey. Hem till skira björkar, kungsängsliljor i knopp, och koltrastsång. Hem till vårt alldeles egna hem med våra egna saker. Hem till svalkan och de ljusa kvällarna.

Det är nästan lika underbart att bli mamma för andra gången som för första. Det är lugnare och tryggare, men mer splittrat. Jag vet hur man gör nu, jag har hanterat bebis förr och oroar mig inte lika mycket (och får förmodligen därmed en lugnare bebis).

Första dagarna längtade jag efter Q och undrade om jag någonsin skulle älska Y lika mycket. Nu märker jag att känslorna börjar komma. Y är ljuvlig, på ett helt annat sätt än Q. Förstås.

Resan gick makalöst bra. Vi hade hela sex platser att bre ut vårt entourage på. Q spelade dataspel, åt godis och lyssnade på musik och sov inte en blund. Y snosade på min mage sisådär en halvtimme åt gången. Däremellan jollrade han, lekte med sina fötter, bet i skallran, stod i mitt knä och tjoade.

På Arlanda möttes vi av morfar och farmor. Medan vi väntade på vår skjuts undfägnade mina pojkar de övriga resenärerna med en riktig uppvisning. Först skrek den store argt och trött, sedan somnade han i mitt knä. Den lille som satt i sele teg ända tills storebror somnat gott, då började han skrika. Jag lösgjorde mig från storebror för att kunna vanka runt för att söva lillebror. Resultatet? Två gallskrikande ungar som bara ville en enda sak, ha mamma för sig själv. Mitt i detta kaos kände jag konstigt nog ändå ett slags lugn. Varsågod Helga, det var ju detta du ville ha. Hantera det nu. Du ville ha barn, du ville bli älskad och behövd.

Efter en stund somnade de förstås i en hög. Underst satt jag. Faktiskt ganska lycklig.

Hem ljuva hem

Det är ljuvligt att komma hem. Hem till egen mjuk säng och en rejäl kanna Earl Grey. Hem till skira björkar, kungsängsliljor i knopp, och koltrastsång. Hem till vårt alldeles egna hem med våra egna saker. Hem till svalkan och de ljusa kvällarna.

Det är nästan lika underbart att bli mamma för andra gången som för första. Det är lugnare och tryggare, men mer splittrat. Jag vet hur man gör nu, jag har hanterat bebis förr och oroar mig inte lika mycket (och får förmodligen därmed en lugnare bebis).

Första dagarna längtade jag efter Q och undrade om jag någonsin skulle älska Y lika mycket. Nu märker jag att känslorna börjar komma. Y är ljuvlig, på ett helt annat sätt än Q. Förstås.

Resan gick makalöst bra. Vi hade hela sex platser att bre ut vårt entourage på. Q spelade dataspel, åt godis och lyssnade på musik och sov inte en blund. Y snosade på min mage sisådär en halvtimme åt gången. Däremellan jollrade han, lekte med sina fötter, bet i skallran, stod i mitt knä och tjoade.

På Arlanda möttes vi av morfar och farmor. Medan vi väntade på vår skjuts undfägnade mina pojkar de övriga resenärerna med en riktig uppvisning. Först skrek den store argt och trött, sedan somnade han i mitt knä. Den lille som satt i sele teg ända tills storebror somnat gott, då började han skrika. Jag lösgjorde mig från storebror för att kunna vanka runt för att söva lillebror. Resultatet? Två gallskrikande ungar som bara ville en enda sak, ha mamma för sig själv. Mitt i detta kaos kände jag konstigt nog ändå ett slags lugn. Varsågod Helga, det var ju detta du ville ha. Hantera det nu. Du ville ha barn, du ville bli älskad och behövd.

Efter en stund somnade de förstås i en hög. Underst satt jag. Faktiskt ganska lycklig.

Plötslig övervikt

Sedan igår har jag gått upp cirka nio kilo. Allihop på magen. Men det känns rätt okej eftersom kilona sitter i bärsele och är utrustade med mörka ögon och ett tvåtandsleende.

Nu är Y hos oss. Efter ett par timmars outsäglig sorg igår eftermiddag, då han oupphörligen ropade på umm-mumm-mumma, bestämde han sig för att acceptera mig. Och därmed gäller att avlägsnar jag mig mer än en meter ifrån, blir det förtvivlad gråt. Men så länge detta säkerhetsavstånd gäller, är han världens snällaste bebis.

Detta, plus en storebror som är hårdhänt engagerad och kärleksfull, som samtidigt slits av svartsjukans demoner, gör att mina händer är tämligen fulla.

På kvällens agenda står: söva Y, kärleksbomba Q.

Imorgon bitti reser vi.

Plötslig övervikt

Sedan igår har jag gått upp cirka nio kilo. Allihop på magen. Men det känns rätt okej eftersom kilona sitter i bärsele och är utrustade med mörka ögon och ett tvåtandsleende.

Nu är Y hos oss. Efter ett par timmars outsäglig sorg igår eftermiddag, då han oupphörligen ropade på umm-mumm-mumma, bestämde han sig för att acceptera mig. Och därmed gäller att avlägsnar jag mig mer än en meter ifrån, blir det förtvivlad gråt. Men så länge detta säkerhetsavstånd gäller, är han världens snällaste bebis.

Detta, plus en storebror som är hårdhänt engagerad och kärleksfull, som samtidigt slits av svartsjukans demoner, gör att mina händer är tämligen fulla.

På kvällens agenda står: söva Y, kärleksbomba Q.

Imorgon bitti reser vi.

Den perfekta och oväntade souveniren

Vår resa börjar dra sig mot sitt slut. Imorgon ska vi träffa Q:s fostermamma, ett möte som säkert kommer att bli känslosamt. På fredag får vi Y. På lördag har vi inte tänkt göra någonting mer än att flyta med strömmen, på söndag reser vi hem.

Tack för era kommentarer på förra inlägget. Det har varit några turbulenta dagar, men jag tycker att jag själv har blivit jämnare i humöret mot Q och har lättare att stå emot hans provokationer, räkna till tio, välja mina strider. Det hjälper ju nästan aldrig att bli arg. Att det ska vara så svårt att komma ihåg.

Ja, det har varit tufft. Det är jobbigt att inte sova ordentligt. Jet lag, hårda sängar, nattskräcksattacker, halsont. Det är jobbigt att inte vara hemma, att ständigt behöva planera och bestämma saker som är självklara hemma. Det är jobbigt att umgås med mamma hela dagarna, även om vi planerar in aktiviteter var för sig. Det är jobbigt att fronta alla humörsvängningar. Imorse när vi checkade ut från hotellet i Busan var O arg för att vi inte kommit iväg tidigare, mamma sur för att frukosten inte ingick i priset, och Q arg för att han inte fick leka med småstenarna i hotellets eleganta orkidéplantering.

Men har jag nämnt en annan sak? Den här resan är något av det mest fantastiska jag har varit med om. Att uppleva Korea igen, för andra gången tillsammans med O. Att veta vart man ska gå och vad man ska göra. Att uppleva det tillsammans med Q. Och med mamma. Varje dag händer saker jag kommer att minnas hela mitt liv.

Som vadå? Tja, till exempel att Q ber mig berätta sagan om Snövit. Jag letar i minnets bakersta garderober, dammar av det jag hittar och improviserar. En drottning som sörjer att hon inte får några barn, och önskar sig en flicka röd som blod, vit som snö och svart som ebenholts. Och som genom ett mirakel får hon just en sådan flicka. Hon måste ha hämtat henne i Korea!

Och så den elaka stymodern. Hon som speglade sig och tyckte det var viktigt att vara vacker.

Q: Det är inte viktigt.
H: Nej. Vad är viktigt då?
Q (ligger i min famn, blickar med sömniga mandelformade upp mot mig): Det viktiga är att man hör ihop!

Detta röriga inlägg avslutas med en bild. Skratta inte ihjäl er är ni snälla. Y:s födelsestad Busan visade sig vara något helt annat än Seoul. En stökig, rörig, sliten stad. Inga större sevärdheter (som vi hittade i varje fall) annat än vackra stränder och lyxiga hotell. Skyltar på japanska och ryska.

Något måste vi ha från Busan, lillebrors stad, vårt hem är nerlusat med souvenirer från Seoul. Vad? Vi lyckas inte ens hitta en jävla t-shirt.

Men i en underjordisk gång under varuhuset Lotte hittar jag en liten butik som säljer broderikit. Den perfekta presenten till barnens farmor, som är duktig brodös. Själv kan jag nog knåpa ihop ett broderi som jag anstränger mig. Bilden med de insektsögda barnen köpte jag mest på kul.

Kitsch är väl också konst?

Den perfekta och oväntade souveniren

Vår resa börjar dra sig mot sitt slut. Imorgon ska vi träffa Q:s fostermamma, ett möte som säkert kommer att bli känslosamt. På fredag får vi Y. På lördag har vi inte tänkt göra någonting mer än att flyta med strömmen, på söndag reser vi hem.

Tack för era kommentarer på förra inlägget. Det har varit några turbulenta dagar, men jag tycker att jag själv har blivit jämnare i humöret mot Q och har lättare att stå emot hans provokationer, räkna till tio, välja mina strider. Det hjälper ju nästan aldrig att bli arg. Att det ska vara så svårt att komma ihåg.

Ja, det har varit tufft. Det är jobbigt att inte sova ordentligt. Jet lag, hårda sängar, nattskräcksattacker, halsont. Det är jobbigt att inte vara hemma, att ständigt behöva planera och bestämma saker som är självklara hemma. Det är jobbigt att umgås med mamma hela dagarna, även om vi planerar in aktiviteter var för sig. Det är jobbigt att fronta alla humörsvängningar. Imorse när vi checkade ut från hotellet i Busan var O arg för att vi inte kommit iväg tidigare, mamma sur för att frukosten inte ingick i priset, och Q arg för att han inte fick leka med småstenarna i hotellets eleganta orkidéplantering.

Men har jag nämnt en annan sak? Den här resan är något av det mest fantastiska jag har varit med om. Att uppleva Korea igen, för andra gången tillsammans med O. Att veta vart man ska gå och vad man ska göra. Att uppleva det tillsammans med Q. Och med mamma. Varje dag händer saker jag kommer att minnas hela mitt liv.

Som vadå? Tja, till exempel att Q ber mig berätta sagan om Snövit. Jag letar i minnets bakersta garderober, dammar av det jag hittar och improviserar. En drottning som sörjer att hon inte får några barn, och önskar sig en flicka röd som blod, vit som snö och svart som ebenholts. Och som genom ett mirakel får hon just en sådan flicka. Hon måste ha hämtat henne i Korea!

Och så den elaka stymodern. Hon som speglade sig och tyckte det var viktigt att vara vacker.

Q: Det är inte viktigt.
H: Nej. Vad är viktigt då?
Q (ligger i min famn, blickar med sömniga mandelformade upp mot mig): Det viktiga är att man hör ihop!

Detta röriga inlägg avslutas med en bild. Skratta inte ihjäl er är ni snälla. Y:s födelsestad Busan visade sig vara något helt annat än Seoul. En stökig, rörig, sliten stad. Inga större sevärdheter (som vi hittade i varje fall) annat än vackra stränder och lyxiga hotell. Skyltar på japanska och ryska.

Något måste vi ha från Busan, lillebrors stad, vårt hem är nerlusat med souvenirer från Seoul. Vad? Vi lyckas inte ens hitta en jävla t-shirt.

Men i en underjordisk gång under varuhuset Lotte hittar jag en liten butik som säljer broderikit. Den perfekta presenten till barnens farmor, som är duktig brodös. Själv kan jag nog knåpa ihop ett broderi som jag anstränger mig. Bilden med de insektsögda barnen köpte jag mest på kul.

Kitsch är väl också konst?