Den som vill läsa lyckojolm om bebisdoft och fågelkvitter - leta rätt på nån annan jävla mammablogg.
Här är läget ansträngt men ännu inte förtvivlat. Det finns hopp om livet. Y:s snuva verkar ha passerat kulmen, och på dagtid skymtar hans personlighet fram. Inatt accepterade han rentav att ligga på sin pappas arm i någon timme, och matas av honom. Just nu halvsitter han sovande mot min mage och hans snusningar låter betryggande snorfria.
Jag tänker på och skräms av hur skör tråden är som binder ihop oss. Med Q gick det så lekande lätt, jag blev hans mamma på ett par timmar, och känslorna blev bara starkare med en självklarhet som varit förvånande om den inte var så - självklar.
Med Y har vi fått ett bakslag. Vi. Jag. Inte han. Han vet vem och vad han behöver, och han kräver det.
Jag märker till min fasa hur ömheten har minskat i takt med att tröttheten har ökat. Hur otåligheten ökar när han bara skriker vad jag än gör. Hur snabbt det går att börja uppleva honom som en kravmaskin, inte en människa.
Tittar jag på bilderna vi tog förra helgen och veckan ser jag känslor och en samhörighet som jag inte kan hitta nu.
O tittar över min axel på en filmsnutt av en skrattande Y (Youtube-material, faktiskt) och säger: Skönt att se honom sån där, det hade man nästan glömt.
Anknytning. Det är ingen självklar process. Jag är så tacksam över att det är med vårt andra barn vi upplever det här.
Hang in there. (hur skriver man det på svenska utan att det blir klämmigt?)
SvaraRaderaHeja Helga! Kämpa på!
SvaraRaderaOch med risk för att bli klämkäck (fast meningen är att vara stöttande!):
Det där med anknytning kan ta tid, oavsett hur barnet kom till en. Behöver jag inte säga till dig egentligen, men kanske en litenliten påminnelse...
Y har sett ut dig som tryggheten i sitt liv och ja, det får kännas tungt , begränsande, orättvist och pissjobbigt. Men det går över.
En passerad förkylning, en Y som accepterar O och ett par nätters sömn, sen kommer ljuset tillbaka, det är jag säker på.
Jättejättekram!!
Instämmer i det de andra skrivit. Du ska vara glad att du kan uttrycka alla sidor av denna svåra process, och att du tillåter dig att känna dem. Känner så väl igen mig (fast i mitt fall utan din insiktsfullhet... insikterna kom myckert senare för mig... ) Forza Helga!
SvaraRaderaSjälvklart kan anknytning ta tid. Och inte blir man hjälpt a sömnbrist och sjukdomar heller. Utmattning kan ta död på de starkaste känslor, eller åtminstone sätta dem på sparlåga. Att ta en helt ny person till sitt hjärta är inte något som är lätt. Inte ens när det handlar om ens eget barn. Oavsett om det har kommit till en genom adoption eller genom en förlossning efter en graviditet. Jag tyckte det tog tid för mig att ta min dotter till mig sådär riktigt riktigt riktigt. Och då hade vi ändå inget annat barn som också pockade på vår uppmärksamhet. Ett barn som vi redan älskade över allt annat. Ett barn som kräver och tar energi. Nej vi hade bara henne. Men det tog ändå tid. Att logiskt knyta an kan gå snabbt. Man känner "plikt" och man får känslor att "ta hand om" att värna att stötta. Men att ta steget till hjärtat är en helt annan process. Och det är faktiskt helt ok att det TAR tid. det betyder inte att bandet som utvecklas är svagare eller sämre än det som byggdes på kortare tid. Det är bara olika personer och då tar processen olika lång tid. Detta gäller uppbyggnad av alla relationer. De till sina barn likaväl som till sin partner, sina vänner. Vissa förälskar sig lätt. Andra behöver längre tid för att "lära känna varandra" innan det verkligen blir en stark känsla av anknytning. Det beror på vilken personlighet man är, vilken personlighet personen man "möter" har samt i vilket skeende i livet man är. Många faktorer spelar in.
SvaraRaderaTänk även på att du och O är andra personer idag än vad ni var när ni fick Q. Ni har andra behov, andra "krav", andra förväntningar. Ni lever ett annat liv. Sådant spelar också in. Låt det ta sin tid. Och försök se de små stegen framåt som något att hämta styrka ifrån när det känns alltför jobbigt.
Stor varm Kram till hela familjen!!!
Jag håller med i vad ovanstående kloka kommentatriser säger. Jag undrar ibland om inte anknytningen med andra barnet tar lite längre tid faktiskt. Man kan inte bara fokusera på barnet och ta in, man har en hel massa annat som man också måste räcka till. Och, upplever jag, det där lilla dåliga samvetet för att man inte har 100 % att ge till första barnet hela tiden. Man försöker dela sig, eller åtminstone försöker man ge all ledig kapacitet till första barnet. Själv ligger man nästan på minus.
SvaraRaderaDet kommer att bli bra, och det vet du nog. Men jobbigt är det medan det pågår.
Och även om själen är på drift ibland så kan man finnas där med sin varma famn och sina varma händer. Det räcker, konstigt nog, även om man just då tänker TIG, DIN LILLA SKITUNGE.
Stor kram!!!
Jag tänker som Maja (men har bara ett barn själv så det är vilda spekulationer). Kanske kan andra barnet vara svårare också eftersom man har ett "facit" att jämföra med. En enda erfarenhet av hur det blir väldigt bra. Även om man logiskt vet att ungar är olika och alla sorter är bra.
SvaraRaderaMin svägerska hade den motsatta situationen mot din - men med samma känslor (minus den försvårende tröttheten). Ett väldigt krävande förstabarn som hon tog till sig med en gång och att medgörligt, godmodigt andrabarn som det tog tid med. Hon kände sig bortvald och oviktig när ungen åt, myste, somnade och sov lika gott hos vem som helst (den glada fastern till exempel). För söt var han också - för perfekt för att ha personlighet... inte alls trollaktig, plitig och sprethårig som den första underbara.
...och nu är han förstås precis lika underbar. Det tog bara lite längre tid.
Jag har läst din blogg i flera år och har intrycket av att du är skarpögd även inför de jobbigaste situationerna. Jag är övertygad om att du kommer att göra val som leder er rätt och som får det att fungera med Y.
SvaraRaderaJag fick mitt eget barn (biologiskt) i en hemsk situation med psykisk misshandel som fortsatte direkt efter förlossningen. Mitt första år med bebisen handlade därför om totalt kaos med skilsmässa, ny bostad, leva ensam, vårdnadstvist. Fanns det tid för anknytning och bebisgos? Nej. Gick det att jobba fram när jag inte var totalt utmattad och kunde se klart igen? Ja. (Nu handlade ju det iofs om ett biologiskt barn). Därför har jag själv erfarenhet av att anknytning går att jobba fram om den inte kommer direkt. Men man måste verkligen jobba för det. Det är jobbigt när barnet anknyter - men man märker att man inte gör det själv. Jag var rädd att hon skulle märka det. Jag fick skuldkänslor. Idag har vi starka band. Det gick att knyta an fast det tog tid för mig.
En nyckel är dock att man äter och sover någorlunda ordentligt, och för det måste man få hjälp av andra.
Mvh
Pernilla
Du är så fantastiskt ärlig, det är värdefullt för alla som läser. Lilla killen är i sorg. Du har sömnbrist och försöker tackla besvikelsen över att det inte rullar på som förra gången. Du är kanske rädd att det inte blir så bra som förra gången, ens i längden? Du får kanske då samvetskval. Och du får alla gånger samvetskval för att du inte kan skymta känslorna för Y som började spira där i början av er relation nån gång.
SvaraRaderaRåd från en utomstående: Försök satsa på sömn och mat. Försök att inte utvärdera alls, på ett bra tag. Skriv och skriv hur du känner, men fastna inte i besvikelsen utan tänk några veckor framåt som bara en transportsträcka där Y är en person som behöver omsorger men han vet inte vad du tänker eller känner så om dina känslor inte finns där, spelar det mindre roll för honom just nu. Han behöver omsorger som du och O klarar att ge honom även om ni sörjer harmonin som ni på något plan önskade er...
Harmonin kan komma senare, ta en dag i taget nu och ät och sov!
Du är en fin mamma! Lycka till!!!
Ni är så kloka, ni kommer att klara detta. Om du hade skrivit en massa inlägg om hur underbart allt är och hur bra det går, hade jag haft svårt att tro dig. Ta en dag i taget!
SvaraRadera