Allt har sin förklaring

Idag tog vi Y till doktorn för att utföra det som inte längre kallas tropikundersökning utan något mycket längre, vars syfte är att kolla att inte barnet har med sig några hemskheter från födelselandet.

När doktorn hörde att Y haft hög feber tyckte hon att vi skulle ta ett urinprov också. Plastpåse monterades runt snoppen och sedan väntade vi på leverans. Väntade och väntade, jag hade väl en svag känsla av att det hela kändes onödigt.

Men det var det inte. Lilla skruttet har urinvägsinfektion, så nu har vi fått ytterligare en förklaring till hans miserabla humör. Han har ont förstås. Imorgon får vi exakta provsvar och besked om eventuell åtgärd.

Jag borde kanske ha dåligt samvete och allt möjligt, men min främsta reaktion är lättnad. Ännu en förklaring, som sagt. Något som går att åtgärda.

Dessutom var allt bättre idag. Jag börjar hitta tillbaka till det som grundlades förra veckan. Y strålade mot sin pappa, och lät sig hållas och bäras av honom, om än med ett vakande öga på mig. Min rygg suckade av lättnad.

(Jag tyckte att jag bar Q mycket, och tänkte kaxigt att jag är byggd för att bära bebis. Den här gången är jag dessutom mer vältränad. Säkert överdriver mitt minne. Säkert bär jag Y dubbelt så mycket.)

Nattningen som var helvetisk igår, två vrålande ungar i varsitt rum, som krävde MAMMA, gick som en dans idag. Först somnade Y, sedan kunde jag smyga in till Q och läsa för honom. Sedan somnade han också och jag kunde till och med gå ut i trädgården en skymningsstund.

I mina mörkaste stunder igår undrade jag om jag spårat ur och var på väg åt helt fel håll. Om det var mitt fel att Y betedde sig så underligt. Först skrika sig blå efter mig, sedan sparka och fäkta och inte komma till ro. Jag undrade om mina ambivalenta känslor smittat av sig på honom. Framför mig såg jag en av mina släktingar, som jag träffade mycket under min barndoms sommarlov. Hon brukade sitta med en pyrande cigarrett och tomma ögon medan hennes yngsta dotter klättrade på henne och tjatade och krävde. Hon utstod det, eftersom det var lugnast så. Hon gav dottern sin fysiska närvaro, men - grudgingly, vad heter det på svenska? Hennes dotter var den pestigaste och gnälligaste unge man kan tänka sig. Jag var bara åtta år, men jag rös när jag såg det, och jag tror att jag redan då begrep att barnets beteende berodde på moderns.

Men så tror jag inte det blir för oss.