Tidvis kaos

Vår flygande start in i tvåbarnslivet har kommit av sig, det har hamnat grus i maskineriet. Y är fortfarande en mycket godmodig unge. Men även det jämnaste humör slits av ögoninflammation, kraftig snuva och feber. Dessutom har hans hälsotillstånd gjort att han valt att backa bandet ifråga om föräldraacceptans. Mycket tråkigt för oss alla.

För O, som hur vuxen och mogen han än är, tycker det är lite trist att hans försök till fadersomsorger resulterar i att yngste sonen blir stel som en pinne och illröd och skriker som om man stack kniven i honom.

För mig, som har ont i ryggen av allt bärande, inte har ätit ordentlig middag på tre dagar och inte sovit på minst lika många nätter. Mina moderskänslor sinar då och då, ska jag villigt erkänna. Flera gånger om dagen (och natten) önskar jag alla skrikande ungar dit pepparn växer så att jag får vara IFRED.

För Q, som brutalt har fått erfara att det omtalade lillebroreriet var klart överreklamerat. "Mamma, varför måste Y sitta i ditt knä jämt?" "När blir Y så stor att vi kan leka?" Han slits mellan känslor av ömhet och stolthet (alla vi möter ska informeras om att han fått en lillebror) och ren och skär svartsjuka. Precis som vi vuxna kämpar han för att anpassa sig till den skrikande hustyrannens villkor.

Och för Y förstås. Lille Y som för en vecka sedan förlorade allt han kände till. Trots förtvivlade rop på Omma kom hon aldrig tillbaka. Nu finns det ju en figur här som kallar sig Mamma, Y har bestämt sig för att hon får duga även om hon luktar och pratar helt annorlunda. Men bra trögfattad är hon allt, fast han noga instruerar henne i alla tonarter att hon inte får gå ifrån honom är det just det hon gör gång på gång. Hon passar på att smita när han ligger och sover eller intresserar sig för någon leksak (jo, de har ganska trevliga sådana på det här stället). Lugnast är det att sitta på hennes mage i den där bärhistorien, då vet han var han har henne. Den där storväxte typen med djup röst och sticksig haka, han är riktigt rolig. På några meters avstånd alltså. Men att betro honom med matning, nattning och blöjbyte- nää, bäst att inte ta några risker. Och så är det den där lille, han som ser ut som folk till skillnad från alla andra här. Han är väldigt rolig ibland, men lite opålitlig. Han hoppar och skuttar så väldigt och dessutom hyser Y en smygande misstanke om att den lille typen försöker lägga rabarber på mamma och ha henne för sig själv.

Ja, ja. This too shall pass. En dag är detta bara ett roligt minne.