2010-05-16

Tidvis kaos

Vår flygande start in i tvåbarnslivet har kommit av sig, det har hamnat grus i maskineriet. Y är fortfarande en mycket godmodig unge. Men även det jämnaste humör slits av ögoninflammation, kraftig snuva och feber. Dessutom har hans hälsotillstånd gjort att han valt att backa bandet ifråga om föräldraacceptans. Mycket tråkigt för oss alla.

För O, som hur vuxen och mogen han än är, tycker det är lite trist att hans försök till fadersomsorger resulterar i att yngste sonen blir stel som en pinne och illröd och skriker som om man stack kniven i honom.

För mig, som har ont i ryggen av allt bärande, inte har ätit ordentlig middag på tre dagar och inte sovit på minst lika många nätter. Mina moderskänslor sinar då och då, ska jag villigt erkänna. Flera gånger om dagen (och natten) önskar jag alla skrikande ungar dit pepparn växer så att jag får vara IFRED.

För Q, som brutalt har fått erfara att det omtalade lillebroreriet var klart överreklamerat. "Mamma, varför måste Y sitta i ditt knä jämt?" "När blir Y så stor att vi kan leka?" Han slits mellan känslor av ömhet och stolthet (alla vi möter ska informeras om att han fått en lillebror) och ren och skär svartsjuka. Precis som vi vuxna kämpar han för att anpassa sig till den skrikande hustyrannens villkor.

Och för Y förstås. Lille Y som för en vecka sedan förlorade allt han kände till. Trots förtvivlade rop på Omma kom hon aldrig tillbaka. Nu finns det ju en figur här som kallar sig Mamma, Y har bestämt sig för att hon får duga även om hon luktar och pratar helt annorlunda. Men bra trögfattad är hon allt, fast han noga instruerar henne i alla tonarter att hon inte får gå ifrån honom är det just det hon gör gång på gång. Hon passar på att smita när han ligger och sover eller intresserar sig för någon leksak (jo, de har ganska trevliga sådana på det här stället). Lugnast är det att sitta på hennes mage i den där bärhistorien, då vet han var han har henne. Den där storväxte typen med djup röst och sticksig haka, han är riktigt rolig. På några meters avstånd alltså. Men att betro honom med matning, nattning och blöjbyte- nää, bäst att inte ta några risker. Och så är det den där lille, han som ser ut som folk till skillnad från alla andra här. Han är väldigt rolig ibland, men lite opålitlig. Han hoppar och skuttar så väldigt och dessutom hyser Y en smygande misstanke om att den lille typen försöker lägga rabarber på mamma och ha henne för sig själv.

Ja, ja. This too shall pass. En dag är detta bara ett roligt minne.

9 kommentarer:

  1. Håll ut! Har du möjlighet att sova lite samtidigt som Y? Prioritera sömnen så mycket du kan framför allt annat! Som du skriver, det kommer att gå över!

    SvaraRadera
  2. Han blir frisk snart, snart,snart. Tills vidare kan O mata dig så att du får mat i alla fall! Kram! /Stella

    SvaraRadera
  3. Lille Y lille vän, det skär ändå i bröstet även om det såklart blir bra tillslut. Vet hur min son var vid just åtta månader (för det är väl det Y är?)med främlingar. Värsta separationsfasen och ville bara acceptera mig och sin pappa. Att då bli av med all invand trygghet. Fullkomligt obegripligt och utan förklaring. Går det inte att sova bredvid honom när han sover, även dagtid? Det är ju bra att han i alla fall har accepterat dig. Förstår att du gör allt för honom, och fortsätt orka.

    SvaraRadera
  4. Tålamod, tålamod. Men det vet ni ju redan. Låter som om O & Q får ty sig till varandra ett tag.

    Tänker på din mamma också. Hoppas hon får ordning på sitt kaos också.

    SvaraRadera
  5. Å, jag minns hur min man sa "Men vad är det för FEL?" och jag sa "Men du, hela hans värld har ju försvunnit". Stackars Y, att behöva vara så liten och ledsen. Och stackars dig som inte får sova. Fan att det ska vara så jobbigt när det egentligen är så fint.

    Mat som man kan äta med en hand är bra. Tillagad av nån annan. Och att sitta och sova i en solstol med litet barn sovande på bröstet.

    Styrka och tålamod - nu och ca 20 år framåt!

    /Anka

    SvaraRadera
  6. Poor little Y. He proably was only cared for by Omma, so he is not used to having men taking care of him. Soon he will get used to his swedish mamma and pappa and everything will work out. Just hang in there.

    SvaraRadera
  7. Känner igen mig precis!!!!

    Storebror var 3 år när vi kom hem med lillasyster 7 månader. Båda är från Sydkorea. Storebror är en riktig filbunke (som väl var då!) och tyckte det var perfekt när lillasyster satt på mig i bärselen för då skrek hon inte och han fick lugn och ro.

    I två månader hade lillasyster och jag kroppskontakt nästan hela dygnet. Hon var ledsen stundvis på dagarna och drömde på nätterna och vaknade varja natt ett par gånger och skrek. Maken fick endast hålla henne när jag duschade och då precis utanför glasväggen och hon var jätteledsen. Att maken skulle mata, byta, natta osv var verkligen inte att tänka på i hennes värld!!!! Hon somnade i min famn på kvällen och konstigt nog klarade jag både tandborstning och toabesök med henne i famnen på kvällarna. Hon behövde mig som sin nya plattform. Hon fyller snart fyra och än idag är mamma bäst men jag kan vara borta ett par nätter numera :-)

    Detta är en tuff tid för alla inblandade! Men vi tänkte att det var en investering i framtiden att ge lillasyster det hon behövde.

    Ni klarar det!!!

    Styrke-kramar!

    Helene
    konstant läsare men sällan kommenterare

    SvaraRadera
  8. Åh vad jag tycker du är duktig, en fin mamma. Det blir så mycket tydligare när allt inte är självklart. Orka!

    SvaraRadera
  9. Tack för uppmuntran, jag behöver den!

    Y sover tyvärr bara korta snuttar på dagtid, sisådär 20 min åt gången. För kort tid för mig att varva ner och sova. Förhoppningsvis kan vi ändra på mönstret när han känner sig tryggare. Men idag sov han faktiskt 1,5 tim på förmiddagen, och jag med. Livräddande!

    SvaraRadera