Nej, det är min egen mamma jag tänker på. Jag behöver debriefing.
Gentemot O har jag konsekvent hävdat att jag inte ångrar att vi tog med mamma på resan, att fördelarna övervägde nackdelarna. Frågan är om det är sant.
Precis som han retar jag mig på mamma, och triggas av ungefär samma saker. Men hos mig finns det även förmildrande känslor. Och när han blir förbannad på henne och beklagar sig för mig (vilket oftast är inom rimliga gränser) känns det som att jag måste ta henne i försvar. Och därmed skjuta undan mina egna känslor. Kanske behöver jag ta fram dem nu, för mig själv - och för den som vill läsa.
Styvfar, nittiotvå år gammal, blev sjuk i höstas. Han har nu fått permanent plats på ett äldreboende ganska nära hemmet. Han har eget rum. Han trivs, säger han. Mamma hälsar på honom varje dag. Hon hävdar envist att han är helt klar i huvudet, att det bara är kroppen som fallerar. Jag håller inte med henne, jag tycker han är mentalt ganska påverkad och ibland lite virrig. Han gråter varje gång hon går därifrån. Varje gång. Fast han vet att hon kommer dagen därpå.
I höstas var mamma mycket förändrad. Hon som alltid varit dominant, resolut, handlingskraftig, rentav beskäftig ibland, blev passiv. Syster tjatade på henne att resa och hälsa på oss. Först när syrran bokade biljetten kom mamma iväg. Hon satt hemma hela dagarna, förutom besöket hos styvfar. Hon klagade över att hennes liv kretsade kring detta, att hon inte hann med något annat.
Ännu mer okarakteristiskt för henne var och är hennes svartsyn. Inget, absolut inget var bra. Jag skämdes över det, men jag tyckte att hon var tjatig och hysterisk och självömkande. Vad som än hände gällande styvfar och hans vård, alltid fanns det något att gnälla över.
Ja, jag skämdes, för jag vill kunna hjälpa henne bättre än hon hjälpte mig när jag var ledsen. Då kände jag mig alltid avfärdad. Hon verkade alltid tänka på något annat, och om hon fokuserade på mig blev hon arg för att jag var så ledsen. I efterhand förstod jag att hon kände sig maktlös.
Som en spegelbild, nu är det jag som känner otåligheten och tänker "men Gud hur svårt kan det vara, ryck upp dig".
Före resan pratade jag med henne och frågade om hon verkligen var beredd att resa, att lämna styvfar och oron för honom bakom sig. Det var hon, och hon trodde att det skulle bli skönt och avkopplande för henne att komma bort.
Detta var nog sant, för delvis blev hon sig själv igen. Delvis inte. Det var en underlig blandning av gamla och nya mamma.
Hennes företagsamhet och vilja att bestämma återkom med kraft. Inte alltid helt lyckat, O och hon kolliderade. Med förvåning noterade jag också att mamma, tidigare alltid så social och bra på relationer, nu fick hållas efter. Förstod inte de artiga koreanerna vad hon sa höjde hon rösten och blev arg. Detta hände flera gånger, pinsammast vid fosterhemsbesöket hos Y. När vi av misstag råkade ta en lyxtaxi som kostar dubbelt så mycket, var hon misstänksam och övertygad om att chauffören körde villovägar och tänkte lura oss två ensamma kvinnor. Min teori om fel sorts taxi, och mina försäkringar om att Korea är tämligen fritt från turistlurendrejare, lyssnade hon inte på.
När vi kom hem i söndags verkade hon rätt nere. Själv var jag överväldigad av sömnbrist och föräldrachock, så jag tänkte inte så noga på det. På måndagen åkte jag och O och lämnade Q hos dagmamman, hade Y med oss förstås, och uträttade sedan några ärenden. Plötsligt ringer mamma och meddelar att hon reser hem ett par timmar senare, ”eftersom hon ändå inte är till någon nytta”.
Irritationen bubblar. Vad är det jag har missat nu? Vilken bekräftelse skulle jag ha gett? Ständigt detta outtalade. En påstådd frimodighet och frejdighet men massor av dubbla budskap. Nej, du är inte till särskilt stor nytta eftersom den hjälp du vill ge alltid är på dina villkor.
Det är de urgamla känslorna, från djupa bottnar.
En annan notering har jag också gjort, som gör mig sorgsen. Mamma som blommade upp som mormor när Q kom, och blev som sin egen älskade mormor, är nu inte längre så bra på att hantera honom. Kanske beror det på hennes allmäntillstånd, men jag har också en känsla av att det har att göra med att Q nu är fyra år och har en mycket bestämd och egen vilja. Bebisen Y, på många sätt mycket mer lätthanterlig, blev hon helt bedårad av.
Jag hoppas så att jag har fel.
Nå. Resan är över. Gjort är gjort. Nu fokuserar jag på de här:
Åh, så söta! De behöver inga sjömanskostymer.
SvaraRaderaAllt det där som är och har varit jobbigt för dig och O och Q har ju varit jobbigt för din mamma också. Som dessutom är trött, sliten och kanske deprimerad.
SvaraRaderaPlus det där att man inte kan uttrycka sig anständigt gentemot varandra i en familj, oftast inte när man är pressad i alla fall.
Och det där alldeles utomordentligt hopplösa med familj och svärfamilj dessutom. Har ju jag själv sett när jag sagt saker om de medlemmar av Ps familj som han egentligen skulle vilja dra något gammalt över. Får ju inte JAG säga.
Men tänk, du har två pojkar. Och söner och mammor har det lättare, eller hur? Det vill jag alldeles bestämt tro fast jag förstås inte har ett skvatt erfarenhet av att vara varken mamma eller (framför allt inte!) son.
Och de är alldeles oemotståndligt söta. Och fyra år är den perfekta åldern för att få ett syskon. Ja, antagligen är de kommande åldrarna också perfekta - yngre är knepigt.
Helga,
SvaraRaderaSå klok och klartänkt du är! Och vad fina era pojkar är! Har också den erfarenheten att när barnen växer och får ett bredare register av känslouttryck (+ kanske också läser av oss föräldrar och den äldre generationen)så kan mormor inte riktigt hantera det.
Det låter som du vid tillfälle skulle behöva prata med henne om varför hon inte kände att hon gjorde nytta och hastigt åkte hem. Vet inte hur mycket det kan kräva av din ork och hur långdragen den diskussionen kan bli. Det är ju en balansgång att å ena sidan ha fokus och ork för de små, å andra sidan reda ut konfliter med vuxna. Kanske jag är feg men jag hade låtit de allvarliga samtalen med mamma vila för att verkligen kunna njuta av och ha ork för söner och din man. De är viktigast just nu, särskilt Y.
Tack för att vi får följa dig.
Maria
Oj så många aspekter att kommentera & trådar att nysta i.
SvaraRaderaPlus nyttig läsning för en själv - nu förstår jag lite bättre varför ett av mina barn anklagar mig för att jag "inte fanns där" när h*n under en längre period mådde mkt dåligt; själv tyckte jag inte att jag gjorde annat än att sitta i samtal med vederbörande.
Den korta kommentaren till varför hon åkte är förstås dåligt samvete över din styvfar; att hon varit borta länge. Sedan KAN det (men inte obligatoriskt) finnas annat i ditt och hennes förhållande som ligger bakom också.
Sedan tror jag helt enkelt på ålder som förklaring till varför hon inte längre är den idealiska mormodern. Man BLIR allt tröttare och tröttare med åldern. Mina föräldrar och svärföräldrar var alltför gamla när vårt yngsta barn kom. De orkade inte, även om de velat.
Sjukdom/ålderdom hos en långvarig partner är jättesvårt. Jag tror att det ofta förändrar ens personlighet permanent, speciellt om man själv är äldre.
Och på något vis kanske man får acceptera de släktingar man har och inte ständigt hoppas på att nå fram, att reda ut gamla misshälligheter och felaktiga reaktionsmönster (som den andra parten dessutom kanske uppfattat helt annorlunda, eller numera helt glömt). Därmed inte sagt att man ska lägga locket på och bara tassa runt; nej det som stör och skaver i nuvarande relationen pga fortsatta missförstånd etc ska man nog ta tag i.
Jag tycker att ni varit otroligt beundransvärda som orkat med resan när ni haft din mamma med. Om ett tag kanske du och hon mest minns de fina händelserna, och kan prata om dem med pojkarna. Och kanske kan ni skratta tillsammans åt hur arg hon blev, eller åt den där taxiresan.
Kram!