Själviska mamman slet sig loss idag och åkte till kören. De senaste dagarnas utveckling gjorde att vi vågade. Och herrejisses så roligt det var att sjunga i några timmar! Jag är glad, upprymd och trött. Fulltankad. Imorgon ska Y få sitta på min mage hela dagen om han vill och tanka mamma.
O ringde just när repet var slut och undrade om jag inte kunde komma hem snart. Då hade han försökt natta liten son i tre timmar. Stor son hade somnat framför teven. Y var inte särskilt ledsen, men ville absolut inte sova. Det var med lite dåligt samvete jag körde hemåt, men väl innanför dörren möttes jag av tystnad. Y hade just somnat.
Nu ska jag lägga mig bredvid honom med körmusik i hörlurarna. Konsert på lördag, hurra!
Å vad skönt!!!!!!!
SvaraRaderaJag har full förståelse för hur du känner. Tro mig.
Kram!
Heja dig! Bra gjort!
SvaraRaderaOch det dåliga samvete, vad slänger du dig med sådant för? Bort med det nu genast.
Självisk är bra! Fortsätt med det.
SvaraRadera/Inger
Jag förstår intellektuellt,men faktiskt inte känslomässigt. Men med det inte sagt att din väg är sämre, troligen är det jag som är mesig. Men det tog över sex månader innan jag var borta någon längre stund (över en timme) från min son. Men hade det inneburit att jag känt mig irriterad på honom hade jag valt att gå iväg en stund. För mig kändes det aldrig så viktigt, det jag helst ville var att finnas till för honom och få honom att må bra. Dessutom är det ju en ganska begränsad tid man har möjlighet att vara så nära så mycket. Mycket möjligt är ju att det i ditt fall är bäst både för honom och dig att du får känna att du har en del frihet annars kan det säkert lätt bli en ond cirkel där du uthärdar för sonens skull. Så som sagt, förstår mycket väl rent rationellt, men kände aldrig så själv. Vilket jag såklart är väldigt tacksam över.
SvaraRaderaAnonym nummer 2 är nog lite ute och cyklar - det som "aldrig kändes så viktigt för mig" stämmer inte automatiskt in på alla andra. Alla morsor trivs inte i symbios, även om det gäller "en begränsad tid". För egen del är jag tacksam över att jag också tog mig egen tid ibland när mina tre ungar var små. Kram från Anonym nr 3.
SvaraRaderaVad härligt. Man blir ju så glad av att sjunga, särskilt i kör. Det kommer kanske Y också att upptäcka, kanske redan idag när hans mamma nog sjunger för honom när han sitter på hennes mage.
SvaraRaderaAnonym 2 här. Jag menar inte att det är så för alla heller, borde förmodligen inte skrivit något alls eftersom det kan uppfattas som kritik. Det jag skrev om att det inte kändes viktigt för mig hade just att göra med hur det kändes för mig och inte om hur det känns för någon annan. Som sagt. Jag förstår intellektuellt, men inte känslomässigt. Och detta gäller mig och jag hävdar absolut inte att det gäller alla andra, vilket jag tycker framgår ganska tydligt även i mitt första inlägg.
SvaraRaderaFantastiska du som så ärligt och öppet berättar om hur du känner. Trots att de inte är de "korrekta" känslorna. Du vet, det känslorna som förmedlas på dessa mammabloggar.
SvaraRaderaJag blir oerhört imponerad över inläggen och starkt berörd.
Lycka till!
Linda
Vad skönt att få tanka i kör! Kör på!
SvaraRaderaVilkorslös? Kärlek? Från en baby?Ha!
Från början är det inte på en fläck tal om nån kravlös kärlek från barnets sida. Det är behov och krav och kanske förälskelse, men mest behov som ska tillgodoses. Barnet behöver tid för att känna kärlek och att knyta an är en annan pågående process, mer behovsstyrd.
Och ibland behöver föräldern tid att knyta an, att känna stark kärlek. Det blir inte finare eller starkare eller bättre för att det går fort och jämnställt som med Q. Enklare Ja, men inte bättre.
I vårt fall var min man den oersättlige och nummer ett i två veckor sen fick jag komma in mer och mera. Efter en månad var vi lika oersättliga.
Ni är ju i en helt annan sits nu med Y också, tvåbarnsfamilj, och han har varit krasslig. Bara känslan av att inte räcka till, inte kunna avhjälpa sliter så.
Det kommer att bli helbra, Y blir friskare och kommer tids nog att släppa in pappa O mer och mer.
Styrkekram/ Stella