Långtråkigt? Tja.. nja..

Andra konserten gick om möjligt ännu bättre än första. Pappa sa efteråt, tänk om du hade vetat detta när du var åtta år, att du en dag skulle stå på scen och sjunga dina älsklingslåtar.

Hem kom jag till trött make som bar liten son på sin mage. Liten son hade varit glad och snäll, men stor son hade hittat på allehanda rackartyg, bland annat klättrat upp till ett skåp och plockat fram där undanstoppade glaskulor. Detta hände hemma hos en kompis, och med benäget bistånd av kompisen. Kulorna hade de sedan lekt var karameller. Och ja. Q har svalt en glaskula.

Efter att ha ringt sjukvårdsupplysningen, sedan förklarat för Q att de följande dagarna bajsas det på potta (Q: Det är bara bebisar som gör. Jag: Bara bebisar stoppar kulor i munnen och sväljer dem.), läste vi Emil i Lönneberga, när Emil stoppar huvudet i soppskålen och sväljer en femöring.

När Q slocknat var det dags att natta Y. Som nu var som förbytt. Inte sova, nej nej. Först en halvtimmes ganska god imitation av en kålmask, därefter gallskrik med slutna ögon och huvudet slängande från sida till sida. Gammal hederlig vaggning fick honom till sist att kapitulera, för en kamp var det.

Och nu? Förutom att blogga sitter jag och tittar på ett organisationsförslag från min arbetsgivare, och funderar på vad jag tycker om det. Jo, det drar ihop sig till fackliga förhandlingar igen. Den här gången berörs min egen tjänst.

Nej, tråkigt har jag inte.

P.S. Rwandamamman, tack! Chokladen smakade gott och omtanken värmde!