Tillvaron blir stadigt bättre. Y är fortfarande fantastiskt snuvig och täppt i näsan. Att det går att andas genom munnen när man sover har han ännu inte förstått, varför det är en blodtryckshöjande upplevelse att betrakta honom när han sover. Under någon minut piper det och viner, hans ansiktsfärg stiger, han kippar efter luft, så: !!! öppnar han munnen, lättnad, drar efter luft, äntligen, rosenläpparna sluter sig sakta, skådespelet upprepar sig. Näsdroppar hjälper sådär och är nästan inte värda priset av hysteriskt skrik.
Urinvägsinfektion har han inte, odling visade att det första provet var kontaminerat och gav falskt positivt. Förklaringen till hans förtvivlade utbrott är en annan, enklare: tänder. Två stycken är på väg att bryta fram i överkäken. Dock inte framtänderna. Han kommer att se ut som en liten vampyr.
Dagarna går bra, och är rentav idylliska. Besvärligheterna börjar på kvällen och natten då vi alla är trötta.
Så fantastiskt att han har knutit an så väl till dig, säger alla, eller åtminstone många. (Ingen tyckte det var särskilt fantastiskt att Q anknöt till oss båda.)
Ja, jo. Jag förstår ju det, rent intellektuellt. Att Y:s reaktion är sund. När man har förlorat allt hugger man tag i första bästa och håller fast vid henne.
O försöker ge mat, Y vrålar och vrider sig medan O framhärdar en stund. Så ger han honom till mig, Y tystnar genast, sjunker in i min famn och äter klunkande mellan avtagande snyftningar.
Varför känns det som en börda och inte ett privilegium?
Egentligen skäms jag lite för att jag är så påverkad av detta. Jag borde klara det bättre, vara tåligare, mildare. Alla andra gör ju det. Eller?
I det traditionella föräldraskapet är det ju inget ovanligt att mamman är den som är oumbärlig för barnen. Den enda som kan ge trygghet och tröst. Det jag undrar är: hur stod alla dessa mödrar ut? Är det bara jag som vill sparka mig fri?
Jag talade i telefon med min kusin (jo, faktiskt) häromdagen, med gnyende Y i knät. Oh, sade hon. Den där villkorslösa kärleken man får av en bebis. Bara du är här är jag nöjd.
Jo, underbart, svarade jag mekaniskt. Men tänkte: villkorslös? Så fan heller. Full av villkor, och dessutom obegripliga sådana. Det krävs en hel del kunskap och dessutom empati att räkna ut vad som är fel och förorsakar skriket.
Nej, jag klagar inte. Faktiskt inte. Detta är vad jag ville länge. Jag har det jag ville ha nu. Två barn, mer än jag drömt om. Men jag kan inte låta bli att reflektera över den underliga modersrollen. Kanske faller det sig lättare för mig just för att vägen dit var slingrig.
Hej. Jag läser din blogg ibland, hur jag hamnade här minns jag knappt...tror det var genom Resedagboken???
SvaraRaderaTycker det är fantastiska resor ni gjort, både att vänta på att få åka till dem och sedan vägen till att växa ihop.
Har ett tips till att då Y. att acceptera O.
Jag tänker så här - har alltså ingen egen erfarenhet förutom hur man kan få djur att acceptera en person de inte gillat först...speciellt katt tänker jag på, de är inte så lätta att bli vän med ibland - trots att man gör allt rätt.
Jo...jag tänker alltså som så...att du sitter med Y. i famnet och ska mata, O. kommer och "kilar" in bakom dig så du lutar dig i hans famn...och O. kan få sin ena arm runt och hålla i flaskan också...när Y. tycker det var okej, eftesom du är där och maten fortsätter komma...så tar du sakta bort din hand och låter O. sitta där med flaskan och Y. ser både dig och O.
Nästa gång kanske det räcker om O. sitter bredvid och håller flaskan, för du är där osv....
Hoppas att du inte tar illa upp att jag använder mina katterfarenheter med skyggisar till detta.
Må så gott hela familjen.
Brittmari
Hej Brittmari!
SvaraRaderaResedagboken?? Hm, låter märkligt, där har jag aldrig bloggat eller länkats vad jag vet.
Tack för tipset och tro inte att jag tar illa upp! Tvärtom! Jag har haft både hund och katt och ser faktiskt vissa likheter mellan att ha dessa djur och en bebis! Fast en bebis utvecklas snabbare. Faktum är att O och jag sa till varann häromdagen att det är som att ha ett litet husdjur igen. Vanvördigt så det förslår!
Nej, det är inte bara du som känner dig fångad, inburad och kvävd av att vara den primära anknytningspersonen.
SvaraRaderaDe säger att det går över, men jag vet inte. Tack och lov händer det ju inte jämt att de där känslorna kommer. Min treåring vill helst ha mig jämt. Min tremånaders likaså. Pappa är inte vatten värd, han kan flytta härifrån tycker treåringen ibland.
Men jag hoppas att vi ska komma till jämvikt så småningom, att jag ska vara den avskyvärda nån gång i tonåren... Typ.
/Inger
Nästäppan är inte nån pollenallergi då?
SvaraRaderaHur stod alla dessa mödrar ut, skriver du. Det slår mig att här har man nog faktiskt fördel av att först ha varit gravid. Ju gravidare man blir desto mer begränsad blir man. En gradvis omställning. När sedan barnet väl kommer ut kan man känna sig friare faktiskt. Även om en liten skrutt hänger fast vid ena bröstet så är man mera lättrörlig. Jag kan tänka mig att som mamma genom adoption så kommer hela den här "begränsningen" pang på och blir lite svårare på det viset. Dessutom, förstås, att man får ett större och mer viljestarkt barn, som också måste få sina närhetsbehov till övermått uppfyllda.
SvaraRaderaJag förstår att det är tungjobbat, huja. Skickar en virtuell chokladkaka och en stor kram. Snart är har det blivit vardag även hos er. Det är skönt med vardag i stället för kaos.
Till anonym ovan, till mig har barnläkare sagt att pollenallergi sällan (eller aldrig) visar sig så tidigt.
KRAM
Maja
Eftersom jag varit på resande och gräsklippande och ogräsrensande fot har jag inte varit här på ett tag.
SvaraRaderaJag tvivlar inte ett skvatt på att det är en urjobbig situation för er allihop. Som så klart går över.
Villkorslös är ju verkligt blaha, men man säger ju såna dumheter ibland. Jag tänker på den där serien av den där franska tecknerskan, nåt på B som jag inte kommer ihåg just nu, med en mamma och en unge som drar henne i håret och tar av henne glasögonen och drar i tröjan och gud vet allt och till sist tappar mamman tålamodet och fräser "Älska mig för min egen skull!"
Du har någon gång nämnt att Qs fosterfamilj hade en högst närvarande pappa. Kan det vara orsaken till att han knöt an så lätt till er bägge två?
Ang pollenallergi hos spädisar.. Så har grannens 8 månaders just fått diagnosen. Jag trodde detsamma som du innan det.. ;o)
SvaraRaderaHärligt med engagerade läsare!
SvaraRaderaNej, pollenallergi tror vi inte på. Q har nämligen samma snuva och även O och jag har varit lite smårossliga.
På sätt och vis så är ju barns kärlek till sina föräldrar villkorslös, mer så än vice versa skulle jag vilja påstå. Jag ler åt "älska mig för min egen skull" ovan. För Y har ju bara bestämt sig för mig. Inte för att jag är Helga med individuella egenskaper, utan för att jag var den person som fanns närmast till hands och var minst läskig. Vi föräldrar är förvånansvärt utbytbara, en både trösterik och kuslig tanke.
Q hade nog en ganska närvarande fosterpappa, tror vi. Fast vi vet inte säkert. Men jag undrar om du inte minns fel, annannan, för jag har också skrivit om hans dagpappa alltså dagmammans man.
Till största delen är det nog Q:s och Y:s personligheter som skiljer sig åt. Q är även idag mycket social och inte särskilt blyg. Y har dessutom ett par sjukhusvistelser bakom sig = fler separationer än Q.