Nä, jag tycker inte särskilt synd om dem.
Förutom att jag är hårdhjärtad och hatar kvällstidningsretorik - får inte åka hem, oskyldigt barn drabbas, spjälsängen väntar - så beror det på att jag har tänkt ganska mycket på företeelsen surrogatmamma.
Det hade varit enda vägen för oss att få genetisk avkomma. Visserligen fick vi den senkomna förklaringen till vår barnlöshet först när vi redan var långt inne på adoption. Men surrogatmamma är ett alternativ som vi har övervägt. Och förkastat.
Hur desperat man än är - och tro mig, jag vet hur djup barnlöshetens förtvivlan kan vara - finns det åtminstone två aspekter som måste beaktas.
För det första är det olagligt i Sverige. Där börjar problemen. Vad man än tycker om lagstiftningen så måste man ha klart för sig att om man ska välja ett olagligt alternativ så kommer man att stöta på motstånd, och man kan inte förvänta sig särskilt mycket hjälp från svenska myndigheter. Alltså: skaffa bra juridiska rådgivare! Och tänk efter före. Ordentligt.
För det andra är det svårt att bortse från det etiskt och moraliskt problematiska med att betala en kvinna i ett mindre utvecklat land för att föda ett barn åt en. Är detta verkligen en tjänst att köpa och sälja - rätten till en annan människas kropp? Om vi tillåter detta, var går då gränsen? Organdonation? Sexuella tjänster?
Svåra frågor och jag är inte helt säker på svaren. Men jag vet att jag inte tycker att det är en så självklar snyfthistoria som Aftonbladet vill få det till.
Däremot tycker jag att svensk lagstiftning borde ändras. Inte så att fler par ska kunna åka till Ukraina och köpa surrogatmödrar. Utan så att barnlängtande personer oavsett kön och sexuell läggning får ytterligare ett alternativ till hjälp. Under kontrollerade former, av kvinnor som inte tvingas eller lockas av ekonomiska motiv.
(Och ja, jag erkänner att jag provoceras av parets förklaring att det var viktigt för dem att få ett genetiskt barn. )
2009-03-31
Hårdhjärtade Helga om surrogatsnyft
Nä, jag tycker inte särskilt synd om dem.
Förutom att jag är hårdhjärtad och hatar kvällstidningsretorik - får inte åka hem, oskyldigt barn drabbas, spjälsängen väntar - så beror det på att jag har tänkt ganska mycket på företeelsen surrogatmamma.
Det hade varit enda vägen för oss att få genetisk avkomma. Visserligen fick vi den senkomna förklaringen till vår barnlöshet först när vi redan var långt inne på adoption. Men surrogatmamma är ett alternativ som vi har övervägt. Och förkastat.
Hur desperat man än är - och tro mig, jag vet hur djup barnlöshetens förtvivlan kan vara - finns det åtminstone två aspekter som måste beaktas.
För det första är det olagligt i Sverige. Där börjar problemen. Vad man än tycker om lagstiftningen så måste man ha klart för sig att om man ska välja ett olagligt alternativ så kommer man att stöta på motstånd, och man kan inte förvänta sig särskilt mycket hjälp från svenska myndigheter. Alltså: skaffa bra juridiska rådgivare! Och tänk efter före. Ordentligt.
För det andra är det svårt att bortse från det etiskt och moraliskt problematiska med att betala en kvinna i ett mindre utvecklat land för att föda ett barn åt en. Är detta verkligen en tjänst att köpa och sälja - rätten till en annan människas kropp? Om vi tillåter detta, var går då gränsen? Organdonation? Sexuella tjänster?
Svåra frågor och jag är inte helt säker på svaren. Men jag vet att jag inte tycker att det är en så självklar snyfthistoria som Aftonbladet vill få det till.
Däremot tycker jag att svensk lagstiftning borde ändras. Inte så att fler par ska kunna åka till Ukraina och köpa surrogatmödrar. Utan så att barnlängtande personer oavsett kön och sexuell läggning får ytterligare ett alternativ till hjälp. Under kontrollerade former, av kvinnor som inte tvingas eller lockas av ekonomiska motiv.
(Och ja, jag erkänner att jag provoceras av parets förklaring att det var viktigt för dem att få ett genetiskt barn. )
Förutom att jag är hårdhjärtad och hatar kvällstidningsretorik - får inte åka hem, oskyldigt barn drabbas, spjälsängen väntar - så beror det på att jag har tänkt ganska mycket på företeelsen surrogatmamma.
Det hade varit enda vägen för oss att få genetisk avkomma. Visserligen fick vi den senkomna förklaringen till vår barnlöshet först när vi redan var långt inne på adoption. Men surrogatmamma är ett alternativ som vi har övervägt. Och förkastat.
Hur desperat man än är - och tro mig, jag vet hur djup barnlöshetens förtvivlan kan vara - finns det åtminstone två aspekter som måste beaktas.
För det första är det olagligt i Sverige. Där börjar problemen. Vad man än tycker om lagstiftningen så måste man ha klart för sig att om man ska välja ett olagligt alternativ så kommer man att stöta på motstånd, och man kan inte förvänta sig särskilt mycket hjälp från svenska myndigheter. Alltså: skaffa bra juridiska rådgivare! Och tänk efter före. Ordentligt.
För det andra är det svårt att bortse från det etiskt och moraliskt problematiska med att betala en kvinna i ett mindre utvecklat land för att föda ett barn åt en. Är detta verkligen en tjänst att köpa och sälja - rätten till en annan människas kropp? Om vi tillåter detta, var går då gränsen? Organdonation? Sexuella tjänster?
Svåra frågor och jag är inte helt säker på svaren. Men jag vet att jag inte tycker att det är en så självklar snyfthistoria som Aftonbladet vill få det till.
Däremot tycker jag att svensk lagstiftning borde ändras. Inte så att fler par ska kunna åka till Ukraina och köpa surrogatmödrar. Utan så att barnlängtande personer oavsett kön och sexuell läggning får ytterligare ett alternativ till hjälp. Under kontrollerade former, av kvinnor som inte tvingas eller lockas av ekonomiska motiv.
(Och ja, jag erkänner att jag provoceras av parets förklaring att det var viktigt för dem att få ett genetiskt barn. )
2009-03-28
Lycka är
.. att vakna en gråkulen marslördag av att varma små fötter sparkar en i ryggen.
Lycka är också att vakna och konstatera två saker: klockan är sex och jag är inte ett dugg trött. Det är så här de morgonpigga har det. I love jet lag!
------
Och så en helt annan sak - frågan om myelit. Man avskrev MS efter att ha analyserat ryggmärgsprov och gjort magnetröntgen av hjärnan. Om man har MS eller är på väg att få det så syns det ganska tydligt på ryggmärgsprovet. Den enda behandling jag fick var en hög dos kortison intravenöst vid två eller tre tillfälllen. Men man vet inte säkert om det hjälper. Inflammationen läker oftast ut på egen hand, och så var det i mitt fall. Och jag har aldrig fått reda på någon orsak till myeliten.
Till sommaren är det tre år sedan och jag är i stort sett helt återställd sedan ganska länge. När jag är riktigt trött kan det fortfarande hetta och bränna i fötterna, det är det enda jag märker av. Jag var helt sjukskriven i åtta veckor och började sedan jobba deltid, försiktig upptrappning. Det var tufft i början men också skönt att börja jobba och få något annat att tänka på.
Annaklara - jag hoppas mina svar hjälper dig lite. Det är så jobbigt i början och man tillfrisknar så långtsamt, men till sist blir man bra. Håll ut!
Lycka är också att vakna och konstatera två saker: klockan är sex och jag är inte ett dugg trött. Det är så här de morgonpigga har det. I love jet lag!
------
Och så en helt annan sak - frågan om myelit. Man avskrev MS efter att ha analyserat ryggmärgsprov och gjort magnetröntgen av hjärnan. Om man har MS eller är på väg att få det så syns det ganska tydligt på ryggmärgsprovet. Den enda behandling jag fick var en hög dos kortison intravenöst vid två eller tre tillfälllen. Men man vet inte säkert om det hjälper. Inflammationen läker oftast ut på egen hand, och så var det i mitt fall. Och jag har aldrig fått reda på någon orsak till myeliten.
Till sommaren är det tre år sedan och jag är i stort sett helt återställd sedan ganska länge. När jag är riktigt trött kan det fortfarande hetta och bränna i fötterna, det är det enda jag märker av. Jag var helt sjukskriven i åtta veckor och började sedan jobba deltid, försiktig upptrappning. Det var tufft i början men också skönt att börja jobba och få något annat att tänka på.
Annaklara - jag hoppas mina svar hjälper dig lite. Det är så jobbigt i början och man tillfrisknar så långtsamt, men till sist blir man bra. Håll ut!
Lycka är
.. att vakna en gråkulen marslördag av att varma små fötter sparkar en i ryggen.
Lycka är också att vakna och konstatera två saker: klockan är sex och jag är inte ett dugg trött. Det är så här de morgonpigga har det. I love jet lag!
------
Och så en helt annan sak - frågan om myelit. Man avskrev MS efter att ha analyserat ryggmärgsprov och gjort magnetröntgen av hjärnan. Om man har MS eller är på väg att få det så syns det ganska tydligt på ryggmärgsprovet. Den enda behandling jag fick var en hög dos kortison intravenöst vid två eller tre tillfälllen. Men man vet inte säkert om det hjälper. Inflammationen läker oftast ut på egen hand, och så var det i mitt fall. Och jag har aldrig fått reda på någon orsak till myeliten.
Till sommaren är det tre år sedan och jag är i stort sett helt återställd sedan ganska länge. När jag är riktigt trött kan det fortfarande hetta och bränna i fötterna, det är det enda jag märker av. Jag var helt sjukskriven i åtta veckor och började sedan jobba deltid, försiktig upptrappning. Det var tufft i början men också skönt att börja jobba och få något annat att tänka på.
Annaklara - jag hoppas mina svar hjälper dig lite. Det är så jobbigt i början och man tillfrisknar så långtsamt, men till sist blir man bra. Håll ut!
Lycka är också att vakna och konstatera två saker: klockan är sex och jag är inte ett dugg trött. Det är så här de morgonpigga har det. I love jet lag!
------
Och så en helt annan sak - frågan om myelit. Man avskrev MS efter att ha analyserat ryggmärgsprov och gjort magnetröntgen av hjärnan. Om man har MS eller är på väg att få det så syns det ganska tydligt på ryggmärgsprovet. Den enda behandling jag fick var en hög dos kortison intravenöst vid två eller tre tillfälllen. Men man vet inte säkert om det hjälper. Inflammationen läker oftast ut på egen hand, och så var det i mitt fall. Och jag har aldrig fått reda på någon orsak till myeliten.
Till sommaren är det tre år sedan och jag är i stort sett helt återställd sedan ganska länge. När jag är riktigt trött kan det fortfarande hetta och bränna i fötterna, det är det enda jag märker av. Jag var helt sjukskriven i åtta veckor och började sedan jobba deltid, försiktig upptrappning. Det var tufft i början men också skönt att börja jobba och få något annat att tänka på.
Annaklara - jag hoppas mina svar hjälper dig lite. Det är så jobbigt i början och man tillfrisknar så långtsamt, men till sist blir man bra. Håll ut!
2009-03-25
Deklamerande skönande med intresse för fotboll och blondiner
Av Suziluz fina inlägg inspireras jag att berätta om min morfar. Varför? Han var inte någon märkvärdig person. Men han älskade och älskades av många, och han hade en vacker levnadsfilosofi och han lyser som en stjärna i mitt minne. Därutöver tyckte jag någon gång ibland att han var en reaktionär och fördomsfull gubbe, men det är en annan sak.
Morfarsfar var präst, och gifte sig 1913 med en vacker bonddotter med ett ännu vackrare namn. Förmodligen älskade han sin hustru mycket, för livet igenom hade han hennes porträtt på väggen. Detta porträtt hänger idag i mammas TV-rum och föreställer en mörkhårig kvinna med bubbligt uppsatt hår och höghalsad blus. Hennes ögon är fundersamma och hennes läppar kröker sig något, det ser ut som om hon tänkte på något trevligt.
Kanske på den vackra uppsättning granater, halsband och örhängen, hon fått i present av sin make. Även de finns idag i mammas ägo. Själv har jag minsann burit dem på självaste Nobelfesten.
Det var nog inte en tillfällighet att hon var lite full i fniss den där dagen hos fotografen, för kvinnan med det vackra namnet sägs ha varit gladlynt och behaglig till sättet. Detta trots att hon led av lungtuberkulos som var långt gången när hon födde sin ende son i februari 1914. På grund av smittorisken fick hon inte amma honom, inte ens ta i honom annat än i foten. I november samma år dog hon, ett tidningsurklipp finns bevarat som skildrar begravningen av kyrkoherdens unga hustru, den sörjande maken och den späde sonen.
Morfar, för det var ju han som var den lille pojken, omhändertogs av sin farmor och sin faster tills han var fyra år. Hos dem hade han det enligt egen utsago mycket bra, vilket ändades abrupt när hans far gifte om sig och hämtade hem sin son. Då fick jag en elak styvmor, brukade morfar säga.
Jag har sett ett foto på den nya lilla familjen, och jag måste hålla med om att morfars styvmors kroppsspråk inte utstrålar någon entusiasm eller ömhet för den lille pojken vid hennes sida. Å andra sidan hade hon det kanske inte för roligt heller. Det ovan nämnda porträttet hängde som sagt i sovrummet under återstoden av makens liv.
Morfars relation till sin styvmor förblev frostig livet igenom. Däremot blev han en älskad storebror till de barn hon födde.
Morfarsfar då? Om honom vet jag inte mycket. Jag har träffat honom när jag själv var bebis och han så gaggig att han inte kunde hålla reda på om jag var en pojke eller en flicka. Det sägs att han var sträng och varmt religiös, men att han visade förståelse och medmänsklighet mot unga flickor som blev med barn utan att vara gifta. Han brukade söka upp barnafäderna och förmana dem att ta sitt ansvar.
Hundra år senare spelar detta knappast någon roll. Men som adoptivmamma åt en son vars biologiska mamma var en ung ogift kvinna, är jag ändå lite glad.
Prästson som han var fick morfar förstås ta studenten. Sedan tog han anställning i ett statligt verk vilket han förblev trogen fram till sin pension. Jag frågade honom en gång varför han inte blev präst, för morfar hade en stark gudstro som han inte lyckades överföra på sin avkomma. Å, jag är en alltför lättsinnig och nöjeslysten natur, svarade han.
Tjugosex år gammal, under det andra krigsåret, träffade morfar min mormor och gjorde henne prompt med barn. På bröllopsfotot står han ståtlig och uniformsklädd bakom hennes stol. Hon håller en jättelik bukett i famnen, som troligen är tänkt att skymma den runda magen. Till skillnad från sin dotter och dotterdotter var mormor späd och välsvarvad och kunde säkert inte dölja graviditeten någon längre tid.
Lite om mormor har jag skrivit på annat ställe, hennes bakgrund blev aktuell för mig i samband med att vi adopterade Q.
Var det ett lyckligt äktenskap? Säkert inte med dagens mått. Men morfar frågade sig aldrig om han var lycklig. Han bestämde sig för att han var det. Sant är att mormor hade det svårt och därmed var svår att leva med. Förmodligen led hon av återkommande depressioner. Jag minns henne väl, hennes ynklighet, hennes svartsyn, hennes sätt att se sig som ett offer för ett grymt öde. Men kanske förstärktes det av morfars soliga förnöjsamhet?
Sant är också att mormor var en duktig husmor men utöver detta även blond och söt, gracil och behagfull. Min ros, brukade morfar kalla henne. Jag är övertygad om att de älskade varandra. Lika övertygad som jag är om att ett nutida par hade tagit ut skilsmässa många gånger om. Någon passion fanns nog aldrig mellan dem.
Tre barn fick de, först en son, sedan en dotter – min mamma, som fick samma vackra namn som sin farmor – sist en son. För två av barnen gick det bra i livet. Lyckosamma karriärer, välartade och snälla barn. Den förstfödde hade även han till en början allt detta, men miste det på grund av långvarigt alkoholmissbruk. Morfar och mormor försökte i det längsta att blunda för sonens tillstånd. De hade en tyst överenskommelse om att det man inte talar om finns inte och behöver därmed inte hanteras. Men till slut blev problemen för uppenbara. I tio års tid åkte morfar regelbundet hem till min morbror och städade och betalade räkningarna och stannade hos honom tills han var nykter igen. Några månader senare var det alltid dags igen.
Morfar blev änkling vid dryga åttio års ålder, efter mer än femtio års äktenskap. Han slängde omedelbart ut alla krukväxter. De hade varit mormors ansvar och han stod inte ut med att se dem vissna. Mormor hade också lagat all mat, med den äran, morfars repertoar inskränkte sig till gröt och ägg. Det ena åt han till frukost, det andra till middag. Däremellan tog han på sig hatt och rock och besökte något av stadens lunchställen för ett mål varm mat. Han blev snabbt en känd gäst på sina olika stamlokus.
Morfar älskade Mozart, Karlfeldt, fotboll och Marilyn Monroe. Eartha Kitt tyckte han också om. Överhuvudtaget ägde han blick för kvinnlig fägring, ett stort människointresse och aptit på livet. Men inte på ett destruktivt sätt. Ingen som var med glömmer min mans trettioårskalas. Då hade både mormor och morbror gått bort med ett halvårs mellanrum. Visst sörjde morfar dem båda. Men han var också friare än någonsin tidigare än i sitt liv. Det blir väl dans, frågade han uppfordrande när kaffet var urdrucket. Vi fick hastigt och lustigt rafsa ihop några skivor, och sedan svängde morfar om med alla närvarande damer. Han var den siste att lämna festen frampå småtimmarna.
Morfar och jag pratade mycket. Han berättade om sitt liv, och frågade om mitt. Han hade tvärsäkra åsikter som jag ofta tyckte var mossiga. Till exempel ansåg han att det var skandal att jag varken lärde mig latin eller grekiska i skolan, inte ens tyska! Men jag läser fysik och matte och ska kanske bli ingenjör, försökte jag. Det viftade han bort. Naturvetenskap stod sig slätt mot humaniora i hans ögon.
Senare har jag förstått att mina kusiner hade det långt besvärligare med honom. För dem var han en kritisk och grinig gubbe som aldrig uppmuntrade utan bara predikade.
Mig älskade han, har jag nämnt det? Själv sade han det ofta. Vad söt du är, mitt vackra barn, min docka, mitt öga. Jag hör samma smeknamn trilla ur min egen mun när jag pratar med Q. De har gått i arv från morfar till mamma till mig.
Vem han ärvde dem av vet jag inte. Men någon måste ha gett honom kärlek och lärt honom konsten att älska. Hans glada mamma som bara fick hålla honom i foten och som dog när han var nio månader, kan hon ha hunnit det?
En av de sista gångerna jag pratade förtroligt med morfar var strax efter vår tredje – misslyckade – IVF. Han råkade ringa upp en dag när jag var så ledsen att jag knappt kunde prata. Å andra sidan kunde jag inte prata eller tänka på något annat heller. Att jag inte skulle få barn.
Morfar var tyst ett slag, så sa han tafatt: Man får inte alltid som man vill. Och: var inte ledsen för att du inte får barn, de är mest till besvär. Det där tror du inte ens på själv, svarade jag.
Vi kan ju kanske adoptera, sa jag med liten röst. Det har sina risker, svarade morfar mörkt.
Morfar fick aldrig träffa mandelöga gullebarn, min välsignade skatt från Korea. Hade han gjort det är jag övertygad om att han ändrat åsikt.
Nu när allt är över, tänker jag på vad morfar sa när han berättade om den svåraste tiden med min morbror. Om den ständiga oron, om smärtan i att se sonen så nedgången och förnedrad. Men så gjorde han en paus, tittade på mig och smålog. Nu är det över, sa han. Jag vet nu precis vad han menade.
Morfar dog nittio år gammal, av hög ålder och livsleda. Jag åkte inte på begravningen. Mitt liv var just då ett virrvarr som jag inte kunde reda ut. En kusin medförde späd son, en annan (storrökande) hade magen i vädret. Själv var jag arbetslös, barnlös, hopplös och modlös. Och så råkade jag få ägglossning precis så att en frysåterföring schemalades till begravningsdagen.
Morfar, mamma och jag tycker alla mycket om lyrik. Någon kväll efter hans död bläddrade jag i Karlfeldts samlade dikter och fäste mig vid några strofer jag aldrig sett förut. Dagen därpå ringde mamma och berättade att hon valt dikt till dödsannonsen. Det var samma dikt.
Giv psaltare och lyra,
då mödan görs oss lång.
Betag oss ej den dyra,
den ljuva lust till sång.
Låt klinga våra dagar
som vind i gröna hagar,
som hav i böljegång.
Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd.
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd.
Giv oss en tro att sluta vid
tryggt i den mörka död.
Morfarsfar var präst, och gifte sig 1913 med en vacker bonddotter med ett ännu vackrare namn. Förmodligen älskade han sin hustru mycket, för livet igenom hade han hennes porträtt på väggen. Detta porträtt hänger idag i mammas TV-rum och föreställer en mörkhårig kvinna med bubbligt uppsatt hår och höghalsad blus. Hennes ögon är fundersamma och hennes läppar kröker sig något, det ser ut som om hon tänkte på något trevligt.
Kanske på den vackra uppsättning granater, halsband och örhängen, hon fått i present av sin make. Även de finns idag i mammas ägo. Själv har jag minsann burit dem på självaste Nobelfesten.
Det var nog inte en tillfällighet att hon var lite full i fniss den där dagen hos fotografen, för kvinnan med det vackra namnet sägs ha varit gladlynt och behaglig till sättet. Detta trots att hon led av lungtuberkulos som var långt gången när hon födde sin ende son i februari 1914. På grund av smittorisken fick hon inte amma honom, inte ens ta i honom annat än i foten. I november samma år dog hon, ett tidningsurklipp finns bevarat som skildrar begravningen av kyrkoherdens unga hustru, den sörjande maken och den späde sonen.
Morfar, för det var ju han som var den lille pojken, omhändertogs av sin farmor och sin faster tills han var fyra år. Hos dem hade han det enligt egen utsago mycket bra, vilket ändades abrupt när hans far gifte om sig och hämtade hem sin son. Då fick jag en elak styvmor, brukade morfar säga.
Jag har sett ett foto på den nya lilla familjen, och jag måste hålla med om att morfars styvmors kroppsspråk inte utstrålar någon entusiasm eller ömhet för den lille pojken vid hennes sida. Å andra sidan hade hon det kanske inte för roligt heller. Det ovan nämnda porträttet hängde som sagt i sovrummet under återstoden av makens liv.
Morfars relation till sin styvmor förblev frostig livet igenom. Däremot blev han en älskad storebror till de barn hon födde.
Morfarsfar då? Om honom vet jag inte mycket. Jag har träffat honom när jag själv var bebis och han så gaggig att han inte kunde hålla reda på om jag var en pojke eller en flicka. Det sägs att han var sträng och varmt religiös, men att han visade förståelse och medmänsklighet mot unga flickor som blev med barn utan att vara gifta. Han brukade söka upp barnafäderna och förmana dem att ta sitt ansvar.
Hundra år senare spelar detta knappast någon roll. Men som adoptivmamma åt en son vars biologiska mamma var en ung ogift kvinna, är jag ändå lite glad.
Prästson som han var fick morfar förstås ta studenten. Sedan tog han anställning i ett statligt verk vilket han förblev trogen fram till sin pension. Jag frågade honom en gång varför han inte blev präst, för morfar hade en stark gudstro som han inte lyckades överföra på sin avkomma. Å, jag är en alltför lättsinnig och nöjeslysten natur, svarade han.
Tjugosex år gammal, under det andra krigsåret, träffade morfar min mormor och gjorde henne prompt med barn. På bröllopsfotot står han ståtlig och uniformsklädd bakom hennes stol. Hon håller en jättelik bukett i famnen, som troligen är tänkt att skymma den runda magen. Till skillnad från sin dotter och dotterdotter var mormor späd och välsvarvad och kunde säkert inte dölja graviditeten någon längre tid.
Lite om mormor har jag skrivit på annat ställe, hennes bakgrund blev aktuell för mig i samband med att vi adopterade Q.
Var det ett lyckligt äktenskap? Säkert inte med dagens mått. Men morfar frågade sig aldrig om han var lycklig. Han bestämde sig för att han var det. Sant är att mormor hade det svårt och därmed var svår att leva med. Förmodligen led hon av återkommande depressioner. Jag minns henne väl, hennes ynklighet, hennes svartsyn, hennes sätt att se sig som ett offer för ett grymt öde. Men kanske förstärktes det av morfars soliga förnöjsamhet?
Sant är också att mormor var en duktig husmor men utöver detta även blond och söt, gracil och behagfull. Min ros, brukade morfar kalla henne. Jag är övertygad om att de älskade varandra. Lika övertygad som jag är om att ett nutida par hade tagit ut skilsmässa många gånger om. Någon passion fanns nog aldrig mellan dem.
Tre barn fick de, först en son, sedan en dotter – min mamma, som fick samma vackra namn som sin farmor – sist en son. För två av barnen gick det bra i livet. Lyckosamma karriärer, välartade och snälla barn. Den förstfödde hade även han till en början allt detta, men miste det på grund av långvarigt alkoholmissbruk. Morfar och mormor försökte i det längsta att blunda för sonens tillstånd. De hade en tyst överenskommelse om att det man inte talar om finns inte och behöver därmed inte hanteras. Men till slut blev problemen för uppenbara. I tio års tid åkte morfar regelbundet hem till min morbror och städade och betalade räkningarna och stannade hos honom tills han var nykter igen. Några månader senare var det alltid dags igen.
Morfar blev änkling vid dryga åttio års ålder, efter mer än femtio års äktenskap. Han slängde omedelbart ut alla krukväxter. De hade varit mormors ansvar och han stod inte ut med att se dem vissna. Mormor hade också lagat all mat, med den äran, morfars repertoar inskränkte sig till gröt och ägg. Det ena åt han till frukost, det andra till middag. Däremellan tog han på sig hatt och rock och besökte något av stadens lunchställen för ett mål varm mat. Han blev snabbt en känd gäst på sina olika stamlokus.
Morfar älskade Mozart, Karlfeldt, fotboll och Marilyn Monroe. Eartha Kitt tyckte han också om. Överhuvudtaget ägde han blick för kvinnlig fägring, ett stort människointresse och aptit på livet. Men inte på ett destruktivt sätt. Ingen som var med glömmer min mans trettioårskalas. Då hade både mormor och morbror gått bort med ett halvårs mellanrum. Visst sörjde morfar dem båda. Men han var också friare än någonsin tidigare än i sitt liv. Det blir väl dans, frågade han uppfordrande när kaffet var urdrucket. Vi fick hastigt och lustigt rafsa ihop några skivor, och sedan svängde morfar om med alla närvarande damer. Han var den siste att lämna festen frampå småtimmarna.
Morfar och jag pratade mycket. Han berättade om sitt liv, och frågade om mitt. Han hade tvärsäkra åsikter som jag ofta tyckte var mossiga. Till exempel ansåg han att det var skandal att jag varken lärde mig latin eller grekiska i skolan, inte ens tyska! Men jag läser fysik och matte och ska kanske bli ingenjör, försökte jag. Det viftade han bort. Naturvetenskap stod sig slätt mot humaniora i hans ögon.
Senare har jag förstått att mina kusiner hade det långt besvärligare med honom. För dem var han en kritisk och grinig gubbe som aldrig uppmuntrade utan bara predikade.
Mig älskade han, har jag nämnt det? Själv sade han det ofta. Vad söt du är, mitt vackra barn, min docka, mitt öga. Jag hör samma smeknamn trilla ur min egen mun när jag pratar med Q. De har gått i arv från morfar till mamma till mig.
Vem han ärvde dem av vet jag inte. Men någon måste ha gett honom kärlek och lärt honom konsten att älska. Hans glada mamma som bara fick hålla honom i foten och som dog när han var nio månader, kan hon ha hunnit det?
En av de sista gångerna jag pratade förtroligt med morfar var strax efter vår tredje – misslyckade – IVF. Han råkade ringa upp en dag när jag var så ledsen att jag knappt kunde prata. Å andra sidan kunde jag inte prata eller tänka på något annat heller. Att jag inte skulle få barn.
Morfar var tyst ett slag, så sa han tafatt: Man får inte alltid som man vill. Och: var inte ledsen för att du inte får barn, de är mest till besvär. Det där tror du inte ens på själv, svarade jag.
Vi kan ju kanske adoptera, sa jag med liten röst. Det har sina risker, svarade morfar mörkt.
Morfar fick aldrig träffa mandelöga gullebarn, min välsignade skatt från Korea. Hade han gjort det är jag övertygad om att han ändrat åsikt.
Nu när allt är över, tänker jag på vad morfar sa när han berättade om den svåraste tiden med min morbror. Om den ständiga oron, om smärtan i att se sonen så nedgången och förnedrad. Men så gjorde han en paus, tittade på mig och smålog. Nu är det över, sa han. Jag vet nu precis vad han menade.
Morfar dog nittio år gammal, av hög ålder och livsleda. Jag åkte inte på begravningen. Mitt liv var just då ett virrvarr som jag inte kunde reda ut. En kusin medförde späd son, en annan (storrökande) hade magen i vädret. Själv var jag arbetslös, barnlös, hopplös och modlös. Och så råkade jag få ägglossning precis så att en frysåterföring schemalades till begravningsdagen.
Morfar, mamma och jag tycker alla mycket om lyrik. Någon kväll efter hans död bläddrade jag i Karlfeldts samlade dikter och fäste mig vid några strofer jag aldrig sett förut. Dagen därpå ringde mamma och berättade att hon valt dikt till dödsannonsen. Det var samma dikt.
Giv psaltare och lyra,
då mödan görs oss lång.
Betag oss ej den dyra,
den ljuva lust till sång.
Låt klinga våra dagar
som vind i gröna hagar,
som hav i böljegång.
Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd.
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd.
Giv oss en tro att sluta vid
tryggt i den mörka död.
Deklamerande skönande med intresse för fotboll och blondiner
Av Suziluz fina inlägg inspireras jag att berätta om min morfar. Varför? Han var inte någon märkvärdig person. Men han älskade och älskades av många, och han hade en vacker levnadsfilosofi och han lyser som en stjärna i mitt minne. Därutöver tyckte jag någon gång ibland att han var en reaktionär och fördomsfull gubbe, men det är en annan sak.
Morfarsfar var präst, och gifte sig 1913 med en vacker bonddotter med ett ännu vackrare namn. Förmodligen älskade han sin hustru mycket, för livet igenom hade han hennes porträtt på väggen. Detta porträtt hänger idag i mammas TV-rum och föreställer en mörkhårig kvinna med bubbligt uppsatt hår och höghalsad blus. Hennes ögon är fundersamma och hennes läppar kröker sig något, det ser ut som om hon tänkte på något trevligt.
Kanske på den vackra uppsättning granater, halsband och örhängen, hon fått i present av sin make. Även de finns idag i mammas ägo. Själv har jag minsann burit dem på självaste Nobelfesten.
Det var nog inte en tillfällighet att hon var lite full i fniss den där dagen hos fotografen, för kvinnan med det vackra namnet sägs ha varit gladlynt och behaglig till sättet. Detta trots att hon led av lungtuberkulos som var långt gången när hon födde sin ende son i februari 1914. På grund av smittorisken fick hon inte amma honom, inte ens ta i honom annat än i foten. I november samma år dog hon, ett tidningsurklipp finns bevarat som skildrar begravningen av kyrkoherdens unga hustru, den sörjande maken och den späde sonen.
Morfar, för det var ju han som var den lille pojken, omhändertogs av sin farmor och sin faster tills han var fyra år. Hos dem hade han det enligt egen utsago mycket bra, vilket ändades abrupt när hans far gifte om sig och hämtade hem sin son. Då fick jag en elak styvmor, brukade morfar säga.
Jag har sett ett foto på den nya lilla familjen, och jag måste hålla med om att morfars styvmors kroppsspråk inte utstrålar någon entusiasm eller ömhet för den lille pojken vid hennes sida. Å andra sidan hade hon det kanske inte för roligt heller. Det ovan nämnda porträttet hängde som sagt i sovrummet under återstoden av makens liv.
Morfars relation till sin styvmor förblev frostig livet igenom. Däremot blev han en älskad storebror till de barn hon födde.
Morfarsfar då? Om honom vet jag inte mycket. Jag har träffat honom när jag själv var bebis och han så gaggig att han inte kunde hålla reda på om jag var en pojke eller en flicka. Det sägs att han var sträng och varmt religiös, men att han visade förståelse och medmänsklighet mot unga flickor som blev med barn utan att vara gifta. Han brukade söka upp barnafäderna och förmana dem att ta sitt ansvar.
Hundra år senare spelar detta knappast någon roll. Men som adoptivmamma åt en son vars biologiska mamma var en ung ogift kvinna, är jag ändå lite glad.
Prästson som han var fick morfar förstås ta studenten. Sedan tog han anställning i ett statligt verk vilket han förblev trogen fram till sin pension. Jag frågade honom en gång varför han inte blev präst, för morfar hade en stark gudstro som han inte lyckades överföra på sin avkomma. Å, jag är en alltför lättsinnig och nöjeslysten natur, svarade han.
Tjugosex år gammal, under det andra krigsåret, träffade morfar min mormor och gjorde henne prompt med barn. På bröllopsfotot står han ståtlig och uniformsklädd bakom hennes stol. Hon håller en jättelik bukett i famnen, som troligen är tänkt att skymma den runda magen. Till skillnad från sin dotter och dotterdotter var mormor späd och välsvarvad och kunde säkert inte dölja graviditeten någon längre tid.
Lite om mormor har jag skrivit på annat ställe, hennes bakgrund blev aktuell för mig i samband med att vi adopterade Q.
Var det ett lyckligt äktenskap? Säkert inte med dagens mått. Men morfar frågade sig aldrig om han var lycklig. Han bestämde sig för att han var det. Sant är att mormor hade det svårt och därmed var svår att leva med. Förmodligen led hon av återkommande depressioner. Jag minns henne väl, hennes ynklighet, hennes svartsyn, hennes sätt att se sig som ett offer för ett grymt öde. Men kanske förstärktes det av morfars soliga förnöjsamhet?
Sant är också att mormor var en duktig husmor men utöver detta även blond och söt, gracil och behagfull. Min ros, brukade morfar kalla henne. Jag är övertygad om att de älskade varandra. Lika övertygad som jag är om att ett nutida par hade tagit ut skilsmässa många gånger om. Någon passion fanns nog aldrig mellan dem.
Tre barn fick de, först en son, sedan en dotter – min mamma, som fick samma vackra namn som sin farmor – sist en son. För två av barnen gick det bra i livet. Lyckosamma karriärer, välartade och snälla barn. Den förstfödde hade även han till en början allt detta, men miste det på grund av långvarigt alkoholmissbruk. Morfar och mormor försökte i det längsta att blunda för sonens tillstånd. De hade en tyst överenskommelse om att det man inte talar om finns inte och behöver därmed inte hanteras. Men till slut blev problemen för uppenbara. I tio års tid åkte morfar regelbundet hem till min morbror och städade och betalade räkningarna och stannade hos honom tills han var nykter igen. Några månader senare var det alltid dags igen.
Morfar blev änkling vid dryga åttio års ålder, efter mer än femtio års äktenskap. Han slängde omedelbart ut alla krukväxter. De hade varit mormors ansvar och han stod inte ut med att se dem vissna. Mormor hade också lagat all mat, med den äran, morfars repertoar inskränkte sig till gröt och ägg. Det ena åt han till frukost, det andra till middag. Däremellan tog han på sig hatt och rock och besökte något av stadens lunchställen för ett mål varm mat. Han blev snabbt en känd gäst på sina olika stamlokus.
Morfar älskade Mozart, Karlfeldt, fotboll och Marilyn Monroe. Eartha Kitt tyckte han också om. Överhuvudtaget ägde han blick för kvinnlig fägring, ett stort människointresse och aptit på livet. Men inte på ett destruktivt sätt. Ingen som var med glömmer min mans trettioårskalas. Då hade både mormor och morbror gått bort med ett halvårs mellanrum. Visst sörjde morfar dem båda. Men han var också friare än någonsin tidigare än i sitt liv. Det blir väl dans, frågade han uppfordrande när kaffet var urdrucket. Vi fick hastigt och lustigt rafsa ihop några skivor, och sedan svängde morfar om med alla närvarande damer. Han var den siste att lämna festen frampå småtimmarna.
Morfar och jag pratade mycket. Han berättade om sitt liv, och frågade om mitt. Han hade tvärsäkra åsikter som jag ofta tyckte var mossiga. Till exempel ansåg han att det var skandal att jag varken lärde mig latin eller grekiska i skolan, inte ens tyska! Men jag läser fysik och matte och ska kanske bli ingenjör, försökte jag. Det viftade han bort. Naturvetenskap stod sig slätt mot humaniora i hans ögon.
Senare har jag förstått att mina kusiner hade det långt besvärligare med honom. För dem var han en kritisk och grinig gubbe som aldrig uppmuntrade utan bara predikade.
Mig älskade han, har jag nämnt det? Själv sade han det ofta. Vad söt du är, mitt vackra barn, min docka, mitt öga. Jag hör samma smeknamn trilla ur min egen mun när jag pratar med Q. De har gått i arv från morfar till mamma till mig.
Vem han ärvde dem av vet jag inte. Men någon måste ha gett honom kärlek och lärt honom konsten att älska. Hans glada mamma som bara fick hålla honom i foten och som dog när han var nio månader, kan hon ha hunnit det?
En av de sista gångerna jag pratade förtroligt med morfar var strax efter vår tredje – misslyckade – IVF. Han råkade ringa upp en dag när jag var så ledsen att jag knappt kunde prata. Å andra sidan kunde jag inte prata eller tänka på något annat heller. Att jag inte skulle få barn.
Morfar var tyst ett slag, så sa han tafatt: Man får inte alltid som man vill. Och: var inte ledsen för att du inte får barn, de är mest till besvär. Det där tror du inte ens på själv, svarade jag.
Vi kan ju kanske adoptera, sa jag med liten röst. Det har sina risker, svarade morfar mörkt.
Morfar fick aldrig träffa mandelöga gullebarn, min välsignade skatt från Korea. Hade han gjort det är jag övertygad om att han ändrat åsikt.
Nu när allt är över, tänker jag på vad morfar sa när han berättade om den svåraste tiden med min morbror. Om den ständiga oron, om smärtan i att se sonen så nedgången och förnedrad. Men så gjorde han en paus, tittade på mig och smålog. Nu är det över, sa han. Jag vet nu precis vad han menade.
Morfar dog nittio år gammal, av hög ålder och livsleda. Jag åkte inte på begravningen. Mitt liv var just då ett virrvarr som jag inte kunde reda ut. En kusin medförde späd son, en annan (storrökande) hade magen i vädret. Själv var jag arbetslös, barnlös, hopplös och modlös. Och så råkade jag få ägglossning precis så att en frysåterföring schemalades till begravningsdagen.
Morfar, mamma och jag tycker alla mycket om lyrik. Någon kväll efter hans död bläddrade jag i Karlfeldts samlade dikter och fäste mig vid några strofer jag aldrig sett förut. Dagen därpå ringde mamma och berättade att hon valt dikt till dödsannonsen. Det var samma dikt.
Giv psaltare och lyra,
då mödan görs oss lång.
Betag oss ej den dyra,
den ljuva lust till sång.
Låt klinga våra dagar
som vind i gröna hagar,
som hav i böljegång.
Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd.
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd.
Giv oss en tro att sluta vid
tryggt i den mörka död.
Morfarsfar var präst, och gifte sig 1913 med en vacker bonddotter med ett ännu vackrare namn. Förmodligen älskade han sin hustru mycket, för livet igenom hade han hennes porträtt på väggen. Detta porträtt hänger idag i mammas TV-rum och föreställer en mörkhårig kvinna med bubbligt uppsatt hår och höghalsad blus. Hennes ögon är fundersamma och hennes läppar kröker sig något, det ser ut som om hon tänkte på något trevligt.
Kanske på den vackra uppsättning granater, halsband och örhängen, hon fått i present av sin make. Även de finns idag i mammas ägo. Själv har jag minsann burit dem på självaste Nobelfesten.
Det var nog inte en tillfällighet att hon var lite full i fniss den där dagen hos fotografen, för kvinnan med det vackra namnet sägs ha varit gladlynt och behaglig till sättet. Detta trots att hon led av lungtuberkulos som var långt gången när hon födde sin ende son i februari 1914. På grund av smittorisken fick hon inte amma honom, inte ens ta i honom annat än i foten. I november samma år dog hon, ett tidningsurklipp finns bevarat som skildrar begravningen av kyrkoherdens unga hustru, den sörjande maken och den späde sonen.
Morfar, för det var ju han som var den lille pojken, omhändertogs av sin farmor och sin faster tills han var fyra år. Hos dem hade han det enligt egen utsago mycket bra, vilket ändades abrupt när hans far gifte om sig och hämtade hem sin son. Då fick jag en elak styvmor, brukade morfar säga.
Jag har sett ett foto på den nya lilla familjen, och jag måste hålla med om att morfars styvmors kroppsspråk inte utstrålar någon entusiasm eller ömhet för den lille pojken vid hennes sida. Å andra sidan hade hon det kanske inte för roligt heller. Det ovan nämnda porträttet hängde som sagt i sovrummet under återstoden av makens liv.
Morfars relation till sin styvmor förblev frostig livet igenom. Däremot blev han en älskad storebror till de barn hon födde.
Morfarsfar då? Om honom vet jag inte mycket. Jag har träffat honom när jag själv var bebis och han så gaggig att han inte kunde hålla reda på om jag var en pojke eller en flicka. Det sägs att han var sträng och varmt religiös, men att han visade förståelse och medmänsklighet mot unga flickor som blev med barn utan att vara gifta. Han brukade söka upp barnafäderna och förmana dem att ta sitt ansvar.
Hundra år senare spelar detta knappast någon roll. Men som adoptivmamma åt en son vars biologiska mamma var en ung ogift kvinna, är jag ändå lite glad.
Prästson som han var fick morfar förstås ta studenten. Sedan tog han anställning i ett statligt verk vilket han förblev trogen fram till sin pension. Jag frågade honom en gång varför han inte blev präst, för morfar hade en stark gudstro som han inte lyckades överföra på sin avkomma. Å, jag är en alltför lättsinnig och nöjeslysten natur, svarade han.
Tjugosex år gammal, under det andra krigsåret, träffade morfar min mormor och gjorde henne prompt med barn. På bröllopsfotot står han ståtlig och uniformsklädd bakom hennes stol. Hon håller en jättelik bukett i famnen, som troligen är tänkt att skymma den runda magen. Till skillnad från sin dotter och dotterdotter var mormor späd och välsvarvad och kunde säkert inte dölja graviditeten någon längre tid.
Lite om mormor har jag skrivit på annat ställe, hennes bakgrund blev aktuell för mig i samband med att vi adopterade Q.
Var det ett lyckligt äktenskap? Säkert inte med dagens mått. Men morfar frågade sig aldrig om han var lycklig. Han bestämde sig för att han var det. Sant är att mormor hade det svårt och därmed var svår att leva med. Förmodligen led hon av återkommande depressioner. Jag minns henne väl, hennes ynklighet, hennes svartsyn, hennes sätt att se sig som ett offer för ett grymt öde. Men kanske förstärktes det av morfars soliga förnöjsamhet?
Sant är också att mormor var en duktig husmor men utöver detta även blond och söt, gracil och behagfull. Min ros, brukade morfar kalla henne. Jag är övertygad om att de älskade varandra. Lika övertygad som jag är om att ett nutida par hade tagit ut skilsmässa många gånger om. Någon passion fanns nog aldrig mellan dem.
Tre barn fick de, först en son, sedan en dotter – min mamma, som fick samma vackra namn som sin farmor – sist en son. För två av barnen gick det bra i livet. Lyckosamma karriärer, välartade och snälla barn. Den förstfödde hade även han till en början allt detta, men miste det på grund av långvarigt alkoholmissbruk. Morfar och mormor försökte i det längsta att blunda för sonens tillstånd. De hade en tyst överenskommelse om att det man inte talar om finns inte och behöver därmed inte hanteras. Men till slut blev problemen för uppenbara. I tio års tid åkte morfar regelbundet hem till min morbror och städade och betalade räkningarna och stannade hos honom tills han var nykter igen. Några månader senare var det alltid dags igen.
Morfar blev änkling vid dryga åttio års ålder, efter mer än femtio års äktenskap. Han slängde omedelbart ut alla krukväxter. De hade varit mormors ansvar och han stod inte ut med att se dem vissna. Mormor hade också lagat all mat, med den äran, morfars repertoar inskränkte sig till gröt och ägg. Det ena åt han till frukost, det andra till middag. Däremellan tog han på sig hatt och rock och besökte något av stadens lunchställen för ett mål varm mat. Han blev snabbt en känd gäst på sina olika stamlokus.
Morfar älskade Mozart, Karlfeldt, fotboll och Marilyn Monroe. Eartha Kitt tyckte han också om. Överhuvudtaget ägde han blick för kvinnlig fägring, ett stort människointresse och aptit på livet. Men inte på ett destruktivt sätt. Ingen som var med glömmer min mans trettioårskalas. Då hade både mormor och morbror gått bort med ett halvårs mellanrum. Visst sörjde morfar dem båda. Men han var också friare än någonsin tidigare än i sitt liv. Det blir väl dans, frågade han uppfordrande när kaffet var urdrucket. Vi fick hastigt och lustigt rafsa ihop några skivor, och sedan svängde morfar om med alla närvarande damer. Han var den siste att lämna festen frampå småtimmarna.
Morfar och jag pratade mycket. Han berättade om sitt liv, och frågade om mitt. Han hade tvärsäkra åsikter som jag ofta tyckte var mossiga. Till exempel ansåg han att det var skandal att jag varken lärde mig latin eller grekiska i skolan, inte ens tyska! Men jag läser fysik och matte och ska kanske bli ingenjör, försökte jag. Det viftade han bort. Naturvetenskap stod sig slätt mot humaniora i hans ögon.
Senare har jag förstått att mina kusiner hade det långt besvärligare med honom. För dem var han en kritisk och grinig gubbe som aldrig uppmuntrade utan bara predikade.
Mig älskade han, har jag nämnt det? Själv sade han det ofta. Vad söt du är, mitt vackra barn, min docka, mitt öga. Jag hör samma smeknamn trilla ur min egen mun när jag pratar med Q. De har gått i arv från morfar till mamma till mig.
Vem han ärvde dem av vet jag inte. Men någon måste ha gett honom kärlek och lärt honom konsten att älska. Hans glada mamma som bara fick hålla honom i foten och som dog när han var nio månader, kan hon ha hunnit det?
En av de sista gångerna jag pratade förtroligt med morfar var strax efter vår tredje – misslyckade – IVF. Han råkade ringa upp en dag när jag var så ledsen att jag knappt kunde prata. Å andra sidan kunde jag inte prata eller tänka på något annat heller. Att jag inte skulle få barn.
Morfar var tyst ett slag, så sa han tafatt: Man får inte alltid som man vill. Och: var inte ledsen för att du inte får barn, de är mest till besvär. Det där tror du inte ens på själv, svarade jag.
Vi kan ju kanske adoptera, sa jag med liten röst. Det har sina risker, svarade morfar mörkt.
Morfar fick aldrig träffa mandelöga gullebarn, min välsignade skatt från Korea. Hade han gjort det är jag övertygad om att han ändrat åsikt.
Nu när allt är över, tänker jag på vad morfar sa när han berättade om den svåraste tiden med min morbror. Om den ständiga oron, om smärtan i att se sonen så nedgången och förnedrad. Men så gjorde han en paus, tittade på mig och smålog. Nu är det över, sa han. Jag vet nu precis vad han menade.
Morfar dog nittio år gammal, av hög ålder och livsleda. Jag åkte inte på begravningen. Mitt liv var just då ett virrvarr som jag inte kunde reda ut. En kusin medförde späd son, en annan (storrökande) hade magen i vädret. Själv var jag arbetslös, barnlös, hopplös och modlös. Och så råkade jag få ägglossning precis så att en frysåterföring schemalades till begravningsdagen.
Morfar, mamma och jag tycker alla mycket om lyrik. Någon kväll efter hans död bläddrade jag i Karlfeldts samlade dikter och fäste mig vid några strofer jag aldrig sett förut. Dagen därpå ringde mamma och berättade att hon valt dikt till dödsannonsen. Det var samma dikt.
Giv psaltare och lyra,
då mödan görs oss lång.
Betag oss ej den dyra,
den ljuva lust till sång.
Låt klinga våra dagar
som vind i gröna hagar,
som hav i böljegång.
Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd.
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd.
Giv oss en tro att sluta vid
tryggt i den mörka död.
2009-03-20
Sweet sorrow
Om några timmar skulle jag ha varit hemma. Istället sitter jag på hotellrummet efter ännu en intensiv dag, med tre likadana framför mig. Fyra Q-lösa nätter till.
Situationen på jobbet utvecklades till riktig katastrof så valet att stanna kvar en vecka extra var inte så svårt som man skulle kunna tro. Jag gör nytta, jag gör skillnad.
O rapporterar att han och Q har det bra. Q tycks vara medveten om att det är han och pappa nu. En förälder, inte två. Det finns ingen extra resurs att ta till när man kört slut på den första.
O vaknar varje morgon av att Q ropar på mig.
Lutat mot hotelltelefonen står en bild på Q i fiskartröja, med luggen snedkammad och Lokatten i händerna. Hans stora lena små händer med naglarna som växer så fort och tummarna som han kan böja så lustigt.
Det är nästan så att jag måste vända den neråt.
Nu när jag sitter ensam efter en lång dag, när jag inte är speedad och måste ha hundra saker i huvudet längre, väller längtan över mig så att jag nästan måste huka.
Men det är bara bra att låta det komma. Och jag känner tusen gånger hellre denna ljuva smärta än den hemska skavande tomhet som hemsökte mig under många år.
Men det dröjer innan jobbet får skicka mig på ett dylikt äventyr igen.
Situationen på jobbet utvecklades till riktig katastrof så valet att stanna kvar en vecka extra var inte så svårt som man skulle kunna tro. Jag gör nytta, jag gör skillnad.
O rapporterar att han och Q har det bra. Q tycks vara medveten om att det är han och pappa nu. En förälder, inte två. Det finns ingen extra resurs att ta till när man kört slut på den första.
O vaknar varje morgon av att Q ropar på mig.
Lutat mot hotelltelefonen står en bild på Q i fiskartröja, med luggen snedkammad och Lokatten i händerna. Hans stora lena små händer med naglarna som växer så fort och tummarna som han kan böja så lustigt.
Det är nästan så att jag måste vända den neråt.
Nu när jag sitter ensam efter en lång dag, när jag inte är speedad och måste ha hundra saker i huvudet längre, väller längtan över mig så att jag nästan måste huka.
Men det är bara bra att låta det komma. Och jag känner tusen gånger hellre denna ljuva smärta än den hemska skavande tomhet som hemsökte mig under många år.
Men det dröjer innan jobbet får skicka mig på ett dylikt äventyr igen.
Sweet sorrow
Om några timmar skulle jag ha varit hemma. Istället sitter jag på hotellrummet efter ännu en intensiv dag, med tre likadana framför mig. Fyra Q-lösa nätter till.
Situationen på jobbet utvecklades till riktig katastrof så valet att stanna kvar en vecka extra var inte så svårt som man skulle kunna tro. Jag gör nytta, jag gör skillnad.
O rapporterar att han och Q har det bra. Q tycks vara medveten om att det är han och pappa nu. En förälder, inte två. Det finns ingen extra resurs att ta till när man kört slut på den första.
O vaknar varje morgon av att Q ropar på mig.
Lutat mot hotelltelefonen står en bild på Q i fiskartröja, med luggen snedkammad och Lokatten i händerna. Hans stora lena små händer med naglarna som växer så fort och tummarna som han kan böja så lustigt.
Det är nästan så att jag måste vända den neråt.
Nu när jag sitter ensam efter en lång dag, när jag inte är speedad och måste ha hundra saker i huvudet längre, väller längtan över mig så att jag nästan måste huka.
Men det är bara bra att låta det komma. Och jag känner tusen gånger hellre denna ljuva smärta än den hemska skavande tomhet som hemsökte mig under många år.
Men det dröjer innan jobbet får skicka mig på ett dylikt äventyr igen.
Situationen på jobbet utvecklades till riktig katastrof så valet att stanna kvar en vecka extra var inte så svårt som man skulle kunna tro. Jag gör nytta, jag gör skillnad.
O rapporterar att han och Q har det bra. Q tycks vara medveten om att det är han och pappa nu. En förälder, inte två. Det finns ingen extra resurs att ta till när man kört slut på den första.
O vaknar varje morgon av att Q ropar på mig.
Lutat mot hotelltelefonen står en bild på Q i fiskartröja, med luggen snedkammad och Lokatten i händerna. Hans stora lena små händer med naglarna som växer så fort och tummarna som han kan böja så lustigt.
Det är nästan så att jag måste vända den neråt.
Nu när jag sitter ensam efter en lång dag, när jag inte är speedad och måste ha hundra saker i huvudet längre, väller längtan över mig så att jag nästan måste huka.
Men det är bara bra att låta det komma. Och jag känner tusen gånger hellre denna ljuva smärta än den hemska skavande tomhet som hemsökte mig under många år.
Men det dröjer innan jobbet får skicka mig på ett dylikt äventyr igen.
Ett - förvisso trivialt - tillvarons mysterium
Det är nästan tio år sedan mitt jobb tvingade mig att flänga jorden runt eller åtminstone fram och tillbaka. På den tiden reste jag västerut, den här resan har gått i motsatt riktning. Världen ser annorlunda ut nu. Dåmera fick man gratis mat på flyget och tilläts ta med sig både schampoflaskor och nagelsaxar i handbagaget. Å andra sidan kunde man inte läsa mejl i mobilen eller surfa gratis och trådlöst nästan överallt.
En sak har dock inte ändrats. Det finns en attiralj man alltid, alltid - always, siempre, toujours, immer - kan räkna med att hitta på ett hotell av affärsreseklass.
Är det något användbart som skoputs, rakhyvel, tandborste med tandkräm? Dessa utomordentliga förnödenheter finns bara ibland. Schampo, hudkräm eller skumbad? Finns något oftare men inte garanterat. Flaskvatten, morgonrock, oanvändbara tofflor? Ganska ovanligt.
Vartenda hotell jag har bott på när jag har varit på tjänsteresa har tillhandahållit - duschmössa. I en liten ask med hotellets logga på. Oftast mer än en.
Frågorna hopar sig. Vem är den mystiske duschmössetillverkaren som tycks ha sådan tumme med världens alla inköpare av hygienprodukter för hotell? Låter de sig övertygas om att den typiske affärsresenären vill duscha utan att blöta ner håret? Eller är det en global överenskommelse, de får köpa schampot och skumbadet billigt om de först köper duschmössorna? Och är detta i sin tur en eftergift åt någons gamla morsa som har utkrävt ett löfte om att var hon än sätter sin fot i världen så skall hon hitta en duschmössa att skydda lockarna med? Eller är duschmössorna i själva verket inte duschmössor? Det kanske finns ett annat, pinsammare, användningsområde som kamoufleras bakom det oskyldiga epitetet?
Jag går ut i badrummet och öppnar en av askarna och synar innehållet. Nej, som kondomer kan de knappast fungera. Däremot som skydd för cykelsadeln vid regnigt väder. Kan detta vara förklaringen?
Jag grubblar vidare.
En sak har dock inte ändrats. Det finns en attiralj man alltid, alltid - always, siempre, toujours, immer - kan räkna med att hitta på ett hotell av affärsreseklass.
Är det något användbart som skoputs, rakhyvel, tandborste med tandkräm? Dessa utomordentliga förnödenheter finns bara ibland. Schampo, hudkräm eller skumbad? Finns något oftare men inte garanterat. Flaskvatten, morgonrock, oanvändbara tofflor? Ganska ovanligt.
Vartenda hotell jag har bott på när jag har varit på tjänsteresa har tillhandahållit - duschmössa. I en liten ask med hotellets logga på. Oftast mer än en.
Frågorna hopar sig. Vem är den mystiske duschmössetillverkaren som tycks ha sådan tumme med världens alla inköpare av hygienprodukter för hotell? Låter de sig övertygas om att den typiske affärsresenären vill duscha utan att blöta ner håret? Eller är det en global överenskommelse, de får köpa schampot och skumbadet billigt om de först köper duschmössorna? Och är detta i sin tur en eftergift åt någons gamla morsa som har utkrävt ett löfte om att var hon än sätter sin fot i världen så skall hon hitta en duschmössa att skydda lockarna med? Eller är duschmössorna i själva verket inte duschmössor? Det kanske finns ett annat, pinsammare, användningsområde som kamoufleras bakom det oskyldiga epitetet?
Jag går ut i badrummet och öppnar en av askarna och synar innehållet. Nej, som kondomer kan de knappast fungera. Däremot som skydd för cykelsadeln vid regnigt väder. Kan detta vara förklaringen?
Jag grubblar vidare.
Ett - förvisso trivialt - tillvarons mysterium
Det är nästan tio år sedan mitt jobb tvingade mig att flänga jorden runt eller åtminstone fram och tillbaka. På den tiden reste jag västerut, den här resan har gått i motsatt riktning. Världen ser annorlunda ut nu. Dåmera fick man gratis mat på flyget och tilläts ta med sig både schampoflaskor och nagelsaxar i handbagaget. Å andra sidan kunde man inte läsa mejl i mobilen eller surfa gratis och trådlöst nästan överallt.
En sak har dock inte ändrats. Det finns en attiralj man alltid, alltid - always, siempre, toujours, immer - kan räkna med att hitta på ett hotell av affärsreseklass.
Är det något användbart som skoputs, rakhyvel, tandborste med tandkräm? Dessa utomordentliga förnödenheter finns bara ibland. Schampo, hudkräm eller skumbad? Finns något oftare men inte garanterat. Flaskvatten, morgonrock, oanvändbara tofflor? Ganska ovanligt.
Vartenda hotell jag har bott på när jag har varit på tjänsteresa har tillhandahållit - duschmössa. I en liten ask med hotellets logga på. Oftast mer än en.
Frågorna hopar sig. Vem är den mystiske duschmössetillverkaren som tycks ha sådan tumme med världens alla inköpare av hygienprodukter för hotell? Låter de sig övertygas om att den typiske affärsresenären vill duscha utan att blöta ner håret? Eller är det en global överenskommelse, de får köpa schampot och skumbadet billigt om de först köper duschmössorna? Och är detta i sin tur en eftergift åt någons gamla morsa som har utkrävt ett löfte om att var hon än sätter sin fot i världen så skall hon hitta en duschmössa att skydda lockarna med? Eller är duschmössorna i själva verket inte duschmössor? Det kanske finns ett annat, pinsammare, användningsområde som kamoufleras bakom det oskyldiga epitetet?
Jag går ut i badrummet och öppnar en av askarna och synar innehållet. Nej, som kondomer kan de knappast fungera. Däremot som skydd för cykelsadeln vid regnigt väder. Kan detta vara förklaringen?
Jag grubblar vidare.
En sak har dock inte ändrats. Det finns en attiralj man alltid, alltid - always, siempre, toujours, immer - kan räkna med att hitta på ett hotell av affärsreseklass.
Är det något användbart som skoputs, rakhyvel, tandborste med tandkräm? Dessa utomordentliga förnödenheter finns bara ibland. Schampo, hudkräm eller skumbad? Finns något oftare men inte garanterat. Flaskvatten, morgonrock, oanvändbara tofflor? Ganska ovanligt.
Vartenda hotell jag har bott på när jag har varit på tjänsteresa har tillhandahållit - duschmössa. I en liten ask med hotellets logga på. Oftast mer än en.
Frågorna hopar sig. Vem är den mystiske duschmössetillverkaren som tycks ha sådan tumme med världens alla inköpare av hygienprodukter för hotell? Låter de sig övertygas om att den typiske affärsresenären vill duscha utan att blöta ner håret? Eller är det en global överenskommelse, de får köpa schampot och skumbadet billigt om de först köper duschmössorna? Och är detta i sin tur en eftergift åt någons gamla morsa som har utkrävt ett löfte om att var hon än sätter sin fot i världen så skall hon hitta en duschmössa att skydda lockarna med? Eller är duschmössorna i själva verket inte duschmössor? Det kanske finns ett annat, pinsammare, användningsområde som kamoufleras bakom det oskyldiga epitetet?
Jag går ut i badrummet och öppnar en av askarna och synar innehållet. Nej, som kondomer kan de knappast fungera. Däremot som skydd för cykelsadeln vid regnigt väder. Kan detta vara förklaringen?
Jag grubblar vidare.
2009-03-19
Skäl för lönen
Jag jobbar arslet av mig, många långa timmar, fattar beslut och gör bedömningar som egentligen ligger utanför min kompetens. Men någon måste göra det.Har ganska roligt faktiskt.
Skäl för lönen
Jag jobbar arslet av mig, många långa timmar, fattar beslut och gör bedömningar som egentligen ligger utanför min kompetens. Men någon måste göra det.Har ganska roligt faktiskt.
2009-03-15
Pragmatiska pappa Peltor
Söndag eftermiddag. Jag sitter och jobbar en stund medan mina herrar sover middag.
Känner mig ledsen och vemodig. Imorgon lämnar jag Q hos dagmamman, störtar sedan till jobbet för att släcka så många bränder som möjligt innan taxin hämtar mig vid fyratiden. Natten tillbringas på flygplan. Resten av veckan inklusive helgen kommer jag att ha halva jorden mellan mig och Q och hans pappa.
Jag ska inte klaga, jag reser betydligt mindre än mina kollegor och just denna resa har jag haft innestående under mycket lång tid. Jag behöver verkligen göra den, och det kommer att bli både jobbigt och lärorikt.
Synd bara att min bortavaro tycks sammanfalla med en hausse i Q-trots. Efter dagens skrikorgie åkte Q-pappan helt sonika och köpte ett par hörselkåpor. Han hade tidigare ganska stora problem med tinnitus, problem som hans unge son lyckats återuppväcka. Illvrål rakt in i örat, det räcker med ett fåtal gånger.
Alltså svider det lite i mitt hjärta idag, för oss alla tre.
Känner mig ledsen och vemodig. Imorgon lämnar jag Q hos dagmamman, störtar sedan till jobbet för att släcka så många bränder som möjligt innan taxin hämtar mig vid fyratiden. Natten tillbringas på flygplan. Resten av veckan inklusive helgen kommer jag att ha halva jorden mellan mig och Q och hans pappa.
Jag ska inte klaga, jag reser betydligt mindre än mina kollegor och just denna resa har jag haft innestående under mycket lång tid. Jag behöver verkligen göra den, och det kommer att bli både jobbigt och lärorikt.
Synd bara att min bortavaro tycks sammanfalla med en hausse i Q-trots. Efter dagens skrikorgie åkte Q-pappan helt sonika och köpte ett par hörselkåpor. Han hade tidigare ganska stora problem med tinnitus, problem som hans unge son lyckats återuppväcka. Illvrål rakt in i örat, det räcker med ett fåtal gånger.
Alltså svider det lite i mitt hjärta idag, för oss alla tre.
Pragmatiska pappa Peltor
Söndag eftermiddag. Jag sitter och jobbar en stund medan mina herrar sover middag.
Känner mig ledsen och vemodig. Imorgon lämnar jag Q hos dagmamman, störtar sedan till jobbet för att släcka så många bränder som möjligt innan taxin hämtar mig vid fyratiden. Natten tillbringas på flygplan. Resten av veckan inklusive helgen kommer jag att ha halva jorden mellan mig och Q och hans pappa.
Jag ska inte klaga, jag reser betydligt mindre än mina kollegor och just denna resa har jag haft innestående under mycket lång tid. Jag behöver verkligen göra den, och det kommer att bli både jobbigt och lärorikt.
Synd bara att min bortavaro tycks sammanfalla med en hausse i Q-trots. Efter dagens skrikorgie åkte Q-pappan helt sonika och köpte ett par hörselkåpor. Han hade tidigare ganska stora problem med tinnitus, problem som hans unge son lyckats återuppväcka. Illvrål rakt in i örat, det räcker med ett fåtal gånger.
Alltså svider det lite i mitt hjärta idag, för oss alla tre.
Känner mig ledsen och vemodig. Imorgon lämnar jag Q hos dagmamman, störtar sedan till jobbet för att släcka så många bränder som möjligt innan taxin hämtar mig vid fyratiden. Natten tillbringas på flygplan. Resten av veckan inklusive helgen kommer jag att ha halva jorden mellan mig och Q och hans pappa.
Jag ska inte klaga, jag reser betydligt mindre än mina kollegor och just denna resa har jag haft innestående under mycket lång tid. Jag behöver verkligen göra den, och det kommer att bli både jobbigt och lärorikt.
Synd bara att min bortavaro tycks sammanfalla med en hausse i Q-trots. Efter dagens skrikorgie åkte Q-pappan helt sonika och köpte ett par hörselkåpor. Han hade tidigare ganska stora problem med tinnitus, problem som hans unge son lyckats återuppväcka. Illvrål rakt in i örat, det räcker med ett fåtal gånger.
Alltså svider det lite i mitt hjärta idag, för oss alla tre.
2009-03-14
Vad har hänt?
Malena Ernman vinner Melodifestivalen med en hybrid av opera och bombastisk rock. Egentligen är jag inte ett dugg förvånad, jag tycker att hon sopade alla konkurrenter av banan. Två sekunder in i låten känner jag mig trygg, vi är i goda händer. Hon älskar detta, hon lever för detta. Vilket röstomfång, vilken kontroll, vilken elektriskt blå blick in i kameran! Brava!
Näst bäst tyckte jag Caroline af Ugglas var, och hon kom tvåa.
Men inte trodde jag att det så kallade svenska folket skulle hålla med. Kanske ska jag vara mindre misantropisk i fortsättningen. Folk har smak - eller?
En sak är säker: vi har aldrig skickat en bättre sångerska till det här spektaklet, inte ens Alice Babs undantagen.
Näst bäst tyckte jag Caroline af Ugglas var, och hon kom tvåa.
Men inte trodde jag att det så kallade svenska folket skulle hålla med. Kanske ska jag vara mindre misantropisk i fortsättningen. Folk har smak - eller?
En sak är säker: vi har aldrig skickat en bättre sångerska till det här spektaklet, inte ens Alice Babs undantagen.
Vad har hänt?
Malena Ernman vinner Melodifestivalen med en hybrid av opera och bombastisk rock. Egentligen är jag inte ett dugg förvånad, jag tycker att hon sopade alla konkurrenter av banan. Två sekunder in i låten känner jag mig trygg, vi är i goda händer. Hon älskar detta, hon lever för detta. Vilket röstomfång, vilken kontroll, vilken elektriskt blå blick in i kameran! Brava!
Näst bäst tyckte jag Caroline af Ugglas var, och hon kom tvåa.
Men inte trodde jag att det så kallade svenska folket skulle hålla med. Kanske ska jag vara mindre misantropisk i fortsättningen. Folk har smak - eller?
En sak är säker: vi har aldrig skickat en bättre sångerska till det här spektaklet, inte ens Alice Babs undantagen.
Näst bäst tyckte jag Caroline af Ugglas var, och hon kom tvåa.
Men inte trodde jag att det så kallade svenska folket skulle hålla med. Kanske ska jag vara mindre misantropisk i fortsättningen. Folk har smak - eller?
En sak är säker: vi har aldrig skickat en bättre sångerska till det här spektaklet, inte ens Alice Babs undantagen.
2009-03-13
Hela havet stormar i fjällen om natten
Konstaterande 1: Giftig förkylning med hosta, snor och feber är inte kompatibelt med skidsemester i fjällen. Det resulterar i arg och grinig unge och dito föräldrar.
Konstaterande 2: Vår lilla familj är totalt beroende av att ha tillgång till en bred säng. När Q är sjuk vill han ovillkorligen sova nos mot nos med någon av oss, oftast mig.
Resultat: hela havet stormar i ett rum med två våningssängar, 80 cm breda. Ingen av oss är road av att sova i överslaf. Alltså somnar son först i en underslaf, därefter far i den andra underslafen. Sist somnar mor på dubbla madrasser på golvet mellan slafarna.
Frampå småtimmarna vaknar sonen och känner sig övergiven, glider ner till sin mor och kommenderar: mamma, jag vill ligga på din arm. Mor vaknar förstås, och förblir vaken tills sonen somnat och hon kan lirka sig ur hans grepp. Möjligen försöker hon halvslumra en stund, liggande på sida med sonen tätt tryckt mot ryggen. Till sist flyttar hon upp till den tomma underslafen och får med lite tur sova ostörd där i en timme tills han vaknar igen och upptäcker vart hon tagit vägen, och följer efter. Upprepa!
Men det tar inte slut där. Imorse var det mors tur att ta morgonpasset, så när hon och son lämnar paulunen flyttar far ner på golvet för att sova på dubbla madrasser i någon timme. Efter detta är det mors tur att vederkvicka sig en timme på de tvenne madrasserna.
Konstaterande 3: vårt beslut att åka hem en dag tidigare än planerat var mycket, mycket klokt.
Konstaterande 4: Inatt ska vi bre ut oss på 210x200 cm. Fy fan vad det ska bli skönt.
Konstaterande 2: Vår lilla familj är totalt beroende av att ha tillgång till en bred säng. När Q är sjuk vill han ovillkorligen sova nos mot nos med någon av oss, oftast mig.
Resultat: hela havet stormar i ett rum med två våningssängar, 80 cm breda. Ingen av oss är road av att sova i överslaf. Alltså somnar son först i en underslaf, därefter far i den andra underslafen. Sist somnar mor på dubbla madrasser på golvet mellan slafarna.
Frampå småtimmarna vaknar sonen och känner sig övergiven, glider ner till sin mor och kommenderar: mamma, jag vill ligga på din arm. Mor vaknar förstås, och förblir vaken tills sonen somnat och hon kan lirka sig ur hans grepp. Möjligen försöker hon halvslumra en stund, liggande på sida med sonen tätt tryckt mot ryggen. Till sist flyttar hon upp till den tomma underslafen och får med lite tur sova ostörd där i en timme tills han vaknar igen och upptäcker vart hon tagit vägen, och följer efter. Upprepa!
Men det tar inte slut där. Imorse var det mors tur att ta morgonpasset, så när hon och son lämnar paulunen flyttar far ner på golvet för att sova på dubbla madrasser i någon timme. Efter detta är det mors tur att vederkvicka sig en timme på de tvenne madrasserna.
Konstaterande 3: vårt beslut att åka hem en dag tidigare än planerat var mycket, mycket klokt.
Konstaterande 4: Inatt ska vi bre ut oss på 210x200 cm. Fy fan vad det ska bli skönt.
Hela havet stormar i fjällen om natten
Konstaterande 1: Giftig förkylning med hosta, snor och feber är inte kompatibelt med skidsemester i fjällen. Det resulterar i arg och grinig unge och dito föräldrar.
Konstaterande 2: Vår lilla familj är totalt beroende av att ha tillgång till en bred säng. När Q är sjuk vill han ovillkorligen sova nos mot nos med någon av oss, oftast mig.
Resultat: hela havet stormar i ett rum med två våningssängar, 80 cm breda. Ingen av oss är road av att sova i överslaf. Alltså somnar son först i en underslaf, därefter far i den andra underslafen. Sist somnar mor på dubbla madrasser på golvet mellan slafarna.
Frampå småtimmarna vaknar sonen och känner sig övergiven, glider ner till sin mor och kommenderar: mamma, jag vill ligga på din arm. Mor vaknar förstås, och förblir vaken tills sonen somnat och hon kan lirka sig ur hans grepp. Möjligen försöker hon halvslumra en stund, liggande på sida med sonen tätt tryckt mot ryggen. Till sist flyttar hon upp till den tomma underslafen och får med lite tur sova ostörd där i en timme tills han vaknar igen och upptäcker vart hon tagit vägen, och följer efter. Upprepa!
Men det tar inte slut där. Imorse var det mors tur att ta morgonpasset, så när hon och son lämnar paulunen flyttar far ner på golvet för att sova på dubbla madrasser i någon timme. Efter detta är det mors tur att vederkvicka sig en timme på de tvenne madrasserna.
Konstaterande 3: vårt beslut att åka hem en dag tidigare än planerat var mycket, mycket klokt.
Konstaterande 4: Inatt ska vi bre ut oss på 210x200 cm. Fy fan vad det ska bli skönt.
Konstaterande 2: Vår lilla familj är totalt beroende av att ha tillgång till en bred säng. När Q är sjuk vill han ovillkorligen sova nos mot nos med någon av oss, oftast mig.
Resultat: hela havet stormar i ett rum med två våningssängar, 80 cm breda. Ingen av oss är road av att sova i överslaf. Alltså somnar son först i en underslaf, därefter far i den andra underslafen. Sist somnar mor på dubbla madrasser på golvet mellan slafarna.
Frampå småtimmarna vaknar sonen och känner sig övergiven, glider ner till sin mor och kommenderar: mamma, jag vill ligga på din arm. Mor vaknar förstås, och förblir vaken tills sonen somnat och hon kan lirka sig ur hans grepp. Möjligen försöker hon halvslumra en stund, liggande på sida med sonen tätt tryckt mot ryggen. Till sist flyttar hon upp till den tomma underslafen och får med lite tur sova ostörd där i en timme tills han vaknar igen och upptäcker vart hon tagit vägen, och följer efter. Upprepa!
Men det tar inte slut där. Imorse var det mors tur att ta morgonpasset, så när hon och son lämnar paulunen flyttar far ner på golvet för att sova på dubbla madrasser i någon timme. Efter detta är det mors tur att vederkvicka sig en timme på de tvenne madrasserna.
Konstaterande 3: vårt beslut att åka hem en dag tidigare än planerat var mycket, mycket klokt.
Konstaterande 4: Inatt ska vi bre ut oss på 210x200 cm. Fy fan vad det ska bli skönt.
2009-03-08
Bebis i magen
I höstas fick en av Q:s kompisar ett syskon. Synnerligen vältajmat, tyckte vi, eftersom det då föll sig lämpligt att börja prata om att bebisar ligger i sina mammors magar och att reda ut vems mage man egentligen legat i.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
Bebis i magen
I höstas fick en av Q:s kompisar ett syskon. Synnerligen vältajmat, tyckte vi, eftersom det då föll sig lämpligt att börja prata om att bebisar ligger i sina mammors magar och att reda ut vems mage man egentligen legat i.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
2009-03-05
Överskottsenergi? Moahaha!
Vi var på soc igår och stämde av vad som hänt sedan sist. Tiden går fort, hemutredningen har pågått så länge att vår utredare kommer att få bassning om den inte blir klar snart. För vår del brådskar det inte särskilt. Enligt AC blir det vår tur att skicka papper någon gång i höst, och Korea vill inte ha för gamla utredningar. Ett godkännande i juni skulle sitta finfint.
(Skicka papper i höst kan betyda att vi är tvåbarnsföräldrar om ungefär ett år. Hick!)
Vi berättade förstås om vårt nyinköpta hus och kunde inte låta bli att raljera över det faktum att våra utredningar aldrig slutförs där vi bor eftersom vi alltid lyckas flytta. (För den som undrar: om man flyttar inom Stockholms stad så påverkas inte en pågående adoptionsutredning, den ligger kvar och slutförs av soc i den stadsdelsnämnd där man började. Att byta kommun under utredningen kan däremot innebära problem.)
Vår utredare frågade om våra tankar inför flytten, om vi funderat över hur den kan påverka Q:s trygghet. Hon var noga med att betona att hon inte menade att ifrågasätta vår föräldrakompetens, hon gillar det hon har sett och kommer att godkänna oss, men hon ville veta hur vi resonerar. Vi svarade att vi faktiskt inte har tänkt så mycket på saken. Vi tycker att Q verkar trygg. Vi reser en del, vi träffar många människor, och har märkt att Q alltid verkar uppskatta den stimulans han får då. Men han är också duktig på att ta för sig när han behöver tanka trygghet från någon av oss. Trotsandet och bråkandet hemma intensifieras när han har varit stor och duktig borta. Han somnar i egen säng (oftast) men kommer till vår säng om natten. Då lägger han sig tätt intill någon av oss, alltid den han träffat minst under dagen.
Å andra sidan har vi visst tänkt till, påpekade O. Vi har inte för avsikt att flytta Q från hans dagmamma trots att vi flyttar en bit bort. Flytt till nytt hem och ett nytt syskon på ingång. Nä, man kan inte ändra på allt i livet samtidigt.
Vidare fick vi höra att våra referenter beskriver ett par som har överskottsenergi, som tar sig tid för träning och egna hobbies och rentav orkar fixa kalas ibland. Som inte alls verkar gå på knäna.
Hohoho, säger jag och gäspar stort. Och går ut och kollar varför min man är så tyst därute i TV-fåtöljen.
Men det är ju bra att vi lyckas hålla skenet uppe.
(Skicka papper i höst kan betyda att vi är tvåbarnsföräldrar om ungefär ett år. Hick!)
Vi berättade förstås om vårt nyinköpta hus och kunde inte låta bli att raljera över det faktum att våra utredningar aldrig slutförs där vi bor eftersom vi alltid lyckas flytta. (För den som undrar: om man flyttar inom Stockholms stad så påverkas inte en pågående adoptionsutredning, den ligger kvar och slutförs av soc i den stadsdelsnämnd där man började. Att byta kommun under utredningen kan däremot innebära problem.)
Vår utredare frågade om våra tankar inför flytten, om vi funderat över hur den kan påverka Q:s trygghet. Hon var noga med att betona att hon inte menade att ifrågasätta vår föräldrakompetens, hon gillar det hon har sett och kommer att godkänna oss, men hon ville veta hur vi resonerar. Vi svarade att vi faktiskt inte har tänkt så mycket på saken. Vi tycker att Q verkar trygg. Vi reser en del, vi träffar många människor, och har märkt att Q alltid verkar uppskatta den stimulans han får då. Men han är också duktig på att ta för sig när han behöver tanka trygghet från någon av oss. Trotsandet och bråkandet hemma intensifieras när han har varit stor och duktig borta. Han somnar i egen säng (oftast) men kommer till vår säng om natten. Då lägger han sig tätt intill någon av oss, alltid den han träffat minst under dagen.
Å andra sidan har vi visst tänkt till, påpekade O. Vi har inte för avsikt att flytta Q från hans dagmamma trots att vi flyttar en bit bort. Flytt till nytt hem och ett nytt syskon på ingång. Nä, man kan inte ändra på allt i livet samtidigt.
Vidare fick vi höra att våra referenter beskriver ett par som har överskottsenergi, som tar sig tid för träning och egna hobbies och rentav orkar fixa kalas ibland. Som inte alls verkar gå på knäna.
Hohoho, säger jag och gäspar stort. Och går ut och kollar varför min man är så tyst därute i TV-fåtöljen.
Men det är ju bra att vi lyckas hålla skenet uppe.
Överskottsenergi? Moahaha!
Vi var på soc igår och stämde av vad som hänt sedan sist. Tiden går fort, hemutredningen har pågått så länge att vår utredare kommer att få bassning om den inte blir klar snart. För vår del brådskar det inte särskilt. Enligt AC blir det vår tur att skicka papper någon gång i höst, och Korea vill inte ha för gamla utredningar. Ett godkännande i juni skulle sitta finfint.
(Skicka papper i höst kan betyda att vi är tvåbarnsföräldrar om ungefär ett år. Hick!)
Vi berättade förstås om vårt nyinköpta hus och kunde inte låta bli att raljera över det faktum att våra utredningar aldrig slutförs där vi bor eftersom vi alltid lyckas flytta. (För den som undrar: om man flyttar inom Stockholms stad så påverkas inte en pågående adoptionsutredning, den ligger kvar och slutförs av soc i den stadsdelsnämnd där man började. Att byta kommun under utredningen kan däremot innebära problem.)
Vår utredare frågade om våra tankar inför flytten, om vi funderat över hur den kan påverka Q:s trygghet. Hon var noga med att betona att hon inte menade att ifrågasätta vår föräldrakompetens, hon gillar det hon har sett och kommer att godkänna oss, men hon ville veta hur vi resonerar. Vi svarade att vi faktiskt inte har tänkt så mycket på saken. Vi tycker att Q verkar trygg. Vi reser en del, vi träffar många människor, och har märkt att Q alltid verkar uppskatta den stimulans han får då. Men han är också duktig på att ta för sig när han behöver tanka trygghet från någon av oss. Trotsandet och bråkandet hemma intensifieras när han har varit stor och duktig borta. Han somnar i egen säng (oftast) men kommer till vår säng om natten. Då lägger han sig tätt intill någon av oss, alltid den han träffat minst under dagen.
Å andra sidan har vi visst tänkt till, påpekade O. Vi har inte för avsikt att flytta Q från hans dagmamma trots att vi flyttar en bit bort. Flytt till nytt hem och ett nytt syskon på ingång. Nä, man kan inte ändra på allt i livet samtidigt.
Vidare fick vi höra att våra referenter beskriver ett par som har överskottsenergi, som tar sig tid för träning och egna hobbies och rentav orkar fixa kalas ibland. Som inte alls verkar gå på knäna.
Hohoho, säger jag och gäspar stort. Och går ut och kollar varför min man är så tyst därute i TV-fåtöljen.
Men det är ju bra att vi lyckas hålla skenet uppe.
(Skicka papper i höst kan betyda att vi är tvåbarnsföräldrar om ungefär ett år. Hick!)
Vi berättade förstås om vårt nyinköpta hus och kunde inte låta bli att raljera över det faktum att våra utredningar aldrig slutförs där vi bor eftersom vi alltid lyckas flytta. (För den som undrar: om man flyttar inom Stockholms stad så påverkas inte en pågående adoptionsutredning, den ligger kvar och slutförs av soc i den stadsdelsnämnd där man började. Att byta kommun under utredningen kan däremot innebära problem.)
Vår utredare frågade om våra tankar inför flytten, om vi funderat över hur den kan påverka Q:s trygghet. Hon var noga med att betona att hon inte menade att ifrågasätta vår föräldrakompetens, hon gillar det hon har sett och kommer att godkänna oss, men hon ville veta hur vi resonerar. Vi svarade att vi faktiskt inte har tänkt så mycket på saken. Vi tycker att Q verkar trygg. Vi reser en del, vi träffar många människor, och har märkt att Q alltid verkar uppskatta den stimulans han får då. Men han är också duktig på att ta för sig när han behöver tanka trygghet från någon av oss. Trotsandet och bråkandet hemma intensifieras när han har varit stor och duktig borta. Han somnar i egen säng (oftast) men kommer till vår säng om natten. Då lägger han sig tätt intill någon av oss, alltid den han träffat minst under dagen.
Å andra sidan har vi visst tänkt till, påpekade O. Vi har inte för avsikt att flytta Q från hans dagmamma trots att vi flyttar en bit bort. Flytt till nytt hem och ett nytt syskon på ingång. Nä, man kan inte ändra på allt i livet samtidigt.
Vidare fick vi höra att våra referenter beskriver ett par som har överskottsenergi, som tar sig tid för träning och egna hobbies och rentav orkar fixa kalas ibland. Som inte alls verkar gå på knäna.
Hohoho, säger jag och gäspar stort. Och går ut och kollar varför min man är så tyst därute i TV-fåtöljen.
Men det är ju bra att vi lyckas hålla skenet uppe.
2009-03-03
Jubileum, beslut och uppdatering
Nu är det mars 2009 vilket betyder att det är fem år sedan jag började hälla ut mina tankar på nätet.
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
Jubileum, beslut och uppdatering
Nu är det mars 2009 vilket betyder att det är fem år sedan jag började hälla ut mina tankar på nätet.
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
2009-03-01
Ögonblicksbild av mitt liv enligt Google
barn arg boktips
test centraldammsugare
eco tapeter easy-up
hysterektomi dysmenorré
barnkalas tips
inbyggt badkar
p-stav minskad sexlust
golvvärme linoleum
gratis tapetprover
lackera köksluckor
bouché smördeg (hoppsan, det var O som googlade här)
barnskiva lejonungarna (med Cilla Ingvar, finns inte att få tag på)
vallatips halvvasan (O igen)
morrissey ny skiva
temperature in beijing
Jag längtar till våren när mycket av ovanstående förhoppningsvis är inaktuellt.
test centraldammsugare
eco tapeter easy-up
hysterektomi dysmenorré
barnkalas tips
inbyggt badkar
p-stav minskad sexlust
golvvärme linoleum
gratis tapetprover
lackera köksluckor
bouché smördeg (hoppsan, det var O som googlade här)
barnskiva lejonungarna (med Cilla Ingvar, finns inte att få tag på)
vallatips halvvasan (O igen)
morrissey ny skiva
temperature in beijing
Jag längtar till våren när mycket av ovanstående förhoppningsvis är inaktuellt.
Ögonblicksbild av mitt liv enligt Google
barn arg boktips
test centraldammsugare
eco tapeter easy-up
hysterektomi dysmenorré
barnkalas tips
inbyggt badkar
p-stav minskad sexlust
golvvärme linoleum
gratis tapetprover
lackera köksluckor
bouché smördeg (hoppsan, det var O som googlade här)
barnskiva lejonungarna (med Cilla Ingvar, finns inte att få tag på)
vallatips halvvasan (O igen)
morrissey ny skiva
temperature in beijing
Jag längtar till våren när mycket av ovanstående förhoppningsvis är inaktuellt.
test centraldammsugare
eco tapeter easy-up
hysterektomi dysmenorré
barnkalas tips
inbyggt badkar
p-stav minskad sexlust
golvvärme linoleum
gratis tapetprover
lackera köksluckor
bouché smördeg (hoppsan, det var O som googlade här)
barnskiva lejonungarna (med Cilla Ingvar, finns inte att få tag på)
vallatips halvvasan (O igen)
morrissey ny skiva
temperature in beijing
Jag längtar till våren när mycket av ovanstående förhoppningsvis är inaktuellt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)