Om några timmar skulle jag ha varit hemma. Istället sitter jag på hotellrummet efter ännu en intensiv dag, med tre likadana framför mig. Fyra Q-lösa nätter till.
Situationen på jobbet utvecklades till riktig katastrof så valet att stanna kvar en vecka extra var inte så svårt som man skulle kunna tro. Jag gör nytta, jag gör skillnad.
O rapporterar att han och Q har det bra. Q tycks vara medveten om att det är han och pappa nu. En förälder, inte två. Det finns ingen extra resurs att ta till när man kört slut på den första.
O vaknar varje morgon av att Q ropar på mig.
Lutat mot hotelltelefonen står en bild på Q i fiskartröja, med luggen snedkammad och Lokatten i händerna. Hans stora lena små händer med naglarna som växer så fort och tummarna som han kan böja så lustigt.
Det är nästan så att jag måste vända den neråt.
Nu när jag sitter ensam efter en lång dag, när jag inte är speedad och måste ha hundra saker i huvudet längre, väller längtan över mig så att jag nästan måste huka.
Men det är bara bra att låta det komma. Och jag känner tusen gånger hellre denna ljuva smärta än den hemska skavande tomhet som hemsökte mig under många år.
Men det dröjer innan jobbet får skicka mig på ett dylikt äventyr igen.
Du är behövd på två ställen alltså. Fast du är inte där ditt hjärta vill vara.
SvaraRaderaSympatitankar till dig!
ÅÅÅÅHHHHHHHH
SvaraRaderaMen det är inte utan att jag längtar efter att längta lite efter mina ungar nu. Det ÄR oerhört intensivt att vara mammaledig. Man får liksom aldrig perspektiv på dem