2006-09-27

Q:s mammor

Häromdagen läste jag en gripande och viktig bok: I Wish For You a Beautiful Life (på svenska heter den Jag önskar dig ett vackert liv). Det är en samling brev skrivna av koreanska mödrar till sina barn som de fött och lämnat till adoption.

Om Q:s biologiska mamma vet vi jämförelsevis ganska mycket. Vi vet vad hon heter, hur gammal hon är, hennes yrke. Vi har fått en mycket kortfattad beskrivning av hennes utseende och personlighet, liksom de omständigheter hon lever i och hennes skäl för att välja adoption.

Ändå känns det som att jag inte vet någonting om henne. Trots att jag har läst den här boken, och andra böcker som beskriver koreansk kultur, seder och normer. Hon förblir en skuggfigur. Med mitt svenska jämställda välfärdsuppfostrade sätt att tänka klarar jag inte riktigt att föreställa mig henne.

Istället tänker jag på min mormorsmor, min mammas mormor. Hon blev nittiofyra år, jag minns en urgammal tant. Mamma älskade henne mycket, och pratar ofta om henne. Så ofta att jag tappade intresset för länge sedan. Mamma är intensiv, bredvid hennes tankar och känslor kan det ibland vara trångt om plats.

Men i alla fall. Mormorsmor, vars två namn jag själv bär, blev med barn när hon var tjugoåtta år gammal. Fadern var gift och stannade hos sin hustru. (Deras äktenskap förblev barnlöst. Undrar hur frun mådde.) En pojke föddes och lämnades bort. Efter tre dagar stod mormorsmor inte ut utan hämtade honom tillbaka. Tre år senare fick hon en dotter med samme man som fortfarande var gift. Den flickan blev min mormor.

Mormorsmor var enligt alla som kände henne en stark, glad och rolig person. Hon försörjde sina barn ensam och genomdrev att de skulle få sin pappas efternamn. De gifte sig faktiskt till sist, när den barnlösa hustrun dött (som sagt, jag undrar verkligen hur hon hade det!). Då var mormor och hennes bror vuxna.

Mormor var väldigt påverkad av att vara oäkta barn. Med viss bitterhet ältade hon detta hela livet, och var snar att kritisera sin mamma. För henne var det inte alls självklart att mormorsmor hade fattat rätt beslut. "Frökenbarn" var ett begrepp på tjugotalet när mormor var liten. Att vara ett sådant var inte lätt, exempelvis blev man inte bjuden på barnkalas. Ironiskt nog blev också mormor gravid utan att vara gift. Morfar och hon blev tvungna att gifta sig, som det hette. Men det är en annan historia.

Mormorsmor, kvinnan som bröt mot normerna, och mormor, barnet som inte adopterades bort. Hjälper de mig att förstå Q:s mamma? Troligen inte, det vore förmätet att tro. Men jag försöker i alla fall.

Men Q har en annan mamma också, just nu den enda han känner. Han har bott hos sin fostermamma sedan han var drygt en månad gammal. Det är tiden hos henne som bygger en bro från hans tillblivelse och födelse i Korea till hans nya liv hos oss.

Igår fick vi nya bilder på honom. (En sanning med modifikation, på grund av postgången är de en månad gamla nu). Fotona är alldeles underbara. De visar en klarögd liten pojke i turkos tröja som leker med sin fostermamma. Hon hissar honom, och håller honom i händerna, de skrattar mot varann med stora öppna gap.

Jag blir överväldigad av tacksamhet mot denna kvinna, som är hans mamma nu. Hon ger honom det han behöver, lägger grunden för hans trygghet och tillit till omvärlden. Jag önskar att jag kunde uttrycka min tacksamhet så att hon förstår. Samtidigt är jag lite nervös för att träffa henne. Hon är äldre än jag, närmare mamma än mig i ålder, en erfaren och mogen dam som har haft hand om många bebisar. I hennes ögon kanske jag är en klumpig taffelmaja som vet alldeles för lite om barnavård.

Men när jag tittar på bilderna är jag glad att jag har stickat en sjal åt henne. Det är ett försök till en personlig present. Jag ska författa ett brev också. För säkerhets skull ska vi nog dessutom följa AC:s råd och köpa en flaska parfym, en uppskattad present enligt dem.

Och så är det jag själv då, som ska föreställa en sorts mamma, fast jag inte alls känner mig som en. Ännu. Med tiden kommer jag att bli den enda mamma Q kommer ihåg, det förefaller obegripligt nu.

På adoptera.nu har jag läst en återkommande diskussion om vad man ska kalla den biologiska mamman för. Vissa anser att ordet mamma (och pappa) är ett alltför känsloladdat begrepp för att användas hur som helst. Om man lär barnen att deras första mamma övergav dem, hur ska de då kunna lita på att den nuvarande mamman inte gör det? Jag begriper vad de menar, men jag har svårt att tro att barn tänker så. Jag tror att barn förstår om man förklarar för dem.

Tre mammor har Q, och kommer alltid att ha. Idag känns det inte som att jag någonsin skulle kunna förneka det eller känna mig hotad av deras existens. Jag tror inte att jag har behov av att utnämna mig själv till hans enda eller riktiga mamma.

Kanske kommer detta att leda till funderingar och oro hos Q. Kanske kommer han gång på gång att behöva höra vår försäkran om att vi inte kommer att överge honom. Då ska han få det.

2 kommentarer:

  1. Det är mycket som kan hända i ett kvinnoliv. Tack för din Blogg! Jag har läst den med behållning, fast nu tvekar jag om jag i fortsättningen ska skriva vidare på det jag kallar adoptionsdagboken.
    Men kom gärna in, jag behöver nån att prata med....Kontakt hittar du via min personliga profil och websidan.

    SvaraRadera
  2. Jag fick tårar i ögonen när jag läste att du stickat en halsduk till fostermamman. Du verkar så himla gullig. Q kommer att få det så bra!

    SvaraRadera