På tröskeln

Det är en underlig känsla att stå på tröskeln till ett helt nytt liv. För jag inser ju att jag gör det, inom någon månad eller två kommer min tillvaro att vara radikalt förändrad. För alltid. Vad som än händer kommer jag alltid att vara mamma till Q.

Det är ju allt det praktiska förstås, vilket gärna framhålls av min omgivning. Du kan inte föreställa dig vilken omvälvning det är. Slut på sovmorgnarna (hö-hö). Någon annan bestämmer, inte du.

Jag värjer mig mot detta, lätt irriterad. Jo, jo. Jag fattar också att det är en omställning. Men å andra sidan en mycket efterlängtad sådan. Känslan av att vara bunden är nog det som skrämmer mig minst. En av de otrevligaste aspekterna av infertiliteten var ofriheten. Oförmågan att planera vårt barnskaffande var långt mer begränsande än jag kunnat föreställa mig, och påverkade nästan allt. Jag kan inte tänka mig att man känner sig lika fångad och olycklig av att ha barn som att inte ha dem.

Samtidigt är det just detta. Jag står på tröskeln till att uppnå det liv, den roll som jag så länge längtat efter. Det är alldeles sant när jag säger att jag aldrig önskat mig något så hett, så kompromisslöst som ett barn. Nu har jag snart ett. Snart är jag mamma.

Kommer mina förväntningar att infrias? Jag tror det. Jag inbillar mig att jag har en ganska realistisk syn på föräldraskap. Kommer jag att uppleva en stor tomhet när detta långdragna projekt - jag hittar inget bättre ord - är fullbordat? Det vet jag inte. Kanske.

Jag undrar vilken sorts mamma jag kommer att vara. Det är svårt att tro att det kommer att innebära en stor personlighetsförändring, jag tycker att har ett ganska stadigt fotfäste i det som är jag. Men hur kan det å andra sidan inte innebära en förändring? Mitt jag ändras ju, jag är inte längre bara jag, jag är också mamma till Q.

Jag hoppas i varje fall att jag inte blir den sorts mamma som helt går upp i sina barn. Det låter vackert, men jag tycker att det finns något otäckt och lite egoistiskt i det. Man älskar sina barn inte för att de är egna personligheter, utan för att de är ens egna. Barnen blir en förlängning av ens jag. Jag hoppas att jag alltid kommer att kunna känna och visa Q respekt för den person han är, oberoende av mig. Jag sitter fast vid honom resten av livet, men han sitter inte fast i mig. Föräldrar har större skyldigheter mot sina barn än tvärtom, anser jag.

Jag skräms ibland av att så många kvinnor helt går upp i sina barn. Särskilt tydligt blir detta på nätet, fast jag inser ju att man får en allt annat än fullständig bild av människor där. Deras starkaste identitet är Mamman, inte yrkespersonen, inte frun, inte dottern, inte det egna självet. I helgen upptäckte jag att det förstås finns en särskild sida att snacka barnkläder på. Naturligtvis, bland alla andra knepiga intressen kan man väl ha barnkläder som hobby. Jag har ju själv förvånats av hur roligt det är att handla till Q, fast jag inte ens sett honom ännu. Men ändå.

De senaste åren har jag retat mig extra mycket på devota inställningar till barn och föräldraliv. För en olycklig barnlös blir det väldigt tydligt att mycket i samhället kretsar kring barn. Fel. Inte kring barnen utan den heliga föräldrarollen. Barn är lika hjälplösa och utsatta för vuxenvärldens nycker som de någonsin har varit. Hyckleriet i detta gör mig ännu argare. Nej, det är inte självklart att spädbarn ska följa med på begravningar. Nej, det är inte bara gulligt när ungar bölar vid bordet intill och förstör ens restaurangmiddag. Nej, det är inte okej att trötta föräldrar låter ungarna terrorisera hela mataffären med sina sparkcyklar. Och varför indigneras man av att dagis vill ta betalt för blöjorna? Varför får gravida kvinnor pinka gratis i Kista galleria, men inte prostatagubbar och blåskatarrbrudar?

Ilskan har komplicerats av att jag varit avundsjuk och känt mig utestängd. Jag hade gett vad som helst för att få byta med de töntiga och självupptagna föräldrarna. Samtidigt var jag alltid rädd för att uppfattas som bitter och missunnsam. En och annan tyckte att jag var det och lät mig få veta det. Det gjorde ondare än allt annat. Lösningen blev att dra sig undan.

Men nu ska jag in i den där världen. Jag hoppas att där finns föräldrar som tänker som jag. Jag hoppas att jag hittar mitt eget sätt att vara mamma på.