Deklamerande skönande med intresse för fotboll och blondiner

Av Suziluz fina inlägg inspireras jag att berätta om min morfar. Varför? Han var inte någon märkvärdig person. Men han älskade och älskades av många, och han hade en vacker levnadsfilosofi och han lyser som en stjärna i mitt minne. Därutöver tyckte jag någon gång ibland att han var en reaktionär och fördomsfull gubbe, men det är en annan sak.

Morfarsfar var präst, och gifte sig 1913 med en vacker bonddotter med ett ännu vackrare namn. Förmodligen älskade han sin hustru mycket, för livet igenom hade han hennes porträtt på väggen. Detta porträtt hänger idag i mammas TV-rum och föreställer en mörkhårig kvinna med bubbligt uppsatt hår och höghalsad blus. Hennes ögon är fundersamma och hennes läppar kröker sig något, det ser ut som om hon tänkte på något trevligt.

Kanske på den vackra uppsättning granater, halsband och örhängen, hon fått i present av sin make. Även de finns idag i mammas ägo. Själv har jag minsann burit dem på självaste Nobelfesten.

Det var nog inte en tillfällighet att hon var lite full i fniss den där dagen hos fotografen, för kvinnan med det vackra namnet sägs ha varit gladlynt och behaglig till sättet. Detta trots att hon led av lungtuberkulos som var långt gången när hon födde sin ende son i februari 1914. På grund av smittorisken fick hon inte amma honom, inte ens ta i honom annat än i foten. I november samma år dog hon, ett tidningsurklipp finns bevarat som skildrar begravningen av kyrkoherdens unga hustru, den sörjande maken och den späde sonen.

Morfar, för det var ju han som var den lille pojken, omhändertogs av sin farmor och sin faster tills han var fyra år. Hos dem hade han det enligt egen utsago mycket bra, vilket ändades abrupt när hans far gifte om sig och hämtade hem sin son. Då fick jag en elak styvmor, brukade morfar säga.

Jag har sett ett foto på den nya lilla familjen, och jag måste hålla med om att morfars styvmors kroppsspråk inte utstrålar någon entusiasm eller ömhet för den lille pojken vid hennes sida. Å andra sidan hade hon det kanske inte för roligt heller. Det ovan nämnda porträttet hängde som sagt i sovrummet under återstoden av makens liv.

Morfars relation till sin styvmor förblev frostig livet igenom. Däremot blev han en älskad storebror till de barn hon födde.

Morfarsfar då? Om honom vet jag inte mycket. Jag har träffat honom när jag själv var bebis och han så gaggig att han inte kunde hålla reda på om jag var en pojke eller en flicka. Det sägs att han var sträng och varmt religiös, men att han visade förståelse och medmänsklighet mot unga flickor som blev med barn utan att vara gifta. Han brukade söka upp barnafäderna och förmana dem att ta sitt ansvar.

Hundra år senare spelar detta knappast någon roll. Men som adoptivmamma åt en son vars biologiska mamma var en ung ogift kvinna, är jag ändå lite glad.

Prästson som han var fick morfar förstås ta studenten. Sedan tog han anställning i ett statligt verk vilket han förblev trogen fram till sin pension. Jag frågade honom en gång varför han inte blev präst, för morfar hade en stark gudstro som han inte lyckades överföra på sin avkomma. Å, jag är en alltför lättsinnig och nöjeslysten natur, svarade han.

Tjugosex år gammal, under det andra krigsåret, träffade morfar min mormor och gjorde henne prompt med barn. På bröllopsfotot står han ståtlig och uniformsklädd bakom hennes stol. Hon håller en jättelik bukett i famnen, som troligen är tänkt att skymma den runda magen. Till skillnad från sin dotter och dotterdotter var mormor späd och välsvarvad och kunde säkert inte dölja graviditeten någon längre tid.

Lite om mormor har jag skrivit på annat ställe, hennes bakgrund blev aktuell för mig i samband med att vi adopterade Q.

Var det ett lyckligt äktenskap? Säkert inte med dagens mått. Men morfar frågade sig aldrig om han var lycklig. Han bestämde sig för att han var det. Sant är att mormor hade det svårt och därmed var svår att leva med. Förmodligen led hon av återkommande depressioner. Jag minns henne väl, hennes ynklighet, hennes svartsyn, hennes sätt att se sig som ett offer för ett grymt öde. Men kanske förstärktes det av morfars soliga förnöjsamhet?

Sant är också att mormor var en duktig husmor men utöver detta även blond och söt, gracil och behagfull. Min ros, brukade morfar kalla henne. Jag är övertygad om att de älskade varandra. Lika övertygad som jag är om att ett nutida par hade tagit ut skilsmässa många gånger om. Någon passion fanns nog aldrig mellan dem.

Tre barn fick de, först en son, sedan en dotter – min mamma, som fick samma vackra namn som sin farmor – sist en son. För två av barnen gick det bra i livet. Lyckosamma karriärer, välartade och snälla barn. Den förstfödde hade även han till en början allt detta, men miste det på grund av långvarigt alkoholmissbruk. Morfar och mormor försökte i det längsta att blunda för sonens tillstånd. De hade en tyst överenskommelse om att det man inte talar om finns inte och behöver därmed inte hanteras. Men till slut blev problemen för uppenbara. I tio års tid åkte morfar regelbundet hem till min morbror och städade och betalade räkningarna och stannade hos honom tills han var nykter igen. Några månader senare var det alltid dags igen.

Morfar blev änkling vid dryga åttio års ålder, efter mer än femtio års äktenskap. Han slängde omedelbart ut alla krukväxter. De hade varit mormors ansvar och han stod inte ut med att se dem vissna. Mormor hade också lagat all mat, med den äran, morfars repertoar inskränkte sig till gröt och ägg. Det ena åt han till frukost, det andra till middag. Däremellan tog han på sig hatt och rock och besökte något av stadens lunchställen för ett mål varm mat. Han blev snabbt en känd gäst på sina olika stamlokus.

Morfar älskade Mozart, Karlfeldt, fotboll och Marilyn Monroe. Eartha Kitt tyckte han också om. Överhuvudtaget ägde han blick för kvinnlig fägring, ett stort människointresse och aptit på livet. Men inte på ett destruktivt sätt. Ingen som var med glömmer min mans trettioårskalas. Då hade både mormor och morbror gått bort med ett halvårs mellanrum. Visst sörjde morfar dem båda. Men han var också friare än någonsin tidigare än i sitt liv. Det blir väl dans, frågade han uppfordrande när kaffet var urdrucket. Vi fick hastigt och lustigt rafsa ihop några skivor, och sedan svängde morfar om med alla närvarande damer. Han var den siste att lämna festen frampå småtimmarna.

Morfar och jag pratade mycket. Han berättade om sitt liv, och frågade om mitt. Han hade tvärsäkra åsikter som jag ofta tyckte var mossiga. Till exempel ansåg han att det var skandal att jag varken lärde mig latin eller grekiska i skolan, inte ens tyska! Men jag läser fysik och matte och ska kanske bli ingenjör, försökte jag. Det viftade han bort. Naturvetenskap stod sig slätt mot humaniora i hans ögon.

Senare har jag förstått att mina kusiner hade det långt besvärligare med honom. För dem var han en kritisk och grinig gubbe som aldrig uppmuntrade utan bara predikade.

Mig älskade han, har jag nämnt det? Själv sade han det ofta. Vad söt du är, mitt vackra barn, min docka, mitt öga. Jag hör samma smeknamn trilla ur min egen mun när jag pratar med Q. De har gått i arv från morfar till mamma till mig.

Vem han ärvde dem av vet jag inte. Men någon måste ha gett honom kärlek och lärt honom konsten att älska. Hans glada mamma som bara fick hålla honom i foten och som dog när han var nio månader, kan hon ha hunnit det?

En av de sista gångerna jag pratade förtroligt med morfar var strax efter vår tredje – misslyckade – IVF. Han råkade ringa upp en dag när jag var så ledsen att jag knappt kunde prata. Å andra sidan kunde jag inte prata eller tänka på något annat heller. Att jag inte skulle få barn.

Morfar var tyst ett slag, så sa han tafatt: Man får inte alltid som man vill. Och: var inte ledsen för att du inte får barn, de är mest till besvär. Det där tror du inte ens på själv, svarade jag.

Vi kan ju kanske adoptera, sa jag med liten röst. Det har sina risker, svarade morfar mörkt.

Morfar fick aldrig träffa mandelöga gullebarn, min välsignade skatt från Korea. Hade han gjort det är jag övertygad om att han ändrat åsikt.

Nu när allt är över, tänker jag på vad morfar sa när han berättade om den svåraste tiden med min morbror. Om den ständiga oron, om smärtan i att se sonen så nedgången och förnedrad. Men så gjorde han en paus, tittade på mig och smålog. Nu är det över, sa han. Jag vet nu precis vad han menade.

Morfar dog nittio år gammal, av hög ålder och livsleda. Jag åkte inte på begravningen. Mitt liv var just då ett virrvarr som jag inte kunde reda ut. En kusin medförde späd son, en annan (storrökande) hade magen i vädret. Själv var jag arbetslös, barnlös, hopplös och modlös. Och så råkade jag få ägglossning precis så att en frysåterföring schemalades till begravningsdagen.

Morfar, mamma och jag tycker alla mycket om lyrik. Någon kväll efter hans död bläddrade jag i Karlfeldts samlade dikter och fäste mig vid några strofer jag aldrig sett förut. Dagen därpå ringde mamma och berättade att hon valt dikt till dödsannonsen. Det var samma dikt.

Giv psaltare och lyra,
då mödan görs oss lång.
Betag oss ej den dyra,
den ljuva lust till sång.
Låt klinga våra dagar
som vind i gröna hagar,
som hav i böljegång.

Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd.
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd.
Giv oss en tro att sluta vid
tryggt i den mörka död.