Söndag eftermiddag. Jag sitter och jobbar en stund medan mina herrar sover middag.
Känner mig ledsen och vemodig. Imorgon lämnar jag Q hos dagmamman, störtar sedan till jobbet för att släcka så många bränder som möjligt innan taxin hämtar mig vid fyratiden. Natten tillbringas på flygplan. Resten av veckan inklusive helgen kommer jag att ha halva jorden mellan mig och Q och hans pappa.
Jag ska inte klaga, jag reser betydligt mindre än mina kollegor och just denna resa har jag haft innestående under mycket lång tid. Jag behöver verkligen göra den, och det kommer att bli både jobbigt och lärorikt.
Synd bara att min bortavaro tycks sammanfalla med en hausse i Q-trots. Efter dagens skrikorgie åkte Q-pappan helt sonika och köpte ett par hörselkåpor. Han hade tidigare ganska stora problem med tinnitus, problem som hans unge son lyckats återuppväcka. Illvrål rakt in i örat, det räcker med ett fåtal gånger.
Alltså svider det lite i mitt hjärta idag, för oss alla tre.
Å, vännen! Hoppas det går bra. Förstår att det känns jobbigt att lämna familjen när det är lite "kaosartart", men förhoppngingsvis går veckan bra för er alla tre. Och när du är tillbaks kan du iallafall glädjas åt att denna resan är gjord och inte ligger framför dig längre.
SvaraRaderakram!
Jag har hört talas om lösningen förut. Och jag kan inte tänka mig att det förälderliga lidandet kan vara en nödvändig del av trotsåldersutvecklingsfasen för barnet. Så jag satsar på familjen Peltor!
SvaraRaderaKan vara en investering för framtiden. Tänk när sonen Peltor i femtonårsåldern inser att piano räcker inte för att tillfredsställa de musikaliska behoven. De är väl avpassade för både bas och diskant, kåporna?
Skämt åsido så går det förstås bra, och en så pragmatisk pappainställning är vägen till framgång. Hoppas mamma inte gruvar sig alltför mycket.
Här hemma har vi också en pappa med tinnitus och stundtals peltorkåpor. Och alla är nöjda och glada med det.
SvaraRadera