Vi var på soc igår och stämde av vad som hänt sedan sist. Tiden går fort, hemutredningen har pågått så länge att vår utredare kommer att få bassning om den inte blir klar snart. För vår del brådskar det inte särskilt. Enligt AC blir det vår tur att skicka papper någon gång i höst, och Korea vill inte ha för gamla utredningar. Ett godkännande i juni skulle sitta finfint.
(Skicka papper i höst kan betyda att vi är tvåbarnsföräldrar om ungefär ett år. Hick!)
Vi berättade förstås om vårt nyinköpta hus och kunde inte låta bli att raljera över det faktum att våra utredningar aldrig slutförs där vi bor eftersom vi alltid lyckas flytta. (För den som undrar: om man flyttar inom Stockholms stad så påverkas inte en pågående adoptionsutredning, den ligger kvar och slutförs av soc i den stadsdelsnämnd där man började. Att byta kommun under utredningen kan däremot innebära problem.)
Vår utredare frågade om våra tankar inför flytten, om vi funderat över hur den kan påverka Q:s trygghet. Hon var noga med att betona att hon inte menade att ifrågasätta vår föräldrakompetens, hon gillar det hon har sett och kommer att godkänna oss, men hon ville veta hur vi resonerar. Vi svarade att vi faktiskt inte har tänkt så mycket på saken. Vi tycker att Q verkar trygg. Vi reser en del, vi träffar många människor, och har märkt att Q alltid verkar uppskatta den stimulans han får då. Men han är också duktig på att ta för sig när han behöver tanka trygghet från någon av oss. Trotsandet och bråkandet hemma intensifieras när han har varit stor och duktig borta. Han somnar i egen säng (oftast) men kommer till vår säng om natten. Då lägger han sig tätt intill någon av oss, alltid den han träffat minst under dagen.
Å andra sidan har vi visst tänkt till, påpekade O. Vi har inte för avsikt att flytta Q från hans dagmamma trots att vi flyttar en bit bort. Flytt till nytt hem och ett nytt syskon på ingång. Nä, man kan inte ändra på allt i livet samtidigt.
Vidare fick vi höra att våra referenter beskriver ett par som har överskottsenergi, som tar sig tid för träning och egna hobbies och rentav orkar fixa kalas ibland. Som inte alls verkar gå på knäna.
Hohoho, säger jag och gäspar stort. Och går ut och kollar varför min man är så tyst därute i TV-fåtöljen.
Men det är ju bra att vi lyckas hålla skenet uppe.
Hhaha! Ja ibland kan det se ut på ett vissst vis utifrån men det stämmer inte alltid med bilden man har själv. Så länge det inte är några skelett man gömmer i garderoben utan bara lite lött TV-tittande så är det ju ignen fara, haha! ;-)
SvaraRaderaSkönt att höra om er utredning. Var det jobbigare första gången eller känns det likadant denna gång? Jag har ju ingen aning om just dessa utredningar mer än vad mina föräldrar berättat för mig som sin. innan jag kom. Det låter rätt jobbigt, men kanske känns det annorlunda andra gången? För att man vet att det är värt det. Eller så är man ännu mer nevös just för att man vet vad som står på spel??
Fast är det vanligt att par som adopterat 1 gång sedan faller i utredningen när de vill adoptera ett syskon???
Jättespännande är det iallafall att följa er på denna resan!
Och du, jag tycker Q låter väldigt trygg. Tror inte ni behöver oroa er för ngn flytt.
Kramar till er!