Bönhörd!

Härregud! Sånt här händer ju aldrig mig, genomtänkt shopping då man hittar precis det man vill ha. I fredags såg jag den, klänningen. Bland 34.or, 36:or och en och annan 38:a fanns det faktiskt en 44:a som visade sig sitta perfekt. Ringad, men inte så att tuttarna ramlar ut och jag måste leta lika länge efter ett färgmatchat linne att ha under för att inte känna mig som en porrstjärna. Avskuren under bysten så att jag inte ser gravid ut (extra förargligt när jag nu inte kan bli det). Perfekt placerade volanger en bra bit nedanför rumpan, den behöver ingen extra bredd, däremot behöver jag lite grönmönstrat chiffongfladder kring benen för att sätta schvung på vardagen.

249 kronor på Ginatricot. Ett riktigt kap! Jag har varit glad hela helgen.

Det är jag fortfarande, men också lite spänd och trött så här på söndagkvällen. Vi har varit på resande fot även denna helg (berättar mer senare) och det börjar ta ut sin rätt på oss alla tre. Kvällens nattning var rekordtjorvig, Q kämpade i över en timme mot sömnen och lyckades hitta än den ena än den andra orsaken till att skrika och protestera hysteriskt.

Imorgon är det premiär för vårt nya liv. Pappaledigheten är slut, O kommer att ge sig av i ottan. Jag ska förutom att få upp, igång och iväg mig själv på morgonen, en nog så stor utmaning, också ansvara för att min son är hos dagmamman vid rätt tid, i rätt kläder och vid rätt humör.

Tack och lov för grön chiffong.

Bönhörd!

Härregud! Sånt här händer ju aldrig mig, genomtänkt shopping då man hittar precis det man vill ha. I fredags såg jag den, klänningen. Bland 34.or, 36:or och en och annan 38:a fanns det faktiskt en 44:a som visade sig sitta perfekt. Ringad, men inte så att tuttarna ramlar ut och jag måste leta lika länge efter ett färgmatchat linne att ha under för att inte känna mig som en porrstjärna. Avskuren under bysten så att jag inte ser gravid ut (extra förargligt när jag nu inte kan bli det). Perfekt placerade volanger en bra bit nedanför rumpan, den behöver ingen extra bredd, däremot behöver jag lite grönmönstrat chiffongfladder kring benen för att sätta schvung på vardagen.

249 kronor på Ginatricot. Ett riktigt kap! Jag har varit glad hela helgen.

Det är jag fortfarande, men också lite spänd och trött så här på söndagkvällen. Vi har varit på resande fot även denna helg (berättar mer senare) och det börjar ta ut sin rätt på oss alla tre. Kvällens nattning var rekordtjorvig, Q kämpade i över en timme mot sömnen och lyckades hitta än den ena än den andra orsaken till att skrika och protestera hysteriskt.

Imorgon är det premiär för vårt nya liv. Pappaledigheten är slut, O kommer att ge sig av i ottan. Jag ska förutom att få upp, igång och iväg mig själv på morgonen, en nog så stor utmaning, också ansvara för att min son är hos dagmamman vid rätt tid, i rätt kläder och vid rätt humör.

Tack och lov för grön chiffong.

Helga goes modeblogg

Plötsligt insikt: jag skulle vilja ha en höstklänning. Gärna i klargrönt. Inte hysteriskt urringad, däremot avskuren under bysten och med vidd i kjolen. Att bäras över smala byxor eller tjocka strumpbyxor. Hade jag tid och ork skulle jag sy den själv men det har jag inte.

Ideer, någon?

Helga goes modeblogg

Plötsligt insikt: jag skulle vilja ha en höstklänning. Gärna i klargrönt. Inte hysteriskt urringad, däremot avskuren under bysten och med vidd i kjolen. Att bäras över smala byxor eller tjocka strumpbyxor. Hade jag tid och ork skulle jag sy den själv men det har jag inte.

Ideer, någon?

Vardag på avigan

Tillbaka i vardagen igen. En vardag som sitter lite obekvämt sådär som kläder och skor gör efter semestern. Det stramar över magen, skär in i midjan, kniper över tårna.

Allt känns lite avigt. Inte helfel, bara lite på sniskan. Hittar inget kul i garderoben, allt är gammalt, urvuxet och trist. Ljusa linnetunikor känns passé, men det är för varmt för koftor. Kan inte med att visa mina knotiga tår med blånagel i sandaler men ryser inför tanken att ha riktiga skor på fötterna. Försökte pigga upp mig inför jobbstarten med ett besök hos frissan men min unga hippa hårfrisörska fattar inte vad jag vill. Färgen blir för svart och formen för fyrkantig. (Någon som har ett tips på en bra frisör i centrala, norra eller västra Stockholm?)

Känner mig grinig.

Fast jag har så mycket att se fram emot.

Kompisträff i helgen. Bröllopsdagen om några veckor som ska firas med fyrarättersmiddag och hotellövernattning. Min födelsedag, jag önskar mig en ny morgonrock och ett Skansenbesök. Leveransen av alla vårlökar jag har beställt på postorder, och planeringen av deras nedgrävning. Att det snart blir höst och vardagsliv med rutiner. Jag gillar hösten, har alltid gjort det. Skolstart, nystart, nya vanor. Jag längtar efter att börja träna igen. Jag längtar efter att äta bättre, att klara av att äta bättre. Jag längtar efter att gilla min kropp igen.

Grinig, fast jag har en fin sommar bakom mig. Blommande juli i sommarstugan flankerad av två semestrar på bohuskusten.

Senaste vistelsen hade kunnat bjuda på bättre väder men vi fick i alla fall två fantastiska dagar på Sommarön. Sådana där dagar då man känner att den är värd slitet och tjafset. Flyta i glasgrönt vatten och se eftermiddagssol på rosa bohusgranit. Det gjorde du bra farmor, när du köpte Sommarön vid första påseendet utan att fråga farfar!

Segelbåten är såld, äntligen slipper vi oron och det dåliga samvetet vi haft sedan vi på impuls övertog den efter svärfars hastiga bortgång. O har utfört renoveringsstorverk på Sommarön och på vår egen sommarstuga. Den är riktigt beboelig nu, den tveksamhet jag känt inför stugäventyret är bortblåst. Och Q älskar att vara där.

Q, ja. Den ende som lockar fram ett leende hos mig just nu. Vad stor han har blivit sa vi till varann igår. Han är en liten människa nu, ingen bebis. Han sitter på sin stol och äter kycklingburgare själv, ber om mera mjölk tack. Pekar i boken Pelles nya kläder och säger "spinnrock!". Inte visste jag att det ordet ingick i tvåochetthalvtåringars vokabulär! Konstruerar hela meningar, ibland helt korrekta (mamma var är dina glasögon? Mamma, du är gullig!), ibland inte helt (mamma hälpa nyta bandor mej!).

Jag har så mycket att glädjas åt, och se fram emot och vara tacksam över. Och det är jag också!

Men grinig är jag ändå, och jag tror jag vet orsaken. Minipillren. Kanske. Det är i alla fall tre veckor sedan jag började på kartan och två veckor sedan livet började kännas avigt.

Bara detta gör mig om möjligt ännu grinigare. Måtte hormonhumöret vara övergående, för valet mellan återkommande mensplåga och konstant avigankänsla är nästintill omänskligt svårt.

Vardag på avigan

Tillbaka i vardagen igen. En vardag som sitter lite obekvämt sådär som kläder och skor gör efter semestern. Det stramar över magen, skär in i midjan, kniper över tårna.

Allt känns lite avigt. Inte helfel, bara lite på sniskan. Hittar inget kul i garderoben, allt är gammalt, urvuxet och trist. Ljusa linnetunikor känns passé, men det är för varmt för koftor. Kan inte med att visa mina knotiga tår med blånagel i sandaler men ryser inför tanken att ha riktiga skor på fötterna. Försökte pigga upp mig inför jobbstarten med ett besök hos frissan men min unga hippa hårfrisörska fattar inte vad jag vill. Färgen blir för svart och formen för fyrkantig. (Någon som har ett tips på en bra frisör i centrala, norra eller västra Stockholm?)

Känner mig grinig.

Fast jag har så mycket att se fram emot.

Kompisträff i helgen. Bröllopsdagen om några veckor som ska firas med fyrarättersmiddag och hotellövernattning. Min födelsedag, jag önskar mig en ny morgonrock och ett Skansenbesök. Leveransen av alla vårlökar jag har beställt på postorder, och planeringen av deras nedgrävning. Att det snart blir höst och vardagsliv med rutiner. Jag gillar hösten, har alltid gjort det. Skolstart, nystart, nya vanor. Jag längtar efter att börja träna igen. Jag längtar efter att äta bättre, att klara av att äta bättre. Jag längtar efter att gilla min kropp igen.

Grinig, fast jag har en fin sommar bakom mig. Blommande juli i sommarstugan flankerad av två semestrar på bohuskusten.

Senaste vistelsen hade kunnat bjuda på bättre väder men vi fick i alla fall två fantastiska dagar på Sommarön. Sådana där dagar då man känner att den är värd slitet och tjafset. Flyta i glasgrönt vatten och se eftermiddagssol på rosa bohusgranit. Det gjorde du bra farmor, när du köpte Sommarön vid första påseendet utan att fråga farfar!

Segelbåten är såld, äntligen slipper vi oron och det dåliga samvetet vi haft sedan vi på impuls övertog den efter svärfars hastiga bortgång. O har utfört renoveringsstorverk på Sommarön och på vår egen sommarstuga. Den är riktigt beboelig nu, den tveksamhet jag känt inför stugäventyret är bortblåst. Och Q älskar att vara där.

Q, ja. Den ende som lockar fram ett leende hos mig just nu. Vad stor han har blivit sa vi till varann igår. Han är en liten människa nu, ingen bebis. Han sitter på sin stol och äter kycklingburgare själv, ber om mera mjölk tack. Pekar i boken Pelles nya kläder och säger "spinnrock!". Inte visste jag att det ordet ingick i tvåochetthalvtåringars vokabulär! Konstruerar hela meningar, ibland helt korrekta (mamma var är dina glasögon? Mamma, du är gullig!), ibland inte helt (mamma hälpa nyta bandor mej!).

Jag har så mycket att glädjas åt, och se fram emot och vara tacksam över. Och det är jag också!

Men grinig är jag ändå, och jag tror jag vet orsaken. Minipillren. Kanske. Det är i alla fall tre veckor sedan jag började på kartan och två veckor sedan livet började kännas avigt.

Bara detta gör mig om möjligt ännu grinigare. Måtte hormonhumöret vara övergående, för valet mellan återkommande mensplåga och konstant avigankänsla är nästintill omänskligt svårt.

En till

"Vill du ha en lillebror?", hörde jag O fråga Q härommorgonen. "Bra, ge mamma det här pappret och be henne skriva på."

Q är inne i sin mest tjänstvilliga period (när han inte är på motvallshumör och skriker MIN TUR!! eller NEJ! till svar på allt) så han kom pilande med papper och penna. Och jag skrev på.

Nu ligger ansökan i brevlådan. Ansökan om att starta hemutredning för att adoptera ett barn till.

Mina känslor är motstridiga.

Å ena sidan känns det alldeles för snart. Jag vill njuta av att vara mamma till bara Q länge än. Vill inte dela med mig till någon annan. Jag är hans, bara hans.

"Blir du sugen på en till?" frågar kompisen som just kommit hem med ljuvlig bebis. Nä, faktiskt inte. För hur underbart det än var med en åttamånaders så är tvåochetthalvt om möjligt ännu härligare. Och roligare. Och mer hisnande. Q pratar riktigt bra nu, varje dag förundras jag över de insikter jag får i hans sätt att tänka, hur han uppfattar världen.

I princip har mina känslor inte ändrats sedan jag skrev detta när Q varit vår i några månader.

Men å andra sidan vill vi ju ha mer än ett barn. Vi vill göra om detta märkvärdiga, vi vill ha ett syskon till Q.

Tyvärr börjar det bli lite bråttom. Stockholms stad (eller är det kanske bara just vår stadsdelsnämnd?) har i sin outgrundliga visdom bestämt att när man är 42 är man för gammal för att få medgivande. O uppnår denna magiska ålder om jämnt ett år. Hemutredning brukar ta tid att komma igång och att genomföra. Alltså är det bäst att rassla på.

Jag tycker för övrigt att det är urfånigt att fatta ett så kategoriskt beslut, dessutom undrar jag om de har stöd i lagen att göra det. Man bortser från en massa relevanta omständigheter som barnets ålder, den andra makens ålder, om det är första barnet eller inte, och så vidare. Det skulle inte förvåna mig om det ginge att överklaga den här policyn, men det skiter vi i just nu.

Nu kör vi. En till, om ungefär två år kanske.

En till

"Vill du ha en lillebror?", hörde jag O fråga Q härommorgonen. "Bra, ge mamma det här pappret och be henne skriva på."

Q är inne i sin mest tjänstvilliga period (när han inte är på motvallshumör och skriker MIN TUR!! eller NEJ! till svar på allt) så han kom pilande med papper och penna. Och jag skrev på.

Nu ligger ansökan i brevlådan. Ansökan om att starta hemutredning för att adoptera ett barn till.

Mina känslor är motstridiga.

Å ena sidan känns det alldeles för snart. Jag vill njuta av att vara mamma till bara Q länge än. Vill inte dela med mig till någon annan. Jag är hans, bara hans.

"Blir du sugen på en till?" frågar kompisen som just kommit hem med ljuvlig bebis. Nä, faktiskt inte. För hur underbart det än var med en åttamånaders så är tvåochetthalvt om möjligt ännu härligare. Och roligare. Och mer hisnande. Q pratar riktigt bra nu, varje dag förundras jag över de insikter jag får i hans sätt att tänka, hur han uppfattar världen.

I princip har mina känslor inte ändrats sedan jag skrev detta när Q varit vår i några månader.

Men å andra sidan vill vi ju ha mer än ett barn. Vi vill göra om detta märkvärdiga, vi vill ha ett syskon till Q.

Tyvärr börjar det bli lite bråttom. Stockholms stad (eller är det kanske bara just vår stadsdelsnämnd?) har i sin outgrundliga visdom bestämt att när man är 42 är man för gammal för att få medgivande. O uppnår denna magiska ålder om jämnt ett år. Hemutredning brukar ta tid att komma igång och att genomföra. Alltså är det bäst att rassla på.

Jag tycker för övrigt att det är urfånigt att fatta ett så kategoriskt beslut, dessutom undrar jag om de har stöd i lagen att göra det. Man bortser från en massa relevanta omständigheter som barnets ålder, den andra makens ålder, om det är första barnet eller inte, och så vidare. Det skulle inte förvåna mig om det ginge att överklaga den här policyn, men det skiter vi i just nu.

Nu kör vi. En till, om ungefär två år kanske.

Anknytningstaliban?

Anknytning är ett centralt begrepp som varje adoptivförälder förutsätts känna till och förhålla sig till, särskilt som det numera är obligatoriskt att gå en utbildning innan man adopterar. Själv har jag svårt att förstå hur någon med minsta adoptionsintresse skulle kunna missa det, men å andra sidan vet jag att inte alla tillbringar i stort sett all sin lediga tid med att söka information om adoption. Som jag gjorde under ett par år. Närmast maniskt.

Hur som helst, under detta surfande, läsande och kursgående lärde jag mig att anknytningsteorin kan utkristalliseras i ett antal förhållningsorder gällande den första tiden som adoptivfamilj. Det finns vitt skilda åsikter om hur hårt man ska hålla på dessa. Innan vi fick Q trodde både O och jag att vi skulle följa rekommendationerna ganska slaviskt, men riktigt så blev det inte.

Håll till godo ni som är intresserade, mitt subjektiva urval av anknytningsfrämjande åtgärder, vilka vi gjorde och inte:

Använd bärsjal eller sele. Kroppskontakt är viktigt och främjar anknytningen.
Jajemen, visst gjorde vi det. O höll sig till selen, jag testade sjal också och blev ganska frälst. Jag vågar knappt tänka på hur flygresan hem från Korea gått utan selen. Q älskade att sitta i den från första stund. Förmodligen hade hans fostermamma använt någon sorts sele, det är vanligt i Korea istället för barnvagn (den som har sett trappor och trottoarkanter i Seoul förstår varför).

Första bilden på O och Q tänker jag inte posta här, men jag ska beskriva den. Möjligen skulle jag kunna sälja den till seletillverkaren, för loggan är tydligt synlig. Det är i taxin på väg från SWS, Q har varit vår i tjugo minuter. O vänder sin rena profil med tårglansiga ögon mot kameran och lutar kinden mot Q:s panna. Q i sin tur ligger tätt, tätt intill, det enda man ser av honom är hans runda kind och kolsvarta mandelformade öga. Någon minut senare sov han.

De första månaderna hemma hade jag honom på magen i några timmar varje dag medan jag gick och plockade, hängde tvätt eller diskade. Jag gick promenader och ärenden, och njöt av de förtjusta blickarna från omgivningen, för att inte tala om av Q:s djupmörka ögon. Ofta höll han dem oavvänt fästa på mitt ansikte, som om han behövde pränta in det i minnet. Underbara unge som själv visste hur han skulle göra.

Q vägde cirka nio kilo när vi fick honom så snart blev bärandet ganska tungt. Ett par gånger hade jag honom på ryggen medan jag dammsög, rena träningspasset. Sista gången jag använde bärselen var på semestern i höstas, då var Q tjugo månader gammal.

Bakåtvänd vagn, så att man kan ha ögonkontakt med barnet.
Vårt första barnaccessoarköp var en vändbar Emmaljungavagn. Så länge jag var mammaledig var den bakåtvänd, när O tog över tyckte han att Q visade tecken på att vilja se i färdriktningen, så numera är den framåtvänd. Men när mormor skulle passa Q härom månaden bad hon att få vända den igen, det kändes tryggare att kunna se honom. Och jag förstår henne. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att bara se suffletten istället för Q:s ansikte när vi är ute och går. Jag saknar den ordlösa kontakten mellan oss.

Samsover
gör vi som bekant. Det har jag ordat mer om på annat ställe. Q sover så tryggt och självklart på tvären att jag ibland undrar om jag kommer att få äta upp min egen försäkran om att det är först när han är femton och sover hos oss som det är dags att börja oroa sig.

Ingen barnvakt i början
Till hösten har vi haft Q i två år och han har ännu inte sovit borta från någon av oss. I september ska mormor få pröva lyckan medan vi firar bröllopsdag. Det ska bli trevligt, men fungerar det inte är det ingen katastrof. O och jag har mycket kvalitetstid tillsammans ändå, när Q sover, och det senaste halvåret har vi ibland kunnat åka på kortare utflykter medan mormor, farmor eller moster passar Q. Det räcker så bra.

Lång föräldraledighet
Jag var hemma fjorton månader, O kommer att ha varit hemma i åtta. Samtidigt som jag stortrivs med att jobba igen och njuter av den bekräftelse jobbet ger mig, så var det en fantastisk förmån att få vara hemma så länge, och jag är väldigt glad över att mitt barn har en pappa som tycker detsamma.

Natta, mata, byta, trösta
gjordes i början uteslutande av oss två. Även numera hör det till undantagsfallen att någon annan gör det. Mormor har försökt natta en gång men gick bet. Hon ringde mig när jag var på hemväg från kören och förvarnade att jag skulle mötas av en kvittrande övertrött sprallgök. Som somnade som en stock så snart mamma låg på plats bredvid.

Amning
är guds gåva till mödrar och barn enligt en samstämmig kör. Bra för precis allt, så också anknytningen. Ja, det går att amma adopterade barn. Det kräver en del förberedelser och det finns inga garantier för att det ska fungera, men det går. Det görs inte av närings- utan närhetsskäl. Den mjölk man kan få fram har sällan samma näring och de antikroppar som vid vanlig amning.

När vi bestämt oss för Korea och det därmed stod klart att vi förmodligen skulle få ett litet barn, diskuterade vi amning. Jag tog min vana trogen reda på fakta. Min inställning som tidigare varit positiv svängde. För vems skull gör man det? Behöver det adopterade barnet ammas, eller är det för att ge mamman bekräftelse? Vilka av amningens fördelar kan uppnås på annat sätt? Och dessutom - hur klokt är det att introducera ett osäkert och potentiellt stressframkallande moment i den redan känsliga process som anknytningen är?

Mitt beslut blev att inte försöka och det har jag inte ångrat. En viss ersättning för amning är vällingstunden, en ritual vi fortfarande följer. Varje kväll efter sagoläsningen ligger Q i famnen och dricker välling ur flaska. Han är så stor och självständig nu, pratar och funderar och visar prov på stark vilja. Men på kvällen med vällingflaskan är han en liten bebis igen, en liten stund.

Begränsa resor den första tiden
Detta var ett ämne för diskussion och viss vånda. En månad efter vår hemkomst från Korea åkte vi till Göteborg för att träffa våra mammor, Q:s gudmor samt O:s bror med familj. Jag var innerst inne skeptisk och jag förfärades inom mig när min svägerska dristade sig att lyfta upp Q och gulla med honom, men jag teg. Detta var ett enstaka tillfälle, och något som gladde min svärmor, svåger och svägerska oerhört mycket. Så jag bjöd på det. Och Q? Han stortrivdes, som vanligt i alla sociala sammanhang.

Under vintern och våren fortsatte vi sedan att åka till Göteborg, inte enbart av sociala skäl eftersom vi hade ett hus där som skulle städas ut och säljas. På vårkanten köpte vi sommarstuga vilket innebär att vi numera har två hem under sommarhalvåret. Vi har besökt släkt och goda vänner. Sedan vi fick Q har vi nog gjort ett femtontal resor, veckolånga eller mindre.

Somliga skulle gå i taket över detta, jag häpnar själv när jag räknar efter och inser hur mycket vi har rest. Men vi tror oss veta att Q gillar resandet och de sociala kontakterna nästan mer än vi själva. Vi har varit uppmärksamma på honom och försökt kompensera med mycket närhet och genom att ta det extra lugnt dagarna efter hemkomst.

Begränsa sociala kontakter som barnet tar själv
Distanslöshet är en varningssignal, det vill säga om barnet inte skiljer på föräldrar (eller primära vårdnadshavare) och andra. Ett distanslöst barn tar urskillningslöst kontakt med främmande, vill sitta i deras knä, reagerar inte om föräldrarna lämnar rummet och så vidare.

I början oroade jag mig ibland över att Q skulle vara distanslös. Han är väldigt social, långt mer än jag själv och älskar att träffa folk. Jag rådfrågade personalen på öppna förskolan som nästan skrattade ut mig ("Distanslös? Han!?!") men övertygades mest av det klassiska exemplet: må så vara att det är roligt att umgås med andra, men när man är trött eller ledsen duger bara mamma eller pappa. Så är det med Q, med all önskvärd tydlighet.

Ett av Q:s tydligaste karaktärsdrag är hans sällskaplighet. Han hittar nya vänner var vi än är. På tunnelbanan ser jag hans blick fara över medpassagerarna och landa på någon. Jag tror mig läsa hans tankar: den farbrorn ska jag charma. Han lyckas nästan alltid. Medelålders damer är ingen sport för Q, han ger sig gärna på svårare uppgifter som coola tonårskillar eller grå kostymnissar.

Det finns de som tycker att man ska kväsa detta, och lära barnet att det är den närmaste familjen man ska skratta mot och titta på. Men vi har inte velat göra så. Amatörer är vi förvisso, men vi trodde oss tidigt märka att Q gjorde stor skillnad på oss och andra. Typiskt för honom är att han efter en stunds kontakt med utomstående söker sig till oss. När han var bebis famlade han efter handen eller lutade sig mot oss. Nu kommer det nästan alltid en förtjust kommentar "Mamma, fabbror pjatar Q!" eller berättelse om det han upplevt.

Jag är långt ifrån expert på anknytning, särskilt med tanke på att vi har haft det så lätt med Q. Det känns nästan som om det var han som visade vägen och vi som följde. Men det är förstås inte sant, vi var pålästa och väl förberedda. Samt också beredda att ändra våra föresatser om de inte skulle fungera i praktiken. Om jag skulle vara pretentiös och ge råd kan de sammanfattas så här: Sök information. Fundera och prata. Praktisera de råd som verkar vettiga och som fungerar. Lita till magkänslan och om den säger att något är fel: sök hjälp!

Anknytningstaliban?

Anknytning är ett centralt begrepp som varje adoptivförälder förutsätts känna till och förhålla sig till, särskilt som det numera är obligatoriskt att gå en utbildning innan man adopterar. Själv har jag svårt att förstå hur någon med minsta adoptionsintresse skulle kunna missa det, men å andra sidan vet jag att inte alla tillbringar i stort sett all sin lediga tid med att söka information om adoption. Som jag gjorde under ett par år. Närmast maniskt.

Hur som helst, under detta surfande, läsande och kursgående lärde jag mig att anknytningsteorin kan utkristalliseras i ett antal förhållningsorder gällande den första tiden som adoptivfamilj. Det finns vitt skilda åsikter om hur hårt man ska hålla på dessa. Innan vi fick Q trodde både O och jag att vi skulle följa rekommendationerna ganska slaviskt, men riktigt så blev det inte.

Håll till godo ni som är intresserade, mitt subjektiva urval av anknytningsfrämjande åtgärder, vilka vi gjorde och inte:

Använd bärsjal eller sele. Kroppskontakt är viktigt och främjar anknytningen.
Jajemen, visst gjorde vi det. O höll sig till selen, jag testade sjal också och blev ganska frälst. Jag vågar knappt tänka på hur flygresan hem från Korea gått utan selen. Q älskade att sitta i den från första stund. Förmodligen hade hans fostermamma använt någon sorts sele, det är vanligt i Korea istället för barnvagn (den som har sett trappor och trottoarkanter i Seoul förstår varför).

Första bilden på O och Q tänker jag inte posta här, men jag ska beskriva den. Möjligen skulle jag kunna sälja den till seletillverkaren, för loggan är tydligt synlig. Det är i taxin på väg från SWS, Q har varit vår i tjugo minuter. O vänder sin rena profil med tårglansiga ögon mot kameran och lutar kinden mot Q:s panna. Q i sin tur ligger tätt, tätt intill, det enda man ser av honom är hans runda kind och kolsvarta mandelformade öga. Någon minut senare sov han.

De första månaderna hemma hade jag honom på magen i några timmar varje dag medan jag gick och plockade, hängde tvätt eller diskade. Jag gick promenader och ärenden, och njöt av de förtjusta blickarna från omgivningen, för att inte tala om av Q:s djupmörka ögon. Ofta höll han dem oavvänt fästa på mitt ansikte, som om han behövde pränta in det i minnet. Underbara unge som själv visste hur han skulle göra.

Q vägde cirka nio kilo när vi fick honom så snart blev bärandet ganska tungt. Ett par gånger hade jag honom på ryggen medan jag dammsög, rena träningspasset. Sista gången jag använde bärselen var på semestern i höstas, då var Q tjugo månader gammal.

Bakåtvänd vagn, så att man kan ha ögonkontakt med barnet.
Vårt första barnaccessoarköp var en vändbar Emmaljungavagn. Så länge jag var mammaledig var den bakåtvänd, när O tog över tyckte han att Q visade tecken på att vilja se i färdriktningen, så numera är den framåtvänd. Men när mormor skulle passa Q härom månaden bad hon att få vända den igen, det kändes tryggare att kunna se honom. Och jag förstår henne. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att bara se suffletten istället för Q:s ansikte när vi är ute och går. Jag saknar den ordlösa kontakten mellan oss.

Samsover
gör vi som bekant. Det har jag ordat mer om på annat ställe. Q sover så tryggt och självklart på tvären att jag ibland undrar om jag kommer att få äta upp min egen försäkran om att det är först när han är femton och sover hos oss som det är dags att börja oroa sig.

Ingen barnvakt i början
Till hösten har vi haft Q i två år och han har ännu inte sovit borta från någon av oss. I september ska mormor få pröva lyckan medan vi firar bröllopsdag. Det ska bli trevligt, men fungerar det inte är det ingen katastrof. O och jag har mycket kvalitetstid tillsammans ändå, när Q sover, och det senaste halvåret har vi ibland kunnat åka på kortare utflykter medan mormor, farmor eller moster passar Q. Det räcker så bra.

Lång föräldraledighet
Jag var hemma fjorton månader, O kommer att ha varit hemma i åtta. Samtidigt som jag stortrivs med att jobba igen och njuter av den bekräftelse jobbet ger mig, så var det en fantastisk förmån att få vara hemma så länge, och jag är väldigt glad över att mitt barn har en pappa som tycker detsamma.

Natta, mata, byta, trösta
gjordes i början uteslutande av oss två. Även numera hör det till undantagsfallen att någon annan gör det. Mormor har försökt natta en gång men gick bet. Hon ringde mig när jag var på hemväg från kören och förvarnade att jag skulle mötas av en kvittrande övertrött sprallgök. Som somnade som en stock så snart mamma låg på plats bredvid.

Amning
är guds gåva till mödrar och barn enligt en samstämmig kör. Bra för precis allt, så också anknytningen. Ja, det går att amma adopterade barn. Det kräver en del förberedelser och det finns inga garantier för att det ska fungera, men det går. Det görs inte av närings- utan närhetsskäl. Den mjölk man kan få fram har sällan samma näring och de antikroppar som vid vanlig amning.

När vi bestämt oss för Korea och det därmed stod klart att vi förmodligen skulle få ett litet barn, diskuterade vi amning. Jag tog min vana trogen reda på fakta. Min inställning som tidigare varit positiv svängde. För vems skull gör man det? Behöver det adopterade barnet ammas, eller är det för att ge mamman bekräftelse? Vilka av amningens fördelar kan uppnås på annat sätt? Och dessutom - hur klokt är det att introducera ett osäkert och potentiellt stressframkallande moment i den redan känsliga process som anknytningen är?

Mitt beslut blev att inte försöka och det har jag inte ångrat. En viss ersättning för amning är vällingstunden, en ritual vi fortfarande följer. Varje kväll efter sagoläsningen ligger Q i famnen och dricker välling ur flaska. Han är så stor och självständig nu, pratar och funderar och visar prov på stark vilja. Men på kvällen med vällingflaskan är han en liten bebis igen, en liten stund.

Begränsa resor den första tiden
Detta var ett ämne för diskussion och viss vånda. En månad efter vår hemkomst från Korea åkte vi till Göteborg för att träffa våra mammor, Q:s gudmor samt O:s bror med familj. Jag var innerst inne skeptisk och jag förfärades inom mig när min svägerska dristade sig att lyfta upp Q och gulla med honom, men jag teg. Detta var ett enstaka tillfälle, och något som gladde min svärmor, svåger och svägerska oerhört mycket. Så jag bjöd på det. Och Q? Han stortrivdes, som vanligt i alla sociala sammanhang.

Under vintern och våren fortsatte vi sedan att åka till Göteborg, inte enbart av sociala skäl eftersom vi hade ett hus där som skulle städas ut och säljas. På vårkanten köpte vi sommarstuga vilket innebär att vi numera har två hem under sommarhalvåret. Vi har besökt släkt och goda vänner. Sedan vi fick Q har vi nog gjort ett femtontal resor, veckolånga eller mindre.

Somliga skulle gå i taket över detta, jag häpnar själv när jag räknar efter och inser hur mycket vi har rest. Men vi tror oss veta att Q gillar resandet och de sociala kontakterna nästan mer än vi själva. Vi har varit uppmärksamma på honom och försökt kompensera med mycket närhet och genom att ta det extra lugnt dagarna efter hemkomst.

Begränsa sociala kontakter som barnet tar själv
Distanslöshet är en varningssignal, det vill säga om barnet inte skiljer på föräldrar (eller primära vårdnadshavare) och andra. Ett distanslöst barn tar urskillningslöst kontakt med främmande, vill sitta i deras knä, reagerar inte om föräldrarna lämnar rummet och så vidare.

I början oroade jag mig ibland över att Q skulle vara distanslös. Han är väldigt social, långt mer än jag själv och älskar att träffa folk. Jag rådfrågade personalen på öppna förskolan som nästan skrattade ut mig ("Distanslös? Han!?!") men övertygades mest av det klassiska exemplet: må så vara att det är roligt att umgås med andra, men när man är trött eller ledsen duger bara mamma eller pappa. Så är det med Q, med all önskvärd tydlighet.

Ett av Q:s tydligaste karaktärsdrag är hans sällskaplighet. Han hittar nya vänner var vi än är. På tunnelbanan ser jag hans blick fara över medpassagerarna och landa på någon. Jag tror mig läsa hans tankar: den farbrorn ska jag charma. Han lyckas nästan alltid. Medelålders damer är ingen sport för Q, han ger sig gärna på svårare uppgifter som coola tonårskillar eller grå kostymnissar.

Det finns de som tycker att man ska kväsa detta, och lära barnet att det är den närmaste familjen man ska skratta mot och titta på. Men vi har inte velat göra så. Amatörer är vi förvisso, men vi trodde oss tidigt märka att Q gjorde stor skillnad på oss och andra. Typiskt för honom är att han efter en stunds kontakt med utomstående söker sig till oss. När han var bebis famlade han efter handen eller lutade sig mot oss. Nu kommer det nästan alltid en förtjust kommentar "Mamma, fabbror pjatar Q!" eller berättelse om det han upplevt.

Jag är långt ifrån expert på anknytning, särskilt med tanke på att vi har haft det så lätt med Q. Det känns nästan som om det var han som visade vägen och vi som följde. Men det är förstås inte sant, vi var pålästa och väl förberedda. Samt också beredda att ändra våra föresatser om de inte skulle fungera i praktiken. Om jag skulle vara pretentiös och ge råd kan de sammanfattas så här: Sök information. Fundera och prata. Praktisera de råd som verkar vettiga och som fungerar. Lita till magkänslan och om den säger att något är fel: sök hjälp!

Pappa och morfar

På sistone har jag varit lite ledsen och orolig för min pappas skull. Han börjar bli gammal och inskränkt och grinig. Mer än trettio års ensamboende börjar sätta sina spår. För någon vecka sedan hade vi ett riktigt gräl om äldreboende. Pappa är inte mogen för något sådant, varken psykiskt eller fysiskt, men nog kan man väl tänka tanken åtminstone, när sjuttioårsdagen nalkas, att man kanske inte alltid kan bo i sin trånga lägenhet utan hiss?

Tydligen inte.

Det är jobbigt att vara den enda som bryr sig, den enda anhöriga, den enda som tar alla jobbiga diskussioner och som ifrågasätter. Jag kunde strunta i honom men då har han ingen.

Några dagar efter grälet kom pappa ut och hälsade på oss i sommarstugan och umgicks med Q medan O renoverade och jag jobbade. Då reparerades mycket.

Jag var inte precis orolig inför besöket, men undrade något hur det skulle gå: pappa är ganska handfallen när det gäller praktisk småbarnsskötsel. Blöjbyten ingår till exempel inte i hans repertoar.

Men högläsning gör det! Och lekar, vilka underbart enkla lekar han hittar på, hur kunde jag glömma det? Vi som paddlade kanot med vardagsrumsmattan som kanot och soffbordet som tält.

Q och morfar fiskade krabbor från altanen med hjälp av en kratta. Sedan fick Q kamma morfar med krattan (jag imponerades av morfars dödsförakt men tydligen gick det bra). Sedan lekte de tåg, tåget visslar eftersom det står en ko på spåret. Och så vidare.

Men helt platt lägger sig inte morfar. När vi gick på promenad ville Q bli buren, och inte av mig. Nej, svarade morfar bestämt, jag är alldeles för gammal.

"Moffaj gammal", rapporterar nu Q för vem som vill höra på.

Pappa och morfar

På sistone har jag varit lite ledsen och orolig för min pappas skull. Han börjar bli gammal och inskränkt och grinig. Mer än trettio års ensamboende börjar sätta sina spår. För någon vecka sedan hade vi ett riktigt gräl om äldreboende. Pappa är inte mogen för något sådant, varken psykiskt eller fysiskt, men nog kan man väl tänka tanken åtminstone, när sjuttioårsdagen nalkas, att man kanske inte alltid kan bo i sin trånga lägenhet utan hiss?

Tydligen inte.

Det är jobbigt att vara den enda som bryr sig, den enda anhöriga, den enda som tar alla jobbiga diskussioner och som ifrågasätter. Jag kunde strunta i honom men då har han ingen.

Några dagar efter grälet kom pappa ut och hälsade på oss i sommarstugan och umgicks med Q medan O renoverade och jag jobbade. Då reparerades mycket.

Jag var inte precis orolig inför besöket, men undrade något hur det skulle gå: pappa är ganska handfallen när det gäller praktisk småbarnsskötsel. Blöjbyten ingår till exempel inte i hans repertoar.

Men högläsning gör det! Och lekar, vilka underbart enkla lekar han hittar på, hur kunde jag glömma det? Vi som paddlade kanot med vardagsrumsmattan som kanot och soffbordet som tält.

Q och morfar fiskade krabbor från altanen med hjälp av en kratta. Sedan fick Q kamma morfar med krattan (jag imponerades av morfars dödsförakt men tydligen gick det bra). Sedan lekte de tåg, tåget visslar eftersom det står en ko på spåret. Och så vidare.

Men helt platt lägger sig inte morfar. När vi gick på promenad ville Q bli buren, och inte av mig. Nej, svarade morfar bestämt, jag är alldeles för gammal.

"Moffaj gammal", rapporterar nu Q för vem som vill höra på.

Saker jag inte visste

När jag längtade efter barn tänkte jag sällan på hur vardagen med ett barn skulle vara. Jag tror att det berodde på att jag inte vågade tänka och känna efter. Det gjorde för ont, och jag var så rädd att jag aldrig skulle få uppleva lyckan att ha barn.

Därför är jag överrumplad över en del vardagligheter som jag vill skriva ner så att jag inte glömmer dem. För varje dag som går blir undret mer självklart, och det är underbart i sig. Men ibland vill jag stanna upp och uppmärksamma Miraklet: han är är nu. Det är över nu. Jag lever äntligen det liv jag ville ha.

Här kommer de, en blandad samling saker jag inte visste innan jag fick Q:

Hur fort det går. Inte från dag till dag, men närapå. Jobbiga saker håller sällan på i mer än en vecka eller allra mest två. Fina saker (som att Q sa mao när han menade katt) går över alltför fort men ersätts av något ännu ljuvligare (som att han säger katt! med triumferande artikulation).

Att jag skulle älska visste jag, men att bli älskad! - det hade jag inte tänkt på. När jag ligger på alla fyra och torkar golvet efter Q:s frukost/mellanmål/lunch/middag kommer han nästan alltid och klappar mig på ryggen eller rumpan. Han gör sina små ömhetsljud, en sorts suckgrymtningar "mmh! hmh!". Ibland lutar han huvudet mot min axel eller rygg.

Samma ömhet möter mig när jag vacklar upp en lördagmorgon efter att ha sovit lyxigt länge. Då har Q varit vaken i många timmar och tydligen saknat mig för jag får ett strålande leende och en gosig pojke i famnen. En pojke som lägger kinden mot min arm, mot mitt knä, som klappar och stryker och kelar.

Att man kan bli så arg på sitt barn, och så trött på sitt barn. Att det är så svårt att jämka ihop de känslorna med den överväldigande kärleken, och att inte känna sig som skit för att man blir arg och trött ibland.

Att man skrattar så mycket. Det var nästan det första jag tänkte på när vi fick Q, hur mycket vi skrattade. Vi satt på kvällarna när han somnat och berättade för varann om roliga saker han gjort (troligen urtråkiga för utomstående). Nu skrattar vi allt mer med honom. Q visar redan prov på skämtlynne och humor och våra skratt är faktiskt alldeles äkta. Tvåochetthalvtårshumor är riktigt kul.

Det verkar vara sant det som sägs, att det bara blir bättre och roligare att ha barn. Hur bra kan man ha det egentligen?

Saker jag inte visste

När jag längtade efter barn tänkte jag sällan på hur vardagen med ett barn skulle vara. Jag tror att det berodde på att jag inte vågade tänka och känna efter. Det gjorde för ont, och jag var så rädd att jag aldrig skulle få uppleva lyckan att ha barn.

Därför är jag överrumplad över en del vardagligheter som jag vill skriva ner så att jag inte glömmer dem. För varje dag som går blir undret mer självklart, och det är underbart i sig. Men ibland vill jag stanna upp och uppmärksamma Miraklet: han är är nu. Det är över nu. Jag lever äntligen det liv jag ville ha.

Här kommer de, en blandad samling saker jag inte visste innan jag fick Q:

Hur fort det går. Inte från dag till dag, men närapå. Jobbiga saker håller sällan på i mer än en vecka eller allra mest två. Fina saker (som att Q sa mao när han menade katt) går över alltför fort men ersätts av något ännu ljuvligare (som att han säger katt! med triumferande artikulation).

Att jag skulle älska visste jag, men att bli älskad! - det hade jag inte tänkt på. När jag ligger på alla fyra och torkar golvet efter Q:s frukost/mellanmål/lunch/middag kommer han nästan alltid och klappar mig på ryggen eller rumpan. Han gör sina små ömhetsljud, en sorts suckgrymtningar "mmh! hmh!". Ibland lutar han huvudet mot min axel eller rygg.

Samma ömhet möter mig när jag vacklar upp en lördagmorgon efter att ha sovit lyxigt länge. Då har Q varit vaken i många timmar och tydligen saknat mig för jag får ett strålande leende och en gosig pojke i famnen. En pojke som lägger kinden mot min arm, mot mitt knä, som klappar och stryker och kelar.

Att man kan bli så arg på sitt barn, och så trött på sitt barn. Att det är så svårt att jämka ihop de känslorna med den överväldigande kärleken, och att inte känna sig som skit för att man blir arg och trött ibland.

Att man skrattar så mycket. Det var nästan det första jag tänkte på när vi fick Q, hur mycket vi skrattade. Vi satt på kvällarna när han somnat och berättade för varann om roliga saker han gjort (troligen urtråkiga för utomstående). Nu skrattar vi allt mer med honom. Q visar redan prov på skämtlynne och humor och våra skratt är faktiskt alldeles äkta. Tvåochetthalvtårshumor är riktigt kul.

Det verkar vara sant det som sägs, att det bara blir bättre och roligare att ha barn. Hur bra kan man ha det egentligen?

Järnjungfrun rider bort i solnedgången

Eller åtminstone så har hon sadlat hästen. Det börjar dra ihop sig till semester, men inte förrän på fredag förstås. Å andra sidan läste jag imorse en artikel i DN där en stressforskare gav rådet att ta det extra lugnt på jobbet veckorna före och efter semestern, så att man hinner varva ner och så att man inte får hjärtslag när man drar igång igen. Jag anammar gärna detta.

Sju sammanhängande veckor har jag jobbat nu, och det har gått över förväntan. Det har varit ganska avkopplande. Folktomt kontor, lugnare arbetstempo, kvällar, morgnar, helger i sommarstugan har gjort att det inte känts som att mala den vanliga grottekvarnen.

Den verkligt uppmärksamme och minnesgode läsaren undrar kanske vad som hänt med den utfästelse jag gjorde i en kommentar till ett inlägg om viktminskning. Där lovade jag att under dessa sju veckor träna 20 gånger och minska mitt midjemått med 3 cm. Vad hände?

Midjemåttet har jag inte en aning om eftersom jag glömdestruntade i att mäta det innan jag började. Samma strutsmentalitet som gör att jag kravlar mig upp på vågen högst en gång per kvartal. Motionen - tja. Första veckan hostade jag så då tränades det inte. Men nu när det gått drygt sex veckor är jag uppe i fjorton träningstillfällen, mest styrketräning men också lite gympa och veckan är inte slut än. Femton eller sexton ska det bli. Och faktiskt så kan man med god vilja skönja lite armmuskler under hullet. Och konditionen är såklart bättre. Viktigast av allt är att jag visat mig själv att det går att inkorporera träning i vardagen och att det inte var särskilt jobbigt heller. Till hösten blir det en utmaning att pussla ihop motionstillfällen, dagmammelämningar och flexkonto.

Maten då? Fråga inte. Där har jag inte varit tillräckligt motiverad för att ta något krafttag. Ännu.

Mera feminism
När jag läste mitt förra inlägg och kommentarerna till det insåg jag att det jag skrev kan misstolkas. Jag kan leva med att vara järnjungfru, finge jag välja bland de fyra roller som beskrevs är det den jag föredrar. Men ännu hellre skulle jag vilja vara mig själv, den sammansatta person jag är. Men det kan jag inte, lika lite som den manlige förskolläraren eller yrkesmilitären eller Volvochefen. Vi begränsas alla av könsroller och fördomar och skulle vara friare utan dem.

Men än så länge är problematiken osynlig för så många. Den rådande strukturen är så cementerad och så självklar att många inte ens uppfattar att ojämlikhet existerar.

Jag har själv gjort en resa från aningslöshet till att bli lite mer medveten.

För några år sedan läste jag en undersökning där kvinnliga teknologer intervjuats om hur de uppfattade jämställdheten på högskolan. Man hade intervjuat tjejer som gick första året och fjärde året. Det var en slående skillnad på deras svar.

Förstaårstjejerna såg inga problem alls med att vara i minoritet. Det var bara trevligt med den extra uppmärksamheten. Visst var jargongen lite grabbig ibland men det var bara att vänja sig.

De teknologer som hunnit till fjärde året var mer nyanserade. Med tiden hade de märkt att det inte är problemfritt och tjosan att vara enda tjejen i alla arbetsgrupper. Att de fick en stämpel, att de blev en representant för sitt kön. Att de inte lyssnades på. Att handledare kladdade på dem. Och så vidare.

Jag häpnade, för hade jag tillfrågats under min studietid så hade jag svarat på exakt samma sätt. De första åren var jag glad och smickrad över att få tillhöra och bli uppskattad. Men femton år efteråt förstår jag att det jag såg som uppskattning gränsade ibland till rena trakasserier, och att tillhörigheten verkligen inte var på mina och de andra tjejernas villkor. Vi fick vara med eftersom vi var så få och inte utmanade de rådande normerna. Vår tystnad och vår acceptans var en förutsättning.

För hur i helvete kunde jag exempelvis acceptera detta: Stämningsfull dammiddag med levande ljus i en av skolans lokaler. Plötsligt brakar den så kallade PR-föreningen bestående av fem eller sex äldre (manliga) kursare in. De sliter av sig brallorna, greppar pitten med ena näven och ett korvbröd med andra, stoppar den förra i den senare och häller ketchup och senap på.

Ansträngda leenden, mer reaktioner än så blev det inte. Och eftersom ingen annan reagerade gjorde inte jag det heller. Det ska väl vara så här. Det är nog mig det är fel på.

Men med tiden blev jag alltså mer medveten.

Idag gläds jag åt att man faktiskt pratar om och arbetar med jämställdhet på min gamla skola, det gjorde man inte förr. Jag hoppas att det ger resultat.

Järnjungfrun rider bort i solnedgången

Eller åtminstone så har hon sadlat hästen. Det börjar dra ihop sig till semester, men inte förrän på fredag förstås. Å andra sidan läste jag imorse en artikel i DN där en stressforskare gav rådet att ta det extra lugnt på jobbet veckorna före och efter semestern, så att man hinner varva ner och så att man inte får hjärtslag när man drar igång igen. Jag anammar gärna detta.

Sju sammanhängande veckor har jag jobbat nu, och det har gått över förväntan. Det har varit ganska avkopplande. Folktomt kontor, lugnare arbetstempo, kvällar, morgnar, helger i sommarstugan har gjort att det inte känts som att mala den vanliga grottekvarnen.

Den verkligt uppmärksamme och minnesgode läsaren undrar kanske vad som hänt med den utfästelse jag gjorde i en kommentar till ett inlägg om viktminskning. Där lovade jag att under dessa sju veckor träna 20 gånger och minska mitt midjemått med 3 cm. Vad hände?

Midjemåttet har jag inte en aning om eftersom jag glömdestruntade i att mäta det innan jag började. Samma strutsmentalitet som gör att jag kravlar mig upp på vågen högst en gång per kvartal. Motionen - tja. Första veckan hostade jag så då tränades det inte. Men nu när det gått drygt sex veckor är jag uppe i fjorton träningstillfällen, mest styrketräning men också lite gympa och veckan är inte slut än. Femton eller sexton ska det bli. Och faktiskt så kan man med god vilja skönja lite armmuskler under hullet. Och konditionen är såklart bättre. Viktigast av allt är att jag visat mig själv att det går att inkorporera träning i vardagen och att det inte var särskilt jobbigt heller. Till hösten blir det en utmaning att pussla ihop motionstillfällen, dagmammelämningar och flexkonto.

Maten då? Fråga inte. Där har jag inte varit tillräckligt motiverad för att ta något krafttag. Ännu.

Mera feminism
När jag läste mitt förra inlägg och kommentarerna till det insåg jag att det jag skrev kan misstolkas. Jag kan leva med att vara järnjungfru, finge jag välja bland de fyra roller som beskrevs är det den jag föredrar. Men ännu hellre skulle jag vilja vara mig själv, den sammansatta person jag är. Men det kan jag inte, lika lite som den manlige förskolläraren eller yrkesmilitären eller Volvochefen. Vi begränsas alla av könsroller och fördomar och skulle vara friare utan dem.

Men än så länge är problematiken osynlig för så många. Den rådande strukturen är så cementerad och så självklar att många inte ens uppfattar att ojämlikhet existerar.

Jag har själv gjort en resa från aningslöshet till att bli lite mer medveten.

För några år sedan läste jag en undersökning där kvinnliga teknologer intervjuats om hur de uppfattade jämställdheten på högskolan. Man hade intervjuat tjejer som gick första året och fjärde året. Det var en slående skillnad på deras svar.

Förstaårstjejerna såg inga problem alls med att vara i minoritet. Det var bara trevligt med den extra uppmärksamheten. Visst var jargongen lite grabbig ibland men det var bara att vänja sig.

De teknologer som hunnit till fjärde året var mer nyanserade. Med tiden hade de märkt att det inte är problemfritt och tjosan att vara enda tjejen i alla arbetsgrupper. Att de fick en stämpel, att de blev en representant för sitt kön. Att de inte lyssnades på. Att handledare kladdade på dem. Och så vidare.

Jag häpnade, för hade jag tillfrågats under min studietid så hade jag svarat på exakt samma sätt. De första åren var jag glad och smickrad över att få tillhöra och bli uppskattad. Men femton år efteråt förstår jag att det jag såg som uppskattning gränsade ibland till rena trakasserier, och att tillhörigheten verkligen inte var på mina och de andra tjejernas villkor. Vi fick vara med eftersom vi var så få och inte utmanade de rådande normerna. Vår tystnad och vår acceptans var en förutsättning.

För hur i helvete kunde jag exempelvis acceptera detta: Stämningsfull dammiddag med levande ljus i en av skolans lokaler. Plötsligt brakar den så kallade PR-föreningen bestående av fem eller sex äldre (manliga) kursare in. De sliter av sig brallorna, greppar pitten med ena näven och ett korvbröd med andra, stoppar den förra i den senare och häller ketchup och senap på.

Ansträngda leenden, mer reaktioner än så blev det inte. Och eftersom ingen annan reagerade gjorde inte jag det heller. Det ska väl vara så här. Det är nog mig det är fel på.

Men med tiden blev jag alltså mer medveten.

Idag gläds jag åt att man faktiskt pratar om och arbetar med jämställdhet på min gamla skola, det gjorde man inte förr. Jag hoppas att det ger resultat.

Iron maiden

För ett tag sedan läste jag Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Liza Marklund och Lotta Snickare. Förutom att vara otymplig är titeln dessutom missvisande. Problemet är inte att kvinnor trycker ner varann och inte hjälper varann, problemet är att vi lever i ett samhälle där mannen oftast är normen och kvinnan undantaget, där männen har pengarna, makten, talarstolen. Från förskolan genom skoltiden hela vägen ut i arbetslivet.

Men förutom detta är boken rätt så bra. En lättuggad och lättsmält påminnelse om det som egentligen borde vara självklarheter men inte är det: att vi från det vi är mycket små insocialiseras i endera av två kön och tillskrivs egenskaper och förutsättningar baserat på detta.

Jag fäste mig vid beskrivningen av de fyra roller som kvinnor som är i minoritet på sina arbetsplatser ofta tilldelas och går in i: mamman, maskoten, förförerskan och järnjungfrun. Liza Marklund berättar att hon slogs av insikten att hon alltid varit maskoten på sina arbetsplatser. Den roliga och udda man visar upp och är lite stolt över, men som inte tas på allvar, lika lite som de andra rollerna. Mamman är den som lyssnar på medarbetarnas privata problem och ger emotionellt stöd, förförerskan gör ungefär samma sak men där finns en sexuell underton. Järnjungfrun kan inte sorteras in under någon av de andra kategorierna. Hon görs till ett sexuellt neutrum och upplevs som lite hotfull.

Precis som Marklund får jag också en aha-upplevelse. Jag har alltid (utom på mina första sommarjobb då jag var i tonåren) haft samma roll. Jag bad min man och min syster gissa och de prickade utan vidare rätt.

Och faktiskt så stör det mig inte ett dugg att bli sedd som asexuell maktbitch*. Av flera onda ting väljer man det minst onda. Om jag någonsin har hoppats eller velat vara med i grabbgänget så är den tiden sedan länge förbi. Jag är van vid att ses som en udda fågel, och jag har lärt mig att dra fördelar av det. Hjälpsam och moderlig vill jag gärna vara, men inte på jobbet. Sexig och attraktiv vill jag gärna vara, men på mina villkor och definitivt inte på jobbet.

Samtidigt är det lite sorgligt med sakernas tillstånd, att man inte kan vara den man är helt och fullt på sin arbetsplats. Men å andra sidan, hur många kan det? Alla spelar väl en roll, mer eller mindre. Eller?

* Nåja.. liiite överdrivet kanske..

Iron maiden

För ett tag sedan läste jag Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Liza Marklund och Lotta Snickare. Förutom att vara otymplig är titeln dessutom missvisande. Problemet är inte att kvinnor trycker ner varann och inte hjälper varann, problemet är att vi lever i ett samhälle där mannen oftast är normen och kvinnan undantaget, där männen har pengarna, makten, talarstolen. Från förskolan genom skoltiden hela vägen ut i arbetslivet.

Men förutom detta är boken rätt så bra. En lättuggad och lättsmält påminnelse om det som egentligen borde vara självklarheter men inte är det: att vi från det vi är mycket små insocialiseras i endera av två kön och tillskrivs egenskaper och förutsättningar baserat på detta.

Jag fäste mig vid beskrivningen av de fyra roller som kvinnor som är i minoritet på sina arbetsplatser ofta tilldelas och går in i: mamman, maskoten, förförerskan och järnjungfrun. Liza Marklund berättar att hon slogs av insikten att hon alltid varit maskoten på sina arbetsplatser. Den roliga och udda man visar upp och är lite stolt över, men som inte tas på allvar, lika lite som de andra rollerna. Mamman är den som lyssnar på medarbetarnas privata problem och ger emotionellt stöd, förförerskan gör ungefär samma sak men där finns en sexuell underton. Järnjungfrun kan inte sorteras in under någon av de andra kategorierna. Hon görs till ett sexuellt neutrum och upplevs som lite hotfull.

Precis som Marklund får jag också en aha-upplevelse. Jag har alltid (utom på mina första sommarjobb då jag var i tonåren) haft samma roll. Jag bad min man och min syster gissa och de prickade utan vidare rätt.

Och faktiskt så stör det mig inte ett dugg att bli sedd som asexuell maktbitch*. Av flera onda ting väljer man det minst onda. Om jag någonsin har hoppats eller velat vara med i grabbgänget så är den tiden sedan länge förbi. Jag är van vid att ses som en udda fågel, och jag har lärt mig att dra fördelar av det. Hjälpsam och moderlig vill jag gärna vara, men inte på jobbet. Sexig och attraktiv vill jag gärna vara, men på mina villkor och definitivt inte på jobbet.

Samtidigt är det lite sorgligt med sakernas tillstånd, att man inte kan vara den man är helt och fullt på sin arbetsplats. Men å andra sidan, hur många kan det? Alla spelar väl en roll, mer eller mindre. Eller?

* Nåja.. liiite överdrivet kanske..

Nya vapen i kampen mot Underlivet

I fredags var jag hos dr Livmoder. Det var han som opererade mig för två år sedan och upptäckte att min livmoder är missbildad. Hela historien finns här.

Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.

Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.

Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:

Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")

Hormonspiral eller P-stav

Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan

Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)

Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)

Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.

Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.

Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?

"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.

Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.

Nya vapen i kampen mot Underlivet

I fredags var jag hos dr Livmoder. Det var han som opererade mig för två år sedan och upptäckte att min livmoder är missbildad. Hela historien finns här.

Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.

Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.

Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:

Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")

Hormonspiral eller P-stav

Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan

Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)

Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)

Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.

Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.

Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?

"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.

Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.