Järnjungfrun rider bort i solnedgången

Eller åtminstone så har hon sadlat hästen. Det börjar dra ihop sig till semester, men inte förrän på fredag förstås. Å andra sidan läste jag imorse en artikel i DN där en stressforskare gav rådet att ta det extra lugnt på jobbet veckorna före och efter semestern, så att man hinner varva ner och så att man inte får hjärtslag när man drar igång igen. Jag anammar gärna detta.

Sju sammanhängande veckor har jag jobbat nu, och det har gått över förväntan. Det har varit ganska avkopplande. Folktomt kontor, lugnare arbetstempo, kvällar, morgnar, helger i sommarstugan har gjort att det inte känts som att mala den vanliga grottekvarnen.

Den verkligt uppmärksamme och minnesgode läsaren undrar kanske vad som hänt med den utfästelse jag gjorde i en kommentar till ett inlägg om viktminskning. Där lovade jag att under dessa sju veckor träna 20 gånger och minska mitt midjemått med 3 cm. Vad hände?

Midjemåttet har jag inte en aning om eftersom jag glömdestruntade i att mäta det innan jag började. Samma strutsmentalitet som gör att jag kravlar mig upp på vågen högst en gång per kvartal. Motionen - tja. Första veckan hostade jag så då tränades det inte. Men nu när det gått drygt sex veckor är jag uppe i fjorton träningstillfällen, mest styrketräning men också lite gympa och veckan är inte slut än. Femton eller sexton ska det bli. Och faktiskt så kan man med god vilja skönja lite armmuskler under hullet. Och konditionen är såklart bättre. Viktigast av allt är att jag visat mig själv att det går att inkorporera träning i vardagen och att det inte var särskilt jobbigt heller. Till hösten blir det en utmaning att pussla ihop motionstillfällen, dagmammelämningar och flexkonto.

Maten då? Fråga inte. Där har jag inte varit tillräckligt motiverad för att ta något krafttag. Ännu.

Mera feminism
När jag läste mitt förra inlägg och kommentarerna till det insåg jag att det jag skrev kan misstolkas. Jag kan leva med att vara järnjungfru, finge jag välja bland de fyra roller som beskrevs är det den jag föredrar. Men ännu hellre skulle jag vilja vara mig själv, den sammansatta person jag är. Men det kan jag inte, lika lite som den manlige förskolläraren eller yrkesmilitären eller Volvochefen. Vi begränsas alla av könsroller och fördomar och skulle vara friare utan dem.

Men än så länge är problematiken osynlig för så många. Den rådande strukturen är så cementerad och så självklar att många inte ens uppfattar att ojämlikhet existerar.

Jag har själv gjort en resa från aningslöshet till att bli lite mer medveten.

För några år sedan läste jag en undersökning där kvinnliga teknologer intervjuats om hur de uppfattade jämställdheten på högskolan. Man hade intervjuat tjejer som gick första året och fjärde året. Det var en slående skillnad på deras svar.

Förstaårstjejerna såg inga problem alls med att vara i minoritet. Det var bara trevligt med den extra uppmärksamheten. Visst var jargongen lite grabbig ibland men det var bara att vänja sig.

De teknologer som hunnit till fjärde året var mer nyanserade. Med tiden hade de märkt att det inte är problemfritt och tjosan att vara enda tjejen i alla arbetsgrupper. Att de fick en stämpel, att de blev en representant för sitt kön. Att de inte lyssnades på. Att handledare kladdade på dem. Och så vidare.

Jag häpnade, för hade jag tillfrågats under min studietid så hade jag svarat på exakt samma sätt. De första åren var jag glad och smickrad över att få tillhöra och bli uppskattad. Men femton år efteråt förstår jag att det jag såg som uppskattning gränsade ibland till rena trakasserier, och att tillhörigheten verkligen inte var på mina och de andra tjejernas villkor. Vi fick vara med eftersom vi var så få och inte utmanade de rådande normerna. Vår tystnad och vår acceptans var en förutsättning.

För hur i helvete kunde jag exempelvis acceptera detta: Stämningsfull dammiddag med levande ljus i en av skolans lokaler. Plötsligt brakar den så kallade PR-föreningen bestående av fem eller sex äldre (manliga) kursare in. De sliter av sig brallorna, greppar pitten med ena näven och ett korvbröd med andra, stoppar den förra i den senare och häller ketchup och senap på.

Ansträngda leenden, mer reaktioner än så blev det inte. Och eftersom ingen annan reagerade gjorde inte jag det heller. Det ska väl vara så här. Det är nog mig det är fel på.

Men med tiden blev jag alltså mer medveten.

Idag gläds jag åt att man faktiskt pratar om och arbetar med jämställdhet på min gamla skola, det gjorde man inte förr. Jag hoppas att det ger resultat.