På sistone har jag varit lite ledsen och orolig för min pappas skull. Han börjar bli gammal och inskränkt och grinig. Mer än trettio års ensamboende börjar sätta sina spår. För någon vecka sedan hade vi ett riktigt gräl om äldreboende. Pappa är inte mogen för något sådant, varken psykiskt eller fysiskt, men nog kan man väl tänka tanken åtminstone, när sjuttioårsdagen nalkas, att man kanske inte alltid kan bo i sin trånga lägenhet utan hiss?
Tydligen inte.
Det är jobbigt att vara den enda som bryr sig, den enda anhöriga, den enda som tar alla jobbiga diskussioner och som ifrågasätter. Jag kunde strunta i honom men då har han ingen.
Några dagar efter grälet kom pappa ut och hälsade på oss i sommarstugan och umgicks med Q medan O renoverade och jag jobbade. Då reparerades mycket.
Jag var inte precis orolig inför besöket, men undrade något hur det skulle gå: pappa är ganska handfallen när det gäller praktisk småbarnsskötsel. Blöjbyten ingår till exempel inte i hans repertoar.
Men högläsning gör det! Och lekar, vilka underbart enkla lekar han hittar på, hur kunde jag glömma det? Vi som paddlade kanot med vardagsrumsmattan som kanot och soffbordet som tält.
Q och morfar fiskade krabbor från altanen med hjälp av en kratta. Sedan fick Q kamma morfar med krattan (jag imponerades av morfars dödsförakt men tydligen gick det bra). Sedan lekte de tåg, tåget visslar eftersom det står en ko på spåret. Och så vidare.
Men helt platt lägger sig inte morfar. När vi gick på promenad ville Q bli buren, och inte av mig. Nej, svarade morfar bestämt, jag är alldeles för gammal.
"Moffaj gammal", rapporterar nu Q för vem som vill höra på.
Har nu plöjt igenom stora delar av din blogg och är så tacksam för att du har delat med dig/delar med dig av dina tankar. Vi har precis genomgått vår första IVF: för några månader sedan och den misslyckades. Jag fattar inte hur jag ska komma igenom det här och orka. Känns skönt att läsa att du har kommit ut levande på andra sidan! Just nu känns det omöjligt för mig. Jag känner igen mig i så mycket av det du har skrivit! Och jag hoppas att jag ska överleva denna berg-och dalbana. Kram!
SvaraRaderaVad underbart att läsa om hur bra din pappa verkar leka och umgås med Q!! :-) Man blir glad när man läser det.
SvaraRaderaMen visst förstår jag ifall du börjar fundera och oroa dig över honom också och hans ålder och kasnke sviktande fysik?? Det är ju naturligt att du gör det.
Samtidigt ska man nog tänka att det nog inte är så himla "lätt" att själv börja fundera i de banorna med att t ex flytta till ett annat typ av boende etc. Det är ju för de som att verkligen aktivt "säga att de inte längre orkar leva det liv de levt hittills". Och självklart måste denna tanke kunna vara både omvälvande, skrämmande, deprimerande och sorglig för dem.
Jag känner ju inte alls din pappa och vet inte hur just han mår, men annars är ju 70 år inte någon riktig "ålder" idag. Många i 70-80-årsåldern lever ju väldigt rika liv och kan göra mycket om de bara har hälsan. Så förhoppningsvis så kommer din pappa att må bra och kunna vara moffaj till Q och fortsätta leka med honom, samt vara din pappa länge länge till! :-)
Kram!
Jag tycker du ska lämna din far ifred med äldreboendet ett tag till. Han är ju inte 70 ens och du skriver ju att han inte är redo fysiskt heller, så det torde ju inte vara bråttom. Det är ju inte direkt roligt att tänka på att man ska flytta till den sista utposten i livet. Låt honom klara sig själv så länge han gör det. Det är ju inte ens säkert att han behöver bo på äldreboende. Du måste förstå hur jobbigt sådana samtal är.
SvaraRaderaJodå, jag förstår att sådana samtal är jobbiga och jag är faktiskt ganska varsam med min pappa. Men ibland behöver jag ventilera min egen frustration. Och det var egentligen inte äldreboende vi diskuterade, utan någon form av 55+ boende.
SvaraRaderaJag förstår att tanken är skrämmande men jag förstår inte riktigt att man skyggar för den så till den grad som pappa gör. (Han har t ex i alla år talat illa om en släkting som vägrade acceptera sin hörselskada och sitt behov av hörapparat, nu när han är där själv beter han sig ännu värre. Han vägrar kolla hörseln trots att det är i stort sett omöjligt att ha en konversation i någon miljö med minsta bakgrundsljud.) Jag är 30 år yngre än han men har varit tvungen att vänja mig vid liknande tankar om döden och att inte klara sig själv för två år sedan när vi trodde att jag hade MS. Kanske är det därför som mitt tålamod är kort.
Och för övrigt tycker jag att det är nära nog ansvarlöst att hoppas på det bästa och förutsätta att man ska kunna bo kvar hemma alltid, och förutsätta att samhället ska ta allt ansvar för en och garantera en en god omvårdnad när man behöver den. Jag är rädd att man då blir grymt besviken, och att de anhöriga då får dra ett mycket tungt lass. De anhöriga i det här fallet är jag. Bara jag. Han har ingen annan.
Och mest ledsen blir jag över den aggressivitet han ibland visar numera. Det är som att han inte fattar att jag bryr mig om honom och vill honom väl. Hade jag inte brytt mig hade jag ju gett fan i honom. Men jag vill att han ska ha ett värdigt och drägligt liv och inte se alltför ovårdad ut. Av omsorg om honom. Och lite grann om mig själv.
Din pappa har ett privilegium som har en dotter som engagerar sig så i hans väl och ve att hon är beredd att gå i konflikt med honom för den saken. Visst är det en knepig situation, och vi alla som är enda barn till någon förälder och som engagerar oss hamnar i den på något sätt. Min pappa bor ju inte ens i tätort... Men jag har som motexempel min farfar som lämnade sitt lilla torpruckel och flyttade till ålderdomshemmet (jo, det hette så då) vid några och sextio, och levde till 85 års ålder, ganska frisk till de allra sista åren. Sällskapet och omsorgen var nog bra men det var också ett fängelse för en ganska rask äldre man under ganska många år.
SvaraRaderaI våra dagar är 70 inte en ålder som man förknippar med mycket annat än fortsatt aktivt liv, så jag kan sätta mig in i att man kan reagera ganska negativt på det som den utmanade föräldern. Med åldern blir man inte mindre egensinnad, och ensamboendet gör ju som du säger sitt till.
För min pappa och mig väntar jag helt enkelt och ser. Jag tycker inte som han om hans liv, men han tycker inte heller som jag om mitt liv....
Din pappa har ett privilegium som har en dotter som engagerar sig så i hans väl och ve att hon är beredd att gå i konflikt med honom för den saken. Visst är det en knepig situation, och vi alla som är enda barn till någon förälder och som engagerar oss hamnar i den på något sätt. Min pappa bor ju inte ens i tätort... Men jag har som motexempel min farfar som lämnade sitt lilla torpruckel och flyttade till ålderdomshemmet (jo, det hette så då) vid några och sextio, och levde till 85 års ålder, ganska frisk till de allra sista åren. Sällskapet och omsorgen var nog bra men det var också ett fängelse för en ganska rask äldre man under ganska många år.
SvaraRaderaI våra dagar är 70 inte en ålder som man förknippar med mycket annat än fortsatt aktivt liv, så jag kan sätta mig in i att man kan reagera ganska negativt på det som den utmanade föräldern. Med åldern blir man inte mindre egensinnad, och ensamboendet gör ju som du säger sitt till.
För min pappa och mig väntar jag helt enkelt och ser. Jag tycker inte som han om hans liv, men han tycker inte heller som jag om mitt liv....
Din pappa har ett privilegium som har en dotter som engagerar sig så i hans väl och ve att hon är beredd att gå i konflikt med honom för den saken. Visst är det en knepig situation, och vi alla som är enda barn till någon förälder och som engagerar oss hamnar i den på något sätt. Min pappa bor ju inte ens i tätort... Men jag har som motexempel min farfar som lämnade sitt lilla torpruckel och flyttade till ålderdomshemmet (jo, det hette så då) vid några och sextio, och levde till 85 års ålder, ganska frisk till de allra sista åren. Sällskapet och omsorgen var nog bra men det var också ett fängelse för en ganska rask äldre man under ganska många år.
SvaraRaderaI våra dagar är 70 inte en ålder som man förknippar med mycket annat än fortsatt aktivt liv, så jag kan sätta mig in i att man kan reagera ganska negativt på det som den utmanade föräldern. Med åldern blir man inte mindre egensinnad, och ensamboendet gör ju som du säger sitt till.
För min pappa och mig väntar jag helt enkelt och ser. Jag tycker inte som han om hans liv, men han tycker inte heller som jag om mitt liv....