Iron maiden

För ett tag sedan läste jag Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Liza Marklund och Lotta Snickare. Förutom att vara otymplig är titeln dessutom missvisande. Problemet är inte att kvinnor trycker ner varann och inte hjälper varann, problemet är att vi lever i ett samhälle där mannen oftast är normen och kvinnan undantaget, där männen har pengarna, makten, talarstolen. Från förskolan genom skoltiden hela vägen ut i arbetslivet.

Men förutom detta är boken rätt så bra. En lättuggad och lättsmält påminnelse om det som egentligen borde vara självklarheter men inte är det: att vi från det vi är mycket små insocialiseras i endera av två kön och tillskrivs egenskaper och förutsättningar baserat på detta.

Jag fäste mig vid beskrivningen av de fyra roller som kvinnor som är i minoritet på sina arbetsplatser ofta tilldelas och går in i: mamman, maskoten, förförerskan och järnjungfrun. Liza Marklund berättar att hon slogs av insikten att hon alltid varit maskoten på sina arbetsplatser. Den roliga och udda man visar upp och är lite stolt över, men som inte tas på allvar, lika lite som de andra rollerna. Mamman är den som lyssnar på medarbetarnas privata problem och ger emotionellt stöd, förförerskan gör ungefär samma sak men där finns en sexuell underton. Järnjungfrun kan inte sorteras in under någon av de andra kategorierna. Hon görs till ett sexuellt neutrum och upplevs som lite hotfull.

Precis som Marklund får jag också en aha-upplevelse. Jag har alltid (utom på mina första sommarjobb då jag var i tonåren) haft samma roll. Jag bad min man och min syster gissa och de prickade utan vidare rätt.

Och faktiskt så stör det mig inte ett dugg att bli sedd som asexuell maktbitch*. Av flera onda ting väljer man det minst onda. Om jag någonsin har hoppats eller velat vara med i grabbgänget så är den tiden sedan länge förbi. Jag är van vid att ses som en udda fågel, och jag har lärt mig att dra fördelar av det. Hjälpsam och moderlig vill jag gärna vara, men inte på jobbet. Sexig och attraktiv vill jag gärna vara, men på mina villkor och definitivt inte på jobbet.

Samtidigt är det lite sorgligt med sakernas tillstånd, att man inte kan vara den man är helt och fullt på sin arbetsplats. Men å andra sidan, hur många kan det? Alla spelar väl en roll, mer eller mindre. Eller?

* Nåja.. liiite överdrivet kanske..