Jag läser om den mobbade pojken på Gotland, som blev slagen och trakasserad tills han inte ville leva längre. Skolpersonalen uppmanade honom att ange sina plågoandar (vilket han inte vågade) och att ringa sin mamma när något hände. Något annat stöd fick han inte.
Jag ser både oroligt och förväntansfullt fram emot filmatiseringen av Låt den rätte komma in. För det otäckaste och bästa i boken var inte alls vampyrerna utan skildringen av Oskars vardag i skolan med skräcken som ständig följeslagare. Undra på att han välkomnar en vampyr som granne!
Jag minns hur det var att kila som en förskrämd råtta förbi busshållplatsen på Kapellplatsen, där han ofta stod. Han var några år äldre än jag, huvudet längre och hade blågrå täckjacka och rödbrunt lockigt hår. Hur hans ansikte såg ut vet jag inte för jag vågade aldrig se efter. Fastän jag stirrade rakt upp i det när han högg tag i min jacka, och ruskade mig och väste: "Du är så ful att du inte borde få gå ute på stan".
Då som nu bubblar ilskan upp i mig. Jag vill bli en hämndängel, vida värre än vampyrerna. Jag vill fälla honom till marken, pojken med täckjackan, se honom bli lika rädd som jag var. Men inte bara det. Jag vill skrämma och straffa dem alla, då och nu. De vuxna väntande bussresenärerna som såg men aldrig ingrep. Skolpersonalen på Gotland. Föräldrarna till ungarna som mobbar. Ynkliga och fega kräk som väljer att titta bort och strunta i ansvaret som föräldrar, lärare, medmänniskor.
Sedan ska jag svepa mina svarta vingar kring pojken och trösta och skydda och stärka honom. De kommer aldrig att göra dig illa mer. Den skatt som är du kommer de aldrig åt.
2008-04-30
Mobbad
Jag läser om den mobbade pojken på Gotland, som blev slagen och trakasserad tills han inte ville leva längre. Skolpersonalen uppmanade honom att ange sina plågoandar (vilket han inte vågade) och att ringa sin mamma när något hände. Något annat stöd fick han inte.
Jag ser både oroligt och förväntansfullt fram emot filmatiseringen av Låt den rätte komma in. För det otäckaste och bästa i boken var inte alls vampyrerna utan skildringen av Oskars vardag i skolan med skräcken som ständig följeslagare. Undra på att han välkomnar en vampyr som granne!
Jag minns hur det var att kila som en förskrämd råtta förbi busshållplatsen på Kapellplatsen, där han ofta stod. Han var några år äldre än jag, huvudet längre och hade blågrå täckjacka och rödbrunt lockigt hår. Hur hans ansikte såg ut vet jag inte för jag vågade aldrig se efter. Fastän jag stirrade rakt upp i det när han högg tag i min jacka, och ruskade mig och väste: "Du är så ful att du inte borde få gå ute på stan".
Då som nu bubblar ilskan upp i mig. Jag vill bli en hämndängel, vida värre än vampyrerna. Jag vill fälla honom till marken, pojken med täckjackan, se honom bli lika rädd som jag var. Men inte bara det. Jag vill skrämma och straffa dem alla, då och nu. De vuxna väntande bussresenärerna som såg men aldrig ingrep. Skolpersonalen på Gotland. Föräldrarna till ungarna som mobbar. Ynkliga och fega kräk som väljer att titta bort och strunta i ansvaret som föräldrar, lärare, medmänniskor.
Sedan ska jag svepa mina svarta vingar kring pojken och trösta och skydda och stärka honom. De kommer aldrig att göra dig illa mer. Den skatt som är du kommer de aldrig åt.
Jag ser både oroligt och förväntansfullt fram emot filmatiseringen av Låt den rätte komma in. För det otäckaste och bästa i boken var inte alls vampyrerna utan skildringen av Oskars vardag i skolan med skräcken som ständig följeslagare. Undra på att han välkomnar en vampyr som granne!
Jag minns hur det var att kila som en förskrämd råtta förbi busshållplatsen på Kapellplatsen, där han ofta stod. Han var några år äldre än jag, huvudet längre och hade blågrå täckjacka och rödbrunt lockigt hår. Hur hans ansikte såg ut vet jag inte för jag vågade aldrig se efter. Fastän jag stirrade rakt upp i det när han högg tag i min jacka, och ruskade mig och väste: "Du är så ful att du inte borde få gå ute på stan".
Då som nu bubblar ilskan upp i mig. Jag vill bli en hämndängel, vida värre än vampyrerna. Jag vill fälla honom till marken, pojken med täckjackan, se honom bli lika rädd som jag var. Men inte bara det. Jag vill skrämma och straffa dem alla, då och nu. De vuxna väntande bussresenärerna som såg men aldrig ingrep. Skolpersonalen på Gotland. Föräldrarna till ungarna som mobbar. Ynkliga och fega kräk som väljer att titta bort och strunta i ansvaret som föräldrar, lärare, medmänniskor.
Sedan ska jag svepa mina svarta vingar kring pojken och trösta och skydda och stärka honom. De kommer aldrig att göra dig illa mer. Den skatt som är du kommer de aldrig åt.
2008-04-29
Berusande makt
Gårdagens samtalsämne även för mina världsfrånvända kollegor var händelserna i Österrike. (Jag vägrar att skriva 73-åringen eller Joseph, fast nu gjorde jag det i alla fall. Jag avskyr rubriker av typen Här höll han familjen fången. Fast å andra sidan, hur skulle rubriken se ut för att duga? Jag vet inte.)
Nu finns det alltså en ny person att hata, jämsides med lastbilschauffören från Torsåker, den tyska exflickvännen eller varför inte gamle Adolf själv.
Antagligen är det mest ett uttryck för min allmänna motvallighet, men jag blir trött av det där. Hur kunde det hända, hur kan människor vara så hemska, hur kan man göra så mot ett barn.
Att ta avstånd är enkelt och självklart och därmed ointressant. Jag tycker att det är viktigare och mer lärorikt att försöka förstå. Att närma sig, att försöka hitta paralleller till egna känslor. För det finns svarta stråk i oss alla, och jag tror att världen skulle vara bättre om det vore lättare att uttrycka dem i ord.
Ord säger jag, märk väl. Inte gärningar. Tala om det svarta. Inte göra. Förstå. Inte acceptera.
Själv tänker jag ofta på den makt man har som förälder. Tur att den för de flesta av oss balanseras av en kärlek så stark att man ibland känner sig utlämnad. För hur diktatoriskt ett litet barn än kan vara så är det ändå MAMMA (i vissa fall PAPPA) som har haft den största makten och präglat de flesta människor allra mest.
Ibland kan jag snudda vid en sorts förståelse för att det hos vissa olyckligt funtade individer kan gå helt snett, att de kan låta sig berusas av denna absoluta makt.
Nu finns det alltså en ny person att hata, jämsides med lastbilschauffören från Torsåker, den tyska exflickvännen eller varför inte gamle Adolf själv.
Antagligen är det mest ett uttryck för min allmänna motvallighet, men jag blir trött av det där. Hur kunde det hända, hur kan människor vara så hemska, hur kan man göra så mot ett barn.
Att ta avstånd är enkelt och självklart och därmed ointressant. Jag tycker att det är viktigare och mer lärorikt att försöka förstå. Att närma sig, att försöka hitta paralleller till egna känslor. För det finns svarta stråk i oss alla, och jag tror att världen skulle vara bättre om det vore lättare att uttrycka dem i ord.
Ord säger jag, märk väl. Inte gärningar. Tala om det svarta. Inte göra. Förstå. Inte acceptera.
Själv tänker jag ofta på den makt man har som förälder. Tur att den för de flesta av oss balanseras av en kärlek så stark att man ibland känner sig utlämnad. För hur diktatoriskt ett litet barn än kan vara så är det ändå MAMMA (i vissa fall PAPPA) som har haft den största makten och präglat de flesta människor allra mest.
Ibland kan jag snudda vid en sorts förståelse för att det hos vissa olyckligt funtade individer kan gå helt snett, att de kan låta sig berusas av denna absoluta makt.
Berusande makt
Gårdagens samtalsämne även för mina världsfrånvända kollegor var händelserna i Österrike. (Jag vägrar att skriva 73-åringen eller Joseph, fast nu gjorde jag det i alla fall. Jag avskyr rubriker av typen Här höll han familjen fången. Fast å andra sidan, hur skulle rubriken se ut för att duga? Jag vet inte.)
Nu finns det alltså en ny person att hata, jämsides med lastbilschauffören från Torsåker, den tyska exflickvännen eller varför inte gamle Adolf själv.
Antagligen är det mest ett uttryck för min allmänna motvallighet, men jag blir trött av det där. Hur kunde det hända, hur kan människor vara så hemska, hur kan man göra så mot ett barn.
Att ta avstånd är enkelt och självklart och därmed ointressant. Jag tycker att det är viktigare och mer lärorikt att försöka förstå. Att närma sig, att försöka hitta paralleller till egna känslor. För det finns svarta stråk i oss alla, och jag tror att världen skulle vara bättre om det vore lättare att uttrycka dem i ord.
Ord säger jag, märk väl. Inte gärningar. Tala om det svarta. Inte göra. Förstå. Inte acceptera.
Själv tänker jag ofta på den makt man har som förälder. Tur att den för de flesta av oss balanseras av en kärlek så stark att man ibland känner sig utlämnad. För hur diktatoriskt ett litet barn än kan vara så är det ändå MAMMA (i vissa fall PAPPA) som har haft den största makten och präglat de flesta människor allra mest.
Ibland kan jag snudda vid en sorts förståelse för att det hos vissa olyckligt funtade individer kan gå helt snett, att de kan låta sig berusas av denna absoluta makt.
Nu finns det alltså en ny person att hata, jämsides med lastbilschauffören från Torsåker, den tyska exflickvännen eller varför inte gamle Adolf själv.
Antagligen är det mest ett uttryck för min allmänna motvallighet, men jag blir trött av det där. Hur kunde det hända, hur kan människor vara så hemska, hur kan man göra så mot ett barn.
Att ta avstånd är enkelt och självklart och därmed ointressant. Jag tycker att det är viktigare och mer lärorikt att försöka förstå. Att närma sig, att försöka hitta paralleller till egna känslor. För det finns svarta stråk i oss alla, och jag tror att världen skulle vara bättre om det vore lättare att uttrycka dem i ord.
Ord säger jag, märk väl. Inte gärningar. Tala om det svarta. Inte göra. Förstå. Inte acceptera.
Själv tänker jag ofta på den makt man har som förälder. Tur att den för de flesta av oss balanseras av en kärlek så stark att man ibland känner sig utlämnad. För hur diktatoriskt ett litet barn än kan vara så är det ändå MAMMA (i vissa fall PAPPA) som har haft den största makten och präglat de flesta människor allra mest.
Ibland kan jag snudda vid en sorts förståelse för att det hos vissa olyckligt funtade individer kan gå helt snett, att de kan låta sig berusas av denna absoluta makt.
2008-04-28
Fråga inte
Jag har länge gillat Magdalena Ribbing. Hennes etikettspalt i DN är perfekt lektyr under min diskreta fikapaus vid datorn (ja, ni läste rätt. Det är ett minus med jobbet: vi har inga gemensamma kafferaster. Det är sant! Och väldigt dumt!). Jag förvånas över folks märkliga problem ("jag får så många krukväxter i present och dignar under skötselansvaret men är rädd att såra givarna om jag låter växterna dö") och hennes elegant formulerade roliga svar. De bygger aldrig på unkna floskler utan på vanligt enkelt folkvett. Hur man ska bära sig åt för att undvika att göra sina medmänniskor ledsna, generade eller besvärade.
Min respekt för henne ökade för några år sedan då jag såg en TV-intervju då hon talade om frågor som man helst inte bör ställa och som exempel tog frågan om barn. Varför man inte har några, om man tänker skaffa några, och så vidare. Just de frågor som jag fasade för. Det gjorde så ont att få dem. Och vad fan ska man svara? Jag slutade med p-piller för två år sedan och det har inte hänt något och den gnagande oron i mig växer för varje dag. Eller: vi håller på att gräla sönder vårt äktenskap, grälen handlar om petitesser men bottnar i sorg och känslor av otillräcklighet över att vi inte kan få barn. Känslor som i sin tur kommer av att det är så jävla självklart och naturligt att skaffa barn, ett synsätt som du kära frågeställare ger ett utmärkt exempel på genom ditt ogenerade krav på att vi ska lämna ut vårt innersta.
Nä. Tror inte det.
Förra helgen hade DN en stor intervju med Magdalena Ribbing och på sedvanligt vis innehöll denna en så kallad faktaruta. Familj: man, systrar, syskonbarn. Kanske vet hon alldeles för väl hur det känns.
När jag läst mejlade jag henne och tackade för att hon hjälpt till att öka förståelsen för ofrivilligt barnlösa, och jag fick nästan genast ett uppskattande svar. Och igår läste jag detta i tidningen.
Full pott.
Min respekt för henne ökade för några år sedan då jag såg en TV-intervju då hon talade om frågor som man helst inte bör ställa och som exempel tog frågan om barn. Varför man inte har några, om man tänker skaffa några, och så vidare. Just de frågor som jag fasade för. Det gjorde så ont att få dem. Och vad fan ska man svara? Jag slutade med p-piller för två år sedan och det har inte hänt något och den gnagande oron i mig växer för varje dag. Eller: vi håller på att gräla sönder vårt äktenskap, grälen handlar om petitesser men bottnar i sorg och känslor av otillräcklighet över att vi inte kan få barn. Känslor som i sin tur kommer av att det är så jävla självklart och naturligt att skaffa barn, ett synsätt som du kära frågeställare ger ett utmärkt exempel på genom ditt ogenerade krav på att vi ska lämna ut vårt innersta.
Nä. Tror inte det.
Förra helgen hade DN en stor intervju med Magdalena Ribbing och på sedvanligt vis innehöll denna en så kallad faktaruta. Familj: man, systrar, syskonbarn. Kanske vet hon alldeles för väl hur det känns.
När jag läst mejlade jag henne och tackade för att hon hjälpt till att öka förståelsen för ofrivilligt barnlösa, och jag fick nästan genast ett uppskattande svar. Och igår läste jag detta i tidningen.
Full pott.
Fråga inte
Jag har länge gillat Magdalena Ribbing. Hennes etikettspalt i DN är perfekt lektyr under min diskreta fikapaus vid datorn (ja, ni läste rätt. Det är ett minus med jobbet: vi har inga gemensamma kafferaster. Det är sant! Och väldigt dumt!). Jag förvånas över folks märkliga problem ("jag får så många krukväxter i present och dignar under skötselansvaret men är rädd att såra givarna om jag låter växterna dö") och hennes elegant formulerade roliga svar. De bygger aldrig på unkna floskler utan på vanligt enkelt folkvett. Hur man ska bära sig åt för att undvika att göra sina medmänniskor ledsna, generade eller besvärade.
Min respekt för henne ökade för några år sedan då jag såg en TV-intervju då hon talade om frågor som man helst inte bör ställa och som exempel tog frågan om barn. Varför man inte har några, om man tänker skaffa några, och så vidare. Just de frågor som jag fasade för. Det gjorde så ont att få dem. Och vad fan ska man svara? Jag slutade med p-piller för två år sedan och det har inte hänt något och den gnagande oron i mig växer för varje dag. Eller: vi håller på att gräla sönder vårt äktenskap, grälen handlar om petitesser men bottnar i sorg och känslor av otillräcklighet över att vi inte kan få barn. Känslor som i sin tur kommer av att det är så jävla självklart och naturligt att skaffa barn, ett synsätt som du kära frågeställare ger ett utmärkt exempel på genom ditt ogenerade krav på att vi ska lämna ut vårt innersta.
Nä. Tror inte det.
Förra helgen hade DN en stor intervju med Magdalena Ribbing och på sedvanligt vis innehöll denna en så kallad faktaruta. Familj: man, systrar, syskonbarn. Kanske vet hon alldeles för väl hur det känns.
När jag läst mejlade jag henne och tackade för att hon hjälpt till att öka förståelsen för ofrivilligt barnlösa, och jag fick nästan genast ett uppskattande svar. Och igår läste jag detta i tidningen.
Full pott.
Min respekt för henne ökade för några år sedan då jag såg en TV-intervju då hon talade om frågor som man helst inte bör ställa och som exempel tog frågan om barn. Varför man inte har några, om man tänker skaffa några, och så vidare. Just de frågor som jag fasade för. Det gjorde så ont att få dem. Och vad fan ska man svara? Jag slutade med p-piller för två år sedan och det har inte hänt något och den gnagande oron i mig växer för varje dag. Eller: vi håller på att gräla sönder vårt äktenskap, grälen handlar om petitesser men bottnar i sorg och känslor av otillräcklighet över att vi inte kan få barn. Känslor som i sin tur kommer av att det är så jävla självklart och naturligt att skaffa barn, ett synsätt som du kära frågeställare ger ett utmärkt exempel på genom ditt ogenerade krav på att vi ska lämna ut vårt innersta.
Nä. Tror inte det.
Förra helgen hade DN en stor intervju med Magdalena Ribbing och på sedvanligt vis innehöll denna en så kallad faktaruta. Familj: man, systrar, syskonbarn. Kanske vet hon alldeles för väl hur det känns.
När jag läst mejlade jag henne och tackade för att hon hjälpt till att öka förståelsen för ofrivilligt barnlösa, och jag fick nästan genast ett uppskattande svar. Och igår läste jag detta i tidningen.
Full pott.
2008-04-25
Som en pärla i guld
När jag kom hem från jobbet igår var O och Q inte hemma utan på playdate hos en kompis. Jag tog tillfället i akt att ta en långpromenad i skogen och överväldigades av intryck. Blått, så blått att det sjunger i ögonen - vattenblänk mellan träden, blåsippsskimmer i skuggan under höga träd. Öronbedövande fåglalåt, svirr och drill och kvitter. Och så lukterna. Våt jord. Sjövatten. Båttvättkemikalier. En plötslig pust av - kan det vara hägg?
Förmodligen var detta mer än vad mitt vintertrötta sinne klarade av för på kvällen hade jag blixtrande spänningshuvudvärk. Jag somnade påklädd bredvid Q vid åttatiden, väcktes av O klockan tio och somnade för natten en timme senare. Imorse vaknade jag av att jag låg utträngd på yttersta kanten av vår breda säng med Q:s hand över ansiktet. Blixtarna på lur bakom höger öga. Jag hoppas att jag kan lura dem. O reser bort över helgen, Q och jag är ensamma tills Q-mormor kommer imorgon.
Trots huvudvärken och (om jag tänker efter) diverse annat småskräp i tillvaron så är min övervägande känsla - lycka.
Det var ju så här det kändes. Det var några år sedan sist. Jag är lycklig. Äntligen. Jag saknar inget, allt som är viktigt finns. Barnet, mannen, jobbet, bostaden. Jag är hel och uppfylld. Mitt hjärta är bräddfullt och svämmar över.
Vad som än händer i livet ska jag alltid minnas detta, att på våren i mitt trettioåttonde år var jag totalt lycklig.
Förmodligen var detta mer än vad mitt vintertrötta sinne klarade av för på kvällen hade jag blixtrande spänningshuvudvärk. Jag somnade påklädd bredvid Q vid åttatiden, väcktes av O klockan tio och somnade för natten en timme senare. Imorse vaknade jag av att jag låg utträngd på yttersta kanten av vår breda säng med Q:s hand över ansiktet. Blixtarna på lur bakom höger öga. Jag hoppas att jag kan lura dem. O reser bort över helgen, Q och jag är ensamma tills Q-mormor kommer imorgon.
Trots huvudvärken och (om jag tänker efter) diverse annat småskräp i tillvaron så är min övervägande känsla - lycka.
Det var ju så här det kändes. Det var några år sedan sist. Jag är lycklig. Äntligen. Jag saknar inget, allt som är viktigt finns. Barnet, mannen, jobbet, bostaden. Jag är hel och uppfylld. Mitt hjärta är bräddfullt och svämmar över.
Vad som än händer i livet ska jag alltid minnas detta, att på våren i mitt trettioåttonde år var jag totalt lycklig.
Som en pärla i guld
När jag kom hem från jobbet igår var O och Q inte hemma utan på playdate hos en kompis. Jag tog tillfället i akt att ta en långpromenad i skogen och överväldigades av intryck. Blått, så blått att det sjunger i ögonen - vattenblänk mellan träden, blåsippsskimmer i skuggan under höga träd. Öronbedövande fåglalåt, svirr och drill och kvitter. Och så lukterna. Våt jord. Sjövatten. Båttvättkemikalier. En plötslig pust av - kan det vara hägg?
Förmodligen var detta mer än vad mitt vintertrötta sinne klarade av för på kvällen hade jag blixtrande spänningshuvudvärk. Jag somnade påklädd bredvid Q vid åttatiden, väcktes av O klockan tio och somnade för natten en timme senare. Imorse vaknade jag av att jag låg utträngd på yttersta kanten av vår breda säng med Q:s hand över ansiktet. Blixtarna på lur bakom höger öga. Jag hoppas att jag kan lura dem. O reser bort över helgen, Q och jag är ensamma tills Q-mormor kommer imorgon.
Trots huvudvärken och (om jag tänker efter) diverse annat småskräp i tillvaron så är min övervägande känsla - lycka.
Det var ju så här det kändes. Det var några år sedan sist. Jag är lycklig. Äntligen. Jag saknar inget, allt som är viktigt finns. Barnet, mannen, jobbet, bostaden. Jag är hel och uppfylld. Mitt hjärta är bräddfullt och svämmar över.
Vad som än händer i livet ska jag alltid minnas detta, att på våren i mitt trettioåttonde år var jag totalt lycklig.
Förmodligen var detta mer än vad mitt vintertrötta sinne klarade av för på kvällen hade jag blixtrande spänningshuvudvärk. Jag somnade påklädd bredvid Q vid åttatiden, väcktes av O klockan tio och somnade för natten en timme senare. Imorse vaknade jag av att jag låg utträngd på yttersta kanten av vår breda säng med Q:s hand över ansiktet. Blixtarna på lur bakom höger öga. Jag hoppas att jag kan lura dem. O reser bort över helgen, Q och jag är ensamma tills Q-mormor kommer imorgon.
Trots huvudvärken och (om jag tänker efter) diverse annat småskräp i tillvaron så är min övervägande känsla - lycka.
Det var ju så här det kändes. Det var några år sedan sist. Jag är lycklig. Äntligen. Jag saknar inget, allt som är viktigt finns. Barnet, mannen, jobbet, bostaden. Jag är hel och uppfylld. Mitt hjärta är bräddfullt och svämmar över.
Vad som än händer i livet ska jag alltid minnas detta, att på våren i mitt trettioåttonde år var jag totalt lycklig.
2008-04-21
Id och ävlan
Efter två dagars förkylning och två dagars helg är jag tillbaka på jobbet igen. Solen skiner när tunnelbanan susar förbi glastornet in i telefonstaden. Jag hänger på mig datorväskan och tar min plats i lämmeltåget som väller fram över perrongen och formerar sig i trapporna. Nu ska jag jobba! Jag känner arbetsglädje för första gången på mycket länge och det är en underbar känsla. Att tycka om det man gör varje dag är en bra förutsättning för lycka.
Fem bra saker med mitt jobb:
Branschen. Det var inom telekom jag började som grön och nyutexaminerad och nu är jag hemma igen. Bilar tyckte jag inte om att jobba med, dels av moraliska skäl. Jag äger en bil och jag kör den ibland men jag ogillar tanken att bidra till västvärldens sjuka bilfixering. Det upphör aldrig att förvåna mig att så många accepterar bilismens grundläggande förutsättning: att ett visst mått av oberoende (större sådant om man bor på landet, mindre om man bor i en storstad) motiverar att belasta både miljö och privatekonomi. Det är ju så sjukt dyrt med bil, i många avseenden.
Men det är en annan sak också. Bilbranschen är gammal och mogen vilket jag tycker är rätt tråkigt. Det avspeglar sig till exempel i produkterna. En bil är en bil är en bil och blir inte mycket annat hur många hästkrafter den har under huven. Visst spelar marknadsföringen allt vad den kan på livsstilsfaktorer men faktum kvarstår att användningsområdet för en bil är begränsat. Det finns bättre uttrycksmedel för ens personlighet, kläder t ex. Nä, en bil kör man, punkt.
Att branschen är ålderstigen märks också på att uppdelningen mellan kunder, återförsäljare, tillverkare och leverantörer har sett ungefär likadan ut i decennier, inga stora förändringar finns i sikte.
Men inom telekom flyter allt. Vem är kund och vem är leverantör, gränserna flyttas ständigt. Kunderbjudandet likaså. Det är inte länge sedan man bara kunde ringa på en mobil. Sedan kom SMS. Nu kan jag på min ganska begränsade tjänstetelefon surfa, läsa och skicka mejl, kolla min kalender, ta foton, titta på korta filmsnuttar med Q. Den blir faktiskt allt mer oumbärlig.
Tekniken. Jag är projektledare och alltså inte teknikexpert men såpass koll har jag att jag begriper att det vi gör är lagom avgränsat. Vi utvecklar och tillverkar grunkor som används i telekomsystem, de påverkar och påverkas av sin omgivning men är ändå hyfsat avgränsade. Samtidigt är själva tekniken ganska komplicerad vilket ger en fläkt av oförutsägbarhet. När som helst kan våra produkter börja bete sig underligt. När det händer svär man ve och förbannelse men jag skulle nog sakna det om det aldrig hände.
Spännvidden. Mina projekt brukar löpa över ett år och börjar med att kunden ber oss utveckla en produkt enligt vissa krav. Efter några månader är det dags att börja leverera prototyper, samtidigt som vi förbereder serieproduktion. Vid ett visst datum kastar vi loss och börjar producera, och efter lite städning stänger jag projektet och lämnar över allt ansvar till fabriken. Det är roligt att vara med hela vägen, att se en produkt växa fram, att jobba med både utveckling och produktion, att växla mellan idéer och verklighet.
Tempot. Det går snabbt och ändras ofta. När jag kommer till jobbet på morgonen vet jag sällan hur dagen ska arta sig. För det beror på vad mejlkorgen innehåller eller vem som ringer. Detta gillar jag. Jag har haft andra jobb där jag har vetat precis vad som väntade varje morgon (samma sak som dagen innan) och det trivs jag inte med. Naturligtvis medför detta också vissa nackdelar. Man blir trött, och man måste lära sig att hålla distans till jobbet, att inte ta kraven på för stort allvar. Det är jag numera rätt bra på. Samtidigt som jag är energisk och engagerad finns det en kärna i mig som jobbet aldrig kommer åt. Det är en viktig balans, eftersom jag vet att jag visserligen är bra på det jag gör, men också utbytbar.
Ansvaret. Jag gillar att fatta beslut och att prioritera. Jag gillar att ha åsikter och att formulera dem på ett tydligt sätt. Jag gillar att behöva använda mitt omdöme och mina erfarenheter. Det är precis vad jobbet kräver av mig, och detta faktum gillar jag mest av allt.
Med ansvaret följer också ett visst mått av frihet. I förvånansvärt hög grad kan jag styra min dag och min vecka. En stor del av mitt jobb sköter jag via mejl vilket gör att jag kan jobba på konstiga tider och hemifrån. Dessutom gratulerar jag mig själv dagligen till att ha tagit beslutet att jobba deltid.
Dåliga saker då? Det finns sådana men de är inte så många. Lönen hör varken till de bra eller dåliga, och den har jag tänkt ägna ett eget inlägg.
En önskan har jag, och den gäller mina kollegor. Det är inget fel på dem alls, de är kompetenta och självgående och lätta att jobba med. De är typiska ingenjörer, och sådana har jag umgåtts med i snart tjugo år. Samtalsämnena är begränsade till husbygget, bilen, fotbollsmatchen, kanske några ord om barnen. Helt okej men i längden ganska trist, ibland längtar jag efter att prata om något annat. Någon bok eller artikel man har läst, film eller TV-program man har sett. Något som gjort en glad, arg, ledsen eller irriterad. En betraktelse, en spaning eller ett tyckande, det får vara hur pretentiöst som helst. Något som berör och engagerar.
Alltså - spirituella ingenjörer med åsikter och kulturintresse sökes! Var finnes denna verkligt goda cigarr?
Fem bra saker med mitt jobb:
Branschen. Det var inom telekom jag började som grön och nyutexaminerad och nu är jag hemma igen. Bilar tyckte jag inte om att jobba med, dels av moraliska skäl. Jag äger en bil och jag kör den ibland men jag ogillar tanken att bidra till västvärldens sjuka bilfixering. Det upphör aldrig att förvåna mig att så många accepterar bilismens grundläggande förutsättning: att ett visst mått av oberoende (större sådant om man bor på landet, mindre om man bor i en storstad) motiverar att belasta både miljö och privatekonomi. Det är ju så sjukt dyrt med bil, i många avseenden.
Men det är en annan sak också. Bilbranschen är gammal och mogen vilket jag tycker är rätt tråkigt. Det avspeglar sig till exempel i produkterna. En bil är en bil är en bil och blir inte mycket annat hur många hästkrafter den har under huven. Visst spelar marknadsföringen allt vad den kan på livsstilsfaktorer men faktum kvarstår att användningsområdet för en bil är begränsat. Det finns bättre uttrycksmedel för ens personlighet, kläder t ex. Nä, en bil kör man, punkt.
Att branschen är ålderstigen märks också på att uppdelningen mellan kunder, återförsäljare, tillverkare och leverantörer har sett ungefär likadan ut i decennier, inga stora förändringar finns i sikte.
Men inom telekom flyter allt. Vem är kund och vem är leverantör, gränserna flyttas ständigt. Kunderbjudandet likaså. Det är inte länge sedan man bara kunde ringa på en mobil. Sedan kom SMS. Nu kan jag på min ganska begränsade tjänstetelefon surfa, läsa och skicka mejl, kolla min kalender, ta foton, titta på korta filmsnuttar med Q. Den blir faktiskt allt mer oumbärlig.
Tekniken. Jag är projektledare och alltså inte teknikexpert men såpass koll har jag att jag begriper att det vi gör är lagom avgränsat. Vi utvecklar och tillverkar grunkor som används i telekomsystem, de påverkar och påverkas av sin omgivning men är ändå hyfsat avgränsade. Samtidigt är själva tekniken ganska komplicerad vilket ger en fläkt av oförutsägbarhet. När som helst kan våra produkter börja bete sig underligt. När det händer svär man ve och förbannelse men jag skulle nog sakna det om det aldrig hände.
Spännvidden. Mina projekt brukar löpa över ett år och börjar med att kunden ber oss utveckla en produkt enligt vissa krav. Efter några månader är det dags att börja leverera prototyper, samtidigt som vi förbereder serieproduktion. Vid ett visst datum kastar vi loss och börjar producera, och efter lite städning stänger jag projektet och lämnar över allt ansvar till fabriken. Det är roligt att vara med hela vägen, att se en produkt växa fram, att jobba med både utveckling och produktion, att växla mellan idéer och verklighet.
Tempot. Det går snabbt och ändras ofta. När jag kommer till jobbet på morgonen vet jag sällan hur dagen ska arta sig. För det beror på vad mejlkorgen innehåller eller vem som ringer. Detta gillar jag. Jag har haft andra jobb där jag har vetat precis vad som väntade varje morgon (samma sak som dagen innan) och det trivs jag inte med. Naturligtvis medför detta också vissa nackdelar. Man blir trött, och man måste lära sig att hålla distans till jobbet, att inte ta kraven på för stort allvar. Det är jag numera rätt bra på. Samtidigt som jag är energisk och engagerad finns det en kärna i mig som jobbet aldrig kommer åt. Det är en viktig balans, eftersom jag vet att jag visserligen är bra på det jag gör, men också utbytbar.
Ansvaret. Jag gillar att fatta beslut och att prioritera. Jag gillar att ha åsikter och att formulera dem på ett tydligt sätt. Jag gillar att behöva använda mitt omdöme och mina erfarenheter. Det är precis vad jobbet kräver av mig, och detta faktum gillar jag mest av allt.
Med ansvaret följer också ett visst mått av frihet. I förvånansvärt hög grad kan jag styra min dag och min vecka. En stor del av mitt jobb sköter jag via mejl vilket gör att jag kan jobba på konstiga tider och hemifrån. Dessutom gratulerar jag mig själv dagligen till att ha tagit beslutet att jobba deltid.
Dåliga saker då? Det finns sådana men de är inte så många. Lönen hör varken till de bra eller dåliga, och den har jag tänkt ägna ett eget inlägg.
En önskan har jag, och den gäller mina kollegor. Det är inget fel på dem alls, de är kompetenta och självgående och lätta att jobba med. De är typiska ingenjörer, och sådana har jag umgåtts med i snart tjugo år. Samtalsämnena är begränsade till husbygget, bilen, fotbollsmatchen, kanske några ord om barnen. Helt okej men i längden ganska trist, ibland längtar jag efter att prata om något annat. Någon bok eller artikel man har läst, film eller TV-program man har sett. Något som gjort en glad, arg, ledsen eller irriterad. En betraktelse, en spaning eller ett tyckande, det får vara hur pretentiöst som helst. Något som berör och engagerar.
Alltså - spirituella ingenjörer med åsikter och kulturintresse sökes! Var finnes denna verkligt goda cigarr?
Id och ävlan
Efter två dagars förkylning och två dagars helg är jag tillbaka på jobbet igen. Solen skiner när tunnelbanan susar förbi glastornet in i telefonstaden. Jag hänger på mig datorväskan och tar min plats i lämmeltåget som väller fram över perrongen och formerar sig i trapporna. Nu ska jag jobba! Jag känner arbetsglädje för första gången på mycket länge och det är en underbar känsla. Att tycka om det man gör varje dag är en bra förutsättning för lycka.
Fem bra saker med mitt jobb:
Branschen. Det var inom telekom jag började som grön och nyutexaminerad och nu är jag hemma igen. Bilar tyckte jag inte om att jobba med, dels av moraliska skäl. Jag äger en bil och jag kör den ibland men jag ogillar tanken att bidra till västvärldens sjuka bilfixering. Det upphör aldrig att förvåna mig att så många accepterar bilismens grundläggande förutsättning: att ett visst mått av oberoende (större sådant om man bor på landet, mindre om man bor i en storstad) motiverar att belasta både miljö och privatekonomi. Det är ju så sjukt dyrt med bil, i många avseenden.
Men det är en annan sak också. Bilbranschen är gammal och mogen vilket jag tycker är rätt tråkigt. Det avspeglar sig till exempel i produkterna. En bil är en bil är en bil och blir inte mycket annat hur många hästkrafter den har under huven. Visst spelar marknadsföringen allt vad den kan på livsstilsfaktorer men faktum kvarstår att användningsområdet för en bil är begränsat. Det finns bättre uttrycksmedel för ens personlighet, kläder t ex. Nä, en bil kör man, punkt.
Att branschen är ålderstigen märks också på att uppdelningen mellan kunder, återförsäljare, tillverkare och leverantörer har sett ungefär likadan ut i decennier, inga stora förändringar finns i sikte.
Men inom telekom flyter allt. Vem är kund och vem är leverantör, gränserna flyttas ständigt. Kunderbjudandet likaså. Det är inte länge sedan man bara kunde ringa på en mobil. Sedan kom SMS. Nu kan jag på min ganska begränsade tjänstetelefon surfa, läsa och skicka mejl, kolla min kalender, ta foton, titta på korta filmsnuttar med Q. Den blir faktiskt allt mer oumbärlig.
Tekniken. Jag är projektledare och alltså inte teknikexpert men såpass koll har jag att jag begriper att det vi gör är lagom avgränsat. Vi utvecklar och tillverkar grunkor som används i telekomsystem, de påverkar och påverkas av sin omgivning men är ändå hyfsat avgränsade. Samtidigt är själva tekniken ganska komplicerad vilket ger en fläkt av oförutsägbarhet. När som helst kan våra produkter börja bete sig underligt. När det händer svär man ve och förbannelse men jag skulle nog sakna det om det aldrig hände.
Spännvidden. Mina projekt brukar löpa över ett år och börjar med att kunden ber oss utveckla en produkt enligt vissa krav. Efter några månader är det dags att börja leverera prototyper, samtidigt som vi förbereder serieproduktion. Vid ett visst datum kastar vi loss och börjar producera, och efter lite städning stänger jag projektet och lämnar över allt ansvar till fabriken. Det är roligt att vara med hela vägen, att se en produkt växa fram, att jobba med både utveckling och produktion, att växla mellan idéer och verklighet.
Tempot. Det går snabbt och ändras ofta. När jag kommer till jobbet på morgonen vet jag sällan hur dagen ska arta sig. För det beror på vad mejlkorgen innehåller eller vem som ringer. Detta gillar jag. Jag har haft andra jobb där jag har vetat precis vad som väntade varje morgon (samma sak som dagen innan) och det trivs jag inte med. Naturligtvis medför detta också vissa nackdelar. Man blir trött, och man måste lära sig att hålla distans till jobbet, att inte ta kraven på för stort allvar. Det är jag numera rätt bra på. Samtidigt som jag är energisk och engagerad finns det en kärna i mig som jobbet aldrig kommer åt. Det är en viktig balans, eftersom jag vet att jag visserligen är bra på det jag gör, men också utbytbar.
Ansvaret. Jag gillar att fatta beslut och att prioritera. Jag gillar att ha åsikter och att formulera dem på ett tydligt sätt. Jag gillar att behöva använda mitt omdöme och mina erfarenheter. Det är precis vad jobbet kräver av mig, och detta faktum gillar jag mest av allt.
Med ansvaret följer också ett visst mått av frihet. I förvånansvärt hög grad kan jag styra min dag och min vecka. En stor del av mitt jobb sköter jag via mejl vilket gör att jag kan jobba på konstiga tider och hemifrån. Dessutom gratulerar jag mig själv dagligen till att ha tagit beslutet att jobba deltid.
Dåliga saker då? Det finns sådana men de är inte så många. Lönen hör varken till de bra eller dåliga, och den har jag tänkt ägna ett eget inlägg.
En önskan har jag, och den gäller mina kollegor. Det är inget fel på dem alls, de är kompetenta och självgående och lätta att jobba med. De är typiska ingenjörer, och sådana har jag umgåtts med i snart tjugo år. Samtalsämnena är begränsade till husbygget, bilen, fotbollsmatchen, kanske några ord om barnen. Helt okej men i längden ganska trist, ibland längtar jag efter att prata om något annat. Någon bok eller artikel man har läst, film eller TV-program man har sett. Något som gjort en glad, arg, ledsen eller irriterad. En betraktelse, en spaning eller ett tyckande, det får vara hur pretentiöst som helst. Något som berör och engagerar.
Alltså - spirituella ingenjörer med åsikter och kulturintresse sökes! Var finnes denna verkligt goda cigarr?
Fem bra saker med mitt jobb:
Branschen. Det var inom telekom jag började som grön och nyutexaminerad och nu är jag hemma igen. Bilar tyckte jag inte om att jobba med, dels av moraliska skäl. Jag äger en bil och jag kör den ibland men jag ogillar tanken att bidra till västvärldens sjuka bilfixering. Det upphör aldrig att förvåna mig att så många accepterar bilismens grundläggande förutsättning: att ett visst mått av oberoende (större sådant om man bor på landet, mindre om man bor i en storstad) motiverar att belasta både miljö och privatekonomi. Det är ju så sjukt dyrt med bil, i många avseenden.
Men det är en annan sak också. Bilbranschen är gammal och mogen vilket jag tycker är rätt tråkigt. Det avspeglar sig till exempel i produkterna. En bil är en bil är en bil och blir inte mycket annat hur många hästkrafter den har under huven. Visst spelar marknadsföringen allt vad den kan på livsstilsfaktorer men faktum kvarstår att användningsområdet för en bil är begränsat. Det finns bättre uttrycksmedel för ens personlighet, kläder t ex. Nä, en bil kör man, punkt.
Att branschen är ålderstigen märks också på att uppdelningen mellan kunder, återförsäljare, tillverkare och leverantörer har sett ungefär likadan ut i decennier, inga stora förändringar finns i sikte.
Men inom telekom flyter allt. Vem är kund och vem är leverantör, gränserna flyttas ständigt. Kunderbjudandet likaså. Det är inte länge sedan man bara kunde ringa på en mobil. Sedan kom SMS. Nu kan jag på min ganska begränsade tjänstetelefon surfa, läsa och skicka mejl, kolla min kalender, ta foton, titta på korta filmsnuttar med Q. Den blir faktiskt allt mer oumbärlig.
Tekniken. Jag är projektledare och alltså inte teknikexpert men såpass koll har jag att jag begriper att det vi gör är lagom avgränsat. Vi utvecklar och tillverkar grunkor som används i telekomsystem, de påverkar och påverkas av sin omgivning men är ändå hyfsat avgränsade. Samtidigt är själva tekniken ganska komplicerad vilket ger en fläkt av oförutsägbarhet. När som helst kan våra produkter börja bete sig underligt. När det händer svär man ve och förbannelse men jag skulle nog sakna det om det aldrig hände.
Spännvidden. Mina projekt brukar löpa över ett år och börjar med att kunden ber oss utveckla en produkt enligt vissa krav. Efter några månader är det dags att börja leverera prototyper, samtidigt som vi förbereder serieproduktion. Vid ett visst datum kastar vi loss och börjar producera, och efter lite städning stänger jag projektet och lämnar över allt ansvar till fabriken. Det är roligt att vara med hela vägen, att se en produkt växa fram, att jobba med både utveckling och produktion, att växla mellan idéer och verklighet.
Tempot. Det går snabbt och ändras ofta. När jag kommer till jobbet på morgonen vet jag sällan hur dagen ska arta sig. För det beror på vad mejlkorgen innehåller eller vem som ringer. Detta gillar jag. Jag har haft andra jobb där jag har vetat precis vad som väntade varje morgon (samma sak som dagen innan) och det trivs jag inte med. Naturligtvis medför detta också vissa nackdelar. Man blir trött, och man måste lära sig att hålla distans till jobbet, att inte ta kraven på för stort allvar. Det är jag numera rätt bra på. Samtidigt som jag är energisk och engagerad finns det en kärna i mig som jobbet aldrig kommer åt. Det är en viktig balans, eftersom jag vet att jag visserligen är bra på det jag gör, men också utbytbar.
Ansvaret. Jag gillar att fatta beslut och att prioritera. Jag gillar att ha åsikter och att formulera dem på ett tydligt sätt. Jag gillar att behöva använda mitt omdöme och mina erfarenheter. Det är precis vad jobbet kräver av mig, och detta faktum gillar jag mest av allt.
Med ansvaret följer också ett visst mått av frihet. I förvånansvärt hög grad kan jag styra min dag och min vecka. En stor del av mitt jobb sköter jag via mejl vilket gör att jag kan jobba på konstiga tider och hemifrån. Dessutom gratulerar jag mig själv dagligen till att ha tagit beslutet att jobba deltid.
Dåliga saker då? Det finns sådana men de är inte så många. Lönen hör varken till de bra eller dåliga, och den har jag tänkt ägna ett eget inlägg.
En önskan har jag, och den gäller mina kollegor. Det är inget fel på dem alls, de är kompetenta och självgående och lätta att jobba med. De är typiska ingenjörer, och sådana har jag umgåtts med i snart tjugo år. Samtalsämnena är begränsade till husbygget, bilen, fotbollsmatchen, kanske några ord om barnen. Helt okej men i längden ganska trist, ibland längtar jag efter att prata om något annat. Någon bok eller artikel man har läst, film eller TV-program man har sett. Något som gjort en glad, arg, ledsen eller irriterad. En betraktelse, en spaning eller ett tyckande, det får vara hur pretentiöst som helst. Något som berör och engagerar.
Alltså - spirituella ingenjörer med åsikter och kulturintresse sökes! Var finnes denna verkligt goda cigarr?
2008-04-19
Kan misstolkas
Q pratar mer och mer, långa haranger. Senaste veckan har han med tydlig stolthet börjat sätta ihop tre-fyra ord till meningar. Men uttalet är fortfarande sisådär, till och med O och jag har ofta svårt att förstå vad han säger. Det gäller att ha sinnet öppet för associationer och inte tänka efter för mycket. Ofta begriper man på ren instinkt vad han pratar om (jo, och så är ju konversationsämnena ganska begränsade).
Idag kunde jag inte hålla mig för fniss när han vände sig till mig med allvarlig min och sa "Mamma, vettuvaa.." Nej, han har inte sett Stina i Saltkråkan!
Ett annat stående uttryck är bus-gängen, uttalas med hårt g och uttyds bus-i-sängen. Detta är något av det roligaste Q vet, när hela familjen vräker sig i sängen och rullar runt och kittlas och han får slå kullerbyttor och leka flygplan över våra knän.
När jag var sjuk häromdagen tittade jag på reprisen av Big Love som handlar om en mormonfamilj bestående av make, tre fruar och en herrans massa barn. (Den verkar lovande och kan kanske stilla min abstinens efter Soprano's och Six Feet Under.) Som alla HBO-serier är den ganska graphic ifråga om sexscener.
Q tittade intresserat när herr Mormon tumlade runt i halmen med yngsta hustrun, och kommenterade sedan initierat: bus-gäng!
Idag kunde jag inte hålla mig för fniss när han vände sig till mig med allvarlig min och sa "Mamma, vettuvaa.." Nej, han har inte sett Stina i Saltkråkan!
Ett annat stående uttryck är bus-gängen, uttalas med hårt g och uttyds bus-i-sängen. Detta är något av det roligaste Q vet, när hela familjen vräker sig i sängen och rullar runt och kittlas och han får slå kullerbyttor och leka flygplan över våra knän.
När jag var sjuk häromdagen tittade jag på reprisen av Big Love som handlar om en mormonfamilj bestående av make, tre fruar och en herrans massa barn. (Den verkar lovande och kan kanske stilla min abstinens efter Soprano's och Six Feet Under.) Som alla HBO-serier är den ganska graphic ifråga om sexscener.
Q tittade intresserat när herr Mormon tumlade runt i halmen med yngsta hustrun, och kommenterade sedan initierat: bus-gäng!
Kan misstolkas
Q pratar mer och mer, långa haranger. Senaste veckan har han med tydlig stolthet börjat sätta ihop tre-fyra ord till meningar. Men uttalet är fortfarande sisådär, till och med O och jag har ofta svårt att förstå vad han säger. Det gäller att ha sinnet öppet för associationer och inte tänka efter för mycket. Ofta begriper man på ren instinkt vad han pratar om (jo, och så är ju konversationsämnena ganska begränsade).
Idag kunde jag inte hålla mig för fniss när han vände sig till mig med allvarlig min och sa "Mamma, vettuvaa.." Nej, han har inte sett Stina i Saltkråkan!
Ett annat stående uttryck är bus-gängen, uttalas med hårt g och uttyds bus-i-sängen. Detta är något av det roligaste Q vet, när hela familjen vräker sig i sängen och rullar runt och kittlas och han får slå kullerbyttor och leka flygplan över våra knän.
När jag var sjuk häromdagen tittade jag på reprisen av Big Love som handlar om en mormonfamilj bestående av make, tre fruar och en herrans massa barn. (Den verkar lovande och kan kanske stilla min abstinens efter Soprano's och Six Feet Under.) Som alla HBO-serier är den ganska graphic ifråga om sexscener.
Q tittade intresserat när herr Mormon tumlade runt i halmen med yngsta hustrun, och kommenterade sedan initierat: bus-gäng!
Idag kunde jag inte hålla mig för fniss när han vände sig till mig med allvarlig min och sa "Mamma, vettuvaa.." Nej, han har inte sett Stina i Saltkråkan!
Ett annat stående uttryck är bus-gängen, uttalas med hårt g och uttyds bus-i-sängen. Detta är något av det roligaste Q vet, när hela familjen vräker sig i sängen och rullar runt och kittlas och han får slå kullerbyttor och leka flygplan över våra knän.
När jag var sjuk häromdagen tittade jag på reprisen av Big Love som handlar om en mormonfamilj bestående av make, tre fruar och en herrans massa barn. (Den verkar lovande och kan kanske stilla min abstinens efter Soprano's och Six Feet Under.) Som alla HBO-serier är den ganska graphic ifråga om sexscener.
Q tittade intresserat när herr Mormon tumlade runt i halmen med yngsta hustrun, och kommenterade sedan initierat: bus-gäng!
2008-04-18
Frisyrgelé
(Dagens sista inlägg, jag lovar!)
O var och klippte sig idag. Jag hade tänkt ta Q på en promenad runt kvarteret men det slog mig att detta kunde vara ett bra tillfälle för en manlig initiationsrit. Så efter att storögt ha betraktat pappas klippning i spegeln, fick Q äntra frisörstolen. Tur att frisören var flink med saxen, för tvåårstålamodet är inte långt! Innan jag hann protestera fick Q en stor klick kokosdoftande frisyrgelé i den nyklippta kalufsen.
Därefter gick vi till vårt förortstorg och köpte frukt och blommor, däribland denna lilla ros, som var det enda som förmådde Q att posera för kameran.
O var och klippte sig idag. Jag hade tänkt ta Q på en promenad runt kvarteret men det slog mig att detta kunde vara ett bra tillfälle för en manlig initiationsrit. Så efter att storögt ha betraktat pappas klippning i spegeln, fick Q äntra frisörstolen. Tur att frisören var flink med saxen, för tvåårstålamodet är inte långt! Innan jag hann protestera fick Q en stor klick kokosdoftande frisyrgelé i den nyklippta kalufsen.
Därefter gick vi till vårt förortstorg och köpte frukt och blommor, däribland denna lilla ros, som var det enda som förmådde Q att posera för kameran.
Frisyrgelé
(Dagens sista inlägg, jag lovar!)
O var och klippte sig idag. Jag hade tänkt ta Q på en promenad runt kvarteret men det slog mig att detta kunde vara ett bra tillfälle för en manlig initiationsrit. Så efter att storögt ha betraktat pappas klippning i spegeln, fick Q äntra frisörstolen. Tur att frisören var flink med saxen, för tvåårstålamodet är inte långt! Innan jag hann protestera fick Q en stor klick kokosdoftande frisyrgelé i den nyklippta kalufsen.
Därefter gick vi till vårt förortstorg och köpte frukt och blommor, däribland denna lilla ros, som var det enda som förmådde Q att posera för kameran.
O var och klippte sig idag. Jag hade tänkt ta Q på en promenad runt kvarteret men det slog mig att detta kunde vara ett bra tillfälle för en manlig initiationsrit. Så efter att storögt ha betraktat pappas klippning i spegeln, fick Q äntra frisörstolen. Tur att frisören var flink med saxen, för tvåårstålamodet är inte långt! Innan jag hann protestera fick Q en stor klick kokosdoftande frisyrgelé i den nyklippta kalufsen.
Därefter gick vi till vårt förortstorg och köpte frukt och blommor, däribland denna lilla ros, som var det enda som förmådde Q att posera för kameran.
Ytliga morsan
Inläggen haglar idag (jag är hemma med förkylning och är lätt uttråkad, märks det?).
Egentligen fnyser jag åt allvarligt menade modebloggar (inte tillrådligt just idag eftersom jag är snuvig, fnysningar får otrevliga konsekvenser) och ännu värre tycker jag att det är med mammor som klär ut och upp sina barn som om de vore små dockor. Men det här kan jag inte motstå att visa upp. Ni får själva föreställa er en svarthårig mandelögd gosse med glitterblick och rosenkinder inuti plaggen.
Egentligen fnyser jag åt allvarligt menade modebloggar (inte tillrådligt just idag eftersom jag är snuvig, fnysningar får otrevliga konsekvenser) och ännu värre tycker jag att det är med mammor som klär ut och upp sina barn som om de vore små dockor. Men det här kan jag inte motstå att visa upp. Ni får själva föreställa er en svarthårig mandelögd gosse med glitterblick och rosenkinder inuti plaggen.
Treåriga kompisen som imponerats av Q:s aptit (hon har mer än en gång hört honom tjata om "kåvv") tyckte absolut att han skulle ha den här tröjan. Självklart måste man ha matchande byxor. Direkt vackert är det kanske inte, men vi lär inte tappa bort Q när han har den här ensemblen på sig.
Vi är stora djurvänner i den här familjen. Hundar på ena tröjan och giraffer på andra. Jag föll pladask för de kornblå byxorna.
(Ja, det är snuskdyra märket Me&I. Så otroligt förutsägbart. Men så länge de stora kedjorna envisas med att erbjuda Spindelmannen och Bratz så får jag krypa till korset och vara förutsägbar.)
Ytliga morsan
Inläggen haglar idag (jag är hemma med förkylning och är lätt uttråkad, märks det?).
Egentligen fnyser jag åt allvarligt menade modebloggar (inte tillrådligt just idag eftersom jag är snuvig, fnysningar får otrevliga konsekvenser) och ännu värre tycker jag att det är med mammor som klär ut och upp sina barn som om de vore små dockor. Men det här kan jag inte motstå att visa upp. Ni får själva föreställa er en svarthårig mandelögd gosse med glitterblick och rosenkinder inuti plaggen.
Egentligen fnyser jag åt allvarligt menade modebloggar (inte tillrådligt just idag eftersom jag är snuvig, fnysningar får otrevliga konsekvenser) och ännu värre tycker jag att det är med mammor som klär ut och upp sina barn som om de vore små dockor. Men det här kan jag inte motstå att visa upp. Ni får själva föreställa er en svarthårig mandelögd gosse med glitterblick och rosenkinder inuti plaggen.
Treåriga kompisen som imponerats av Q:s aptit (hon har mer än en gång hört honom tjata om "kåvv") tyckte absolut att han skulle ha den här tröjan. Självklart måste man ha matchande byxor. Direkt vackert är det kanske inte, men vi lär inte tappa bort Q när han har den här ensemblen på sig. Vi är stora djurvänner i den här familjen. Hundar på ena tröjan och giraffer på andra. Jag föll pladask för de kornblå byxorna.
(Ja, det är snuskdyra märket Me&I. Så otroligt förutsägbart. Men så länge de stora kedjorna envisas med att erbjuda Spindelmannen och Bratz så får jag krypa till korset och vara förutsägbar.)
Drunknar i bokfloden
Jag måste verkligen skärpa mig och sluta köpa så förbaskat mycket böcker. Hädanefter ska jag inte inhandla någon bok som jag inte redan har läst och tyckt om och således kommer att vilja läsa igen. Frågan är om detta går att efterleva. Jag kommer att bli en ännu mer passionerad biblioteksälskare, kanske dags att skaffa en sådan där knapp som de riktiga kulturknuttarna går omkring med.
På nära håll har jag min far som avskräckande exempel. Han har så mycket böcker att han har tvingats magasinera hälften på vinden. När han nu vill läsa någon av sina gamla böcker är det så besvärligt att leta på den så han går hellre till biblioteket och lånar den. Åtskilliga gånger har han köpt en bok för att sedan upptäcka att han redan har den hemma. (Det senare har faktiskt hänt mig också.)
Bokregeln kommer i fortsättningen att också gälla Q. Här ska inte köpas böcker som först inte är provlästa på bibliotek eller i bokhandel. För det finns ju så mycket fåniga barnböcker som snarare verkar skrivna för vuxna än för barn.
Ett färskt exempel är Bäbis jobbar. Som tur var lånad. Den handlar om Bäbis som vaknar på morgonen och hittar mammas dator, papper och nycklar. Den vuxne läsaren begriper ironin när Bäbis tar nycklarna och utropar Godis! Q, som hänger med i långa böcker på vers, gjorde det inte. Han tyckte boken var urtråkig.
När vi senast var på bibblan lånade jag i pedagogisk nit några böcker om pottor och toaletter. Q har nämligen börjat visa intresse för dylika pjäsers användningsområde. Klassikern Max potta har vi bara läst en gång, den gjorde ingen större succé. Favoriten just nu är Toaletten hungrig som i grälla färger och telegramartad text beskriver vad en toalett egentligen vill ha. Docka? Banan? Napp? Bläää. Ni kan nog själva föreställa er resten. Q läser den själv med stor inlevelse.
Fy farao vad kul det är att ha barn.
Drunknar i bokfloden
Jag måste verkligen skärpa mig och sluta köpa så förbaskat mycket böcker. Hädanefter ska jag inte inhandla någon bok som jag inte redan har läst och tyckt om och således kommer att vilja läsa igen. Frågan är om detta går att efterleva. Jag kommer att bli en ännu mer passionerad biblioteksälskare, kanske dags att skaffa en sådan där knapp som de riktiga kulturknuttarna går omkring med.
På nära håll har jag min far som avskräckande exempel. Han har så mycket böcker att han har tvingats magasinera hälften på vinden. När han nu vill läsa någon av sina gamla böcker är det så besvärligt att leta på den så han går hellre till biblioteket och lånar den. Åtskilliga gånger har han köpt en bok för att sedan upptäcka att han redan har den hemma. (Det senare har faktiskt hänt mig också.)
Bokregeln kommer i fortsättningen att också gälla Q. Här ska inte köpas böcker som först inte är provlästa på bibliotek eller i bokhandel. För det finns ju så mycket fåniga barnböcker som snarare verkar skrivna för vuxna än för barn.
Ett färskt exempel är Bäbis jobbar. Som tur var lånad. Den handlar om Bäbis som vaknar på morgonen och hittar mammas dator, papper och nycklar. Den vuxne läsaren begriper ironin när Bäbis tar nycklarna och utropar Godis! Q, som hänger med i långa böcker på vers, gjorde det inte. Han tyckte boken var urtråkig.
När vi senast var på bibblan lånade jag i pedagogisk nit några böcker om pottor och toaletter. Q har nämligen börjat visa intresse för dylika pjäsers användningsområde. Klassikern Max potta har vi bara läst en gång, den gjorde ingen större succé. Favoriten just nu är Toaletten hungrig som i grälla färger och telegramartad text beskriver vad en toalett egentligen vill ha. Docka? Banan? Napp? Bläää. Ni kan nog själva föreställa er resten. Q läser den själv med stor inlevelse.
Fy farao vad kul det är att ha barn.
2008-04-14
Optimistjolle eller pessimistdrulle?
Minns nu inte på vems blogg jag hittade tipset om SvD:s test för att kolla om man är optimist eller pessimist. Det var ett idiotiskt test.
Om jag ska göra en självskattning så skulle jag vilja säga att jag är pessimist i det lilla men optimist i det stora. När jag pluggade hade jag alltid kört på alla tentor (nog körde jag en och annan men inte alla). Jag har en viss tendens till svartsyn, särskilt på morgonen. Och jag är ingen drömmare eller visionär, utan ganska krass realist.
När det gällde barnlösheten var jag definitivt pessimist. Jag hade nästan ända från början en känsla av katastrof, att något var väldigt fel. Det visade sig ju stämma vad gäller den biologiska biten, men jag tror inte ett dugg på varsel eller att kroppen talade om för mig vad som var fel. Då hade den kunnat prata ur skägget tidigare, tycker jag.
Däremot är jag optimistisk vad beträffar livet och mänskligheten. Det har man nära nog en skyldighet att vara. Exempelvis avskyr jag människor som vägrar sopsortera eller byta ut stadsjeepen för att det inte är någon idé vad vi gör i Sverige så länge USA/Kina/någon annan inte sköter sig. Världen kommer att gå under i alla fall, yadayada.
Hasse Alfredson höll ett fantastiskt minnestal över sin gode vän Tage Danielsson. (Det finns att läsa i Den svenska högtidsboken, som jag verkligen kan rekommendera!) Bland annat påminde han om Tages motto: "att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände."
För mig handlar detta inte om flåsigt ryggdunk och tänk-positivt-till-varje-pris, tvärtom. Just för att man känner smärtan och sorgen och tillåter sig att känna den, just för att man ibland dyker ner i det svarta, orkar man hålla sig flytande och simma hela vägen till land.
Varför blir jag då så irriterad på SvD:s test? För att det är grovt tillyxat och schablonmässigt. Den som har skrivit frågorna har knappast varit med om en livskris. För så här blir mina svar, och de går inte att pricka in på den definierade skalan:
Jag kan hitta något positivt även i de mörkaste stunder.
Nu ja! När jag har en Q med ögon mörkare än mina mörkaste stunder, ögon som strålar mot just mig. Men före honom kunde jag faktiskt inte det. Och det hade mer med situationen än med min personlighet att göra.
När jag känner mig deppig, brukar jag försöka fokusera på de bra sakerna i mitt liv istället för på de dåliga.
"När jag känner mig deppig" - det var ju ett allmäntillstånd. All kraft jag hade gick åt till att komma ur sängen på morgonen och att sedan hålla mig upprätt. Det fanns ingen ork kvar till att fokusera på det som var bra, som att lunchen smakade gott eller att bussen kom i tid. Trivialiteter som jag kan glädjas åt idag, men som var klen tröst när livet var på avigan.
Jag ger aldrig upp, hur jobbigt något än känns.
Testat att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben? Att bli gravid utan livmoder? Det har jag, och jag gav nästan aldrig upp. Optimist eller dum, det är frågan.
Jag tror att det som kan gå fel kommer att gå fel.
Trodde gjorde jag inte, men förberedde mig. Hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta är en bra strategi. Mer än något annat hatar jag att bli negativt överraskad. De absolut värsta beskeden under vår barnlöshet var de oväntade, de var som ett slag i ansiktet. Att testa negativt efter en IVF är för jävligt, men man vet ändå att sannolikheten är stor. Man kan förbereda sig. För mig är det bättre att ta ut lite elände i förskott jämfört med att bli tillintetgjord av en oförutsedd katastrof.
Oavsett vad som väntar mig kan jag hantera det.
Såklart att jag kan. Numera. Vad har jag för val? Men den som har skrivit frågan har nog aldrig haft självmordstankar. Det har jag, och det är det mest skrämmande jag har varit med om. Att veta att det nog ordnar sig på något sätt, att jag säkert inte kommer att känna så här om fem eller tio år. Men att helt enkelt inte ha orken eller viljan att leva så länge. Att knappt vilja leva till imorgon ens en gång. Detta handlar inte om självförtroende eller optimism, utan något helt annat. Jag tror att det är svårt att föreställa sig om man inte upplevt det själv.
Om jag skulle drabbas av motgång, så är jag säker på att få personer skulle ställa upp för mig.
Sanningen är att det krävs mycket av den som lever nära en olycklig och deprimerad människa. Sanningen är att många inte orkar höra ett ärligt svar på frågan "hur mår du?". Sanningen är att lidande inte gör en till en bättre människa, åtminstone inte så länge det pågår.
Men det är också sant att ett fåtal personer alltid fanns när jag behövde dem, och jag vet att de skulle ställa upp igen. Och det räcker alldeles utmärkt.
Vissa personer är dömda till olycka, det finns inget de kan göra åt det.
Vissa av oss är genetiskt disponerade att få sjukdomar som andra inte får. Vissa av oss kommer att ha en jäkla otur och råka illa ut. En stor del av de sorger och olyckor som inträffar är faktiskt inte offrets fel, även om många gärna vill tro det. Kanske för att försäkra sig om att de själva kommer att gå fria.
De flesta personer går inte att lita på.
Det beror på hur man menar. Man blir aldrig så sviken eller illagjord som av dem man älskar, den makten har man gett dem genom att älska dem. Och om man väntar sig att det är människors ädlaste sidor som ska vara mest framträdande i kris, lär man bli besviken. När man utsätts för påfrestningar retirerar man oftast till sina grundläggande handlingsmönster, de som präglats tidigt. För O och mig resulterade det att vi kom på kollisionskurs när vi mådde som sämst. Just då upplevde vi det som svek, men det var det egentligen inte. När livet rämnar orkar man i första ögonblicken bara ta hand om sig själv.
Å andra sidan är det en oerhörd lättnad och styrka att veta att de som står en nära har sett en som man är, och stannat kvar.
Det är en hård värld, vem som helst kan sticka en kniv i ryggen på en.
Sant är att man kan bli djupt besviken på sina medmänniskor. Men det finns också många, många som överraskar en med att erbjuda stöd när man minst väntar det. Förutom mina närmaste finns det några jag aldrig glömmer. Min manlige medelålders kollega vars barn fötts nio månader efter bröllopet men som omedelbart begrep att jag sörjde min barnlöshet, och som backade upp mig när jag tog ledigt för äggplock, och som ansträngde sig för att skydda mig från okänsliga frågor om hur det gått. Min rådgivare på TRR som fick tårar i ögonen när jag berättade att det fanns något annat än arbetslösheten som tyngde mig, och som berättade om sin livssorg: hustrun som dött en julafton efter några veckors sjukdom. Barnmorskan som höll mig i handen vid fjärde äggplocket.
Optimist eller pessimist, ett test som detta lär knappast utröna vem som är vem. Och egentligen tycker jag inte att det är så intressant heller. För mig finns det andra livsinställningar som är viktigare.
Om jag ska göra en självskattning så skulle jag vilja säga att jag är pessimist i det lilla men optimist i det stora. När jag pluggade hade jag alltid kört på alla tentor (nog körde jag en och annan men inte alla). Jag har en viss tendens till svartsyn, särskilt på morgonen. Och jag är ingen drömmare eller visionär, utan ganska krass realist.
När det gällde barnlösheten var jag definitivt pessimist. Jag hade nästan ända från början en känsla av katastrof, att något var väldigt fel. Det visade sig ju stämma vad gäller den biologiska biten, men jag tror inte ett dugg på varsel eller att kroppen talade om för mig vad som var fel. Då hade den kunnat prata ur skägget tidigare, tycker jag.
Däremot är jag optimistisk vad beträffar livet och mänskligheten. Det har man nära nog en skyldighet att vara. Exempelvis avskyr jag människor som vägrar sopsortera eller byta ut stadsjeepen för att det inte är någon idé vad vi gör i Sverige så länge USA/Kina/någon annan inte sköter sig. Världen kommer att gå under i alla fall, yadayada.
Hasse Alfredson höll ett fantastiskt minnestal över sin gode vän Tage Danielsson. (Det finns att läsa i Den svenska högtidsboken, som jag verkligen kan rekommendera!) Bland annat påminde han om Tages motto: "att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände."
För mig handlar detta inte om flåsigt ryggdunk och tänk-positivt-till-varje-pris, tvärtom. Just för att man känner smärtan och sorgen och tillåter sig att känna den, just för att man ibland dyker ner i det svarta, orkar man hålla sig flytande och simma hela vägen till land.
Varför blir jag då så irriterad på SvD:s test? För att det är grovt tillyxat och schablonmässigt. Den som har skrivit frågorna har knappast varit med om en livskris. För så här blir mina svar, och de går inte att pricka in på den definierade skalan:
Jag kan hitta något positivt även i de mörkaste stunder.
Nu ja! När jag har en Q med ögon mörkare än mina mörkaste stunder, ögon som strålar mot just mig. Men före honom kunde jag faktiskt inte det. Och det hade mer med situationen än med min personlighet att göra.
När jag känner mig deppig, brukar jag försöka fokusera på de bra sakerna i mitt liv istället för på de dåliga.
"När jag känner mig deppig" - det var ju ett allmäntillstånd. All kraft jag hade gick åt till att komma ur sängen på morgonen och att sedan hålla mig upprätt. Det fanns ingen ork kvar till att fokusera på det som var bra, som att lunchen smakade gott eller att bussen kom i tid. Trivialiteter som jag kan glädjas åt idag, men som var klen tröst när livet var på avigan.
Jag ger aldrig upp, hur jobbigt något än känns.
Testat att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben? Att bli gravid utan livmoder? Det har jag, och jag gav nästan aldrig upp. Optimist eller dum, det är frågan.
Jag tror att det som kan gå fel kommer att gå fel.
Trodde gjorde jag inte, men förberedde mig. Hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta är en bra strategi. Mer än något annat hatar jag att bli negativt överraskad. De absolut värsta beskeden under vår barnlöshet var de oväntade, de var som ett slag i ansiktet. Att testa negativt efter en IVF är för jävligt, men man vet ändå att sannolikheten är stor. Man kan förbereda sig. För mig är det bättre att ta ut lite elände i förskott jämfört med att bli tillintetgjord av en oförutsedd katastrof.
Oavsett vad som väntar mig kan jag hantera det.
Såklart att jag kan. Numera. Vad har jag för val? Men den som har skrivit frågan har nog aldrig haft självmordstankar. Det har jag, och det är det mest skrämmande jag har varit med om. Att veta att det nog ordnar sig på något sätt, att jag säkert inte kommer att känna så här om fem eller tio år. Men att helt enkelt inte ha orken eller viljan att leva så länge. Att knappt vilja leva till imorgon ens en gång. Detta handlar inte om självförtroende eller optimism, utan något helt annat. Jag tror att det är svårt att föreställa sig om man inte upplevt det själv.
Om jag skulle drabbas av motgång, så är jag säker på att få personer skulle ställa upp för mig.
Sanningen är att det krävs mycket av den som lever nära en olycklig och deprimerad människa. Sanningen är att många inte orkar höra ett ärligt svar på frågan "hur mår du?". Sanningen är att lidande inte gör en till en bättre människa, åtminstone inte så länge det pågår.
Men det är också sant att ett fåtal personer alltid fanns när jag behövde dem, och jag vet att de skulle ställa upp igen. Och det räcker alldeles utmärkt.
Vissa personer är dömda till olycka, det finns inget de kan göra åt det.
Vissa av oss är genetiskt disponerade att få sjukdomar som andra inte får. Vissa av oss kommer att ha en jäkla otur och råka illa ut. En stor del av de sorger och olyckor som inträffar är faktiskt inte offrets fel, även om många gärna vill tro det. Kanske för att försäkra sig om att de själva kommer att gå fria.
De flesta personer går inte att lita på.
Det beror på hur man menar. Man blir aldrig så sviken eller illagjord som av dem man älskar, den makten har man gett dem genom att älska dem. Och om man väntar sig att det är människors ädlaste sidor som ska vara mest framträdande i kris, lär man bli besviken. När man utsätts för påfrestningar retirerar man oftast till sina grundläggande handlingsmönster, de som präglats tidigt. För O och mig resulterade det att vi kom på kollisionskurs när vi mådde som sämst. Just då upplevde vi det som svek, men det var det egentligen inte. När livet rämnar orkar man i första ögonblicken bara ta hand om sig själv.
Å andra sidan är det en oerhörd lättnad och styrka att veta att de som står en nära har sett en som man är, och stannat kvar.
Det är en hård värld, vem som helst kan sticka en kniv i ryggen på en.
Sant är att man kan bli djupt besviken på sina medmänniskor. Men det finns också många, många som överraskar en med att erbjuda stöd när man minst väntar det. Förutom mina närmaste finns det några jag aldrig glömmer. Min manlige medelålders kollega vars barn fötts nio månader efter bröllopet men som omedelbart begrep att jag sörjde min barnlöshet, och som backade upp mig när jag tog ledigt för äggplock, och som ansträngde sig för att skydda mig från okänsliga frågor om hur det gått. Min rådgivare på TRR som fick tårar i ögonen när jag berättade att det fanns något annat än arbetslösheten som tyngde mig, och som berättade om sin livssorg: hustrun som dött en julafton efter några veckors sjukdom. Barnmorskan som höll mig i handen vid fjärde äggplocket.
Optimist eller pessimist, ett test som detta lär knappast utröna vem som är vem. Och egentligen tycker jag inte att det är så intressant heller. För mig finns det andra livsinställningar som är viktigare.
Optimistjolle eller pessimistdrulle?
Minns nu inte på vems blogg jag hittade tipset om SvD:s test för att kolla om man är optimist eller pessimist. Det var ett idiotiskt test.
Om jag ska göra en självskattning så skulle jag vilja säga att jag är pessimist i det lilla men optimist i det stora. När jag pluggade hade jag alltid kört på alla tentor (nog körde jag en och annan men inte alla). Jag har en viss tendens till svartsyn, särskilt på morgonen. Och jag är ingen drömmare eller visionär, utan ganska krass realist.
När det gällde barnlösheten var jag definitivt pessimist. Jag hade nästan ända från början en känsla av katastrof, att något var väldigt fel. Det visade sig ju stämma vad gäller den biologiska biten, men jag tror inte ett dugg på varsel eller att kroppen talade om för mig vad som var fel. Då hade den kunnat prata ur skägget tidigare, tycker jag.
Däremot är jag optimistisk vad beträffar livet och mänskligheten. Det har man nära nog en skyldighet att vara. Exempelvis avskyr jag människor som vägrar sopsortera eller byta ut stadsjeepen för att det inte är någon idé vad vi gör i Sverige så länge USA/Kina/någon annan inte sköter sig. Världen kommer att gå under i alla fall, yadayada.
Hasse Alfredson höll ett fantastiskt minnestal över sin gode vän Tage Danielsson. (Det finns att läsa i Den svenska högtidsboken, som jag verkligen kan rekommendera!) Bland annat påminde han om Tages motto: "att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände."
För mig handlar detta inte om flåsigt ryggdunk och tänk-positivt-till-varje-pris, tvärtom. Just för att man känner smärtan och sorgen och tillåter sig att känna den, just för att man ibland dyker ner i det svarta, orkar man hålla sig flytande och simma hela vägen till land.
Varför blir jag då så irriterad på SvD:s test? För att det är grovt tillyxat och schablonmässigt. Den som har skrivit frågorna har knappast varit med om en livskris. För så här blir mina svar, och de går inte att pricka in på den definierade skalan:
Jag kan hitta något positivt även i de mörkaste stunder.
Nu ja! När jag har en Q med ögon mörkare än mina mörkaste stunder, ögon som strålar mot just mig. Men före honom kunde jag faktiskt inte det. Och det hade mer med situationen än med min personlighet att göra.
När jag känner mig deppig, brukar jag försöka fokusera på de bra sakerna i mitt liv istället för på de dåliga.
"När jag känner mig deppig" - det var ju ett allmäntillstånd. All kraft jag hade gick åt till att komma ur sängen på morgonen och att sedan hålla mig upprätt. Det fanns ingen ork kvar till att fokusera på det som var bra, som att lunchen smakade gott eller att bussen kom i tid. Trivialiteter som jag kan glädjas åt idag, men som var klen tröst när livet var på avigan.
Jag ger aldrig upp, hur jobbigt något än känns.
Testat att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben? Att bli gravid utan livmoder? Det har jag, och jag gav nästan aldrig upp. Optimist eller dum, det är frågan.
Jag tror att det som kan gå fel kommer att gå fel.
Trodde gjorde jag inte, men förberedde mig. Hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta är en bra strategi. Mer än något annat hatar jag att bli negativt överraskad. De absolut värsta beskeden under vår barnlöshet var de oväntade, de var som ett slag i ansiktet. Att testa negativt efter en IVF är för jävligt, men man vet ändå att sannolikheten är stor. Man kan förbereda sig. För mig är det bättre att ta ut lite elände i förskott jämfört med att bli tillintetgjord av en oförutsedd katastrof.
Oavsett vad som väntar mig kan jag hantera det.
Såklart att jag kan. Numera. Vad har jag för val? Men den som har skrivit frågan har nog aldrig haft självmordstankar. Det har jag, och det är det mest skrämmande jag har varit med om. Att veta att det nog ordnar sig på något sätt, att jag säkert inte kommer att känna så här om fem eller tio år. Men att helt enkelt inte ha orken eller viljan att leva så länge. Att knappt vilja leva till imorgon ens en gång. Detta handlar inte om självförtroende eller optimism, utan något helt annat. Jag tror att det är svårt att föreställa sig om man inte upplevt det själv.
Om jag skulle drabbas av motgång, så är jag säker på att få personer skulle ställa upp för mig.
Sanningen är att det krävs mycket av den som lever nära en olycklig och deprimerad människa. Sanningen är att många inte orkar höra ett ärligt svar på frågan "hur mår du?". Sanningen är att lidande inte gör en till en bättre människa, åtminstone inte så länge det pågår.
Men det är också sant att ett fåtal personer alltid fanns när jag behövde dem, och jag vet att de skulle ställa upp igen. Och det räcker alldeles utmärkt.
Vissa personer är dömda till olycka, det finns inget de kan göra åt det.
Vissa av oss är genetiskt disponerade att få sjukdomar som andra inte får. Vissa av oss kommer att ha en jäkla otur och råka illa ut. En stor del av de sorger och olyckor som inträffar är faktiskt inte offrets fel, även om många gärna vill tro det. Kanske för att försäkra sig om att de själva kommer att gå fria.
De flesta personer går inte att lita på.
Det beror på hur man menar. Man blir aldrig så sviken eller illagjord som av dem man älskar, den makten har man gett dem genom att älska dem. Och om man väntar sig att det är människors ädlaste sidor som ska vara mest framträdande i kris, lär man bli besviken. När man utsätts för påfrestningar retirerar man oftast till sina grundläggande handlingsmönster, de som präglats tidigt. För O och mig resulterade det att vi kom på kollisionskurs när vi mådde som sämst. Just då upplevde vi det som svek, men det var det egentligen inte. När livet rämnar orkar man i första ögonblicken bara ta hand om sig själv.
Å andra sidan är det en oerhörd lättnad och styrka att veta att de som står en nära har sett en som man är, och stannat kvar.
Det är en hård värld, vem som helst kan sticka en kniv i ryggen på en.
Sant är att man kan bli djupt besviken på sina medmänniskor. Men det finns också många, många som överraskar en med att erbjuda stöd när man minst väntar det. Förutom mina närmaste finns det några jag aldrig glömmer. Min manlige medelålders kollega vars barn fötts nio månader efter bröllopet men som omedelbart begrep att jag sörjde min barnlöshet, och som backade upp mig när jag tog ledigt för äggplock, och som ansträngde sig för att skydda mig från okänsliga frågor om hur det gått. Min rådgivare på TRR som fick tårar i ögonen när jag berättade att det fanns något annat än arbetslösheten som tyngde mig, och som berättade om sin livssorg: hustrun som dött en julafton efter några veckors sjukdom. Barnmorskan som höll mig i handen vid fjärde äggplocket.
Optimist eller pessimist, ett test som detta lär knappast utröna vem som är vem. Och egentligen tycker jag inte att det är så intressant heller. För mig finns det andra livsinställningar som är viktigare.
Om jag ska göra en självskattning så skulle jag vilja säga att jag är pessimist i det lilla men optimist i det stora. När jag pluggade hade jag alltid kört på alla tentor (nog körde jag en och annan men inte alla). Jag har en viss tendens till svartsyn, särskilt på morgonen. Och jag är ingen drömmare eller visionär, utan ganska krass realist.
När det gällde barnlösheten var jag definitivt pessimist. Jag hade nästan ända från början en känsla av katastrof, att något var väldigt fel. Det visade sig ju stämma vad gäller den biologiska biten, men jag tror inte ett dugg på varsel eller att kroppen talade om för mig vad som var fel. Då hade den kunnat prata ur skägget tidigare, tycker jag.
Däremot är jag optimistisk vad beträffar livet och mänskligheten. Det har man nära nog en skyldighet att vara. Exempelvis avskyr jag människor som vägrar sopsortera eller byta ut stadsjeepen för att det inte är någon idé vad vi gör i Sverige så länge USA/Kina/någon annan inte sköter sig. Världen kommer att gå under i alla fall, yadayada.
Hasse Alfredson höll ett fantastiskt minnestal över sin gode vän Tage Danielsson. (Det finns att läsa i Den svenska högtidsboken, som jag verkligen kan rekommendera!) Bland annat påminde han om Tages motto: "att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände."
För mig handlar detta inte om flåsigt ryggdunk och tänk-positivt-till-varje-pris, tvärtom. Just för att man känner smärtan och sorgen och tillåter sig att känna den, just för att man ibland dyker ner i det svarta, orkar man hålla sig flytande och simma hela vägen till land.
Varför blir jag då så irriterad på SvD:s test? För att det är grovt tillyxat och schablonmässigt. Den som har skrivit frågorna har knappast varit med om en livskris. För så här blir mina svar, och de går inte att pricka in på den definierade skalan:
Jag kan hitta något positivt även i de mörkaste stunder.
Nu ja! När jag har en Q med ögon mörkare än mina mörkaste stunder, ögon som strålar mot just mig. Men före honom kunde jag faktiskt inte det. Och det hade mer med situationen än med min personlighet att göra.
När jag känner mig deppig, brukar jag försöka fokusera på de bra sakerna i mitt liv istället för på de dåliga.
"När jag känner mig deppig" - det var ju ett allmäntillstånd. All kraft jag hade gick åt till att komma ur sängen på morgonen och att sedan hålla mig upprätt. Det fanns ingen ork kvar till att fokusera på det som var bra, som att lunchen smakade gott eller att bussen kom i tid. Trivialiteter som jag kan glädjas åt idag, men som var klen tröst när livet var på avigan.
Jag ger aldrig upp, hur jobbigt något än känns.
Testat att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben? Att bli gravid utan livmoder? Det har jag, och jag gav nästan aldrig upp. Optimist eller dum, det är frågan.
Jag tror att det som kan gå fel kommer att gå fel.
Trodde gjorde jag inte, men förberedde mig. Hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta är en bra strategi. Mer än något annat hatar jag att bli negativt överraskad. De absolut värsta beskeden under vår barnlöshet var de oväntade, de var som ett slag i ansiktet. Att testa negativt efter en IVF är för jävligt, men man vet ändå att sannolikheten är stor. Man kan förbereda sig. För mig är det bättre att ta ut lite elände i förskott jämfört med att bli tillintetgjord av en oförutsedd katastrof.
Oavsett vad som väntar mig kan jag hantera det.
Såklart att jag kan. Numera. Vad har jag för val? Men den som har skrivit frågan har nog aldrig haft självmordstankar. Det har jag, och det är det mest skrämmande jag har varit med om. Att veta att det nog ordnar sig på något sätt, att jag säkert inte kommer att känna så här om fem eller tio år. Men att helt enkelt inte ha orken eller viljan att leva så länge. Att knappt vilja leva till imorgon ens en gång. Detta handlar inte om självförtroende eller optimism, utan något helt annat. Jag tror att det är svårt att föreställa sig om man inte upplevt det själv.
Om jag skulle drabbas av motgång, så är jag säker på att få personer skulle ställa upp för mig.
Sanningen är att det krävs mycket av den som lever nära en olycklig och deprimerad människa. Sanningen är att många inte orkar höra ett ärligt svar på frågan "hur mår du?". Sanningen är att lidande inte gör en till en bättre människa, åtminstone inte så länge det pågår.
Men det är också sant att ett fåtal personer alltid fanns när jag behövde dem, och jag vet att de skulle ställa upp igen. Och det räcker alldeles utmärkt.
Vissa personer är dömda till olycka, det finns inget de kan göra åt det.
Vissa av oss är genetiskt disponerade att få sjukdomar som andra inte får. Vissa av oss kommer att ha en jäkla otur och råka illa ut. En stor del av de sorger och olyckor som inträffar är faktiskt inte offrets fel, även om många gärna vill tro det. Kanske för att försäkra sig om att de själva kommer att gå fria.
De flesta personer går inte att lita på.
Det beror på hur man menar. Man blir aldrig så sviken eller illagjord som av dem man älskar, den makten har man gett dem genom att älska dem. Och om man väntar sig att det är människors ädlaste sidor som ska vara mest framträdande i kris, lär man bli besviken. När man utsätts för påfrestningar retirerar man oftast till sina grundläggande handlingsmönster, de som präglats tidigt. För O och mig resulterade det att vi kom på kollisionskurs när vi mådde som sämst. Just då upplevde vi det som svek, men det var det egentligen inte. När livet rämnar orkar man i första ögonblicken bara ta hand om sig själv.
Å andra sidan är det en oerhörd lättnad och styrka att veta att de som står en nära har sett en som man är, och stannat kvar.
Det är en hård värld, vem som helst kan sticka en kniv i ryggen på en.
Sant är att man kan bli djupt besviken på sina medmänniskor. Men det finns också många, många som överraskar en med att erbjuda stöd när man minst väntar det. Förutom mina närmaste finns det några jag aldrig glömmer. Min manlige medelålders kollega vars barn fötts nio månader efter bröllopet men som omedelbart begrep att jag sörjde min barnlöshet, och som backade upp mig när jag tog ledigt för äggplock, och som ansträngde sig för att skydda mig från okänsliga frågor om hur det gått. Min rådgivare på TRR som fick tårar i ögonen när jag berättade att det fanns något annat än arbetslösheten som tyngde mig, och som berättade om sin livssorg: hustrun som dött en julafton efter några veckors sjukdom. Barnmorskan som höll mig i handen vid fjärde äggplocket.
Optimist eller pessimist, ett test som detta lär knappast utröna vem som är vem. Och egentligen tycker jag inte att det är så intressant heller. För mig finns det andra livsinställningar som är viktigare.
2008-04-10
Pissonal
Vi har en ny pissonalkvinna på jobbet. Hon är så bra att jag nog måste börja säga personal istället för pissonal. Eller hå-ärr kanske. Joman reläj-schåns.
Länge undrade jag vad tusan man hade personalavdelningar till egentligen. Inte var de till för personalen i alla fall. När jag jobbade på det stora telekomföretaget hade jag en konflikt med min dåvarande chef som faktiskt betedde sig som en riktig röv. Nästan åtta år senare kan jag se hans sida av grälet och begripa att han hamnade i en besvärlig situation, men en röv var han likafullt. Under denna tid lyste personal med sin frånvaro. Några månader senare sa jag upp mig och fick komma på avgångsintervju. Då passade jag på att säga några väl valda diplomatiska ord om Mr Röv. Det visade sig att fröken Mesig Pissonalkvinna hade varit ganska väl insatt i vad som hände men valt att hålla sig utanför. Förmodligen lugnast för henne.
Mitt nya jobb var på ett svenskt (nåja) bilföretag - jag säger inte vilket. Där fick jag redan andra dagen veta av mina kollegor att personalavdelningen inte var mycket att hänga i julgranen. Negativa förväntningar besannas ofta, så också dessa. Personal skrev fel namn på mitt utlandskontrakt, ordnade en usel och dyr bostad (efter två timmars surfande hade jag själv hittat ett boende som var både bättre och billigare, men då var hyreskontraktet redan påskrivet), lyckades försäga sig och i förtid tala om att min chef sagt upp sig - detta var topphemligt eftersom ledningen var rädd att panik skulle utbryta eftersom ingen efterträdare var utsedd.
Som kronan på verket höll de sig nogsamt undan när en femtedel av arbetsstyrkan varslades om uppsägning. Jag avskydde mitt jobb och var vid det laget grundligt tillplattad av infertilitetssorg och IVF:er. Efter att ha pratat med O, mina föräldrar, vänner och facket bad jag om att få bli uppsagd. Ett beslut jag aldrig ångrade. Men personal varken hörde jag eller såg något av.
Så småningom kom vi till Stockholm och jag började söka jobb på allvar. Jag vill minnas att det blev uppemot åttio ansökningar innan jag fick napp. Hur många intervjuer jag var på har jag glömt, men jag skulle tro att det var ett tiotal. Genomgående var det så att de intervjuprocesser som sköttes av bemanningsföretag var proffsiga, förutsägbara och smidiga. Raka motsatsen till de som sköttes av företagen själva. I nittio procent av fallen representerades pissonal av en försagd och blyg viol medan snacket sköttes av chefen för avdelningen där tjänsten fanns.
Undantaget var den intervju som sedan ledde till att jag fick jobb. Där fick jag träffa en riktig drake - jag menar en hårdför dam i övre medelåldern. (Sedermera har jag precis som alla andra i arbetsledande befattning gjort ett personlighetstest. Resultaten är öppna för alla att titta på. Då såg jag att jag och vår personaldrake hade likartade profiler. Röda personligheter. Snabba, mer intellektuella än emotionella, otåliga, resultatfokuserade, påstridiga och tvärsäkra. Huga huga.)
Med draken har jag personligen bara en liten gås oplockad, men den bevisar min tes att personal sällan är till för personalen. Ett monetärt (och muntligt - dumma mig!) löfte hon gav i samband med min anställning visade sig omöjligt att infria. Men jag har hört mer än en historia om hennes osmidiga hantering av uppsägningar och andra känsligheter.
Men nu har vi som sagt en ny personalkvinna. Plötsligt börjar det dyka upp fruktkorgar och godisskålar och kursprospekt på fikaborden. Nästa vecka är det öppet hus för anställdas familjer med filmvisning och korvgrillning. (Gissa vem som skrev upp sig först på listan, ivrig att visa upp sin guldklimp?) En hejdundrande personalfest har vi haft. En after-work för alla tjejer på företaget. Och detta bara på några månader!
Ibland är det faktiskt riktigt roligt att tvingas ändra åsikt!
Länge undrade jag vad tusan man hade personalavdelningar till egentligen. Inte var de till för personalen i alla fall. När jag jobbade på det stora telekomföretaget hade jag en konflikt med min dåvarande chef som faktiskt betedde sig som en riktig röv. Nästan åtta år senare kan jag se hans sida av grälet och begripa att han hamnade i en besvärlig situation, men en röv var han likafullt. Under denna tid lyste personal med sin frånvaro. Några månader senare sa jag upp mig och fick komma på avgångsintervju. Då passade jag på att säga några väl valda diplomatiska ord om Mr Röv. Det visade sig att fröken Mesig Pissonalkvinna hade varit ganska väl insatt i vad som hände men valt att hålla sig utanför. Förmodligen lugnast för henne.
Mitt nya jobb var på ett svenskt (nåja) bilföretag - jag säger inte vilket. Där fick jag redan andra dagen veta av mina kollegor att personalavdelningen inte var mycket att hänga i julgranen. Negativa förväntningar besannas ofta, så också dessa. Personal skrev fel namn på mitt utlandskontrakt, ordnade en usel och dyr bostad (efter två timmars surfande hade jag själv hittat ett boende som var både bättre och billigare, men då var hyreskontraktet redan påskrivet), lyckades försäga sig och i förtid tala om att min chef sagt upp sig - detta var topphemligt eftersom ledningen var rädd att panik skulle utbryta eftersom ingen efterträdare var utsedd.
Som kronan på verket höll de sig nogsamt undan när en femtedel av arbetsstyrkan varslades om uppsägning. Jag avskydde mitt jobb och var vid det laget grundligt tillplattad av infertilitetssorg och IVF:er. Efter att ha pratat med O, mina föräldrar, vänner och facket bad jag om att få bli uppsagd. Ett beslut jag aldrig ångrade. Men personal varken hörde jag eller såg något av.
Så småningom kom vi till Stockholm och jag började söka jobb på allvar. Jag vill minnas att det blev uppemot åttio ansökningar innan jag fick napp. Hur många intervjuer jag var på har jag glömt, men jag skulle tro att det var ett tiotal. Genomgående var det så att de intervjuprocesser som sköttes av bemanningsföretag var proffsiga, förutsägbara och smidiga. Raka motsatsen till de som sköttes av företagen själva. I nittio procent av fallen representerades pissonal av en försagd och blyg viol medan snacket sköttes av chefen för avdelningen där tjänsten fanns.
Undantaget var den intervju som sedan ledde till att jag fick jobb. Där fick jag träffa en riktig drake - jag menar en hårdför dam i övre medelåldern. (Sedermera har jag precis som alla andra i arbetsledande befattning gjort ett personlighetstest. Resultaten är öppna för alla att titta på. Då såg jag att jag och vår personaldrake hade likartade profiler. Röda personligheter. Snabba, mer intellektuella än emotionella, otåliga, resultatfokuserade, påstridiga och tvärsäkra. Huga huga.)
Med draken har jag personligen bara en liten gås oplockad, men den bevisar min tes att personal sällan är till för personalen. Ett monetärt (och muntligt - dumma mig!) löfte hon gav i samband med min anställning visade sig omöjligt att infria. Men jag har hört mer än en historia om hennes osmidiga hantering av uppsägningar och andra känsligheter.
Men nu har vi som sagt en ny personalkvinna. Plötsligt börjar det dyka upp fruktkorgar och godisskålar och kursprospekt på fikaborden. Nästa vecka är det öppet hus för anställdas familjer med filmvisning och korvgrillning. (Gissa vem som skrev upp sig först på listan, ivrig att visa upp sin guldklimp?) En hejdundrande personalfest har vi haft. En after-work för alla tjejer på företaget. Och detta bara på några månader!
Ibland är det faktiskt riktigt roligt att tvingas ändra åsikt!
Pissonal
Vi har en ny pissonalkvinna på jobbet. Hon är så bra att jag nog måste börja säga personal istället för pissonal. Eller hå-ärr kanske. Joman reläj-schåns.
Länge undrade jag vad tusan man hade personalavdelningar till egentligen. Inte var de till för personalen i alla fall. När jag jobbade på det stora telekomföretaget hade jag en konflikt med min dåvarande chef som faktiskt betedde sig som en riktig röv. Nästan åtta år senare kan jag se hans sida av grälet och begripa att han hamnade i en besvärlig situation, men en röv var han likafullt. Under denna tid lyste personal med sin frånvaro. Några månader senare sa jag upp mig och fick komma på avgångsintervju. Då passade jag på att säga några väl valda diplomatiska ord om Mr Röv. Det visade sig att fröken Mesig Pissonalkvinna hade varit ganska väl insatt i vad som hände men valt att hålla sig utanför. Förmodligen lugnast för henne.
Mitt nya jobb var på ett svenskt (nåja) bilföretag - jag säger inte vilket. Där fick jag redan andra dagen veta av mina kollegor att personalavdelningen inte var mycket att hänga i julgranen. Negativa förväntningar besannas ofta, så också dessa. Personal skrev fel namn på mitt utlandskontrakt, ordnade en usel och dyr bostad (efter två timmars surfande hade jag själv hittat ett boende som var både bättre och billigare, men då var hyreskontraktet redan påskrivet), lyckades försäga sig och i förtid tala om att min chef sagt upp sig - detta var topphemligt eftersom ledningen var rädd att panik skulle utbryta eftersom ingen efterträdare var utsedd.
Som kronan på verket höll de sig nogsamt undan när en femtedel av arbetsstyrkan varslades om uppsägning. Jag avskydde mitt jobb och var vid det laget grundligt tillplattad av infertilitetssorg och IVF:er. Efter att ha pratat med O, mina föräldrar, vänner och facket bad jag om att få bli uppsagd. Ett beslut jag aldrig ångrade. Men personal varken hörde jag eller såg något av.
Så småningom kom vi till Stockholm och jag började söka jobb på allvar. Jag vill minnas att det blev uppemot åttio ansökningar innan jag fick napp. Hur många intervjuer jag var på har jag glömt, men jag skulle tro att det var ett tiotal. Genomgående var det så att de intervjuprocesser som sköttes av bemanningsföretag var proffsiga, förutsägbara och smidiga. Raka motsatsen till de som sköttes av företagen själva. I nittio procent av fallen representerades pissonal av en försagd och blyg viol medan snacket sköttes av chefen för avdelningen där tjänsten fanns.
Undantaget var den intervju som sedan ledde till att jag fick jobb. Där fick jag träffa en riktig drake - jag menar en hårdför dam i övre medelåldern. (Sedermera har jag precis som alla andra i arbetsledande befattning gjort ett personlighetstest. Resultaten är öppna för alla att titta på. Då såg jag att jag och vår personaldrake hade likartade profiler. Röda personligheter. Snabba, mer intellektuella än emotionella, otåliga, resultatfokuserade, påstridiga och tvärsäkra. Huga huga.)
Med draken har jag personligen bara en liten gås oplockad, men den bevisar min tes att personal sällan är till för personalen. Ett monetärt (och muntligt - dumma mig!) löfte hon gav i samband med min anställning visade sig omöjligt att infria. Men jag har hört mer än en historia om hennes osmidiga hantering av uppsägningar och andra känsligheter.
Men nu har vi som sagt en ny personalkvinna. Plötsligt börjar det dyka upp fruktkorgar och godisskålar och kursprospekt på fikaborden. Nästa vecka är det öppet hus för anställdas familjer med filmvisning och korvgrillning. (Gissa vem som skrev upp sig först på listan, ivrig att visa upp sin guldklimp?) En hejdundrande personalfest har vi haft. En after-work för alla tjejer på företaget. Och detta bara på några månader!
Ibland är det faktiskt riktigt roligt att tvingas ändra åsikt!
Länge undrade jag vad tusan man hade personalavdelningar till egentligen. Inte var de till för personalen i alla fall. När jag jobbade på det stora telekomföretaget hade jag en konflikt med min dåvarande chef som faktiskt betedde sig som en riktig röv. Nästan åtta år senare kan jag se hans sida av grälet och begripa att han hamnade i en besvärlig situation, men en röv var han likafullt. Under denna tid lyste personal med sin frånvaro. Några månader senare sa jag upp mig och fick komma på avgångsintervju. Då passade jag på att säga några väl valda diplomatiska ord om Mr Röv. Det visade sig att fröken Mesig Pissonalkvinna hade varit ganska väl insatt i vad som hände men valt att hålla sig utanför. Förmodligen lugnast för henne.
Mitt nya jobb var på ett svenskt (nåja) bilföretag - jag säger inte vilket. Där fick jag redan andra dagen veta av mina kollegor att personalavdelningen inte var mycket att hänga i julgranen. Negativa förväntningar besannas ofta, så också dessa. Personal skrev fel namn på mitt utlandskontrakt, ordnade en usel och dyr bostad (efter två timmars surfande hade jag själv hittat ett boende som var både bättre och billigare, men då var hyreskontraktet redan påskrivet), lyckades försäga sig och i förtid tala om att min chef sagt upp sig - detta var topphemligt eftersom ledningen var rädd att panik skulle utbryta eftersom ingen efterträdare var utsedd.
Som kronan på verket höll de sig nogsamt undan när en femtedel av arbetsstyrkan varslades om uppsägning. Jag avskydde mitt jobb och var vid det laget grundligt tillplattad av infertilitetssorg och IVF:er. Efter att ha pratat med O, mina föräldrar, vänner och facket bad jag om att få bli uppsagd. Ett beslut jag aldrig ångrade. Men personal varken hörde jag eller såg något av.
Så småningom kom vi till Stockholm och jag började söka jobb på allvar. Jag vill minnas att det blev uppemot åttio ansökningar innan jag fick napp. Hur många intervjuer jag var på har jag glömt, men jag skulle tro att det var ett tiotal. Genomgående var det så att de intervjuprocesser som sköttes av bemanningsföretag var proffsiga, förutsägbara och smidiga. Raka motsatsen till de som sköttes av företagen själva. I nittio procent av fallen representerades pissonal av en försagd och blyg viol medan snacket sköttes av chefen för avdelningen där tjänsten fanns.
Undantaget var den intervju som sedan ledde till att jag fick jobb. Där fick jag träffa en riktig drake - jag menar en hårdför dam i övre medelåldern. (Sedermera har jag precis som alla andra i arbetsledande befattning gjort ett personlighetstest. Resultaten är öppna för alla att titta på. Då såg jag att jag och vår personaldrake hade likartade profiler. Röda personligheter. Snabba, mer intellektuella än emotionella, otåliga, resultatfokuserade, påstridiga och tvärsäkra. Huga huga.)
Med draken har jag personligen bara en liten gås oplockad, men den bevisar min tes att personal sällan är till för personalen. Ett monetärt (och muntligt - dumma mig!) löfte hon gav i samband med min anställning visade sig omöjligt att infria. Men jag har hört mer än en historia om hennes osmidiga hantering av uppsägningar och andra känsligheter.
Men nu har vi som sagt en ny personalkvinna. Plötsligt börjar det dyka upp fruktkorgar och godisskålar och kursprospekt på fikaborden. Nästa vecka är det öppet hus för anställdas familjer med filmvisning och korvgrillning. (Gissa vem som skrev upp sig först på listan, ivrig att visa upp sin guldklimp?) En hejdundrande personalfest har vi haft. En after-work för alla tjejer på företaget. Och detta bara på några månader!
Ibland är det faktiskt riktigt roligt att tvingas ändra åsikt!
2008-04-07
Vänner kontra familj
En sak som gjorde mig ännu olyckligare under barnlösheten var att jag upplevde min familj och släkt som en belastning snarare än ett stöd. Jag har lovat berätta mer om relationen med mamma och det ska jag göra men inte nu.
Jag minns så väl ett samtal jag hade en gång med svärmor. Vi är mycket olika till personlighet och bakgrund. Ändå tycker vi bra om varann och delar en del intressen och värderingar. Men när jag sörjde min barnlöshet hade vi svårt att mötas.
Hur som helst så förklarade svärmor att för henne var släkten den trygga hamnen. Hos släkten kan man slappna av och vara precis den man är och behöver inte göra sig till. De accepterar och tycker om en ändå.
Jag tyckte precis tvärtom. Umgänge med familj och släkt är ofta ett gungfly. När man minst anar det kan man trampa snett och fastna i kladdig sörja av olösta konflikter, syskonavund, decennier av förfördelning, skuldkänslor och bitterhet. Man måste dessutom spela en roll, den roll som tilldelats en ofta redan när man var liten. Det är inte ens handlingar eller egenskaper som definierar en, det är relationen till någon annan. Man är någons fru, dotter, svärdotter, barnbarn. Eller mamma. Fast jag var ju aldrig det.
Sina vänner väljer man. För att man gillar dem. För att man gillar samma saker. För att de berikar en, bekräftar en. Är umgänget med dem krävande eller destruktivt kan man avsluta bekantskapen. Visserligen kan det innebära att man inte har några långa vänskapsrelationer, de är speciella. Men å andra sidan är det befriande att få nya vänner i vuxen ålder. Nya vänner, nya insikter, nya horisonter. Man kan passa på att växa och förändras. Det är så sabla tråkigt att vara samma person jämt.
Och visst kan man göra slut med släkten också. Fast det är inte lätt. Hade någon utomstående betett sig så som ett par av mina släktingar har gjort på sistone (ja, det handlar om Sommarön), hade jag bett dem att först ta sig i brasan och sedan dra åt helvete. Men det kan jag ju inte. För vi måste komma överens.
Men jag ska erkänna att jag uppskattar familjen mer sedan Q kom. Jag är lycklig nu och då är det lättare att vara tolerant. Men det är inte bara det. Som mamma till ett litet (förtjusande) barn åker man upp några pinnhål i relationshierarkin. Man är inte bara mamma till någon utan också mamma till någons barnbarn vilket smäller betydligt högre än att bara vara svärdotter.
(Jag är orättvis mot min svärmor nu. Det är inte hon som står för rankingen, det är omgivningen).
Mina sorgeår verkar ha gett mig en evigt dubbel inställning till den officiella mammarollen. Jag solar mig i glansen samtidigt som jag spyr på världsordningen.
Jag minns så väl ett samtal jag hade en gång med svärmor. Vi är mycket olika till personlighet och bakgrund. Ändå tycker vi bra om varann och delar en del intressen och värderingar. Men när jag sörjde min barnlöshet hade vi svårt att mötas.
Hur som helst så förklarade svärmor att för henne var släkten den trygga hamnen. Hos släkten kan man slappna av och vara precis den man är och behöver inte göra sig till. De accepterar och tycker om en ändå.
Jag tyckte precis tvärtom. Umgänge med familj och släkt är ofta ett gungfly. När man minst anar det kan man trampa snett och fastna i kladdig sörja av olösta konflikter, syskonavund, decennier av förfördelning, skuldkänslor och bitterhet. Man måste dessutom spela en roll, den roll som tilldelats en ofta redan när man var liten. Det är inte ens handlingar eller egenskaper som definierar en, det är relationen till någon annan. Man är någons fru, dotter, svärdotter, barnbarn. Eller mamma. Fast jag var ju aldrig det.
Sina vänner väljer man. För att man gillar dem. För att man gillar samma saker. För att de berikar en, bekräftar en. Är umgänget med dem krävande eller destruktivt kan man avsluta bekantskapen. Visserligen kan det innebära att man inte har några långa vänskapsrelationer, de är speciella. Men å andra sidan är det befriande att få nya vänner i vuxen ålder. Nya vänner, nya insikter, nya horisonter. Man kan passa på att växa och förändras. Det är så sabla tråkigt att vara samma person jämt.
Och visst kan man göra slut med släkten också. Fast det är inte lätt. Hade någon utomstående betett sig så som ett par av mina släktingar har gjort på sistone (ja, det handlar om Sommarön), hade jag bett dem att först ta sig i brasan och sedan dra åt helvete. Men det kan jag ju inte. För vi måste komma överens.
Men jag ska erkänna att jag uppskattar familjen mer sedan Q kom. Jag är lycklig nu och då är det lättare att vara tolerant. Men det är inte bara det. Som mamma till ett litet (förtjusande) barn åker man upp några pinnhål i relationshierarkin. Man är inte bara mamma till någon utan också mamma till någons barnbarn vilket smäller betydligt högre än att bara vara svärdotter.
(Jag är orättvis mot min svärmor nu. Det är inte hon som står för rankingen, det är omgivningen).
Mina sorgeår verkar ha gett mig en evigt dubbel inställning till den officiella mammarollen. Jag solar mig i glansen samtidigt som jag spyr på världsordningen.
Vänner kontra familj
En sak som gjorde mig ännu olyckligare under barnlösheten var att jag upplevde min familj och släkt som en belastning snarare än ett stöd. Jag har lovat berätta mer om relationen med mamma och det ska jag göra men inte nu.
Jag minns så väl ett samtal jag hade en gång med svärmor. Vi är mycket olika till personlighet och bakgrund. Ändå tycker vi bra om varann och delar en del intressen och värderingar. Men när jag sörjde min barnlöshet hade vi svårt att mötas.
Hur som helst så förklarade svärmor att för henne var släkten den trygga hamnen. Hos släkten kan man slappna av och vara precis den man är och behöver inte göra sig till. De accepterar och tycker om en ändå.
Jag tyckte precis tvärtom. Umgänge med familj och släkt är ofta ett gungfly. När man minst anar det kan man trampa snett och fastna i kladdig sörja av olösta konflikter, syskonavund, decennier av förfördelning, skuldkänslor och bitterhet. Man måste dessutom spela en roll, den roll som tilldelats en ofta redan när man var liten. Det är inte ens handlingar eller egenskaper som definierar en, det är relationen till någon annan. Man är någons fru, dotter, svärdotter, barnbarn. Eller mamma. Fast jag var ju aldrig det.
Sina vänner väljer man. För att man gillar dem. För att man gillar samma saker. För att de berikar en, bekräftar en. Är umgänget med dem krävande eller destruktivt kan man avsluta bekantskapen. Visserligen kan det innebära att man inte har några långa vänskapsrelationer, de är speciella. Men å andra sidan är det befriande att få nya vänner i vuxen ålder. Nya vänner, nya insikter, nya horisonter. Man kan passa på att växa och förändras. Det är så sabla tråkigt att vara samma person jämt.
Och visst kan man göra slut med släkten också. Fast det är inte lätt. Hade någon utomstående betett sig så som ett par av mina släktingar har gjort på sistone (ja, det handlar om Sommarön), hade jag bett dem att först ta sig i brasan och sedan dra åt helvete. Men det kan jag ju inte. För vi måste komma överens.
Men jag ska erkänna att jag uppskattar familjen mer sedan Q kom. Jag är lycklig nu och då är det lättare att vara tolerant. Men det är inte bara det. Som mamma till ett litet (förtjusande) barn åker man upp några pinnhål i relationshierarkin. Man är inte bara mamma till någon utan också mamma till någons barnbarn vilket smäller betydligt högre än att bara vara svärdotter.
(Jag är orättvis mot min svärmor nu. Det är inte hon som står för rankingen, det är omgivningen).
Mina sorgeår verkar ha gett mig en evigt dubbel inställning till den officiella mammarollen. Jag solar mig i glansen samtidigt som jag spyr på världsordningen.
Jag minns så väl ett samtal jag hade en gång med svärmor. Vi är mycket olika till personlighet och bakgrund. Ändå tycker vi bra om varann och delar en del intressen och värderingar. Men när jag sörjde min barnlöshet hade vi svårt att mötas.
Hur som helst så förklarade svärmor att för henne var släkten den trygga hamnen. Hos släkten kan man slappna av och vara precis den man är och behöver inte göra sig till. De accepterar och tycker om en ändå.
Jag tyckte precis tvärtom. Umgänge med familj och släkt är ofta ett gungfly. När man minst anar det kan man trampa snett och fastna i kladdig sörja av olösta konflikter, syskonavund, decennier av förfördelning, skuldkänslor och bitterhet. Man måste dessutom spela en roll, den roll som tilldelats en ofta redan när man var liten. Det är inte ens handlingar eller egenskaper som definierar en, det är relationen till någon annan. Man är någons fru, dotter, svärdotter, barnbarn. Eller mamma. Fast jag var ju aldrig det.
Sina vänner väljer man. För att man gillar dem. För att man gillar samma saker. För att de berikar en, bekräftar en. Är umgänget med dem krävande eller destruktivt kan man avsluta bekantskapen. Visserligen kan det innebära att man inte har några långa vänskapsrelationer, de är speciella. Men å andra sidan är det befriande att få nya vänner i vuxen ålder. Nya vänner, nya insikter, nya horisonter. Man kan passa på att växa och förändras. Det är så sabla tråkigt att vara samma person jämt.
Och visst kan man göra slut med släkten också. Fast det är inte lätt. Hade någon utomstående betett sig så som ett par av mina släktingar har gjort på sistone (ja, det handlar om Sommarön), hade jag bett dem att först ta sig i brasan och sedan dra åt helvete. Men det kan jag ju inte. För vi måste komma överens.
Men jag ska erkänna att jag uppskattar familjen mer sedan Q kom. Jag är lycklig nu och då är det lättare att vara tolerant. Men det är inte bara det. Som mamma till ett litet (förtjusande) barn åker man upp några pinnhål i relationshierarkin. Man är inte bara mamma till någon utan också mamma till någons barnbarn vilket smäller betydligt högre än att bara vara svärdotter.
(Jag är orättvis mot min svärmor nu. Det är inte hon som står för rankingen, det är omgivningen).
Mina sorgeår verkar ha gett mig en evigt dubbel inställning till den officiella mammarollen. Jag solar mig i glansen samtidigt som jag spyr på världsordningen.
2008-04-06
Fulländning
Jag är rent överjävligt trött efter en rolig, arbetsam och inspirerande helg på internat med kören. Jag tror bestämt att jag är en av klipporna i altstämman numera, vem hade trott det? Inte heller visste jag att man kan få träningsvärk av att sjunga*.
Men ett vet jag: jag vill aldrig mer bo på vandrarhem i ranglig våningssäng sex personer i varje rum. Just när jag hade somnat efter en lång dag och trevlig kväll med vin och sång väcktes jag av en mindre jordbävning. Eller nähä, det var bara kompisen i överslafen som klättrade ner för att gå på toa. Det gjorde hon ytterligare två gånger under natten, när hon inte snodde runt eller kastade sig i sängen. Jordskalv var ordet, sa Bull.
Jag har varit med om värre, men just nu har jag inte riktigt råd med att slösa sömnlösa nätter på någon annan än Q. Så jag är trött. Och imorgon är det måndag, början på en fullspäckad vecka.
Men nu ska jag strax lägga mig bredvid Q. Detta var andra natten någonsin (eller ja, ni fattar) borta från honom. Enligt O vaknade han vid tvåtiden och ropade på mig men lät sig tröstas.
Ute börjar det bli vår. Koltrastarna sjunger som galningar om kvällarna. Blåsippor skimrar bland fjolårslöven. Lejongapen och rudbeckian som jag har sått har börjat gro i sina krukor. Q har nya vita vårskor med gröna sulor som går utmärkt att springa i. Hans favoritblomma just nu förefaller vara krokus. Han och O tillbringade en härlig lördag i vårsolen vid sommarstugan.
Just nu önskar jag mig inget mer av livet. Det skulle vara en natts riktigt god sömn då.
*Eller så kanske träningsvärken kommer sig av att vi lekte charader till middagen och jag valde att illustrera frasen I will lay me down ur Bridge Over Troubled Water genom att kasta mig handlöst på golvet. Sex gånger.
Men ett vet jag: jag vill aldrig mer bo på vandrarhem i ranglig våningssäng sex personer i varje rum. Just när jag hade somnat efter en lång dag och trevlig kväll med vin och sång väcktes jag av en mindre jordbävning. Eller nähä, det var bara kompisen i överslafen som klättrade ner för att gå på toa. Det gjorde hon ytterligare två gånger under natten, när hon inte snodde runt eller kastade sig i sängen. Jordskalv var ordet, sa Bull.
Jag har varit med om värre, men just nu har jag inte riktigt råd med att slösa sömnlösa nätter på någon annan än Q. Så jag är trött. Och imorgon är det måndag, början på en fullspäckad vecka.
Men nu ska jag strax lägga mig bredvid Q. Detta var andra natten någonsin (eller ja, ni fattar) borta från honom. Enligt O vaknade han vid tvåtiden och ropade på mig men lät sig tröstas.
Ute börjar det bli vår. Koltrastarna sjunger som galningar om kvällarna. Blåsippor skimrar bland fjolårslöven. Lejongapen och rudbeckian som jag har sått har börjat gro i sina krukor. Q har nya vita vårskor med gröna sulor som går utmärkt att springa i. Hans favoritblomma just nu förefaller vara krokus. Han och O tillbringade en härlig lördag i vårsolen vid sommarstugan.
Just nu önskar jag mig inget mer av livet. Det skulle vara en natts riktigt god sömn då.
*Eller så kanske träningsvärken kommer sig av att vi lekte charader till middagen och jag valde att illustrera frasen I will lay me down ur Bridge Over Troubled Water genom att kasta mig handlöst på golvet. Sex gånger.
Fulländning
Jag är rent överjävligt trött efter en rolig, arbetsam och inspirerande helg på internat med kören. Jag tror bestämt att jag är en av klipporna i altstämman numera, vem hade trott det? Inte heller visste jag att man kan få träningsvärk av att sjunga*.
Men ett vet jag: jag vill aldrig mer bo på vandrarhem i ranglig våningssäng sex personer i varje rum. Just när jag hade somnat efter en lång dag och trevlig kväll med vin och sång väcktes jag av en mindre jordbävning. Eller nähä, det var bara kompisen i överslafen som klättrade ner för att gå på toa. Det gjorde hon ytterligare två gånger under natten, när hon inte snodde runt eller kastade sig i sängen. Jordskalv var ordet, sa Bull.
Jag har varit med om värre, men just nu har jag inte riktigt råd med att slösa sömnlösa nätter på någon annan än Q. Så jag är trött. Och imorgon är det måndag, början på en fullspäckad vecka.
Men nu ska jag strax lägga mig bredvid Q. Detta var andra natten någonsin (eller ja, ni fattar) borta från honom. Enligt O vaknade han vid tvåtiden och ropade på mig men lät sig tröstas.
Ute börjar det bli vår. Koltrastarna sjunger som galningar om kvällarna. Blåsippor skimrar bland fjolårslöven. Lejongapen och rudbeckian som jag har sått har börjat gro i sina krukor. Q har nya vita vårskor med gröna sulor som går utmärkt att springa i. Hans favoritblomma just nu förefaller vara krokus. Han och O tillbringade en härlig lördag i vårsolen vid sommarstugan.
Just nu önskar jag mig inget mer av livet. Det skulle vara en natts riktigt god sömn då.
*Eller så kanske träningsvärken kommer sig av att vi lekte charader till middagen och jag valde att illustrera frasen I will lay me down ur Bridge Over Troubled Water genom att kasta mig handlöst på golvet. Sex gånger.
Men ett vet jag: jag vill aldrig mer bo på vandrarhem i ranglig våningssäng sex personer i varje rum. Just när jag hade somnat efter en lång dag och trevlig kväll med vin och sång väcktes jag av en mindre jordbävning. Eller nähä, det var bara kompisen i överslafen som klättrade ner för att gå på toa. Det gjorde hon ytterligare två gånger under natten, när hon inte snodde runt eller kastade sig i sängen. Jordskalv var ordet, sa Bull.
Jag har varit med om värre, men just nu har jag inte riktigt råd med att slösa sömnlösa nätter på någon annan än Q. Så jag är trött. Och imorgon är det måndag, början på en fullspäckad vecka.
Men nu ska jag strax lägga mig bredvid Q. Detta var andra natten någonsin (eller ja, ni fattar) borta från honom. Enligt O vaknade han vid tvåtiden och ropade på mig men lät sig tröstas.
Ute börjar det bli vår. Koltrastarna sjunger som galningar om kvällarna. Blåsippor skimrar bland fjolårslöven. Lejongapen och rudbeckian som jag har sått har börjat gro i sina krukor. Q har nya vita vårskor med gröna sulor som går utmärkt att springa i. Hans favoritblomma just nu förefaller vara krokus. Han och O tillbringade en härlig lördag i vårsolen vid sommarstugan.
Just nu önskar jag mig inget mer av livet. Det skulle vara en natts riktigt god sömn då.
*Eller så kanske träningsvärken kommer sig av att vi lekte charader till middagen och jag valde att illustrera frasen I will lay me down ur Bridge Over Troubled Water genom att kasta mig handlöst på golvet. Sex gånger.
2008-04-03
Sova säng (vems?)
Detta är den syn som möter mig och O när vi ska gå och lägga oss. Ja, det är bara att erkänna: vi beter oss som grottmänniskor. Vi sover med vårt barn mellan oss i sängen. I helgen monterade vi ner spjälsängen och förpassade den till källaren eftersom ingen av oss kunde minnas när Q sist sov i den. Alltså har Q numera ingen egen säng.Jag har ännu en bekännelse: någon av oss ligger bredvid Q tills han somnar. Nej, han vet inte hur man gör när man somnar själv, fast han har uppnått den imponerande åldern av två år. Mycket kan han, men inte detta. Såvitt vi vet, kanske ska tilläggas eftersom han aldrig har fått prova.
Hur i all världen tänker de, undrar vän av ordning kanske. Så här:
När vi fick Q visste vi att han var van vid att sova tillsammans med sin fostermamma. Vi märkte snabbt att han tyckte om kroppskontakt och blev lugn av att känna närheten till oss på natten. Vi ansåg oss (och honom) lyckligt lottade - han hade redan skapat en trygg anknytning till en person. Vi var enbart tacksamma för att han föredrog att sova med oss framför att sova ensam, som vissa adopterade barn gör. Vi behövde inte tvinga oss på honom, vi kunde ge honom närhet och stärka anknytningen mellan oss även under natten.
Men små barn ska helst inte sova ensamma i stora föräldrasängar. De kan trilla ur, eller trassla in sig i sängkläderna eller hamna med kudden över ansiktet. Lösningen var att någon av oss låg hos honom tills han somnade och sedan lyfte över honom i spjälsängen. Det fungerade bra även om det ibland hände att han vaknade under lyftet. Sedan sov han och vi fridfullt i några timmar tills han vaknade och grät och då fick komma över till oss. Någon enstaka gång hände det att han sov hela natten i spjälsängen.
När Q blev större och lärde sig att kliva ner från stora sängen själv blev vi mindre motiverade att störa honom genom att lyfta över honom i hans säng. Jag började slarva med det på middagsvilan. Som sagt, till slut kunde ingen av oss minnas när han sist sov i spjälsängen.
Men vi har en plan. Q har ett eget rum där han tillbringar allt mer tid även om hans leksaker är jämnt fördelade över det och vardagsrummet. Där står en säng. Fina barnlakan är inköpta på Ikea. Snart ska vi introducera middagsvila i Q:s säng i Q:s rum. Så småningom ska detta övergå till kvällsnattning i Q:s säng. Men med detta är det ingen större brådska. För om han vaknar på natten vill jag att det ska vara självklart för honom att gå in till oss och krypa upp i vår säng mellan oss. Så självklart att han kanske inte ens behöver väcka oss. Detta är än så länge lite svårt att förklara för honom även om hans ordförråd och förståelse ökar markant för varje dag. Dessutom har han fortfarande lite svårt för att klättra upp i vår säng utan hjälp.
Nattningarna tänkte vi inte ändra på. Det tar sällan mer än femton minuter att natta Q. Först ligger vi och pratar en stund, sedan sjunger vi, sedan snor Q runt några varv, sätter sig upp, lägger sig ner, sticker rumpan i vädret, säger "mamma ahm", lägger sig på min arm. Och somnar. Femton minuter av mitt eller O:s liv varje dag. För mig är det ofta den bästa stunden på dagen.
Jag ska vara hygglig och svara på det alla förmodligen undrar. Sexlivet då? Det är inte opåverkat vilket är trist men föga förvånande. I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden (som Astrid Lindgren skrev när hon skickade in manus till Pippi Långstrump): det har faktiskt hänt att vi haft sex medan Q sovit i samma säng men på behörigt avstånd från oss. Vi har en väldigt bred säng. Madrass på vardagsrumsgolvet kan jag också rekommendera.
Sova säng (vems?)
Detta är den syn som möter mig och O när vi ska gå och lägga oss. Ja, det är bara att erkänna: vi beter oss som grottmänniskor. Vi sover med vårt barn mellan oss i sängen. I helgen monterade vi ner spjälsängen och förpassade den till källaren eftersom ingen av oss kunde minnas när Q sist sov i den. Alltså har Q numera ingen egen säng.Jag har ännu en bekännelse: någon av oss ligger bredvid Q tills han somnar. Nej, han vet inte hur man gör när man somnar själv, fast han har uppnått den imponerande åldern av två år. Mycket kan han, men inte detta. Såvitt vi vet, kanske ska tilläggas eftersom han aldrig har fått prova.
Hur i all världen tänker de, undrar vän av ordning kanske. Så här:
När vi fick Q visste vi att han var van vid att sova tillsammans med sin fostermamma. Vi märkte snabbt att han tyckte om kroppskontakt och blev lugn av att känna närheten till oss på natten. Vi ansåg oss (och honom) lyckligt lottade - han hade redan skapat en trygg anknytning till en person. Vi var enbart tacksamma för att han föredrog att sova med oss framför att sova ensam, som vissa adopterade barn gör. Vi behövde inte tvinga oss på honom, vi kunde ge honom närhet och stärka anknytningen mellan oss även under natten.
Men små barn ska helst inte sova ensamma i stora föräldrasängar. De kan trilla ur, eller trassla in sig i sängkläderna eller hamna med kudden över ansiktet. Lösningen var att någon av oss låg hos honom tills han somnade och sedan lyfte över honom i spjälsängen. Det fungerade bra även om det ibland hände att han vaknade under lyftet. Sedan sov han och vi fridfullt i några timmar tills han vaknade och grät och då fick komma över till oss. Någon enstaka gång hände det att han sov hela natten i spjälsängen.
När Q blev större och lärde sig att kliva ner från stora sängen själv blev vi mindre motiverade att störa honom genom att lyfta över honom i hans säng. Jag började slarva med det på middagsvilan. Som sagt, till slut kunde ingen av oss minnas när han sist sov i spjälsängen.
Men vi har en plan. Q har ett eget rum där han tillbringar allt mer tid även om hans leksaker är jämnt fördelade över det och vardagsrummet. Där står en säng. Fina barnlakan är inköpta på Ikea. Snart ska vi introducera middagsvila i Q:s säng i Q:s rum. Så småningom ska detta övergå till kvällsnattning i Q:s säng. Men med detta är det ingen större brådska. För om han vaknar på natten vill jag att det ska vara självklart för honom att gå in till oss och krypa upp i vår säng mellan oss. Så självklart att han kanske inte ens behöver väcka oss. Detta är än så länge lite svårt att förklara för honom även om hans ordförråd och förståelse ökar markant för varje dag. Dessutom har han fortfarande lite svårt för att klättra upp i vår säng utan hjälp.
Nattningarna tänkte vi inte ändra på. Det tar sällan mer än femton minuter att natta Q. Först ligger vi och pratar en stund, sedan sjunger vi, sedan snor Q runt några varv, sätter sig upp, lägger sig ner, sticker rumpan i vädret, säger "mamma ahm", lägger sig på min arm. Och somnar. Femton minuter av mitt eller O:s liv varje dag. För mig är det ofta den bästa stunden på dagen.
Jag ska vara hygglig och svara på det alla förmodligen undrar. Sexlivet då? Det är inte opåverkat vilket är trist men föga förvånande. I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden (som Astrid Lindgren skrev när hon skickade in manus till Pippi Långstrump): det har faktiskt hänt att vi haft sex medan Q sovit i samma säng men på behörigt avstånd från oss. Vi har en väldigt bred säng. Madrass på vardagsrumsgolvet kan jag också rekommendera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)