Vi har en ny pissonalkvinna på jobbet. Hon är så bra att jag nog måste börja säga personal istället för pissonal. Eller hå-ärr kanske. Joman reläj-schåns.
Länge undrade jag vad tusan man hade personalavdelningar till egentligen. Inte var de till för personalen i alla fall. När jag jobbade på det stora telekomföretaget hade jag en konflikt med min dåvarande chef som faktiskt betedde sig som en riktig röv. Nästan åtta år senare kan jag se hans sida av grälet och begripa att han hamnade i en besvärlig situation, men en röv var han likafullt. Under denna tid lyste personal med sin frånvaro. Några månader senare sa jag upp mig och fick komma på avgångsintervju. Då passade jag på att säga några väl valda diplomatiska ord om Mr Röv. Det visade sig att fröken Mesig Pissonalkvinna hade varit ganska väl insatt i vad som hände men valt att hålla sig utanför. Förmodligen lugnast för henne.
Mitt nya jobb var på ett svenskt (nåja) bilföretag - jag säger inte vilket. Där fick jag redan andra dagen veta av mina kollegor att personalavdelningen inte var mycket att hänga i julgranen. Negativa förväntningar besannas ofta, så också dessa. Personal skrev fel namn på mitt utlandskontrakt, ordnade en usel och dyr bostad (efter två timmars surfande hade jag själv hittat ett boende som var både bättre och billigare, men då var hyreskontraktet redan påskrivet), lyckades försäga sig och i förtid tala om att min chef sagt upp sig - detta var topphemligt eftersom ledningen var rädd att panik skulle utbryta eftersom ingen efterträdare var utsedd.
Som kronan på verket höll de sig nogsamt undan när en femtedel av arbetsstyrkan varslades om uppsägning. Jag avskydde mitt jobb och var vid det laget grundligt tillplattad av infertilitetssorg och IVF:er. Efter att ha pratat med O, mina föräldrar, vänner och facket bad jag om att få bli uppsagd. Ett beslut jag aldrig ångrade. Men personal varken hörde jag eller såg något av.
Så småningom kom vi till Stockholm och jag började söka jobb på allvar. Jag vill minnas att det blev uppemot åttio ansökningar innan jag fick napp. Hur många intervjuer jag var på har jag glömt, men jag skulle tro att det var ett tiotal. Genomgående var det så att de intervjuprocesser som sköttes av bemanningsföretag var proffsiga, förutsägbara och smidiga. Raka motsatsen till de som sköttes av företagen själva. I nittio procent av fallen representerades pissonal av en försagd och blyg viol medan snacket sköttes av chefen för avdelningen där tjänsten fanns.
Undantaget var den intervju som sedan ledde till att jag fick jobb. Där fick jag träffa en riktig drake - jag menar en hårdför dam i övre medelåldern. (Sedermera har jag precis som alla andra i arbetsledande befattning gjort ett personlighetstest. Resultaten är öppna för alla att titta på. Då såg jag att jag och vår personaldrake hade likartade profiler. Röda personligheter. Snabba, mer intellektuella än emotionella, otåliga, resultatfokuserade, påstridiga och tvärsäkra. Huga huga.)
Med draken har jag personligen bara en liten gås oplockad, men den bevisar min tes att personal sällan är till för personalen. Ett monetärt (och muntligt - dumma mig!) löfte hon gav i samband med min anställning visade sig omöjligt att infria. Men jag har hört mer än en historia om hennes osmidiga hantering av uppsägningar och andra känsligheter.
Men nu har vi som sagt en ny personalkvinna. Plötsligt börjar det dyka upp fruktkorgar och godisskålar och kursprospekt på fikaborden. Nästa vecka är det öppet hus för anställdas familjer med filmvisning och korvgrillning. (Gissa vem som skrev upp sig först på listan, ivrig att visa upp sin guldklimp?) En hejdundrande personalfest har vi haft. En after-work för alla tjejer på företaget. Och detta bara på några månader!
Ibland är det faktiskt riktigt roligt att tvingas ändra åsikt!
Helga - vad spännande att du tar upp det här. Jag går med en växande irritation över avsaknaden av prioritering av personalfrågor på min arbetsplats. Vore verkligt intressant att diskutera detta vidare. Det är trevligt att jobba där jag jobbar, vi har en allmänt god stämning, det ordnas ett par-tre gemensamma aktiviteter. Inget riktigt knepigt har hänt, mig veterligt. MEN - ledarskapsutbildning får man själv leta upp och finansiera (ville jag ha jobbet att organisera det på plats kunde jag nog få finansiering från institutet), chefsrollerna är oklara, personalavdelningen består av en vänlig ung dam som hanterar kontrakten och berättar för nya vilka förmåner de har. Jag har haft på tungan att föreslå att en arbetsplats av vår storlek måste ha någon personalansvarig med utbildning i att handskas med personer. Ditt inlägg gav mig en tankeställare. Förvisso är min egen erfarenhet av personalavdelningen på den svenska statliga myndighet där jag jobbade ungefär som du beskriver. En trevlig korridor på samma våning som ledningen, vacker utsikt över stans ena sjö, ingen kontakt mellan det att jag intervjuades och det att jag sa upp mig.
SvaraRaderaSer fram emot att diskutera frågan om vad man ska ha en personalavdelning till / vad en bra personalavdelning kan och gör!
Jag blev tvungen att skriva ett inlägg i min egen blogg om min onytta med personalavdelningar
SvaraRaderaDiskussionslusten verkar inte brinna ;-)
SvaraRaderaAllvarligt talat så vet jag inte riktigt själv vad jag väntar mig av en bra personalavdelning. Av namnet förväntar man sig att den ska representera personalen men så är ju inte riktigt fallet. Å andra sidan så borde väl de flesta vettiga arbetsgivare ha kommit till insikten att det lönar sig att ta väl hand om sin personal.
Det skulle faktiskt vara intressant att läsa målbeskrivningen för olika företags HR-arbete!
Av mitt inlägg kan man tro att jag tycker att HR ska ägna sig enbart åt trivselåtgärder, och det menar jag inte. Men jag blev själv förvånad över vilken skillnad det gör med lite godisskålar här och där. Man känner sig uppskattad och sedd, helt enkelt, och som i alla relationer så är det väldigt viktigt.