En sak som gjorde mig ännu olyckligare under barnlösheten var att jag upplevde min familj och släkt som en belastning snarare än ett stöd. Jag har lovat berätta mer om relationen med mamma och det ska jag göra men inte nu.
Jag minns så väl ett samtal jag hade en gång med svärmor. Vi är mycket olika till personlighet och bakgrund. Ändå tycker vi bra om varann och delar en del intressen och värderingar. Men när jag sörjde min barnlöshet hade vi svårt att mötas.
Hur som helst så förklarade svärmor att för henne var släkten den trygga hamnen. Hos släkten kan man slappna av och vara precis den man är och behöver inte göra sig till. De accepterar och tycker om en ändå.
Jag tyckte precis tvärtom. Umgänge med familj och släkt är ofta ett gungfly. När man minst anar det kan man trampa snett och fastna i kladdig sörja av olösta konflikter, syskonavund, decennier av förfördelning, skuldkänslor och bitterhet. Man måste dessutom spela en roll, den roll som tilldelats en ofta redan när man var liten. Det är inte ens handlingar eller egenskaper som definierar en, det är relationen till någon annan. Man är någons fru, dotter, svärdotter, barnbarn. Eller mamma. Fast jag var ju aldrig det.
Sina vänner väljer man. För att man gillar dem. För att man gillar samma saker. För att de berikar en, bekräftar en. Är umgänget med dem krävande eller destruktivt kan man avsluta bekantskapen. Visserligen kan det innebära att man inte har några långa vänskapsrelationer, de är speciella. Men å andra sidan är det befriande att få nya vänner i vuxen ålder. Nya vänner, nya insikter, nya horisonter. Man kan passa på att växa och förändras. Det är så sabla tråkigt att vara samma person jämt.
Och visst kan man göra slut med släkten också. Fast det är inte lätt. Hade någon utomstående betett sig så som ett par av mina släktingar har gjort på sistone (ja, det handlar om Sommarön), hade jag bett dem att först ta sig i brasan och sedan dra åt helvete. Men det kan jag ju inte. För vi måste komma överens.
Men jag ska erkänna att jag uppskattar familjen mer sedan Q kom. Jag är lycklig nu och då är det lättare att vara tolerant. Men det är inte bara det. Som mamma till ett litet (förtjusande) barn åker man upp några pinnhål i relationshierarkin. Man är inte bara mamma till någon utan också mamma till någons barnbarn vilket smäller betydligt högre än att bara vara svärdotter.
(Jag är orättvis mot min svärmor nu. Det är inte hon som står för rankingen, det är omgivningen).
Mina sorgeår verkar ha gett mig en evigt dubbel inställning till den officiella mammarollen. Jag solar mig i glansen samtidigt som jag spyr på världsordningen.
Hm jag håller faktiskt med dig i just detta att jag värderar vänner högre än släkt. Men det kanske är för att jag kommer från en otroligt LITEN släkt. Men jag har aldrig någonsin känt att "blod är tjockare än vatten". Har aldrig känt att min trygghet finns i släkten.
SvaraRaderaHåller dessutom med om att det är svårare och jobbigare att balansera sig från i släkt- och familjerelationer än med vänner.
Men visst är allt relativt. Jag har vänner som har otroligt "starka" släktband och som nog värderar släkten väldigt högt. Så det beror nog dels på vilken släkt man har, och dels på hur man är som person.
Som du säger så väljer man sina vänner men föds in i en släkt. Eller ja, jag föddes ju inte in i kin då, utan flögs hahaha... ;-)
Men ändå.
Så har man tur så hamnar man i en släkt som man går bra ihop med, men har man "otur" känner man sig inte ett dugg hemma med släkten.
Håller med! Solar sig i glansen men spyr på världsordningen.
SvaraRadera//F
Jag tror att du skulle ha stort utbyte av att hälsa på Mirren (min dotter) i hennes blog: fussybabies.blogspot.com
SvaraRaderaNi har många gemensamma värderingar både vad gäller förhållandet till barn och släkt.
Hon har efter många års väntan, sorger och bedrövelser äntligen fått en liten pojke som nu är 9 månader. Det har tidigare även varit aktuellt med adoption i hennes fall. Kram från Musikanta.
När det gäller min egen släkt, så håller jag inte med dig. Jag har alltid kunnat vara mig själv och fullkomligt avslappnad tillsammans med dem. (Ja, förutom några avlägsna eller ingifta släktingar som man bara träffar någon enstaka gång på bröllop eller begravning, då.)
SvaraRaderaMen i exmannens släkt finns en hel del tråkig problematik. Det tråkigaste var nog när jag fick barn, och min svägerska - som är mycket gravt handikappad och bl.a. är dvärgväxt och sitter i rullstol - blev så uppenbart avundsjuk.
Det var så tydligt att hon inte kunde tåla att jag gick uppmärksamhet av deras övriga familj och släkt, när jag var gravid och när jag hade fött deras barnbarn/barnbarnsbarn o.s.v.. Hon försökte då dra uppmärksamheten till sig själv på ett väldigt barnsligt sätt.
Sedan skaffade hon hastigt och lustigt barn med en kille som hon uppenbarligen bara använde för det syftet, och inte ville ha i sitt liv som man eller pappa sedan. Läkarna hade avrått henne för att bli gravid, för hennes lilla, förvridna kropp hade inga möjligheter att bära ett barn i nio månader. Dom sa att dom aldrig förut hade sett en kvinna som var så handikappad vara gravid.
Och hennes barn föddes också mycket för tidigt, vilket resulterade i permanenta skador på flera organsystem samt beteenderubbningar.
Jag är rätt säker på att hon gjorde detta bara för, eller mest för, att konkurrera med mig...
Oj, Catharina. Jag kan inte låta bli att kommentera din berättelse. Nu vet ju jag inget mer om din familj än det du berättar så med reservation för att jag inte vet vad jag pratar om, men ändå:
SvaraRaderaJag har väldigt lätt för att sympatisera med din svägerska. Avundsjukan man känner när andra mer lyckligt lottade släktingar får barn och lever ett liv som man själv aldrig kan hoppas på, är en fruktansvärd och destruktiv känsla. Den är absolut värst för en själv. Man måste lära sig att hantera den men det kan ta lång tid, och inte blir det lättare av att omvärlden ofta är väldigt oförstående. Det är ju så FULT att vara avundsjuk, se. Man FÅR bara inte vara missunnsam. Skitsnack anser jag. För mig är det fullständigt begripligt att man i vissa lägen känner en stark avundsjuka, särskilt när det gäller så grundläggande och viktiga saker som hälsa, lycka och barn.
Att som din svägerska dessutom ha ett gravt handikapp som påverkar rörlighet och utseende, det måste vara förfärligt. Jag kan bara föreställa mig den sorg och ilska hon måste känna ibland. Det är svårt att vara olycklig och inte blir man särskilt snäll eller ädel av det heller.
Amen, Helga.
SvaraRaderaHåller med dig fullständigt i din kommentar ovan. Man FÅR inte vara missunsamm, man ska vara tacksam och bära varenda smäll med ett leende. Avundsjuka är så fult.
Men HUR är det tänkt att en människa, som trots allt bara har rent mänskliga egenskaper, ska kunna känna tacksamhet och glädja sig över lycka hos andra, gång på gång på gång, om man själv lever mitt i en livskris och en sorg? Det är att kräva för mycket av en människa.
För övrigt har jag väldigt svårt att föreställa mig att en människa skulle "skaffa" barn för att konkurrera med en annan människa. Jag är lite rädd för att Catharina kanske tror lite väl mycket om sig själv där..
Angående ditt inlägg så känner jag igen vartenda ord. Det där är min historia, skillnaden är den att du lyckas berätta den, se klarare. För mig är det ett mörkt rum jag inte vågar gå in i, det är för jobbigt, för många outredda känslor, besvikelser och en ständig känsla av att något är otroligt fel.
För mig är släkten verkligen värst.
Vänner - familj...har jag också tänkt på många gånger. Det tråkigaste för mig med att inte ha barn är att inte ha den anknytningen till min familj, som jag flyttat långt ifrån. Men när jag läser ditt inlägg, Helga, tänker jag också med viss skamsenhet på hur också jag engagerat mig våldsamt i det spännande i en ny familjemedlem, utan att tänka så mycket på andra i familjen. Det kanske inte du kommer att göra lika okritiskt (och förhoppningsvis inte jag heller framöver).
SvaraRaderaVänner har man ju själv valt. När livet förändras hänger dom ibland med, ibland inte. Dom som inte hänger med försvinner. Men familjen hänger alltid efter, oavsett om den hänger med eller inte. Och dom särskilt närstående har en tendens att inte alltid behärska sig i det dom säger (liksom man själv inte alltid behärskar sig gentemot dom).
Så som vi lever idag har vårt liv och personliga utveckling mycket lite med vår ursprungliga familj / släkt att göra. Ju mer jag utvecklas i mitt yrke desto längre kommer jag från min familj, som förstår allt mindre av det jag sysslar med och som engagerar mig. Barn är ett sätt att knyta tillbaka, inbillar jag mig, och jag kan därför se hur det "smäller högre" att vara någons farmor. Fast jag tänker när jag ser hur andra familjemedlemmar runt omkring trasslar till det, att min svärmor nog har all anledning att se avsaknaden av barnbarn på vår sida som ett rätt litet problem...
Det är väl BRA att du uppskattar familjen mer sedan Q kommit, så att han kan få tillgång till sin familj utan att du behöver göra våld på dig själv!
Nu har jag uppdaterat och det var roligt att du tittade in! :)
SvaraRadera"familjen hänger alltid efter, oavsett om den hänger med eller inte" - den var klockren!
SvaraRaderaJag tror att barnlöshet mer än andra kriser sätter ens relation till familjen och släkten på prov. Jag har något svagt minne av att Sahlgrenskas psykolog sa något sånt till mig. Infertilitet är en livskris som påverkar ens relationer i ovanligt hög grad.
Visst är jag glad att det funkar bättre med släkten nu sedan Q kom! Det känns som en osannolik bonus. Han ger mig mer än nog lycka bara i sig själv, att han dessutom sätter guldkant på trista släktträffar, det är nästan för mycket!