Gårdagens samtalsämne även för mina världsfrånvända kollegor var händelserna i Österrike. (Jag vägrar att skriva 73-åringen eller Joseph, fast nu gjorde jag det i alla fall. Jag avskyr rubriker av typen Här höll han familjen fången. Fast å andra sidan, hur skulle rubriken se ut för att duga? Jag vet inte.)
Nu finns det alltså en ny person att hata, jämsides med lastbilschauffören från Torsåker, den tyska exflickvännen eller varför inte gamle Adolf själv.
Antagligen är det mest ett uttryck för min allmänna motvallighet, men jag blir trött av det där. Hur kunde det hända, hur kan människor vara så hemska, hur kan man göra så mot ett barn.
Att ta avstånd är enkelt och självklart och därmed ointressant. Jag tycker att det är viktigare och mer lärorikt att försöka förstå. Att närma sig, att försöka hitta paralleller till egna känslor. För det finns svarta stråk i oss alla, och jag tror att världen skulle vara bättre om det vore lättare att uttrycka dem i ord.
Ord säger jag, märk väl. Inte gärningar. Tala om det svarta. Inte göra. Förstå. Inte acceptera.
Själv tänker jag ofta på den makt man har som förälder. Tur att den för de flesta av oss balanseras av en kärlek så stark att man ibland känner sig utlämnad. För hur diktatoriskt ett litet barn än kan vara så är det ändå MAMMA (i vissa fall PAPPA) som har haft den största makten och präglat de flesta människor allra mest.
Ibland kan jag snudda vid en sorts förståelse för att det hos vissa olyckligt funtade individer kan gå helt snett, att de kan låta sig berusas av denna absoluta makt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar