Jag har länge gillat Magdalena Ribbing. Hennes etikettspalt i DN är perfekt lektyr under min diskreta fikapaus vid datorn (ja, ni läste rätt. Det är ett minus med jobbet: vi har inga gemensamma kafferaster. Det är sant! Och väldigt dumt!). Jag förvånas över folks märkliga problem ("jag får så många krukväxter i present och dignar under skötselansvaret men är rädd att såra givarna om jag låter växterna dö") och hennes elegant formulerade roliga svar. De bygger aldrig på unkna floskler utan på vanligt enkelt folkvett. Hur man ska bära sig åt för att undvika att göra sina medmänniskor ledsna, generade eller besvärade.
Min respekt för henne ökade för några år sedan då jag såg en TV-intervju då hon talade om frågor som man helst inte bör ställa och som exempel tog frågan om barn. Varför man inte har några, om man tänker skaffa några, och så vidare. Just de frågor som jag fasade för. Det gjorde så ont att få dem. Och vad fan ska man svara? Jag slutade med p-piller för två år sedan och det har inte hänt något och den gnagande oron i mig växer för varje dag. Eller: vi håller på att gräla sönder vårt äktenskap, grälen handlar om petitesser men bottnar i sorg och känslor av otillräcklighet över att vi inte kan få barn. Känslor som i sin tur kommer av att det är så jävla självklart och naturligt att skaffa barn, ett synsätt som du kära frågeställare ger ett utmärkt exempel på genom ditt ogenerade krav på att vi ska lämna ut vårt innersta.
Nä. Tror inte det.
Förra helgen hade DN en stor intervju med Magdalena Ribbing och på sedvanligt vis innehöll denna en så kallad faktaruta. Familj: man, systrar, syskonbarn. Kanske vet hon alldeles för väl hur det känns.
När jag läst mejlade jag henne och tackade för att hon hjälpt till att öka förståelsen för ofrivilligt barnlösa, och jag fick nästan genast ett uppskattande svar. Och igår läste jag detta i tidningen.
Full pott.
Läste också och skrattade. Har en gång för länge sen länkat till nåt inlägg hon skrev om exakt samma sak. Fantastiskt bra!
SvaraRaderaVisst. Det är inte det enda man inte ska fråga om. Jag har en bekant vars make tog väldigt lång tid på sig att bli färdig med sin examen. Och som nu arbetar utomlands långa perioder eftersom det är vad firman där han har jobb kräver. Jag har i samtal med D förstått hur hjärtligt tacksam hon är för varje möte där man varken frågat om eller kommenterat de aspekterna av hennes och makens liv, som de har goda skäl för att brottas med att acceptera.
SvaraRaderaJag har länge trott att det är av någon slags medkänsla som människor har velat upplysa mig om hur underbart omvälvande det är att ha barn. Och funderat över hur jag aldrig har drivits av en våldsam längtan att fråga folk varför de inte föder upp djur eller flyttar till ett annat land - två erfarenheter som har berikat mitt liv mycket.
Är det legitimt eller för intimt att fråga om en person har barn, om frågan stannar därvid? Jag är så medveten om alla tänkbara klavertramp att jag normalt inte vågar fråga ens det....
Oja, det finns många frågor man inte borde ställa, och jag har säkert syndat massor av gånger. Men man är ju inte sämre än att man kan lära sig!
SvaraRaderaJag kommer att tänka på två olika kompisar, den ena tog orimligt lång tid på sig att ta körkort, den andra att ta examen. För båda blev detta mycket ångestladdat, och det blev knappast bättre av folks frågor och kommentarer.
Jag tror tyvärr inte att det är medkänsla eller människokärlek som ligger bakom predikningarna, annannan. Det är ett uttryck för att det är socialt accepterat att ohämmat bre ut sig om det fantastiska i just barn. Om någon t ex skulle tjata lika mycket om hur underbart det är att jogga eller lyssna på barockmusik skulle man avfärda denne som tråkmåns.
Överhuvudtaget finns det ett drag av självutnämnd präktighet hos många föräldrar. Jag vet inte hur många gånger jag blev riktigt ledsen av "det förstår du när du själv får barn". Eller ännu värre: "om ni har bekymmer med äktenskapet nu så blir det ännu värre om ni får barn". Det är nog det grymmaste man kan säga till ett par som kämpar för att klara sig och sin relation genom barnförsök.
Precis som du har jag börjat fundera på om den neutrala frågan om någon har barn eller inte är okej. Det borde den ju vara, fast å andra sidan brukar man förr eller senare höra talas om folks barn om de har några. På samma sätt som om de har en partner eller inte. Vilket för övrigt kan vara en lika laddad fråga, har jag lärt mig av goda vänner. Ofrivilligt singelskap är inte kul det heller.
Tack för läsningen (här och Ribbings krönika).
SvaraRaderaPrecis som du skriver Helga så får man ALLTID svaret på barnfrågan utan att fråga. Det dröjer sällan mer än en timmes umgänge innan folk signalerar civilstatus och antal barn.... suck.
En annan fråga som är väldigt vanlig och väldigt ofin är: "Vad GÖR du?" Det är en av de första frågorna man brukar få.
SvaraRaderaInte för att jag personligen har haft så mycket att skämmas för i den vägen, men man kan ju tänka sig att någon som är arbetslös, t.ex., kan tycka att det är pinsamt att svara på den.
Och även detta att det känns som att man kommer att bli placerad på en statusskala i den andres huvud beroende på vad man har svarat. I stället för efter vem man är som människa.
Jag bodde ett tag i England, och där var det ännu värre: där skulle alla nya bekanta till och med veta vad min FAR gjorde! Och detta när jag var en vuxen kvinna på 30 år med egna meriter...
I vår familj är just frågan "och vad GÖR du då?" ställd till maken, den vi ibland inte svarar på, beroende på vem som frågar... Det finns många skäl till att folk inte jobbar, att man har en annan livssituation än den mest vanligt förekommande...
SvaraRadera