Efter två dagars förkylning och två dagars helg är jag tillbaka på jobbet igen. Solen skiner när tunnelbanan susar förbi glastornet in i telefonstaden. Jag hänger på mig datorväskan och tar min plats i lämmeltåget som väller fram över perrongen och formerar sig i trapporna. Nu ska jag jobba! Jag känner arbetsglädje för första gången på mycket länge och det är en underbar känsla. Att tycka om det man gör varje dag är en bra förutsättning för lycka.
Fem bra saker med mitt jobb:
Branschen. Det var inom telekom jag började som grön och nyutexaminerad och nu är jag hemma igen. Bilar tyckte jag inte om att jobba med, dels av moraliska skäl. Jag äger en bil och jag kör den ibland men jag ogillar tanken att bidra till västvärldens sjuka bilfixering. Det upphör aldrig att förvåna mig att så många accepterar bilismens grundläggande förutsättning: att ett visst mått av oberoende (större sådant om man bor på landet, mindre om man bor i en storstad) motiverar att belasta både miljö och privatekonomi. Det är ju så sjukt dyrt med bil, i många avseenden.
Men det är en annan sak också. Bilbranschen är gammal och mogen vilket jag tycker är rätt tråkigt. Det avspeglar sig till exempel i produkterna. En bil är en bil är en bil och blir inte mycket annat hur många hästkrafter den har under huven. Visst spelar marknadsföringen allt vad den kan på livsstilsfaktorer men faktum kvarstår att användningsområdet för en bil är begränsat. Det finns bättre uttrycksmedel för ens personlighet, kläder t ex. Nä, en bil kör man, punkt.
Att branschen är ålderstigen märks också på att uppdelningen mellan kunder, återförsäljare, tillverkare och leverantörer har sett ungefär likadan ut i decennier, inga stora förändringar finns i sikte.
Men inom telekom flyter allt. Vem är kund och vem är leverantör, gränserna flyttas ständigt. Kunderbjudandet likaså. Det är inte länge sedan man bara kunde ringa på en mobil. Sedan kom SMS. Nu kan jag på min ganska begränsade tjänstetelefon surfa, läsa och skicka mejl, kolla min kalender, ta foton, titta på korta filmsnuttar med Q. Den blir faktiskt allt mer oumbärlig.
Tekniken. Jag är projektledare och alltså inte teknikexpert men såpass koll har jag att jag begriper att det vi gör är lagom avgränsat. Vi utvecklar och tillverkar grunkor som används i telekomsystem, de påverkar och påverkas av sin omgivning men är ändå hyfsat avgränsade. Samtidigt är själva tekniken ganska komplicerad vilket ger en fläkt av oförutsägbarhet. När som helst kan våra produkter börja bete sig underligt. När det händer svär man ve och förbannelse men jag skulle nog sakna det om det aldrig hände.
Spännvidden. Mina projekt brukar löpa över ett år och börjar med att kunden ber oss utveckla en produkt enligt vissa krav. Efter några månader är det dags att börja leverera prototyper, samtidigt som vi förbereder serieproduktion. Vid ett visst datum kastar vi loss och börjar producera, och efter lite städning stänger jag projektet och lämnar över allt ansvar till fabriken. Det är roligt att vara med hela vägen, att se en produkt växa fram, att jobba med både utveckling och produktion, att växla mellan idéer och verklighet.
Tempot. Det går snabbt och ändras ofta. När jag kommer till jobbet på morgonen vet jag sällan hur dagen ska arta sig. För det beror på vad mejlkorgen innehåller eller vem som ringer. Detta gillar jag. Jag har haft andra jobb där jag har vetat precis vad som väntade varje morgon (samma sak som dagen innan) och det trivs jag inte med. Naturligtvis medför detta också vissa nackdelar. Man blir trött, och man måste lära sig att hålla distans till jobbet, att inte ta kraven på för stort allvar. Det är jag numera rätt bra på. Samtidigt som jag är energisk och engagerad finns det en kärna i mig som jobbet aldrig kommer åt. Det är en viktig balans, eftersom jag vet att jag visserligen är bra på det jag gör, men också utbytbar.
Ansvaret. Jag gillar att fatta beslut och att prioritera. Jag gillar att ha åsikter och att formulera dem på ett tydligt sätt. Jag gillar att behöva använda mitt omdöme och mina erfarenheter. Det är precis vad jobbet kräver av mig, och detta faktum gillar jag mest av allt.
Med ansvaret följer också ett visst mått av frihet. I förvånansvärt hög grad kan jag styra min dag och min vecka. En stor del av mitt jobb sköter jag via mejl vilket gör att jag kan jobba på konstiga tider och hemifrån. Dessutom gratulerar jag mig själv dagligen till att ha tagit beslutet att jobba deltid.
Dåliga saker då? Det finns sådana men de är inte så många. Lönen hör varken till de bra eller dåliga, och den har jag tänkt ägna ett eget inlägg.
En önskan har jag, och den gäller mina kollegor. Det är inget fel på dem alls, de är kompetenta och självgående och lätta att jobba med. De är typiska ingenjörer, och sådana har jag umgåtts med i snart tjugo år. Samtalsämnena är begränsade till husbygget, bilen, fotbollsmatchen, kanske några ord om barnen. Helt okej men i längden ganska trist, ibland längtar jag efter att prata om något annat. Någon bok eller artikel man har läst, film eller TV-program man har sett. Något som gjort en glad, arg, ledsen eller irriterad. En betraktelse, en spaning eller ett tyckande, det får vara hur pretentiöst som helst. Något som berör och engagerar.
Alltså - spirituella ingenjörer med åsikter och kulturintresse sökes! Var finnes denna verkligt goda cigarr?
Min mamma letade under ett helt yrkesliv efter spirituella människor med kulturintresse i lärarrummet på skolan där hon arbetade. Själv blev jag tämligen nedstämd av att finna att Amelia var husorgan hos ett antal av mina doktorandkollegor, och att "i eftermiddag känner jag verkligen för att åka och shoppa" var en möjlig kommentar över kaffebordet. Jag tror att somliga av oss är nån slags halvkultursnobbar och får finna oss i att leva med denna utanförkänsla. Å andra sidan: igår tog jag upp Jenny Diskis "Stranger on a train" över lunchen, och den inbjudna statistikföreläsaren kontrade med att reflektera över när en översättning av "Out stealing horses" (känner ej till dess norska originaltitel men hoppas hamstra den svenska översättningen vid nästa besök i modersmålslandet) kommer. Och det finns inget så trevligt som en kulturintresserad naturvetare och tekniker tycker jag, och misstänker att du kanske håller med mig ;-).
SvaraRaderaVästvärldens sjuka beroende av bilen håller jag med dig om. Men håller vi inte på att utveckla ett märkligt förhållande till telekom också? Förväntas vi inte som en del i den allmänna konsumtionshysterin byta mobiltelefon en gång i halvåret? Är det bra för oss och samhället? En bra användning av resurser? (Jag gillar att min telefon har ett antal av de funktioner som du listar - fast jag inte lärt mig att hantera alla - men behöver jag dom? Med tanke på att jag låtit bli att aktivera dom som jag måste betala extra för är det ganska tydligt att svaret på den frågan blir nej. Och jag är ändå en resande, mejlberoende arbetsledare, den kategori som typiskt anser sig behöva vara tillgängligt överallt och alltid)
Här finns hon!
SvaraRaderaOch jag har nog haft tur, i alla fall under studietiden, för alla mina studiekompisar är precis likadana. Trots fyrkantiga civilingenjörer på pappret. Vi dkuterar religion, politik, kultur, böcker, teknik (givetvis), musik, mm. Det enda vi inte diskuterar är thank god sport. Jag hatar sport. Vuxna män som spöar varandra för skyhöga löner. Patetiskt. Sport är för barn och ungdomar. Motion däremot är för alla.
En tanke till, avlägset relaterad. När jag för femton år sedan pluggade på SLU stod vi inte på barrikaderna, men rätt många av oss var rätt engagerade i det vi höll på med och världsförbättringspotentialen av det (miljö, u-land, djurskydd) och kunde mycket väl snacka ekolantbruk över en öl. En blivande telekomingenjör och gammal kompis till en av oss kommenterade detta med förvånad min, för telekom var inte något hon ägnade tankarna åt utanför föreläsningssal och studerkammare. Vet inte om någon av oss var representativ för sin yrkeskategori eller om detta bara är en anekdot.
SvaraRaderaOjoj, nu kommer det en strid ström av associationer och funderingar i min hjärna, måste sortera lite.
SvaraRaderaFörst: det var något lite bättre under studietiden. Men jag gick på en tekniktung linje där en inte obetydlig del av teknologerna tyckte att 5 p obligatorisk engelska var orimligt betungande! Vi skojade friskt om grabbarna som sov med Elfa-katalogen (nej jag menar inte hyllsystemen) under kudden och byggde sina egna förstärkare, tills vi insåg att skämten var i stort sett sanna.
Det är något lättare att hitta bredintresserade teknikmänniskor inom försäljning, ekonomi, projektledning. Det är något med ren teknik som tycks göra folk tråkiga ;-) Onekligen måste man ha ett speciellt sinnelag för att trivas i ett labb år efter år. Jag gjorde det inte men jag är glad att det finns andra som gör det, de är förutsättningen för mitt jobb.
När jag läste teknikhistoria (till skillnad från mina kursare försökte jag peta in så mycket humaniora som bara gick i min examen) fick jag en aha-upplevelse. Förr var tekniken självklart en världsförbättrande och utåtriktad verksamhet. Tänk på Jules Vernes hjältar, de är alltid ingenjörer. Leonardo da Vinci! Tekniker har inte alltid varit inkrökta. Varför har det blivit så?
Absolut håller jag med om att det finns en konsumtionshysteri vad gäller telefoner. Men den är inte värre än för andra produkter. Tekniken utvecklas så snabbt att det faktiskt kan vara motiverat för vissa att byta telefon om inte en gång i halvåret så varje eller vartannat år. Jämför med modebranschen som i decennier har tutat i oss att förra årets kläder inte duger längre. De är inte utslitna, bara omoderna.
Men visst har mobilanvändandet sina nackdelar. Själv hatar jag att lyssna på andras samtal på tunnelbanan, det driver mig till vansinne. Och jag har viss förståelse för de som tycker att kravet på ständig tillgänglighet är jobbigt. Men man har ju ett eget ansvar att stänga av telefonen också.
Å vad roligt att du verkar trivas så bra med ditt jobb! Härligt!
SvaraRaderaJag har också fått en barnbok som handlar om tvillingsflickor som blev adopterad från Korea när jag var liten av mina gudföräldrar. Jag har den kvar och när jag var liten älskade jag att bläddra i boken. Jag såg i din blogg att du älskar böcker och det gör jag med. Jag hade en dröm om att bo på ett bibliotek och kunna vakna upp till doften av böcker. :)
SvaraRaderaJag förstår dig att du tänker ofta på hans biologiska mamma. Jag tror också att mina föräldrar gör det och att de är otroligt tacksamma för att vi kom till Sverige och till dem. Att vi blev deras lycka.